Docstoc

januari till juni 2009

Document Sample
januari till juni 2009 Powered By Docstoc
					Aktuell blog den 11 juni 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Maken till god medvind var det länge sedan jag hade som den i fredags. Det blåste storm i
byarna ända in till stan. Jag satte mig på cykeln klockan 8.30 för att åka till jobbet och var
framme redan klockan 8.20. Eftersom jag har 7,5 km till jobbet så måste det ju bli en hisnande
medelhastighet!

Ja Göteborg är faktiskt ett riktigt blåshål. I onsdags var jag på restaurang Sjömagasinet som
ligger alldeles intill älven. Stormvindarna kan vara enorma så nära inpå vattnet, men på
uteserveringen hade man löst problemet elegant genom att sätta kardborrband på
stolsryggarna. Därigenom kan gästerna sitta kvar även i full storm utan att flyga av stolarna.
Här i Göteborgs är vi faktiskt lite uppfinningsrika också!

I söndags hölls det val till EU-parlamentet. Inget av budskapen från dom etablerade partierna
lockade mig, det var som att välja mellan pest eller kolera. Under veckan innan hade det
mognat fram att rösta på Piratpartiet, ett parti som jag i stort sett inte vet ett dugg om, så det
blev mer en slags proteströstning. Det var likadant i förra EU-valet, då fick det bli Junilistan,
men de är inte längre lika fräscha och har interna maktstrider. Så mellan regnskurarna cyklade
jag iväg till vallokalen för att lägga min röst på det för mig okända Piratpartiet. Fast jag är nog
innerst inne en piratpartist, eftersom allt jag har skrivit (och på senare tid fotograferat) har jag
lagt ut på internet så att alla som vill kan ta del av det. Jag var även under den akademiska
karriären den första på hemmainstitutionen som inte satt dit ett copyrightmärke, utan faktiskt
uppmuntrade till kopiering av mina skrifter.

På tal om EU-valet så bevakade det finländska Hufvudstadsbladet och gav följande
direktrapport, vilken nog kan betecknas som lite fyndig: ”SFP:s avgående EU-parlamentariker
Henrik Lax minglar avspänt i vimlet och ser ut att trivas som fisken i vattnet.” Ytterligare på
tal om EU-valet, så kommenterade den förre justitieministern Thomas Bodström det låga
valdeltagandet med att ”Man får väl försöka se det positivt: det var i alla fall fler som röstade i
EU-valet än i Let’s Dance-finalen.”

Ekonomi: Krisen i Baltikum
Den svenska kronan åker sedan en längre tid jojo i växelkurserna. Många analytiker har sagt
att detta till rätt stor del beror på den rådande ekonomiska krisen i de baltiska länderna och där
svenskägda banker har varit inblandade en hel del. Orsaken till krisen har analytikerna varit
ovilliga att förklara, förutom att säga att bankerna har lånat ut för mycket till osäkra
fordringar. Men jag har min analys klar: dom jobbar för lite där borta, framför allt i Lettland.
Till och med deras valuta heter lat!

Sedan är i alla fall jag undrande över hur förlusterna kan bli så enorma trots att de svenska
bankerna i sammanhanget lånat ut ”skitsummor”. Göteborgs-Posten skrev i fredags att de
svenska bankerna lånat ut omkring en halv miljard kronor i dom baltiska länderna. Och
tidningen fortsatte: ”Den svenska Riksbanken räknar med att de svenska bankerna kommer att
göra kreditförluster på 170 miljarder i Baltikum i år och nästa år. Om valutan skrivs ner
förvärras läget.” (se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=499288&ref=puff). Det
här låter i mina öron lite märkligt, dvs. att man lånar ut en halv miljard och sedan gör en
förlust på 170 miljarder. Men det har säkert med växlingskurser och växlingsavgifter att göra
och att det är euro inblandade. För den vederhäftiga tidningen GP har väl inte lyckats blanda
ihop miljoner, triljoner och kvadriljoner? Så här i efterhand skulle det nog ha varit klokare av
de svenska affärsbankerna att ha använt sig av Forex som växlar till förmånliga kurser, då
kanske förlusterna stannat vid några få miljoner på de utlånade 500 miljonerna. Å andra sidan
är jag ingen ekonom så jag begriper inte sånt här.

Negern i Värmland
Att vara neger i Sverige är fult, för då är man politiskt inkorrekt eller rasist, eller nåt ditåt. Till
och med Svenska Akademien har i sina senaste upplagor tagit bort negrerna från ordlistan.
Detta gjordes mer eller mindre över en natt och får anses som radikalt, Agatha Christie
använde en hel bok för att få bort dom i sin Tio små negerpojkar (för övrigt världens mest
sålda deckare). Men kvarteret Negern i Karlstad tar man inte död på så lätt: Många kämpar för
att få bort denna en av de sista negrerna i Sverige, men den statliga myndigheten
Lantmäteriverket har nu en gång för alla bestämt att det åtminstone ska få finnas en neger i
Sverige, se mer på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5321121.ab

Henrik går HBT
Häromdan läste jag om en dansk politiker som bytt kön från kvinna till man, vilket inte längre
är särskilt uppseendeväckande. Personen har valt att leva och vara kvinna, men hängdes ut i
ett TV-program för att tidigare ha varit man. Hon såg programmet själv på TV och, som hon
säger, satte kaffet i vrångstrupen. Men i en tidningsintervju sa hon i alla fall, med glimten i
ögat, ”Jag tar det som en man!” Se vidare http://www.kvp.se/nyheter/1.1595277/politiker-
hangdes-ut-som-man-i-tv-soffa

När jag ändå är inne på HBT-temat så kan jag berätta om pingvinbögarna (får man säga så?) Z
och Vielpunkt som lever tillsammans på zoo i tyska Bremerhaven. Dessa två herrar tog i våras
emot ett övergivet pingvinägg, ruvade det och har nu adopterat ungen. ”Paret beter sig på
precis samma sätt som ett vanligt heterosexuellt par skulle göra. Båda papporna sköter
plikttroget om sin adopterade unge, avslöjas det i ett pressmeddelande från djurparken.”, står
det att läsa i Hufvudstadsbladet på http://www.hbl.fi/text/utrikes/2009/6/5/w28223.php.
Vielpunkt låter för mig som ett ganska vanlig namn på en manlig pingvin, men Z verkar mer
vara ett taget namn. Kan det vara så att denna Z har hetat nåt annat tidigare och kanske
genomgått ett könsbyte? Mysteriet är ännu olöst, åtminstone för mig.

Måndagstur
När man tog bort annandag pingst och gjorde Svenska Flaggans Dag till helgdag så skulle
detta i praktiken innebära att vi förlorar två sjundedelar av våra helgdagar för Flaggdagen
infaller ju ibland på lördag och söndag, medan annandag pingst alltid var på en måndag. Min
arbetsgivare har länge kämpat för att vi på något sätt ska kompenseras för detta och efter
långa förhandlingar med facket, som tycker att vi arbetar för lite, så blev det äntligen klart att
vi får måndan ledigt om helgdagen infaller på lördag eller söndag. Fast jag hade förstås hellre
varit ledig fredan innan, men i förhandlingar är det ju fråga om ett givande och tagande.

I måndags åkte jag och Hasse till jaktaffären i Torsbo, mitt ute i skogen några mil utanför
Ulricehamn. Jag har aldrig varit in i sån här butik förut och blev mäkta imponerad av den
samling bössor dom hade. Det här lär vara Västsveriges största butik för jaktvapen. Det måste
ha varit flera hundra bössor som dom hade i utställningslokalen, en av varje sort för påseende,
resten i ett lagerutrymme. Många av dessa gevär var riktiga konstverk, och hade en prislapp
därefter; det var inte ovanligt med prislappar på 20-30 000 och mer. På hemvägen stannade vi
för lunch vid en pizzeria i Gällstad. Maten var väl sådär, men det var billigt. Och inne på
toaletten hade de, liksom på bättre restauranger, satt upp en lapp om när den var städad. På de
lite bättre ställena brukar det stå datum, klockslag och en signatur, här stod det bara datum.
Jag har inget att klaga på vad gäller städningen, men denna lapp var inte särskilt
förtroendeingivande: den började i februari och det brukade gå en à två veckor mellan
städningarna – i måndags den 8 juni stod det att toaletten var städad senast den 31 maj! Jag
skulle föreslå att dom tar ner denna lapp och försöker städa toaletten utefter behov (!).

Lustigt
(forts. från förra veckan) Likt Björn Borg hade jag alltså vintern och våren 1970 under massor
av timmar övat pingis mot en vägg. Det blev faktiskt ganska hårda duster med såväl skruvar
och snedslag så jag var tvungen att springa mycket. Som jag berättade förra veckan stod jag
som slutsegrare i en större tävling i slutet av våren. Sedan fick pingisracketen ligga på hyllan
tills jag ett par år senare blev aktiv i ungdomsgården på Söder i Ljusne. Det här var en
ungdomsgård som till 100% drevs av oss ungdomar utan överinseende av kommunala
myndigheter eller någon annan. Byggnaden vi höll till i var en donation från Bruket,
dåvarande Bergvik & Ala AB. Förutom att ha disko, meka med moppar med mera, så hade vi
en lokal där vi spelade pingis. Det blev hårda duster med Pillik, Lasse Tjärnberg, Ove
Söderberg och Putte Englund, för att nämna några.

Ett år deltog vi i en tävling mellan olika ungdomsgårdar i Söderhamns kommun. På
Sockengården i Söderala inföll sig katastrofen. Vi hade inga flashiga idrottskläder utan kom
och sågs i våra vanliga kläder. Jag hade en hård kamp med min motståndare och var mycket
aktiv. Då jag måttade för en jättesmasch så sprack bakdelen av byxorna. Hade jag inte haft
kalsonger under så hade hela bakpartiet lyst rosa! Att fortsätta spela med halvt uppslitna
byxor är ingen höjdare. Jag förlorade matchen och vägrade sedan under många år att spela
pingis med andra än de kamrater som jag kände bäst, absolut inte inför publik.

I mitten av 1980-talet så gick jag på Bollnäs folkhögskola. Mina pingistalanger visade sig ha
överlevt den mångåriga trädan, så jag blev uttagen till en turnering mellan fyra folkhögskolor
vilken gick av stapeln på folkhögskolan i Forsa i norra delen av Hälsingland. I den första
matchen fick jag möta en kille i rullstol, vilket jag tyckte var svinaktigt gjort av dom. Ska man
spela match så ska det vara på lika villkor, inte mot en stackare i rullstol. Så jag gick ut
ganska löst och såg till att inte skruva bollarna åt sidorna där den handikappade inte skulle
komma åt dom – man måste ju anpassa sig efter motståndarna om man är en
gentlemannaspelare. Jag fick stryk i tre raka set. Den jäveln rörde sig snabbare än dom som
hade ben som bar, hur han nu bar sig åt. Jag fick senare reda på att han var tävlingsspelare
(klass tre utav fyra klasser), så min förlust med inte alltför många bollar visade sig i slutänden
vara ganska hedersam. Dessutom lärde jag mig en nyttig läxa, nämligen att inte underskatta
motståndaren även om han råkar ha nåt handikapp, för dessa handikapp kan faktiskt
övervinnas. Och killen har faktisk långt senare slagit OS-mästaren i rullstolspingis, så det var
ju inte vilket blåbär som helst som jag mötte, se mer på bl.a.
http://helahalsingland.se/sport/bordtennis/1.1003079

Avslutningsvis vill jag säga att det är svårt att vara ung, särskilt som jag inte är det! Nu tar jag
ledigt några veckor för att njuta av sol sommar och lustigheter. Nästa blog borde komma efter
sommaren, antagligen torsdag 13 augusti. Till dess: Håll ut!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 4 juni 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Datorer kan vara lite kinkiga ibland. Det fick jag ganska handfast lära mig förra onsdan då jag
tänkte lägga ut lite bilder på hemsidan från bastubygget. I mitt program för hemsidan så såg
allt OK ut, men det blev bara tomma rutor då bilderna låg ute på nätet. För att göra denna
historia kort (!) så är alla mina bilder i formatet JPEG, men får sedan förkortningen .jpg. Efter
timtals blod, svett och tårar fann jag slutligen att de nya bilderna hade översatts till .JPG
(alltså med stora bokstäver), medan jag i källkoden skrivit .jpg. Pust, stön och stånk, men jag
är i alla fall glad att jag slutligen lyckades lösa problemet. Tänk att det ska vara så krångligt
med datortekniken, borde inte internet kunna lära sig att det inte är någon skillnad mellan
stora och små bokstäver, vilket dom flesta mailprogram gör? För vanligtvis kan du skriva
folks mailadresser med både stora och små bokstäver, ändå kommer det fram till rätt person.

I lördags var det dags för 34:e Hammarkullekarnevalen, vilket var första gången som dom
hedrades med ett besök av mig. Jag har aldrig varit till detta ställe tidigare, men kollade på
kartan och såg att det ligger alldeles bredvid Hjällbo. Men Hammarkullen visade sig ligga
högst uppe på ett berg och stigningen de två kilometerna från Hjällbo var så hög i procent
räknat att det skulle ha glatt vilken alkis som helst vad beträffar procenten! Det här lär vara
Sveriges största karneval, men det var svårt att se eftersom det var så mycket folk där.
Paraden gick genom bostadsområdet, men eftersom jag fick så dålig plats där man knappt såg
nåt så gick jag ner till festivalområdet för att köpa lite mat. Det fanns massor av internationell
mat att välja på, men jag satsade på det mer traditionellt svenska kebab, vilket i alla fall är nåt
jag känner igen. Sedan åter upp till paraden där jag mellan folkmassorna kunde urskilja några
dansande plymer med lättklädda damer nedanför. Men alla dansande ekipage hade en massa
trummisar som alstrade ett dån som i mina öron övergick till oljud. Mina öron är
överkänsliga, så lätt besviken fick jag cykla hemöver igen. Fast är det bra väder igen nästa år
så kanske jag kommer tillbaka, denna gång laddad med öronproppar.

Finstilt
Häromveckan åkte jag motorvägen mellan Helsingfors och Åbo, en väg som började planeras
redan på 1950-talet och påbörjades 1962. Efter att ha byggt några mil så hände inte något på
många år. Men sedan några år tillbaka har man byggt utav bara den och för ett halvår sedan
öppnades sista delsträckan på omkring 60 kilometer. I alla fall till och från, för det finländska
Vägverket har titt som tätt varit tvungna att stänga av den nybyggda delen eftersom bilisterna
fick stenar över sig då de körde i tunnlarna. Bilisten som kör den nya sträckan bör vara pigg
och utvilad, för man kör genom den finländska vildmarken utan några direkta sevärdheter.
Det är faktiskt en av de tråkigaste vägsträckor jag har kört, men man kommer i alla fall snabbt
fram till målet.

På den nya vägsträckan har man öppnat flera rastplatser av gammal östeuropeisk standard,
men med modernaste nokiateknik. Om Vägverkets ambition är att man så snabbt som möjligt
ska transportera sig mellan Helsingfors och Åbo (eller vice versa), ve då den som har ”behov”
att uträtta. Jag stannade själv på en av dessa rastplatser för att uträtta ”det mindre behovet”. På
dörren till toaletten stod det på finska, svenska och engelska att man ska skicka
textmeddelande till ett visst telefonnummer som bara kostar som ett vanligt SMS. ”Öppna
dörr”, skulle man skriva. Men nu var det så att jag var pissnödig, inte SMS-nödig, så jag gick
några meter bort för att lätta på blåsan. Bakom byggnaden såg jag ett stort antal skitkorvar
från andra besökare som inte riktigt förstått vitsen med att SMS:a för att dörren ska öppna sig.
Jag hoppas att lagens långa arm får fast dessa missdådare och avför dom (!) till närmaste
polisstation.
Medan jag skrev ned några noteringar om detta för att ta upp det i blogen, kom en mindre
buss med ett 15-tal ungdomar. De begav sig till toaletterna, läste på skylten och stack sedan
bakom knuten för att pissa. Det verkar som att någon/några har tänkt jättemycket på hur man
ska kunna använda tekniken för de nya toaletterna, fast förbisett hur människorna fungerar.
Och det här leder mig in på nästa avsnitt, nämligen.….

Människan och tekniken
I söndags var jag till stormarknaden för att inhandla veckans varor. Precis då jag var hemma
kom jag ihåg att jag också skulle ha köpt smör, så jag fortsatte till Tempo vid Bjurslätts torg.
Tempo är en av de dyraste affärskedjorna, men lite smör kan man ju handla där tänkte jag.
Utbudet var som vanligt knapert, men jag hittade en 600 grams förpackning Lätta för 17:90,
vilket bara är 3-4 kronor mer än jag brukar betala på de seriösa livsmedelskedjorna. Framme
vid kassan scannar butiksbiträdesassistenten in mitt smör och säger ”20 kronor”. ”Va, det står
17:90 på hyllan”, säger jag. Fast osäker blir jag och går tillbaka och kollar en extra gång.
Jovisst, 17:90 för ett paket Lätta (inget extrapris/special) och går tillbaka till kassan med min
smörbytta. Återigen scannar han in den och får upp 20 kronor på kassaapparatens skärm. ”Jag
har kollat, det är 17:90, så slå in det”, säger jag. ”Nä, det står 20 kronor på kassaapparaten och
det är den som gäller”, sa den manlige butiksbiträdesassistentkassörskan, vilken torde ha varit
i åldern 50+ och vetat att det är priset på hyllkanten som gäller. Jag bara stirrade på honom,
ruskade på huvudet och gick ut. Tempo på Bjurslätts torg kommer aldrig någonsin få se mig
som kund! Istället cyklade jag över till den närbelägna bensinstationen och köpte ett 300
grams paket Bregott för 22 kronor. Förvisso mer än dubbelt så dyrt per gram, men hellre det
än att handla av någon idiot som låter tekniken gå före verkligheten! (not: jag vet att Lätta är
margarin, men jag föredrar att här kalla det för smör).

Mer om Tempo
Tempo är annars ett företag som jag har lite undringar över. Antagligen är det fråga om
franchiseföretagande, där varje butik har en egen ägare. Jag har noterat att Tempo vid
Guldhedstorget ständigt har nya kassörskor, nästan uteslutande yngre damer med
invandrarbakgrund som har det tufft på arbetsmarknaden. De utför ett ordinarie arbete, men
det är sällan som jag sett ägarna vid kassan. En maggropskänsla som jag har fått, är att ägarna
har upptäckt att de kan få tag på billig (eller antagligen gratis) arbetskraft genom
Arbetsförmedlingen och att de under flera års tid har utnyttjat detta. Om det här stämmer så
rimmar det illa med min syn på arbetsmarknaden: jag finner det acceptabelt att någon har en
provanställning under några månader för att se om han eller hon passar för jobbet, men sedan
ska det övergå till fast anställning. Att ta in arbetslösa för att utföra ordinarie jobb och sedan
skicka ut dessa i kylan igen – utan utsikter att få ett riktigt jobb – är inte en
arbetsmarknadspolitik som jag är beredd att stödja, än mindre att slösa mina skattepengar på
sådant.

Grotesk?
Vi hade fantastiskt väder senaste helgen, och det fortsatte en bit in i veckan innan kyligare luft
spred sig till göteborgsområdet. I fredags träffades jag och Janne nere vid Röda Sten för att ta
en pilsner och planera för kvällens begivenheter. Som vanligt pratade vi lite om dittan och
dattan och jag frågade varför frugan inte följt med på våra pubbrundor det senaste halvåret.
”Nä, hon är grotesk”, sa Janne. Han har sagt detta flera gånger under de senaste månaderna, så
jag frågade nu varför han tycker att hon är grotesk. ”Grotesk?”, frågade Janne lite undrande,
”Jag har ju sagt flera gånger att hon är i grossess!” Det verkar som att jag får göra en
sköljning av hörselgångarna. Och så får jag gratulera till tillblivelsen, vilken beräknas ske om
en dryg månad!
Lustigt
(forts. från förra veckan) Jag åkte alltså skidor fort under våren 1970 och spelade hyfsad
pingis. Dessutom så var jag en jävel på att springa snabbt också! Under senvåren så hade jag
stora framgångar på skolan i Ljusne (då kallad Nya Centralskolan, sednare omdöpt till
Stenbergaskolan). På kolstybbanan på idrottsanläggningen Ljusneborg var jag och min
klasskamrat/värsta konkurrent Rolf Carlsson alltid jämnsnabba. Hur det gick för honom i de
senare tävlingarna kommer jag inte ihåg, men vi blev båda uttagna till distriktsmästerskapen
för Hälsingland. Själv så sprang jag 60 meter, sprang häcklöpning och tävlade i längdhopp.
Totalt så erövrade jag tre bronsmedaljer i årskurs sju och åtta, men kommer i nuläget inte
exakt ihåg vad det var i för grenar.

Våren 1971 kom i alla fall mitt stora fall inom idrotten. Vi var i Edsbyn på att tävla i
distriktsmästerskapen på idrottsplatsen Ön. Här var det fråga om häcklöpning och jag hade för
tillfället skaffat speciella dubbar till spikskona, avsedda för denna snabba så kallade
gummiasfalt. Vid tredje häcken touchade jag i och det var ett par sekunders resa mot ett fall
på asfalten där jag i hög fart slog ner och skrapade upp mig rejält; det blir riktiga brännmärken
då man glider på gummiasfalten. Det här var även det slutliga fallet för min idrottskarriär –
jag hade innan lyckats få en bronsmedalj på 60 meter rakt framåt utan häckar – för om jag
hade fortsatt med häcklöpning året efter så skulle höjden på häckarna ha höjts från 80 cm till
110 cm. Jag är alldeles för kortväxt för att klara av sådant med löpning, det behövs med av
höjdhoppsstil för mig då! Sista delen av den så kallade idrottskarriären kommer om en vecka.

Avslutningsvis kan jag nämna att jag läste i senaste numret av Läkartidningen om det svåra
fallet med den medelålders kvinnan som hade ont överallt. Vart hon än pekade på kroppen så
sa hon genast ”Ajjj”. Det var först efter besöket hos den fjärde läkaren som man kunde
konstatera att hon hade ett brutet pekfinger! Nästa blog borde komma omkring den 11 juni
(och då berättar jag om spruckna byxor i bordtennistävlingen).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 28 maj 2009

Veckorna som varit/veckorna som gått
I fredags för nästan två veckor sedan så åkte jag över till Finland för att snickra och måla lite
på den nya bastun (se under Bilder). Men det var nära att jag inte hade kommit fram till det
tänkta målet. I utkanten av Nyköping stod det ca 10-12 nordafrikanska herrar i 14-15-
årsåldern uppe på en bro över motorvägen. Dom hade antagligen nyss beviljats asyl i Sverige
och var tvungna att visa sin glädje över detta. Så för att fira sin glädje kastade de sten på
bilarna som passerade under bron. Att få en sten genom vindrutan då man färdas i 110 km/h
(eller betydligt snabbare som en del kör) kan ställa till lite oreda, ja till och med dödsfall.
Själv så fick jag ett stort hål i vindrutans nedre kant och glassplitter över hela kroppen och i
hela bilen. Glasögonen räddade synen på mig. Men jag kom i alla fall fram till resmålet, om
än lite skakad och med en vindruta som inte var i bästa skick.

Nu skulle det målas. För att måla behövs färg, så det blev att inhandla lite sådant. Den första
färgen var en grundfärg som kändes ganska tröstlös att måla eftersom det inte syntes nånting,
för den var färglös! Antagligen har stugan fått en massa extra på vissa ställen och andra är helt
omålade med denna grundfärg, för efter några minuter gick det inte att se var det var ”målat”
eller inte. Men slutligen blev det dags att måla bastun i dess slutliga kulör. Ett flertal personer
hade sagt att den borde ha en grå nyans för att smälta in i landskapet, men ju mer jag tänkte på
den föreslagna färgsättningen desto mer tveksam blev jag. Nja, jag vill nog ha mer nåt som
liknar en jaktstuga uppe i Alperna, tänkte jag, och så fick det bli. Så nu har bastun ett första
lager med riktig färg av nyansen Oregon Pine (Douglasgran), vilken ser ungefär ut som de
mindre grenarna på en ganska ung tall.

Inne i storstugan var det inte särskilt varmt. När jag var där i september förra året för att
bygga upp bastun så var det 16 grader inomhus då jag anlände, för att en vecka senare ha
sjunkit till 10 grader. Då var det regn, rusk och höststormar. Nu gick det åt andra hållet: det
var 11 grader då jag anlände och en vecka senare hade temperaturen inomhus stigit till 14
grader. I september var jag tvungen att vara inomhus i kylan ganska mycket, men denna gång
var det inte många timmar som jag var därinne förutom då jag skulle sova, vilket jag gjorde i
en litet rum som jag värmde upp till det ganska behagliga 20 grader. Och flera gånger klippte
jag gräset, vilket man blir ganska varm av: först får jag dra sisådär 30-40 gånger i snöret innan
gräsklipparhelvetet vill starta, för att sedan i maklig takt gå runt med den på gräsytorna.

Om floskler
Har du nåt att säga, så säg det. Annars är det bättre att knipa käft. Den här blogen har ju inte
mycket att säga egentligen, det stora syftet är ju mer att roa lite grann. Men jag har alltför
många gånger varit med om där folk öppnar truten bara för att de tycker att det är deras tur att
säga nåt, fast det som dom säger är av noll och intet värde. Jag var under många år med i en
organisation där ordföranden var en mångårig riksdagsman och sa en massa bra saker i sina
kommentarer. Tyckte jag, ända tills det var dags att skriva ned det som han sa. Men han sa
bara tomma ord, vackra att lyssna på och vid ett första påseende ganska vettiga. Men det var
floskler.

Över åren har jag i skrift sett massor av floskler bland dokument från såväl företag som
myndigheter. ”Medarbetarna är vår största tillgång” är en klyscha som fick genomslag på
1990-talet, men som än idag kan slinka igenom i de otaliga visioner som på löpande band
skapas av en massa välutbildade människor som egentligen borde ha bättre för sig än att
blicka långt framåt mot en framtid som är beroende av en massa variabler som ändå förändrar
allting. ”I have a dream”, sa Dr Martin Luther King på 1960-talet. Det var då en vision långt
in i framtiden, vilken nu i viss mån ett antal decennier senare har, om inte förverkligats så i
alla fall kommit en bra bit på väg. Men hur många visioner har inte gått käpprätt åt helvete i
och med nya förutsättningar, såsom den nu pågående ”ekonomiska” krisen?

I min egen yrkesutövning försöker jag i möjligaste mån undvika floskler och går då och då
tillbaka till floskelgeneratorn på http://www.avigsidan.com, där jag får en nyttig påminnelse
om vad som är floskler, alltså tomma ord som låter vackert. ”Vår kvalitetssträvan bygger
på…” betyder egentligen att man inte har lyckats uppnå den kvalitet man borde ha.
”Tvärvetenskaplig bas” är egentligen att man saknar expertkunskap inom området;
”spjutspetskompetens” är åt andra hållet, nämligen att bredden saknas. ”Vi ser inga problem,
bara utmaningar” betyder egentligen att man hoppas det löser sig på nåt sätt. Hur skulle det se
ut om världssamfundet nu sa ”Vi har ingen kris, bara utmaningar”. Detta låter ju fint, men kan
knappast övertyga de miljoner som får gå från sina hem och arbeten. ”Vi utarbetar strategier
för att…” betyder också att man hoppas att nån kommer på en lösning på ett problem som
verkar olösligt. Ja, dom floskler som produceras är i det närmaste oändliga, men dom borde
förfinas. Det kanske är dags att skapa en universitetsutbildning i teoretisk floskellära. Där kan
studenterna efter genomförd utbildning få jobb som informationsstrateger. Jag hade i min
enfald trott att jag mer eller mindre uppfunnit detta ord då jag nyss skrev det, för ingen
människa kan väl vara ”informationsstrateg”? Men där hade jag fel, för det är ett jobb som
tyvärr redan finns: jag fick 2800 träffar på Google då jag nyss kollade – och mer lär det väl bli
inom några år.

Jag är inte rasist, men….
Ja så är det många människor som brukar säga. Själv så har jag i många år varit rasist, ja till
och med professionell rasist eftersom jag under några år varit anställd för att studera och
skriva om de olika människoraserna. Men nuförtiden så får man ju inte tala om ”raser”, utan
använder istället begreppet etnicitet. Fast det är ju i princip samma sak.

Jag har noterat att man i Amerika har fått en president som inte riktigt ser ut som dom tidigare
presidenterna där, man skulle nästa kunna tro att han är av annan ras. Och visst är han det!
Detta har jag nu fått bekräftat genom GU-Journalen, vår utmärkta personaltidning. I en artikel
nyligen om en annan person kunde man läsa följande: ”Familj: Hustrun Anja, dottern Miriam
och hunden Nellie, en portugisisk vattenhund (precis som Barack Obama).” Javisst, mina
misstankar stämde, presidenten är av en lite ovanligare ras, nämligen ”portugisisk
vattenhund”!

Tsarens gamla kläder
Alldeles innan den första ryska revolutionstsaren Lenin dog fick han frågan om han ville ligga
på ”lit de parade” (alltså efter döden utställd för allmän beskådan) och lär ha sagt ”Bevare mig
väl”. Det var ju lite svårtolkat för partifunktionärerna, men de tog det säkra för det osäkra och
balsamerade honom. Revolutionshjälten Lenin, som bara är ansvarig för några miljoner
människors död (efterträdaren Stalin var betydligt effektivare), är ju för alltid levande hos det
ryska folket genom sin balsamering. Men hans kläder måste naturligtvis bytas då och då,
vanligtvis vart tredje år. Men nu har kapitalismens ekonomiska kris slagit så hårt mot
arbetarklassens hjälte att han inte längre kan få sin specialbeställda kostym från utlandets
bästa skräddare. Det är synd att denna nyhet kommer några veckor efter första maj, för det
skulle ha varit intressant att ha sett de olika kommunistiska och socialistiska
demonstrationstågen ha plakat med ”Ned med kapitalismen: Ny Armanikostym åt Lenin!” (se
även
http://svt.se/2.22584/1.1567041/inga_nya_klader_for_lenin?lid=puff_1567089&lpos=bild).

Vi vann ju! Nästan i alla fall….
Som vanligt så lyckades jag undvika att se eurovisionsschlagerfestivalen häromveckan.
Istället för att se på en vinnare på lördagskvällen satt jag mig ned med en vinare och mådde
egentligen ganska bra! Dagen innan spektaklet gick av stapeln hade Göteborgs-Posten en
större artikel om att det är kläderna som avgör vem som vinner finalen: ”Gärna en bra låt,
men i schlager-EM står man sig slätt utan en iögonfallande scenkostym.”

Operatanten tog i så det bara knakade, visade upp sig i den vinnande kostymeringen som
skapats av Camilla Thulin. Och så kom tanten bara på 21:a plats av de 25 tävlande. Det här är
en rättsskandal utan like! Att låten är hemsk ska man inte bry sig om, utan det är kläderna och
utseendet som är det viktigaste. Det verkar som att de östeuropeiska tittarna (obs: inte
lyssnarna!) inte förstår sig på den nordiska skönheten, utan föredrar sångare à la det kvinnliga
kulstötarlandslaget från Östtyskland. Fast å andra sidan är den svenska operatanten även
välutbildad från olika gym i stockholmsområdet och har väl utbildade biceps, triceps och
fyrceps, enligt vad jag kan se från bilder i kvällspressen. Å andra andra sidan så var det
slutligen en norrbagge, som inte riktigt är en norrbagge, som vann. Tyvärr är låten bra, men
det ska man ju bry sig mindre om enligt GP, eftersom det är kläderna som avgör vem som ska
vinna. Och denne norsk, ”Kråkan från Minsk”, hade osmaken att ha en enkel vitskjorta utan
slips och en svart väst därtill. Det är röstningsskandal att han vann!

Lustigt
Jag var i min ungdom en framgångsrik idrottsman. Men framgångsrik menar jag att det på
något sätt gick framåt, vilket det väl gör för alla idrottsmän utom dom som simmar ryggsim.
Under det sena 1960-talet så höll jag på med skidåkning, jag var då i åldern 10 till 13 år. Jag
är fortfarande stolt över att jag i flera av dessa tävlingar inte kom sist. För där måste ju någon
alltid hamna. Fast oftast var det jag. I skidorten Harsa i Hälsingland vintern 1967 eller 1968
var det 52 skidlöpare i min åldersklass som ställde upp och jag lyckades med mästerstycket att
komma sist av dom alla. Långt senare har jag förstått vad det berodde på: dom andra tränade,
men det gjorde inte jag. Fast jag fick en liten revansch vintern 1970 då jag efter en
tumultartad skillsmässotvist tvingades leva på annan ort i ett drygt halvår. Under hösten 1969
var jag ett antal dagar i veckan i Vrinneviskogen i Norrköpings utkanter för ett löppass och
vid årsskiftet flyttade jag upp till den lilla orten Nora i Ångermanland. Nu hade jag hunnit bli
mycket vältränad och ställde upp i några tävlingar inom den lokala skidklubben, tävlingar
som jag vann varje gång (vill jag i alla fall minnas nu så här 40 år senare).

Efter några månader i Nora kom jag i dessa skillsmässovirvlar tillbaka till hembyn Ljusne och
kunde för en gångs skull göra ganska bra ifrån mig i skidspåren, dock utan att vinna. Men en
ganska tjusig pokal från våren 1970 har jag i alla fall kvar. Och under denna vår blev jag en
hejare på pingis. Liksom Björn Borg stod och nötte mot garageporten, så stod jag hemma i
lägenheten i timtal och bollade mot en vägg med en pingisracket. Denna träning gjorde att jag
sedan totalt vann en serie över tio omgångar hemma i byn. Jag var inte bäst, men utvecklades
absolut snabbast genom denna ständiga träning. Tävlingen gick ut på att den som vann en
match straffades med ett handicap med några bollar minus i nästa omgång. Jag vann hela
tiden och började med mer och mer minus mot dom jag spelade och slutade efter tio veckor
som turneringens slutsegrare. Mer om idrottskarriären nästa vecka.

Nästa blog borde komma omkring den 4 juni (om jag nu har nåt att berätta då, fast jag har ju
lovat att skriva om ”idrottskarriären”).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 14 maj 2009

Veckan som varit/veckan som gått
För inte särskilt många år sedan så fick man efter en utlandsvistelse bara ta med sig hem en
mycket en mycket liten ranson innan Tullen sa stopp. Exempelvis så fick man bara ta in sex
småburkar öl (2 liter), resten var tullpliktigt/smuggling. Nuförtiden får man i stort sett ta in
hur mycket alkohol som helst, bara det är för eget eller familjens bruk. I lördags åkte jag till
Systemet och handlade en massa öl åt en kompis i Finland, öl som både är billigare i Sverige
och öl som inte finns att få tag på i Finland. Sent på lördagskvällen kom jag att tänka på detta
som gällde en gång i tiden, nämligen tullpliktighet. Ju mer jag tänkte på det hela, desto mer
beslutsam blev jag: det är klart att jag måste tulla på det jag köpt in! Så jag stoppade in en
fransk specialöl (som kostade hela 50 kronor!) i frysen och en knapp timme senare började jag
tulla på den. Den smakade faktiskt betydligt bättre än ”en stor stark” på pubben. Och trots det
ohemula priset var den egentligen några kronor billigare räknat per liter än blasket som
serveras ute eftersom flaskan innehöll 75 centiliter, mot 40 centiliter för den stora starken som
kostar 29 kronor. Min finsmakande kompis i Finland som köper ”dyröl” kanske inte är så dum
trots allt!

Man ska kanske inte skicka en massa mail eller ringa då man är lite på lyran, men jag
skickade vid midnatt följande till min kusin, vars man ska få dom öl jag köpte i lördags: ”Hj
Susaan! Jg hrr nu smkat på markus goda öl, den var lettdruken men välldigt stark! Den
smkade ritkigt gått, fatktist! På månda måsste jagnog köpa en ny åt Macus så att änev han får
enn so här gof att smaka på. Jag ksa nu pova en nnan öl som jg köptt åt markuss, fats kanske
imogon efttersom jag presis blev gasnka tröt och käner mi lite yr i huvut. Hejj dxå!!! Henreik”

I mellandagsrean direkt efter jul så köpte jag en i mitt tycke väldigt avancerad digitalkamera.
Jag har nu så småningom lärt mig att ta kort med den, men det är väldigt mycket som måste
ställas in, bland annat så att inte bilderna blir alltför ”tunga” i megabyte räknat. Kameran har
även en videofunktion, vilken jag för absolut första gången testade igår. Azaleadalen i
Slottsskogen börjar nu blomma och jag gjorde en filmning i 6,5 minuter där, med speakerröst
och allt. Bakgrunden är att jag ett antal år per telefon gått runt i Azaleadalen den 25 maj och
givit direktrapport till min kusin Yvonne på hennes födelsedag; Yvonne är trädgårdsmästare
och jag inbillar mig att hon därmed även gillar blommor. Imorron åker jag över till stugan en
vecka och kommer då att träffa henne och visa den lilla filmen så hon får se hur denna vackra
lilla dal ser ut i verkligheten. I sammanhanget kan nämnas att jag gick runt 6,5 minuter med
fingret på avtryckaren medan jag pratade och filmade: när jag tog bort fingret så fortsatte
kameran att gå. En självklarhet för de flesta men inte för mig, det var ju första gången jag
filmade!

Årets avslöjande
I tisdags kom årets avslöjande, det som vi väntat hela vintern på. Ni minns väl
konstfackeleven som spelade psykiskt sjuk och lades in på St Jörans sjukhus. Hittills hade hon
tigit som muren och sagt att hon ska avslöja det hela i maj. Och nu har hon gjort det. Den här
så kallade konstinstallationen innebar att hon spelade sig själv! Hon är nämligen en gammal
psykpatient. Jag hoppas att hon får högsta betyg för denna fantastiska ”installation” och sedan
med diplomet i hand kan åka land och rike runt och för dyra pengar spela självmordsbenägen.
Konstälskare runtom i landet kommer att älska detta, och får hon en riktigt bra promotor så
kan hon ställas ut på Museum of Modern Art i New York. Även där kommer hon att dra
jättepublik för de flesta välutbildade amerikaner vet ända sedan 1950-talet att Sverige toppar
ligan över självmordsstatistik. Mer går att läsa på exempelvis
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2881275.svd

Nu väntar jag bara på att konstfackeleven som sprayade sönder en tunnelbanevagn avslöjar
sig själv och sitt motiv. Kan det vara fråga om en alkoholiserad och självmordsbenägen
tunnelbanetågsförare som med sin installation vill visa den vardag han utsattes för innan han
började på Konstfack? Tänk om dessa två skulle slå sina påsar ihop och åka på turné
(naturligtvis med tåg!): han bara målar och målar i vagnen medan fruntimret är hysteriskt och
låtsas skära av sina handleder. Den konstälskande medelklassen skulle säker betala upp till
10 000 kronor vardera för att få följa med på en sådan resa. All heder år Konstfack som låter
dessa kreativa ungdomar få utlopp för sin energi!

Den ekonomiska krisen….
gör sig påmind överallt i samhället. Fast flertalet lokalpolitiker har nog inte insett detta utan
beter sig som dom alltid har gjort med skattebetalarnas pengar. För en tid sedan hade
förvaltningscheferna i Halmstad (och dom är ju rätt så många även i en så liten kommun)
kallats till att infinna sig vid flygplatsen för avresa till okänd ort för några dagars konferens.
Eftersom dom skulle samlas på flygplatsen hade flertalet tagit med sina pass då resan
sannolikt skulle gå till sydligare länder där värmen är högre och man således kan konferera
bättre. Dom checkade in, gick genom pass- och säkerhetskontroll för att slutligen gå in i en
väntande buss. Just det, buss! För arrangörerna hade ju insett att man inte kunde slösa
skattemedel på dyra utlandsresor. Så nu gick bussfärden först till en konferensanläggning i
byns utkant och övernattningen skedde på ett motell i närheten. Till historien hör även att
lokaltidningen tipsats om tjänstemännens kommande ”utlandsresa” med skattemedel och var
på plats med både reporter och fotograf. Mer går att läsa på exempelvis
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=762&a=489694

Med stormsteg….
närmar sig sommaren. Det här är en tid då både natur, djur och människor vaknar till liv och
blommar upp. Lev och njut av sol och värme! Tyck om varandra! Ja tyck om varandra så
mycket så ni till och med kanske har sex! Och sånt kan man ha på en massa platser ute i
naturen, inte endast i ett mörkt sovrum. Fast jag vill höja ett litet varningens finger för att
älska varandra alltför mycket på stranden, både för att det kanske finns en massa människor
som ser er när ni håller på, men framför allt för att ni riskerar att nio månader senare få a son
of a beach!

Oss torpare emellan
Dom flesta av oss har en bakgrund i bondesamhället, även om det kanske ligger flera
generationer tillbaka. Särskilt vi som bor i stan under största delen av året vill gärna bo i en
liten röd stuga på landet, gärna lite spartanskt med utedass och vatten som man får hämta i
brunnen. Det finns massor av gamla torp att för en överkomlig penning få tag i ute på landet
efter att ägarna lagt ner sitt lilla jordbruk, flyttat till stan eller helt enkelt dött av
ålderdomssvaghet. Själv så förvaltar jag sedan många år tillbaka ett litet torp i den finländska
skärgårn, ett ställe där jag kan stressa av från det hektiska stadslivet, arbete och andra
förpliktelser – att för ett litet tag leka torpare, fast egentligen inte vara det.

Vår förre statsminister Persson arbetade hårt i många år för att styra vårt land. Persson var
socialdemokrat med djupa rötter i arbetarrörelsen, men hans förfäder hade sannolikt tvingats
in från sina enkla hemman till industriernas hårda arbete och trångboddhet i små lägenheter.
Drömmen om torparlivet har nog funnits där hos både honom och många andra av oss från
medelklassen. ”Gärna medalj, men först rejäl pension”, var hans företrädares paroll. Och nu
har han fått sin pension, vilken tillsammans med intjänade ATP-poäng och tjänstepension från
riksdagen nog går ganska bra att överleva på (enligt Dagens nyheter fick han hösten 2007 121
000 kronor i månaden (då 12 600 euro). Så han köpte sig ett torp i Sörmland för 12,5 miljoner
kronor (långt över 1 miljon euro) och har sedan byggt om det för ca 6 miljoner för att passa
familjens behov. Byggnaden har dock av vissa avundsjuka beskrivits som en lyxig herrgård
och Persson har anklagats för att ha tappat kontakten med arbetarrörelsen. Det här tycker jag
luktar ren och skär avundsjuka! Och jag får medhåll av Persons efterträdare Mona Sahlin, som
nu är företrädare för arbetarrörelsen: ” Det är ett fint rött hus, knappast en herrgård som det
har beskrivits som, sa Socialdemokraternas partiledare”. Jag har svårt att avgöra när topparna
i socialdemokratin tappade kontakten med verkligheten och dom arbetare som de säger sig
representera, men nog fan är det en herrgård som ”torparen” Persson har byggt! Se bild på
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1562231/sahlin-om-perssons-torp-ett-fint-rott-hus

Lustigt
Inför Sveriges första folkomröstning 1922 om ja eller nej till totalt rusdrycksförbud så finns
alltjämt Albert Engströms affisch i folks minne: ”Kräftor kräva dessa drycker. Du måste avstå
från kräftor om du icke röstar NEJ Den 27 augusti” (bild finns på
http://www.renqvist.se/Vintage_posters/albert_e.html). De drycker som avsågs var snapsarna
till kräftorna. En majoritet av befolkningen – måttlighetsbrukarna – segrade dock med två
procents marginal vid folkomröstningen. Andra länder såsom Finland och USA fick dock
igenom förbudslagar, vilket ledde till uppkomst av smuggling/grov brottslighet och ett ohejdat
supande. Lagom är nog i alla fall bäst i många avseenden.

Över åren har jag haft många arbeten. På en av arbetsplatserna var damerna i förkrossande
majoritet. Jag minns en praktikant som i sin oskyldighet en gång frågade ”Vart går ni på
’After Work’ på fredagarna?” Det blev helt tyst i fikarummet, det var som att svära i kyrkan.
Aldrig någonsin hade någon ens kommit på tanken att man på de flesta arbetsplatser avslutar
veckan med After Work. Nä här rusade alla hem till sina familjer på fredan, fester skulle
hållas måndag till torsdag, punkt slut.

Ett år så skulle vi ha kräftskiva. Den höll vi en måndag. Jag kommer inte riktigt ihåg vad mina
arbetskamrater tyckte om att hålla fest en måndag, men för mig är det väl inte den ultimata
dagen för att komma i feststämning. Men, okey, vi festar väl då, tänkte jag och tog med
gitarren för att höja stämningen något (festens stämning, inte gitarrens!). Vi hade lustiga
hattar, girlanger, flörpar och snapsglas framför oss, likaså nytinade kräftor från Inre
Mongoliet (eller varifrån dom nu kom). Eftersom det var arbetsdag igen på tisdan så tog jag
bara med mig några burkar starköl, jag ville ju inte vara alltför bakis dagen efter. Jag var den
enda som drack starköl, dom andra drack folköl (3,5%). Och detta folköl hällde dom i
snapsglasen och skålade i! Nä, Engström hade rätt: Kräftor kräver lite mer av starkvaror! Här
var det endast jag som kom i närheten av ”lagom är bäst”, och knappt det.

Avslutningsvis måste jag dela med mig av min lilla lustighet som jag skickade med mail i
förrgår till en arbetskamrat som varit krasslig några dagar och därför hemma från jobbet:
”Hej! Jag hoppas att du är på bättringsvägen (men jag ser på internet att du är på
Björbovägen).” (!)

Jag gör nu ett tvåveckors hopp för att snickra lite på torpet (kanske en tiondedel så stort som
Perssons!), så nästa blog borde komma först omkring den 28 maj. Eftersom det då har gått två
veckor så borde jag väl ha nåt att berätta då! Skulle man i alla fall kunna tycka.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 7 maj 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Under den gångna vintern har efter hand en rejäl rondör utvecklats runt magen. När jag
prövade bikinin förra veckan märkte jag hur den krympt under vintern. Eftersom jag är för
snål för att köpa ny, så beslutade jag mig för att motionera bort några kilo. Och jag fick
faktiskt lite hjälp på Valborgsmässoafton: den fotogen som jag drack (se förra veckans blog)
visade sig nämligen vara flygfotogen, så jag fick extra sprutt i benen och har cyklat omkring
som en tok under helgen. Hela 38 mil i cykelsadeln blev det under veckan måndag till i
söndags, vilket gör 5,4 mil om dan. Med raketbränslet i kroppen kände jag ingen hunger,
vilket i sin tur gjorde att jag inte åt nånting på hela helgen och på söndagskvällen kunde jag
nöjd och belåten se att jag hade bränt bort 15 kilo.
Mycket nöjd med detta så provade jag bikinin igen, men märkte till min fasa att den nu satt
alldeles för löst. Så nu måste jag med dyra pengar äta upp mig igen till rätt vikt för att bikinin
ska passa. Det blir dyrt det. Jag borde nog ha insett att lagom är bäst och att snålheten bedrar
visheten!

Varmt och skönt.…
har vi haft i april. För första gången sedan regelbundna mätningar av temperaturen började
nån gång på 1800-talet så har man under en aprilmånad aldrig kommit upp i 10 graders
temperatur i snitt. Nu i april inträffade detta på ganska många platser i södra Sverige, men
varmast blev min hemstad Göteborgs som hade 10,4 grader i snitt för hela månaden. Skönt
när sommaren kommer tidigt tycker i alla fall jag. I slutet av förra veckan var det på vissa håll
temperaturer på över 28 grader, vilket passade ypperligt för de flesta eftersom valborgs- och
förstamajledighet inföll då.

Fast den här veckan har vi haft ganska kyligt och regnigt, så det där med temperaturen jämnar
väl ut sig i längden kan man anta. Men det är ju en hel del forskare som varnar för att isen
smälter i oroväckande takt då det blir varmare. Detta tycker jag inte är nåt vi ska oroa oss
alltför mycket över eftersom det går att hantera på ganska enkelt sätt. Själv så dricker jag
numera de svalkande drinkarna på ca 8 minuter, mot 10 minuter för en del år sedan då den
globala uppvärmningen inte var så påtaglig. Och på 8 minuter hinner inte isen smälta särskilt
mycket. Den fjärde drinken tar dock omkring 20 minuter i anspråk och då hinner isen smälta,
fast av någon anledning verkar jag inte riktigt bry mig om fenomenet med smältande is då….

Men varmt och skönt….
innebär också att dom förbannade huggormarna blir på hugget. Jag tycker inte alls om dessa
varelser och är mycket rädd för att bli biten av dom. Särskilt honorna har mycket gift i sig,
vilket kan vara direkt farligt för en människa. För ett par veckor träffade jag en docent i
zoologi vid Säffle universitet och diskuterade detta ämne med henne. Hon förklarade att
huggormshonorna har ungefär fyra gånger mer gift än hannarna, vilket är en mekanism som
skapats av naturen för att de ska kunna försvara sina ungar mot yttre fiender (det är honorna
som får ta hand om ungarna, fäderna bara slingrar sig undan faderskapet).

Om man nu trots alla försiktighetsåtgärder råkar bli biten av en huggorm så kan det vara bra
att se efter om det var en hona eller hanne, vilket kan ses på mönstret på deras ryggar.
Honorna har nämligen ett zick-zackmönster som går från höger till vänster (räknat från
huvudet), medan hannarnas mönster går från vänster till höger. För den som blir biten av en
hanne (och inte är allergisk eller i övrigt överkänslig) räcker det i allmänhet med att ta två
magnecyl och så är man bra igen inom ett dygn, medan den som bitits av en hona alltid
rekommenderas att uppsöka läkare. I sammanhanget kan nämnas att dessa honor, liksom alla
honor av det humanoida slaget, är betydligt mer bitska.

Skönhetstips till damer
Kära kvinnliga läsare av blogen, vad sägs om lite sperma i ansiktet? På
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4912878.ab går det att läsa om den senaste
behandlingen inom skönhetsvård, nämligen att med lite laxsperma i ansiktet så blir ni rosiga
och rynkfria. Några av er kvinnor kanske rynkar på näsan åt detta, men jag kan garantera att
ni efter min behandling så blir ni rosa om kinderna!

Finländsk apartheid?
I Sydafrika rådde i många år så kallad apartheid, där den vita minoriteten styrde och
domderade som dom ville med de andra människorna som inte var vita (jag har
rekommenderats att undvika använda ordet neger i mina skrifter, därav denna formulering). I
Finland har den svenskspråkiga minoriteten länge ansetts som någon slags överklass. Hur nu
detta stämmer kan jag inte riktigt svara på, men klart är att de har tagit makten i Helsingfors
stads trafikverk, där man bestämmer biljettpriserna. Det här har lett till att de givit sina
språkfränder rabatt på buss och spårvagnsbiljetterna, den finska majoriteten får betala mer för
sina resor vilket man kan läsa om på http://www.hbl.fi/text/helsingfors/2009/5/5/w26938.php

Alla kan ju inte vara populära
Förra helgen hade minst tre tidningar en internetomröstning om populariteten bland
partiledarna. Det var anmärkningsvärda siffror som kom fram. Även om man ska ta resultaten
med en rejäl nypa salt, så är istället röstningsunderlaget många gånger större än det som görs
av de professionella gallupinstituten vilka brukar intervjua omkring 1000 personer. Av mer än
15 000 röstande i Göteborgs-Posten angav 52 % att de hade mest förtroende för Reinfeldt.
Men 25% angav att de hade mest förtroende för Wetterstrand, vilken endast är en av de två
partiledarna i det lilla Miljöpartiet. Eventuellt kan Miljöpartiet ha mobiliserat partimedlemmar
att rösta och påverka omröstningen, fast det var ju ändå 15 500 personer som svarade. Likaså
är det anmärkningsvärt att Sahlin, ledaren för Sveriges största parti, endast fick 7% av de
röstande som den partiledare med mest förtroende. Och detta direkt efter arbetarrörelsens
högtid Första maj!

De avgivna resultaten skulle ju kunna vara fråga om tillfälligheter och politisk färg på de olika
tidningarna. Men den tämligen oberoende Dagens Nyheter hade lika stöd för Sahlin som i GP
(7%) och mycket högt för Reinfeldt; jag hittar i skrivande stund inte siffrorna på nätet och
kommer inte ihåg hur Wetterstrand klarade sig i DN:s gallup. I Svenska Dagbladet (som har
starkt stöd bland moderater och allmänborgerliga väljare) angav endast 5% att de hade mest
förtroende för Sahlin; 71% hade mest förtroende för Reinfeldt och här fick Wetterstrand 7%
av sympatierna. Anmärkningsvärt är även att man varken i SvD eller GP (jag vet inte hur det
var med DN) kunde rösta på Peter Eriksson, som är den andra av miljöpartiets partiledare.
Fast han kanske har straffat ut sig själv genom tala sig varm för miljön och hur andra ska
göra – och själv åka omkring i en bränsletörstande SUV!

Ja Mona verkar inte vara helt poppis ens i de egna leden. Det här har dock inte ha så mycket
med hennes person att göra, för i en annan undersökning om vem man helst ville ha till bords
utav Reinfeldt och henne (en undersökning av typ ”vem vill du ta med till en öde ö”), så
skiljde det inte många procentenheter mellan de båda. Så hon har absolut inte råkat ut för
någon kollektiv mobbning utan upplevs som trevlig på det sociala planet. Tyvärr verkar det
som att hennes politiska utspel inte upplevs som lika fascinerande. Redan den 6 november
beskrev jag i den dåvarande blåggen hur hon över en månads gallupmätning förlorade
340 000 väljare genom att öppna truten med politiska utspel. Som tur är för politiken i
allmänhet så består det socialdemokratiska partiet inte enbart av denna Mona, utan de andra
medarbetarna kan nog ge borgarna en rejäl match då det närmar sig val. I alla fall om de håller
sig nyktra och drogfria och inte använder den hashliberala frasen ”S we can”!

Lustigt
Alla kineser är gula och ser lika ut. Och så heter de Ping, Pong och Peng i efternamn. Det här
lärde jag mig under uppväxten. Eftersom jag då aldrig hade sett en kines i verkligheten så
måste min kunskap om detta folkslag ha inhämtats från skolan. Att verkligheten inte riktigt är
på så sätt har jag förstått först i vuxen ålder: kineserna kan vara såväl ljusgula, brandgula och
mellangula, och även heta Weng, Wing och Wang. Ja dom kan till och med ha ännu fler gula
färgnyanser än dom jag nyss räknade upp, likaså ännu fler efternamn.

Nu är ju Kina mer komplext än det som jag beskrev ovan. Om kineserna verkligen är gula är
väl en fråga för våra färgexperter, att ge dom efternamn är mer en västerländsk konstruktion
för att passa in i vår världsbild. Otvetydigt är i alla fall har en massa namn, både familjenamn
och individuella namn och tilltalsnamn. En artikel i Göteborgs-Posten i söndags (signerad Jan
Arell, men inte utlagt på internet) visade på komplexiteten i namngivningen bland folket inom
Kinas gränser; det verkar även vara så komplext att det finns massor av ”raser” i Kina och en
massa olika språk som människorna där talar – och av den dryga miljard människor som ryms
inom landets gräns så finns det inte en endaste som talar ”kinesiska”! Nu är det ju inte så att
alla kineser är dövstumma, men de använder sig i alla fall av teckenspråk (!).

Kina är en totalitär stat där man måste göra som statsmakten bestämmer, utan att ifrågasätta.
För närvarande ska alla medborgare registreras i ett centralt dataregister. Fast ett litet problem
i nuläget är att datasystemet, enligt mina (okontrollerade) uppgifter, endast kan hantera 32 000
av teckenspråkets 55 000 ”bokstäver”/ord. Så nu måste befolkningen vänta ytterligare några
år innan denna registrering kan bli av. Skulle men tro. Men nej: i Kina använder man
principen ”att om inte kartan stämmer med verkligheten så måste verkligheten göras om”. Så
istället för att fixa till datasystemet tvingar myndigheterna nu många miljoner medborgare att
byta namn för att de ska kunna anpassas till dagens datorer. Jag hoppas att detta inte ska
hända i vårt västerländska samhälle, att vi får behålla granskande journalister, såsom
exempelvis Lena Nyman, som redan år 1967 kritiskt granskade myndigheterna i filmen Jag är
nyfiken – gul!

Nästa blog borde komma omkring den 14 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 30 april 2009

Veckan som varit/veckan som gått
I fredags inledde jag och Janne pubbsäsongen på fastlandet med en varsin öl nere vid Röda
Sten, några meter från Göta Älvs mynning. Jag stortrivs i denna miljö där jag kan titta på
båtar och fartyg som passerar på älven. I juni för nio år sedan höll jag min disputationsfest på
stranden ungefär 100 meter bortom den bänk jag och Janne i lördags tog de inledande
klunkarna ur den medhavda ölen. Första anhalt för kvällen var Silverkällan i Majorna. Såväl
pubben som gästerna hade sett sina bästa dar, fast jag skulle gärna ha tagit en öl till om det
inte hade varit så att jag var pissnödig. En pubb/restaurang där ölen flödar som på Silverkällan
borde ha mer än en toalett. Men så är tyvärr inte fallet med detta näringsställe så vi drog
vidare till en asiatisk krog där jag fick lätta på trycket och sedan slafsa i mig en ganska bra
Nasi Goreng för bara 75 spänn (7 euro). Efter ett stopp på grönsaksrestaurangen Solrosen för
att ladda med lite B-vitamin så avslutades kvällen med avslutande öl på Whoopsy Daisy,
drygt 2,7 stenkast hemifrån.

Vid lunchtid på lördan hängde jag upp cykeln på ställningen bakom bilen och for upp till
Sollebrunn, en timme bort från Göteborg. Medan storstan präglades av kyliga vindar från
havet så cyklade jag 75 kilometer i den 22-gradiga försommarvärmen och trivdes allmänt med
livet. Mellan Sollebrunn och Nossebro mötte jag en enorm mängd veteranbilar: det hölls
bildelsmässa i Nossebro där de sålde allt som kan sitta på fordon från jord till antenn och efter
besök på mässan luftade de sina väl använda fordon. I Grästorp åt jag en hamburgare,
förundrades över hur snabbt ”stan” tar slut, och vände åter i riktning mot bilen. En bit utanför
Grästorp förundrades jag över Västgötarnas anspråkslöshet, bland annat så kallar dom det som
jag skulle kalla herrgård eller slott för ”torp”, vilket bland annat kan ses i 32-rumstorpet
Thamstorp (se bild på http://www.thamstorp.se/)

Valborgsfirande
Idag infaller dagen som jag både bävat för och sett fram mot. Såsom de flesta torsdagar blev
det ärter med fläsk på lunchen, men istället för de två glasen punsch så drack jag två snapsar
fotogen, totalt ca 10 centiliter. Ärtsoppan var god, men det var med nöd och näppe jag fick
ned fotogenet. Men jag var så illa tvungen, för i år är det min tur. Just nu är klockan lite efter
17 på valborgsmässoafton och det puttrar lovande i magen, vilket är ett bra tecken inför vad
som ska hända klockan 22 när mörkret har lagt sig.

Det är nu sex år sedan vi, dvs. ett gäng grabbar, kom på att fira in Valborg på ett lite
annorlunda sätt. Som sagt så grundar en av oss på lunchen med ärtsoppa och fotogen och låter
detta jäsa i magen. På slaget 22 så drar huvudpersonen ned byxorna och lutar sig framåt.
Dirigenten plockar fram cigarettändaren och tänder en låga från akterpartiet. I ungefär 2-3
minuter strömmar en ljusblå låga ut från baken från den utvalde, samtidigt som dirigenten
leder kören i ”Vintern rasat ut”! Mycket effektfullt. Viktigt i sammanhanget är att dirigenten
är hetero, annars så riskerar man att han tänder på baken på fel sätt!

Söndagstur
I söndags tog jag mig en biltur uppåt trakterna av Tidaholm. Dom här turerna brukar gå lite
hit och dit utefter småvägar och jag har sällan nån riktig plan för vart jag ska åka. Eftersom
jag i alla fall hade riktningen utstakad (men utan direkt mål) så skrev jag innan åkturen upp
min förre kollega Kjell Johanssons telefonnummer utifall jag skulle passera hans hemtrakter.
En mil före byn Folkabo parkerade jag bilen och satte mig på cykeln i det härliga
försommarvädret. Ett par kilometer hemifrån Kjell ringde jag, men ingen svarade. Jag tänkte
då stanna till vid vandrarhemmet/kaféet i Folkabo för att få mig lite till livs. Väl framme så
strömmade enorma mängder människor ut ur kyrkan, för att ta sig de få meterna över vägen
till en utomhuspaviljong där det serverades kaffe och tårta. Jag visste att Kjell är aktiv inom
den lokala församlingen, och visst träffade jag på honom i detta myller av människor. Det
visade sig att jag kom mitt uppe i årets begivenhet, Valstad-dagarna (Valstad är namnet på
kyrkan i Folkabo), vilket Kjell bossade för. Såsom festgeneral var Kjell var uppklädd i
generalskläder, vilket i Folkabo innebär ett förkläde då man serverar kaffet! Kaffet och tårtan
var avsett för bybor, grannar och utsocknes, och till den sista kategorin kunde ju jag räknas
in. Jag introducerades för några personer som ”en kollega från Göteborg”, bland annat den
lokala prästen som verkade vara en trevlig prick. Vi hade båda dessutom liknande rötter, en
svenskspråkig förälder från Finland.

Efter att ha lämnat Folkabo blev jag efter några kilometer omkörd av prästen i sin ”tjänstebil”,
och han vinkade glatt i backspegeln. ”Tjänstebilen” var en gammal Volvo Amazon med
sökarlykta på taket, misstänkt likt en gammal polisbil från 1960-talet. Fast istället för att ha
”POLIS” målat på sidorna så stod det ”PRÄST”! Det verkar vara fråga om en lite modernare
präst än dom jag kom i kontakt med under barnaåren, en präst som samtidigt har humor och
distans till sitt ämbete.

Efter fyra mil i cykelsadeln var jag åter vid bilen. Nu hade jag blivit rejält hungrig, men det
var först en timme senare som jag fick chans till lite snabbmat. I Floby vet jag att den finns en
korvkiosk, så jag svängde av mot samhället. Precis i korsningen såg jag en ”korvvagn” där det
stod att dom hade Thai-mat. Efter några hundra meter hade jag kommit till insikt att det nog
skulle smaka mycket bättre med detta än den vanliga korven med mos och räksallad. En skylt
vid vägkanten sa att dom hade kötträtt för 60 kronor, så jag beställde detta. Men nu började
cirkusen. Det fanns ingen meny vid vagnen och servitrisen frågade en massa för mig
obegripliga saker på ett språk där jag ibland kunde höra ett och annat svenskt ord. ”Ja, men ta
nåt” sa jag hungrig och uppgiven. Och så frågade hon vidare en massa som jag inte förstod.
”Ja, men ta nåt” sa jag kanske tre fyra gånger. Sen uppfattade jag att något var slut, och
upprepade desperat min fras igen. Medan jag stod där så kom ett par, där kvinnas beställde
nudlar och kyckling och hennes man ris och olika kötträtter. De fick sin mat på direkten,
medan min fortfarande höll på att göras i ordning. Nu var jag ordentligt hungrig och såg fram
mot nånting riktigt smaskigt och välkryddat, lite speciellt för mig som väntat så länge. Och
vad fick jag? Jo en helt vanlig svensk hamburgare för 40 kronor! Den var visserligen 20
kronor billigare än de läckerheter de andra gästerna vandrat iväg med, men en jävla
hamburgare! Och den såg precis ut som vilken vanlig svensk hamburgare som helst och
saknade de thailändska kryddorna. Det var så jag kunde gråta!

Studentrekrytering
Jag har min arbetsplats förlagd till Geovetarcentrum, en ganska centralt belägen byggnad i
stan. Vi är ju inom universitetsvärlden tämligen beroende av att vi får studenter till
utbildningarna, men de senaste åren har det varit allt färre som söker sig till dom
naturvetenskapliga utbildningarna. Det här har kanske att göra med att lärarna nog är bra på
att lära ut de teoretiska delarna, men har kanske inte den rätta förmågan att ”riktigt känna”
naturvetenskapen. Så i måndags hade vi kallat in den mest namnkunnige konsulten som finns,
nämligen skogens konung som har naturnära expertis efter att levt en stor del av sitt liv ute i
naturen. Tyvärr så hade vi glömt att meddela de som bor runt omkring att denna konsult
skulle komma på besök, så de blev ju lite skärrade av att möta denna naturexpert mitt i stan.
Det finns bild och lite mer text om konsulten på
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=491561

Lustigt
(forts. från 23/4). På vår tur runt England våren 1987 stannade vi till en natt vid University of
Warwick, ett av de lite nyare universiteten. Det var egentligen bara fråga om övernattning för
oss, men vi hann med att smaka lite på studentlivet i deras pubb. Jag lyckades lura i en av de
universitetsstuderande att jag studerade filosofisk matematik, ett ämne som aldrig funnits på
något universitet så vitt jag vet. Killen blev äkta imponerad av mitt studieval, men sedan
avslöjade jag att jag skämtade, genom att säga ”I’m pulling your leg”. Och nu blev han åter
imponerad av att jag kunde detta urbrittiska uttryck istället för att säga ”I’m joking.”

I Liverpool var jag med om en helt fantastisk beatlesbussrundtur. En guide som nästan var
manisk guidade oss runt de trakter där beatlesmedlemmarna bott och verkat. Hon pekade ut
där John (eller om det var Paul) hade vandrat över ängen till skolan och andra ”sevärdheter” –
det var fråga om en orgie i icke-händelser där guiden pekade ut en massa ointressanta och
intetsägande ställen och försökte berätta en historia om detta. Bättre var det då senare när jag
köpte en elgitarr i en musikaffär där dom ville ha motsvarande 1500 kronor för, men efter en
hel del prutande och så vidare kom jag ned till tusenlappen. Till detta fick jag ett fallfärdigt
gitarrfodral där det med tryckbokstäver stod ”The Cavemen” (eller liknande, kommer i
skrivande stund inte exakt ihåg). Detta var ett av de namn som ”urbeatles” uppträdde under,
men ägaren till musikaffären sa att det knappast kom från Beatles eftersom The Cavemen var
ett ganska vanligt namn på grupper längre tillbaka. (Gitarren har nu varit på service 1,5 år hos
Göteborgs sämsta instrumentreparatör – en fredag för två månader sedan sa han att gitarren är
färdig på måndag!)

Åter i London inför återfärden så hade Colin beställt bord på en restaurang i området där det
en gång världsberömda Crystal Palace låg. Och vi blev alla serverade njurpaj, en brittisk
specialitet. Kultur i lagom doser är berikande, men att få det brittiska kidney pie var långt mer
än vad våra svenska magar kunde med. De flesta petade lite i maten och gick hungriga
därifrån. Jag och Håkan Adler gick till en herrklubb som han varit medlem i sedan
ungdomsåren, men jag blev tyvärr inte insläppt eftersom jag hade jeans (jag var i övrigt
prydligt klädd med kavaj och allt). Redan 1982 hade jag varit med om något liknande på
Peacock club (eller vad den nu hette) i Oslo. Även då var jag prydligt klädd i kavaj men blev
stoppad av vakten som frågade vart jag skulle: ”Jag tänkte gå in eftersom jag har mina
kompisar därinne”, svarade jag. ”I jeans???, sa vakten och verkade tro att jag kom från en
annan planet som vill komma in på detta ställa med denna mundering.

Nästa blog borde komma omkring den 7 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 23 april 2009

Veckan som varit/veckan som gått
I lördags lyckades vi få ihop ett tunt påkergäng, vi var inte många men det var i alla fall det
första spelet vi gjort på omkring 1,5 år. Många gånger har vi pratat om att spela, men det har
av olika anledningar runnit ut i sanden. Nu blev det i alla fall spel från klockan åtta på kvällen
till ett på natten. Jag lyckades hålla nere förlusten till blygsamma 27 kronor, vilket innebär en
förlust på drygt fem kronor i timmen. Antagligen hade det blivit jämt skägg om jag inte i
kvällens första byte lyckats slänga mina tre ess och behålla två mycket låga kort. Jag satt
mycket förvånad med endast 4 kort, varav det högsta var en 8:a. Jag försökte mig på en liten
bluff, men blev synad och förlorade. Snacka om att vara ringrostig! Tack i alla fall Magnus
för att du tog initiativet till en påkerafton!

I måndags var jag på återbesök till läkaren på den lokala vårdcentralen för att få undersökt en
liten knöl som jag för en månad sedan upptäckte i ryggen. När man har fyllt 50 så kommer ju
en del krämpor och steget till cancer ligger ju inte långt bort. Redan vid första undersökningen
så sade läkaren att det med största sannolikhet rörde sig om en fettknöl, men bad mig
återkomma en månad senare för en ny underökning. Och denna gång var hon än mer
övertygad om detta. Känns ju skönt att höra. För lite oroar man ju sig ändå, fast kanske inte
lika mycket som en av mina kompisar hemma i födelsebyn Ljusne: Han berättade häromåret
att tre av hans klasskompisar innan fyllda 40 kilat vidare i just cancer, något som statistiskt
sett inte borde kunna ske. Fast verkligheten ser ibland annorlunda ut än statistiken.

Skurkaktigt beteende av svenska staten
I december körde jag med bilen in och ut i Stockholm två gånger, vilket kostade 20 kronor.
Tidigare kunde man samma dag betala in detta på Pressbyrån eller en Seven-Elevenbutik,
men denna möjlighet är numera borttagen. Istället skickar den nybildade myndigheten
Transportstyrelsen ett par månader senare ut en räkning på detta och om pengarna inte finns
på deras konto på förfallodagen så skickar dom en tilläggsavgift på 500 kronor. Jag hade
nyligen oturen att råka ut för detta: i god tid betalade jag räkningen, men fick tillbaka
betalningsordern en dryg vecka senare från banken eftersom jag glömt att underteckna den.
Nu kunde jag elektroniskt underteckna betalningsordern om jag via datorn tryckte in en viss
kod, vilket jag gjorde samma dag jag fick bankens meddelande. Transportstyrelsen fick sina
pengar tre dagar för sent, men två veckor senare fick jag denna tilläggsavgift. Surt sa räven.

Alla privata företag är tvungna att först skicka en påminnelse eftersom det ju inte är 100%-igt
säkert att den första räkningen har gått fram. Betalar man då inte inom en vecka eller tio dagar
så har de rätt att lämna över ärendet till en inkassofirma, som enligt lag får ta ut en summa av
maximalt 160 kronor. Nu har svenska staten gått flera steg längre och låter sina myndigheter
härja fritt och gå förbi vad lagen säger om företags rätt att ta ut inkasso/tilläggsavgift. På 500-
kronorsräkningen så stod det att dessa 20 kronor redan var betalda, så det enda som återstod
var 500 kronors skuld. Det är skamligt att en myndighet kan ges möjlighet att genom någon
slags gräddfil gå förbi gällande lagar och etablerad praxis. Jag kommer naturligtvis att skicka
ett mail till Transportstyrelsen om detta, men deras informatörer kommer då att svara ”att så
är det. Ledsen att vi inte kan göra något åt det. Dessa regler är fattade på högre ort. Tack för
du hörde av dig.” För den enskilde människan – både jag och informatören som besvarar mitt
mail – är det svårt att komma tillrätta med detta slag av maktmissbruk.

Jämställdhet mellan könen?
Trots att vi anses som ett modernt samhälle så kan det knappast kunna kallas jämlikt, i alla
fall inte ekonomiskt sett. På senare tid har flera av varandra oberoende undersökningar visat
att kvinnor får ca 85% av mannens lön. Det finns naturligtvis flera orsaker till att det är så här,
men i grund och botten är det fel, det är i alla fall min och många andras åsikt. Det är alltså
fortfarande väldigt långt till jämlikhet mellan könen. Nu är det visserligen så att kvinnorna
ofta är dom som handlar maten och köper in en massa till familjens uppehälle. Men att få 85%
av mannens lön och sedan ha sin egen kvar, det tycker jag är ojämlikt!

Pengar som pengar
Nyligen läste jag om sångfågeln Carolas förre gubbe Runar Sögaard, som blivit dömd att
betala 6 656 kronor till en butik. Han var dock inte alls nöjd med leveransen från butiken, så
han levererade, enligt Expressen, 13 000 50-öringar som han hällde ut på golvet i butiken (det
blir ju bara 6 600, han måste ju fortfarande vara skyldig 156 kronor!). Se mer på
http://www.expressen.se/noje/fredag/1.1521507/runars-hamnd. Nu känner inte Runar och jag
varandra (alltså Sögaard, inte min far Runar Tallgren!), så han kan inte ha känt till mitt lilla
spratt som jag gjorde ca 1981. Jag kommer inte riktigt ihåg bakgrunden till historien, men det
var i alla fall så att jag hade köpt några bildelar av en Rolf H som egentligen inte villa ha nån
betalning. Men jag tyckte att han i alla fall var värd att få 500 spänn för grejerna, varpå jag
gick runt på bankerna i Söderhamn för att köpa upp i stort sett alla 50-öringar som dom hade
på lager. Dessa 50-öringar levererade jag sedan i skokartong till en mycket förvånad Rolf. Jag
vet inte om han någonsin växlade in mynten, men de borde väl idag vara värda lite mer bland
myntsamlare eftersom det var fråga om helt nya mynt i ocirkulerat skick.

40-årigt bröllopsfirande?
Jag läste häromveckan om att man inom vissa religiösa kulturer tycker att det är helt OK att
gifta sig vi 13 års ålder, eller till och med ännu tidigare. Omvandlat på mig så skulle detta
innebära att jag nu skulle ha kunnat fira 40-års bröllopsdag om jag gift mig vid denna ålder
och inte skilt mig. Ganska skrämmande tanke! Den imman som Hufvudstadsbladet intervjuar
påpekar att ”pedofili är ett allvarligt brott i muslimska länder, om det sker utanför äktenskapet
[notera bisatsen ’om det sker utanför äktenskapet’]. Däremot ser han inga problem i att en 13-
åring eller till och med en yngre person gifter sig – om den jordiska lagen tillåter det…. -
Varför skulle 13 år inte vara en bra äktenskapsålder om personen tillhör en kultur där detta är
praxis? Här kan man gå i säng i den åldern. Då är det bättre att vara gift så att det finns ett
ansvarstagande i förhållandet, om det till exempel skulle resultera i ett barn.”

Jag vill inte stöta mig med olika religiösa grupperingar och kommenterar inte detta mer än att
”man tar sig för pannan!” Läs mer på http://www.hbl.fi/text/inrikes/2009/4/3/d25638.php

Korrespondens
För en tid sedan fick jag brev från Swedbank där de undrade om jag fortfarande vill ha deras
halvårsredovisning Dina fonder i pappersform. Om jag inte svarade så skulle jag automatiskt
få detta elektroniskt, vilket jag naturligtvis inte vill och gav följande svar per mail: ” Hej! I
dessa dåliga tider är det viktigt att vi värnar om alla arbetstillfällen, så skicka mig Dina
Fonder brevledes även i fortsättningen. Vi bör i alla i möjligaste mån bidra till att konsumera
oss ur prisen, annars riskerar vi deflation – kanske en bestående deflation, vilket är oerhört
olyckligt för oss alla. Henrik Tallgren”

Två plus två är fyra….
likaså är åtta plus åtta 16, och 16 plus 16 är 32. fast mycket längre kommer jag inte med mitt
klena förstånd innan det blir dags att plocka fram miniräknaren. Längre än så kommer
tydligen inte heller matematiklärarna på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. En
skandal av sällan skådat mått i högskolevärlden utspelade sig där för en tid sedan då
studenterna skulle göra ett matteprov: Tre av de fem frågorna var fel och gick inte att räkna
ut! Det är ju lite surt att tentan måste göras om för alla studenterna. Men hör och häpna:
institutionen har beslutat att tentan INTE ska göras om! ”-Jag har skrivit tentan, gjort
lösningar och kollat med en kollega som läst igenom. Nu har vi båda två missat tre fel som
olyckligtvis fick större konsekvenser än vad som är normalt, säger den kursansvarige….
Istället beslutade kursansvariga att de som underkänts skulle få chansen att svara på några
kompletterande uppgifter för att kunna nå upp till godkänt.” Nu är det ju som så att många
satsar på att få VG, väl godkänt, men detta är ju kört på grund av inkompetenta lärare på
KTH. Mer går att läsa på http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2685807.svd

Ingen syns!
Igår läste jag i Metro att Google nu åker runt med bil i Sveriges största städer för att
fotografera gatorna. Det här är en utmärkt tjänst som jag har använt mig av för att orientera
mig på en del ställen i USA som jag tidigare besökt (se http://maps.google.com/ och klicka på
bilden – sedan går det att göra en tur åt vilket håll som helst om man har Adobe Flash Player
installerat på datorn). Nu har det höjts kritiska röster mot att även människor som råkar
befinna sig på platsen där de fotograferar kommer med på dessa fotografier. Men Googles
pressansvarige i Sverige säger att dom har en automatisk process som gör ansikten suddiga.
Denna automatiska process är så effektiv ”att den ibland tar bort ansikten på affischer och
statyer och i ett fall – ansiktet på en häst.” Det här låter ju betryggande, men råkar du ha en
hund eller katt som du vill låta förbli anonym så håll den inlåst tills kamerabilen kört förbi
eftersom det är osäkert om Googles process tar bort ansiktet på dessa djur.

Lustigt
(forts. från 16/4) Efter att ha sett de döva och blinda ledamöterna i rösta i det brittiska
Överhuset så var vi några intresserade från Bollnäs folkhögskola som fortsatte med ett
studiebesök på det världskända Harefield-sjukhuset, som vid den här tiden var världsledande
på hjärttransplantationer. Särskilt fick dom ta emot patienter från Sverige och sjukhuset var
vid denna till mycket omskrivet i svensk press. Jag hade förväntat mig ett stort
sjukhuskomplex, men det bestod av ganska få envåningslängor och en lite större
administrationsbyggnad. Alltså något mycket anonymt i förhållande till dess världsrykte. Å
andra sidan är inte ”störst bäst”, utan här kryllade det av (i operationsbranchen) världskända
kirurger. Intressant att få ha sett det hela i alla fall.

Ett annat studiebesök var på en skola någonstans i centrala England. En klass med barn som
kanske var en 8-9 år gamla simmade runt i simbassängen, som antagligen inte var uppvärmd.
Men de fanns en unge helt påklädd vid sidan om och vi frågade varför han inte var med.
”Headlights” (bilstrålkastare) kom det fram mellan hans visslande framglugg (de främre
mjölktänderna var borta, de nya hade inte växt fram). Ingen av oss förstod något, så vår
engelsklärare Colin Barton frågade honom igen. Samma svar: ”Headlights”. Ingen av oss blev
klokare på svaret, men kloke Colin frågade en tredje gång och ungen gav samma svar, men
pekade på sitt huvud. Då förstod vi, det var fråga om huvudlöss som han hade (headlice). Och
han var ytterst nöjd över att inte behöva hoppa ner i det kalla vattnet! (forts. 30/4)

Nästa blog borde komma omkring den 30 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 16 april 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Blogen tillägnas denna gång Sveriges konung och hans firande: det är ju den 16:e idag!
Grattis Tjabo!

Tidigt på lördagsmorronen för snart två veckor sedan gav jag mig ut på en längre turné upp
till Norrland via Skåne och östkusten. Kvällen innan hade jag lagt om till sommardäck. Inför
denna resa på ett par hundra mil var jag lite orolig för däckmönstret på bilen, men hjulen
varade ända till påska. I Bromölla checkade jag in på vandrarhemmet varpå det blev en
cykeltur under årets hittills varmaste dag: 11,4 mil i cykelsadeln. På slutet av cykelturen drack
jag några medhavda öl för att sedan avsluta kvällen med lite thai-mat och en Mariestad
Export. Tämligen otränad som jag var så kändes de 11 milen rejält i kroppen och jag gick till
sängs redan 22:30. Jag vaknade pigg och utvilad tidigt på söndagsmorronen och tog bilen de
två milen till Åhus. Men där märkte jag alkoholångorna välla fram: hade jag kört rattonykter
hela vägen till Åhus? Nä, nu visade det sig att jag hade parkerat alldeles bredvid Absolut-
fabriken där det lite här och var pyste ut alkoholångor (eller vad det nu var).

Från pressen
I Söderhamnskuriren fredag den 3 april fanns det ett reportage med rubriken ”Autismdag hölls
på biblioteket”. Utan att vilja göra mig lustig över sjukdomen autism kan jag ändå konstatera
att biblioteket var en väl vald plats, för där ska man ju vara tyst! Samma dag hade Göteborgs-
Posten en insändare med rubriken ”Fel att stänga Migränkliniken”, men jag läste den aldrig
för det här är inte min huvudvärk.

I lördags hade GP och många andra tidningar tagit in en liten notis från TT-Reuters om en
lokalpolitiker i den polska (inte pilska!) staden Poznan, en politiker som upprördes att stadens
zoo byggt en elefantpark för 80 miljoner kronor. Och så visade det sig att elefanthannen Ninio
endast fattar tycke för andra elefanthannar. ”Vi betalar inte 80 miljoner för att bygga Europas
största elefantpark och sedan ha en bögelefant boende där!”, sa lokalpolitikern till pressen. Så
vitt jag kan bedöma så är bögelefanter ganska ovanliga. Fast att ha en ovanlig elefant är ju
inte riktigt något som lockar de stora massorna till parken. Så mitt förslag till djurparken i
Poznan är att de klär i elefanten i en rosa kjol, kletar på några deciliter läppstift samt sätter på
djuret några pärlhalsband och annat tingeltangel. Och vips så har de en transvestitelefant! En
transvestitelefant är ju inte bara ovanlig, den är ju unik och kommer säkert att locka massor av
turister till zoo och då får de ju snabbt tillbaka sina investerade pengar. Måhända att
lokalpolitikern på kuppen går och blir kär i denna transvestitelefant och rentav flyttar ihop?
Snacka om att det då skulle bli en turistattraktion!

Korrespondens
I tisdags kontaktades jag av en Gunilla Carlsson som ställde följande fråga: ” Hej! Jag vet att
det fanns en konkurrent med Stena Line mellan Göteborg och Fredrikshamn. Jag har
glömt(ålderns försvar) vad företaget hette men jag älskade det och åkte många år med den
linjen för att den var ren och serviceminded. Jag har hört rykten om att "Stena" och det
företaget konkurrerade på Irland? Är det sant? Jag åker fortfarande sedan 30 år till Danmark
varje sommar och saknar verkligen Stenas tidigare konkurrent. Nu är Stena ensam och har
tyvärr ingen konkurrent. Dyrt så in i h-e. Vore tacksam om du kunde upplysa mig om vad
företaget hette och om det finns kvar och hur man kommer i kontakt med det. Nu är det dags
för dom att återkomma och konkurrera.

Jag har inte den blekaste aning om vem denna människa är, men gav henne de upplysningar
hon behövde och fortsatte: ” Nu är det så att jag med ålderns försvar inte kan komma på
någon i bekantskapskretsen med namnet Gunilla Carlsson: är du någon jag känner (som t.ex.
har bytt efternamn), eller kontaktar mig på grund av att jag såsom doktor i samhällsvetenskap
i stort sett vet allt om samhället och är att i det närmaste att betrakta som ett orakel? Eller har
du kanske råkat misstolka titeln på min så kallade "Sjöfartsbok" som heter "Allt du INTE
behöver veta om sjöfart"?

Det minst sagt märkliga svaret blev följande: ” Javisst! Nu kommer jag ihåg att det hette
SeaCat! Varför tror du att jag känner dig och söker dig? Du verkar vara en kul och snedvriden
typ! Du tror inte på orakel men jag tror på stjärnorna. Jag är Vädur och undrar om du kan vara
Vattuman eller Skorpion? Om du tror att jag skall köpa din bok genom detta mail bedrar du
dig! Jag har varit många gånger till sjöss och vet att vad skit som händer kan jag bara klara av
själv. Inga böcker hjälper!!! Överlevnad, äventyr är mitt motto så gammal jag är! Kram Nilla”
Och tio minuter senare kom följande tillägg: ”PS. Kul att du bor i området där jag föddes! Bor
du kvar där blir det säkert en rekorderlig karl av dig! Gunicarl”

Festprissar?
Förra torsdan var det Skärtorsdag. Folk jobbar kortare den dan, det är helgdagsafton. Efter en
öl på rummet som jag hyrt för helgen så stolpade jag och Bea de 400 meterna ner till Ljusne
Pizzeria strax efter klockan 21. Redan innan vår korta promenad sa jag åt Bea att det endera
kan vara världens röj, eller så är det bara tio av de mest hängivna som sitter på pubben. Jag
hade fel Det var tillbommat och pizzabagaren höll på att städa lokalen. Två dagar senare, på
självaste påskafton så tänkte jag att ”nu har väl folk kommit ut ur sina hålor”. Så Bea och jag
gick dit redan vid 20-tiden för att jag skulle få träffa lite kompisar från den gamla goda tiden.
Nu var det i alla fall öppet, men den enda levande själ som fanns i lokalen var den glade
pizzabagaren (på söndan träffade jag Marie som berättade att hon gått över till pizzerian med
en väninna klockan 21:30 och då hade pubben redan stängt). Så vi drog istället vidare till
metropolen Söderhamn

Även i Söderhamn sitter folk i sina hålor och ugglar, men så småningom går de i alla fall ut på
krogen. Nu är det så att ölen är väldigt dyr där, vilket beror på en nedåtgående spiral:
Eftersom ölen är så dyr på krogen så tankar folk rejält hemma innan de går ut, och krogarna
måste hitta på andra sätt att få in pengar till hyra och lön till personalen. I Söderhamn tar
därför nästan alla ställen ut en entréavgift på 50 till 80 kronor för att folk ska få sitta
tillsammans och dricka öl som kostar åtskilliga hundra procent mer än den kostar på
Systemet. Att betala en rockslusk en tia eller 15 spänn kan jag med stor tvekan gå med på,
men detta…. Nä, nä! Vi hittade i alla fall ett par ödsliga ställen där vi fick dyr öl utan att
betala in oss. Nu en vecka senare känns det skönt att vara tillbaka i Göteborg där det finns
konkurrens som fungerar så att man inte behöver sitta hemma och ladda upp innan utgång!

Festprissar!
På långfredan var jag bjuden till 40-årsfirande av Rose-Marie Skoglund i Ljusne. Jag trodde
länge att hon drev med mig eftersom hon ser ut som sjutton! Men efter att hon visat både pass
och körkort för mig så fick jag inse sanningen, att hon verkligen fyllde 40. 40 var även
gästerna till antalet, så det blev lite trångt runt borden då vi skulle äta av påskbuffén. Och den
var smaskig. Till detta serverades öl, vin och smakförstärkare till kaffet. Vid 20-tiden märkte
jag att en av gästerna redan var under bordet, men jag såg efter en stund att det var yngsta
dottern som bara är tre år. Och hon lär väl knappast räknas till ”gäst”, så då är det väl helt
acceptabelt att hamna under bordet efter ett par timmars festande.

Lite senare på kvällen började fånerierna, här i form av ”Singstar” som verkar vara en form av
karaoke där man i duett får en massa poäng. En typisk tjejgrej, så alla herrar hamnade efter ett
tag i köket medan de kvinnliga förmågorna (hmmm…) tävlade i nåt som i teorin skulle kunna
kallas skönsång. Det lät i alla fall. Nä, nåt sånt här skulle ingen karl ställa upp på, i alla fall
inte nån med självaktning. Så vitt jag kommer ihåg så var det bara en av de manliga gästerna
som ställde upp, nämligen jag. Klockan hade nog slagit två vid den här tiden, och jag
propsade på att få sjunga Love is all around. Den låten kan jag spela på gitarr (”I feel it in my
fingers, I feel it in my toes”), men på något sätt så kändes det inte riktigt i strupen så jag
förlorade skyhögt på poäng mot Rosis storasyster Inga-Maj. Fast enligt ryktet dagen efter så
lär jag ändå ha vunnit eftersom publiken gav mig enorma stilpoäng. Spektaklet filmades, så
jag får se om jag blir ännu en i raden av dessa YouTube-stjärnor. Tack Rosis och Micke för en
mycket lyckad fest!

Lustigt
I mitten av 1980-talet spenderade jag tre år på folkhögskolan i Bollnäs, vilket lade grunden till
mina vidare studier på universitetet i Göteborg. Våren 1987 skulle vi göra en studieresa till
England och för att finansiera resan sålde vi bland annat 21-lotter. Jag var den som i särklass
sålde flest lotter. Medan några av klasskamraterna kanske tog några hundra lotter med sig
hem för att sälja i bekantskapskretsen så började jag med 1000 lotter. På folkhögskolan så
fanns det dagligen en massa besökare som var där på kortare kurser. Eftersom jag tror att
människor i grunden är ärliga såg gick jag runt bland borden och slängde ut en massa lotter
bland gästerna och sa åt dom att ”Betala för det ni tar och den som vinner ska ropa på mig så
kommer jag med pengar.” Många är ju tveksamma till såna där lotter, men då dom ligger på
bordet framför så är det ju lätt att ta upp en remsa, och några till…. Vad jag minns idag så
skaffade jag efter ett par dagar 1000 nya lotter (och lite till senare) och sålde dessa i kafeterian
på mina raster. I redovisningen från lottköparna var det inte en krona fel – folk är faktiskt
ärliga – och när vi så småningom åkte till England så var jag den som i särklass hade bidragit
mest till resan.

Klassen åkte buss från Bollnäs till Göteborg, där jag mötte upp: jag hade redan varit där några
dagar för att kolla på jobb eftersom jag skulle flytta dit några månader senare. Vi äntrade
båten för 24 timmars härlig sjöresa till England. Genom att vi hade sålt så många lotter så
räckte pengarna till stora och rymliga hytter på övre däck med en fantastisk utsikt över havet
och middag vid kaptenens bord. Nja, jag minns nog fel här: egentligen bodde vi ett antal
våningar under däck i några konstiga sovalkover som rymde fyra personer. Inte särskilt lyxigt.
Väl i London så föreslog en av lärarna, Colin Barton, att vi skulle spela lite på ett av de mest
berömda galopploppen. Jag satsade 2 pund på en häst som jag inte visste ett dugg om: ett
pund på att den skulle vinna och ett pund på att den skulle vara bland de tre främsta. Kraken
vann och jag hade inom ett dygn 42 fräscha pund på fickan, inte illa för en fattig student!

En av reseledarna (Cathy Burthenshaw) lyckades fixa några biljetter till riksdagen. I
Underhuset fick jag bland annat se och höra när dåvarande statsministern Marget Thatcher
redogjorde för sitt första möte med sovjetledaren Gorbatjov i Moskva. Det var kul att se den
skinntorra kärringen prata, medan partikollegerna då och då hurrade, och oppositionen buade
(dom gör alltid så, och har alltid gjort så – fråga mig inte varför). I Överhuset sitter en massa
adelsmän och adelskvinnor i den beslutande församlingen. Det här var patetiskt att se. En
massa ålderdomssvaga män och kvinnor som hör och ser illa, och många av dom i rullstol,
kommer dit för att rösta om en massa frågor som dom inte vet ett dugg om. Anledningen för
många att komma dit är att de får en dagersättning på ett antal pund, för många de enda
pengar de får. Att ha en ärvd lordtitel anses fint i England, men många av dessa är utfattiga
och har knappt mat för dagen. (forts. 23/4)

Nästa blog borde komma omkring den 23 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 2 april 2009

Veckan som varit/veckan som gått
I lördags så hölls manifestationen Earth hour från klockan 20:30 och en timme framåt, där
alla uppmanades att släcka sina lampor. Jag är inte mycket för såna här jippon som i praktiken
är helt betydelselösa, men tänkte ändå delta i år. Så på förmiddan åkte jag till Systemet för att
köpa en helflaska maltwhisky. Klockan 18 började jag snapsa och det sista jag minns är att jag
tittade på klockan som visade 20:28. Strax därefter slocknade jag: exakt på minuten, vilket jag
hade räknat ut i förväg. Vaknade först en bit in på söndagsförmiddan och noterade att alla
lamporna i lägenheten var påslagna. Tja, jag deltog i alla fall på mitt sätt och man kan ju inte
få allt.

Igår så började den så kallade Ipred-lagen mot fildelning att gälla, dvs. att man inte får ladda
ner filmer, musik och annat upphovsrättskyddat material. Den största sajten för fildelning är
thepiratebay.org och igår kväll surfade jag in där för att se om flödet hade minskat något
(vilket det naturligtvis inte gjort!). Dagen till ära hade man på förstasidan ett härligt
aprilskämt: Warner Brothers logga (WB), ett rött hjärta och Piratebays logga, alltså ”WB
älskar Piratebay”. Härligt! Hoppas att det kan reta upp filmbolagsdirektörerna lite mer.

Lingonbrus uppöver öronen
I söndags uppmärksammades Sverigedemokraterna en hel del. Det här är en samling
människor som värnar om det ursvenska, och jag blev så tagen av deras budskap att jag genast
satte mig på cykeln för färd till Bäckebol för att uppleva det svenskaste av svenska: IKEA!
Detta företag har djupa småländska traditioner som är betydligt äldre än såväl nationalsång
och flagga! Småland symboliserar den lilla strävsamma bonden som i arbetet flyttar bort en
massa stenar från sin magra jord för att året därpå finna åkern lika full av stenar, och som på
sin fritid om kvällarna snickrar på en bokhylla. Bara för att kvällen därefter upptäcka att de
skruvar han hade dagen innan nu är puts väck!

IKEA symboliserar alltså Sverige med alltför vad det står för. 15 köttbullar (det är ju lagom!)
med lingon och lingondricka för 55 spänn. Jag var nu upplivad av all den ursvenska
nationalismen, fast tanken flög vid ett par tillfällen iväg mot att det kanske var polacker som
plockat dessa röda ursvenska bär… Polackerna får gärna komma hit som turister för att se vårt
vackra land och vad det har att erbjuda, men låt oss ha de röda bären för oss själva! Upprymd
av de hemlagade köttbullarna och tre påfyllningar av lingondricka cyklade jag hemöver och
retade upp mig alltmer på alla dessa jävla invandrare som kommer och förstör för oss
ursvenskar. När jag närmade mig Backaplan hade jag bestämt mig: jag tar och knackar ner
några invandrare. Fast alldeles innan jag gick till verket kom jag till sans: jag räknas ju själv
som invandrare i SCB:s statistik eftersom min far är född i Finland, jag är, i likhet med en
miljon eller fler människor, andra generationens invandrare; inte kan jag väl slå mina
medbröder? Tänk vad lingondricka kan få oss att tappa huvudet!

Nånting som sällan händer….
på mitt jobb är att någon lämnar efter sig handtvättade Björn Borg-kalsonger/trosor vid
tvättfatet på toaletten – ja till och med vanliga kalsonger är mycket ovanliga. I alla fall vid
tvättfatet. Men i fredags låg dom där. En kollega skickade ut ett mail om detta och en timme
senare var underkläderna försvunna. När jag tänker efter noga så måste det ha varit kalsonger
(fast det är ganska svårt att se när dom är våta och hopkramade), för om det hade varit fråga
om trosor så skulle det även ha funnits en BH-del – Björn Borg är ju känd för sina set! (den
där var så dålig så det blir game over).

Fantastisk forskning
Man kan faktiskt forska på nästan vad som helst och, vem som helst kan kalla sig forskare.
Till exempel så berättade min kompis Janne i Alingsås för några år sedan att hans son kom
hem från dagis och berättade att dom hade forskat där. Jag tror knappast att ungarna fick
betalt för sina forskningsinsatser. En som får betalt är dock forskaren på Göteborgs universitet
som fått över en halv miljon kronor av den statliga bidragsgivaren Vetenskapsrådet för att
under några år sitta i Glasgow och forska. Så långt är allt väl, forskning ska ju stimuleras och
många lovande forskningsprojekt kan nog bidra till att Sverige tar sig upp ur den svåra
ekonomiska svacka som vi just nu har. Fast nu satsas mer än en halv miljon kronor av
skattebetalarnas pengar på en som ska studera trumpeten (just det: trumpeten!) ur ett manligt
och kvinnligt perspektiv (”trumpeten som genussymbol”). Skattepengar är det som du och jag
och många andra läsare av blogen betalar innan vi kan hämta ut våra surt förvärvade slantar.

Den nyblivne doktorn i musikvetenskap som får denna halvmiljon har en massa
frågeställningar som ska besvaras, bland annat ”vilken klang i trumpetens breda
klangspektrum blir till norm och vilken klang uppfattas som avvikande och kallas för kvinnlig
respektive manlig? Vad händer med klangen, när trumpetaren spelar med en ”kvinnlig
klang”? Man tar sig för pannan. Igår var det 1 april och jag är ju känd för att ofta fara med
”nästan” sanna saker, men idag är det den 2 april och detta är dagens sanning.
Projektbeskrivningen, tillsammans med hur mycket skattemedel som satsas på detta, finns på
Vetenskapsrådets hemsida http://vrproj.vr.se/detail.asp?arendeid=58411. En betydligt
utförligare artikel om detta trumpetande finns i en artikel från SvD på
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2531501.svd. Avslutningsvis kan jag säga att
redaktören för tidningen Ljusnan hade för en tid sedan ett konstruktivt förslag hur denna
trumpetforskning ska finansieras: låt människan stå på gator och torg som gatumusikant och
dra in sina egna forskningspengar!

Ord och inga visor
I början av blogen beskrev jag hur jag slocknade vid Earth Hour på lördagskvällen. Det
kanske inte var helt sant, eftersom jag vid ca 22:30 avlossade följande skarpa e-mail till
Svenska Kraftnät (med rubrik ”Förvanskad sanning?): ’Nu har Earth Hour precis passerat och
Svenska Kraftnät går ut [med pressrelease] om att man kunde ”notera en minskning i
förbrukningen som uppskattningsvis motsvarar att cirka en halv miljon hushåll i Sverige
släckte sin belysning.” Ni gör våld på sanningen! Dom flesta som läser er ”analys” (och
lyssnar på Dagens Eko, vilka nyss helt okritiskt rapporterade denna energiminskning) får
uppfattningen att det är omkring en halv miljon hushåll som släcker ned, medan sanningen är
den att ett stort antal företag och kommuner släcker ned och att det är detta som syns i er
statistik; inte särskilt många hushåll släckte egentligen ned (det senare har jag naturligtvis
inga belägg för eftersom INGEN kan säga exakt vad som skedde). Genom att uttrycka er som
att en halv miljon hushåll släckte ned är ni med och manipulerar sanningen om detta jippo, att
det har ett stort folkligt stöd – vilket det inte har! I alla fall inte i Sverige, hur det är i andra
länder kan jag inte uttala mig om.

Det har blivit populistiskt att hänga på hur människan påverkar klimatet, särskilt som FN:s
klimatpanel gör allt för att få folk att tro att största delen klimatet består av mänsklig
påverkan. De forskare som hakar på denna syn överöses med forskningsmedel, medan de som
INTE gör det utan visar på naturens komplexitet och naturliga orsaker (som dock innefattar
mänsklig påverkan) sällan får några större forskningsanslag. Svenska Kraftnät har en position
som skall tillgodose vår elektricitetsförsörjning. I de fyra uppdragen som ni har ingår INTE att
ge er ut på den politiska arenan, och absolut inte att manipulera sanningen med att
minskningen ”motsvarar....”’

Dagen efter att jag skickat detta mail kunde jag läsa i tidningen att det i Sverige var ca 200
kommuner, 900 företag, 260 organisationer och 600 skolor som deltog. Dessas nedsläckning
måste naturligtvis räknas bort från hushållens förbrukning. Dagens Nyheter skriver dessutom
att Svenska Kraftnäts analys försvåras av många faktorer, som till exempel
utomhustemperaturens påverkan på elförbrukningen för uppvärmning. Så min analys av
denna ”folkliga manifestation” är att 1) den breda allmänheten sket i den, 2) att ett antal
företag hakade på för att ställa sig i bättre dager (”vi gör allt vad vi kan för att rädda miljön”),
fast deras egentliga intresse är ju att tjäna pengar och 3) en massa kommunpolitiker vill
övertrumfa varandra att vara ”miljöigast” – en massa fårskallar som följer flocken utan att
tänka själva!

Lustigt
                      Trots att jag var nyopererad för njursten så klarade jag utlandsresan
(forts. från blogen 26/3).
mycket bra. Man får ju bita ihop lite, och när smärtan blir för stor så får man ta sig en liten
whiskypinne. Under mina dagar i Limerick hade jag fått reda på att Jameson gett ut en 15 år
gammal whiskey, problemet var bara att den inte fanns att få tag på. Jag och min kompis
Ciaron i stort sett dammsög hela Limerick i jakt på ett par flaskor av denna åtråvärda vara.
Efter kanske 30-40 besök i varuhus och spritbutiker fann vi äntligen en som hade några
flaskor kvar. Lyckan var fullständig, jag hade nått målet efter det idoga och systematiska
sökandet! Jag köpte två flaskor: en till mig själv och en till fadern i värdfamiljen. Att ha gett
pengar för min vistelse skulle ha uppfattats som en skymf, men en liten gåva är alltid
välkommen, särskilt som det är nationaldrycken whiskey!
Med mitt smärtande operationssår åkte jag därefter upp till Dublin innan jag gjorde den långa
resan med tåg och båt och tåg igen till Wien. Jag lämnade mig bakom en ö som hade konstant
12 grader varmt, för att anlända till ett land som var skrudat i vinter. Jag tycker inte om vinter,
så ett Wien som är både kallt och har snö var ju inte direkt nån höjdare. Överallt så fanns det
försäljare av varma kastanjer, vilket förvånade mig för jag visste hemifrån Ljusne att man inte
kan äta sådana – hela huvudgatan (Nygatan) har en allé med kastanjeträd, men ingen skulle
komma på tanken att rosta dessa taggiga frukter. Först många år senare fick jag veta att det vi
har utefter Nygatan i byn är Hästkastanjer, inte den ätliga sorten Äkta Kanstanj (se t.ex.
http://odla.nu/artiklar/rostade_kastanjer.shtml). Efter några fler turer på kontinenten till bland
annat München var jag så småningom åter hemma i Ljusne.

Efter några dagars ledighet var det sedan dags att återgå till det rutinartade arbetet i
pappersmassefabriken i Vallvik. Försäkringskassan skulle naturligtvis aldrig ha godkänt en
sån här utflykt runt Europa – knappast heller någon läkare! – men jag tror knappast att jag tog
nån skada av rundresan, snarare att den skyndade på läkeprocessen eftersom jag hela tiden
övade upp rörelseförmågan utan att anstränga operationssåret alltför mycket. Och så hade jag
ju roligt under min sjukledighet!

Jag gör nu en veckas paus: nästa blog borde komma omkring den 16 april (om jag nu har nåt
att berätta då).

Henrik Tallgren

Henriks blog den 26 mars 2009

Blåggen är död, länge leve blogen!!!
På grund av alltför lågt läsarintresse bestämde jag mig på eftermiddan fredag den 13 mars att
lägga ner blåggen. Det var ett beslut som mognat under en längre tid eftersom jag hade sett att
de officiella besöken brukade pendla omkring 25 unika besökare i veckan, medan jag från
andra mer tillförlitliga källor har sett att det är 25 besökare per dag. Detta meddelade jag mina
prenumeranter. De senaste dagarna har besökarantalet dock varit runt 45 per dag (53 igår), så
någon eller några av prenumeranterna har nog engagerat sina vänner för att få upp statistiken
skulle jag tro. Sistlidna helg fick jag reda på en del av förklaringarna till de låga officiella
besökssiffrorna: en person brukar gå in via Google, andra har blåggen som bokmärke och
kommer sålunda direkt dit utan att passera förstasidan där den officiella räknaren finns.
Ytterligare andra går genom så kallade proxyservrar och andra skickar inte cookies. Så nu får
jag officiellt meddela följande: Henriks blågg är död. Men upp ur askan har uppstått något
”nytt”: länge leve Henriks blog!!!

Jag har bett om respons och min nya blog vilar sålunda på fem stadiga ben: Bylla, Bea,
Bettina, ”Bunten” Söderström och ”Bussige Roger” (för att få ihop till fem ”B” var jag
tvungen att trixa lite!), vilka alla enträget bett mig behålla blåggen. Men eftersom jag är karl
för min hatt (storlek D+ – jag har mätt med en BH-kupa!), så står jag för beslutet att lägga ned
blåggen. Men liksom ur fågeln Fenix avföring så reser sig nu istället Henriks blog, vilken
liksom av en händelse kommer ut varje torsdagskväll och liksom av en händelse ser väldigt
lika ut som Henriks blågg. För att hålla denna blog levande så önskar jag i alla fall lite mer
respons från läsekretsen: Så skicka mail om att jag har fel, håll med mig eller skäll på mig!
Det blir roligare att hålla igång då. Och då så vet jag att det är nån som läser det jag skriver.
Medan jag skriver dessa enkla rader så kommer jag att tänka på den gamla psalmen Blogg en
dag i sänder… Ni kanske inte ska knäppa händerna, men ni kan väl i alla fall hålla tummarna
för att det blir en fortsättning!

Veckorna som varit/veckorna som gått
Lördagen den 14 mars hade min kompis Magnus Larsson inflyttningsfest i sin nya lägenhet
som ligger på krypavstånd från mig. Närmare 20 personer hade samlats i den lilla tvåan och vi
fick alla ett glas bål i handen då vi kom. Antagligen hade Magnus tänkt på att nån måste köra
efter festen, för efter en timme efter ankomsten var det fortfarande en ganska stram
tillställning, antagligen beroende på svag välkomstdrink och att långt ifrån alla kände
varandra. Men klockan åtta började vi äta av den smaskiga grytan som hade puttrat ända
sedan tidig förmiddag och då började vi dricka vin på allvar. Så vid niotiden var vi både mätta
och lite mer uppspelta än när vi kom. Och sedan blev det bara trevligare och trevligare.
Särskilt trevligt var det ute på balkongen där vi rökare samlades, faktiskt så trevligt att några
icke-rökare gjorde oss sällskap då de hörde hur kul vi hade det.

Till en inflyttningsfest så hör det ju till att man har med sig lite presenter. Som vanligt kom
jag med en flaska vin som jag hade gjort en egenhändigt tillverkad etikett till. Nytt för denna
gång var även att jag gav bort ett ”KED-diplom”, vilket står för Kindergarten Equivalency
diploma. I USA finns det ju High School Equivalency Diploma för sådana som hoppat av
gymnasiet men tagit igen det senare genom kvällskurser, här har jag gjort ett diplom för dom
som hoppat av förskolan men tagit igen det senare genom kvällskurser! Sedan tidigare har
Magnus en fil. mag-examen., men det här är ju, om inte finare, så i alla fall ovanligare.

I lördags blev det lite barhopping med Janne, det var en dryg månad sedan sist. Det börjar nu
åter bli cykelväder med temperaturer kring 8-10 grader på dagarna (i alla fall ibland) så vi
begav oss över till fastlandet, fast landet vi begav oss till var det mer kända delarna i Majorna
– har vi hittat favoritpubbar så har vi! Efter några bira bland stadsborna så sökte vi oss
slutligen hem till vår trygga ö och tog den sista ölen på Woopsy Daisy, som liggen en ungefär
kilometer från våra respektive bostäder. Det är skönt att avsluta kvällen bland de trygga och
kända områdena, långt från storstadsdjungeln!

Övertryck
Förra torsdan tittade jag som hastigast in på Kvilles pubb där tre goda vänner hade ätit en god
middag till priset ”Två för en” (jag fick aldrig klart för mig vem som blev kvar med
Svartepetter och fick betala fullt pris). Fullt i magen blev det dock för en av dessa herrar, ja så
fullt att magen (som redan innan är tämligen ansenlig) svällde ytterligare. Som sagt var jag
bara inne på ett hastigt besök och missade finalen på uteätarnas kväll. En av mina vänner gick
för ett kortare besök på toaletten och Jörgen passade då på att ”släppa väder” från den jäsande
magen. Det blev ”metangasernas metangas”. En odör utan dess like spred sig och sällskapet
flyttade därpå till det angränsande rummet. Men den så kallade doften var så stark att den
spred sig med luktens hastighet. Två herrar ett par bord därifrån flyttade även till det andra
rummet, men sa efter en stund ”det luktar fortfarande metangas, det måste vara ett läckage –
det här är ju livsfarligt! Om de hann dricka upp sina öl innan de flydde pubben vet jag inte,
men dom kom i alla fall fort därifrån!

Detta var min beskrivning av händelseförloppet. Jag bad min kompis Jörgen kolla denna
beskrivande text av händelseförloppet och hans svar blev följande (mycket lätt redigerat):

Gasattack på lokal pub – återskall från kriget? Två för en fick nära nog fatalt slut, åtminstone
för en
En av mina vänner fick vid slutet av den mycket excellenta måltiden känningar från magen,
ett behov att tryckutjämna inföll sig. Notan begärdes in och det betalades, den ene vännen var
förberedd på att inom ett ögonblick vara utomhus och i stånd att reglera den onaturliga
tryckfördelningen å det omedelbaraste. Dock skulle den andra vännen utan någon egentlig
antydan ge sig hän att tömma urinblåsan, varvid direkt utgång omöjliggjordes. Lämnad i en
relativt tom del av lokalen, och tvungen att stanna, kvar blev behovet att släppa väder för
betvingande och nödvändigt. Knappast var han dock förberedd på den katastrof av
kataklysmiska proportioner som stod att vänta. Stanken från gasen var helt enkelt
fruktansvärd, det var så ögonen tårades. Personen fick genast omlokalisera till en annan del av
lokalen. Några andra gäster, 6 meter från ”smällen” och ej ätandes, reagerade på odören,
tolkade det som en allvarlig kloakläcka och att det skulle vara förenat med allvarliga
hälsorisker att kvarvara i denna del av lokalen. När den andre vännen lämnade WC blev han
dessutom tillfrågad av gästerna som nyss lämnat om det inte var något allvarligt läckage på
dass (toaletten ligger dessutom en bra bit bort från gäststugan) som kunnat åstadkomma denna
vådliga förening citat ”av olika vätesulfider, farliga för hälsan”.

Lugnt på jobbet
Jag arbetar ganska intensivt om det finns mycket att göra och sticker tidigare då det är mer
lugna perioder. För några år sedan infördes att man bara får ha 40 timmar plus på flexkontot
(jag var ibland uppe i 60 timmar) och sedan förra veckan ligger jag ungefär där. I
förlängningen innebär det att jag nu bara kan göra ”normala” arbetsdagar, för går jag över
dessa 40 timmar så får jag inget mer än skylla mig själv för att jag är dum nog att arbeta på
fritiden – vår stämpelklocka sätter mycket effektivt gränsen för hur mycket jag kan jobba.
Men jag är ledig hela påskveckan och kan då rensa bort 30 av dessa övertidstimmar och
sålunda börja bli mer effektiv på jobbet igen. Tyvärr så kommer det inte ut någon blog på
skärtorsdan, även blogen tar påskledigt.

Lustigt
                                                Efter födelsedagsfirandet i Köpenhamn den 19
(forts. från blåggen 12/3, nu flyttat till Henriks blog)
november 1975 styrde jag kosan mot Irland för att träffa min kompis Ciaron (omnämnd 20/11
2008), god vän och bror till min kusin Camillas sambo. Efter några dagars tåg- och båtresa
befann jag mig i den lilla staden Limerick på Irlands västkust. Mottagandet från familjen var
mycket varmt, men deras säng väldigt kall. Varken i Storbritannien eller på Irland har man
förstått att året har ett stort antal kyliga månader, vissa av dom rentav kalla, så jag fick frysa
mig igenom tre eller fyra nätter. Att de stoppade ett värmekrus i sängen innan jag kröp ned
mellan dunbolstren hjälpte föga. Jag frös i den 12-gradiga natten!

Men det blev några trevliga dagar som jag ännu nästan 35 år senare minns med välbehag.
Cairan körde runt mig i faderns bil för att visa trakten, sista dagen av mitt besök fick jag reda
på att han inte hade nåt körkort, bara nåt slags tillstånd för att få ta körkort! En kväll spelade
vi lite poker med några av hans vänner och jag råkade vinna lite, vilket inte kändes helt bra
eftersom jag hade massor av pengar och dom hade lite mindre av den varan. Fast det var ju
mest småpengar det handlade om.

Irländare slåss en massa. Så hade jag i alla fall hört innan jag kom på besök, så de gånger vi
var ut på pubben blev en ”besvikelse”: det var lugnt och städat och inte tillstymmelse till
slagsmål – irländarna var betydligt beskedligare än vad ryktet hade sagt! På lördagskvällen
åkte hela familjen och jag några mil på slingriga vägar till en liten bypubb som ägdes av
Ciarons syster och hennes man. Trevlig stämning och ett lokalt band som spelade irländsk
musik, vilket jag tyckte mycket bra om. Prick kl. 23 (eller om det nu var 23:30) så utropades
”Finnish your drinks!”, pubben skulle enligt lagen stängas. Hälften av gästerna drack ur sina
glas och gick hem. Men den andra halvan satt kvar som om inget hade hänt och vi fortsatte
köpa öl, likaså fortsatte musikanterna spela. Men nu räknades det hela som ”slutet sällskap”
och då gäller tydligen andra regler. Några timmar senare förvarnades diskret om ”local
police”. Alla ställde sina glas på golvet under borden: syns inte glasen på bordet, så finns dom
inte! De två poliserna tittade sig förstrött omkring sig och konstaterade att den var en lugn
tillställning i detta ”slutna sällskap”. Efter några till drinkar så tog gästerna sina bilar och
körde hem. Vår resa gick långsammare än på vägen upp, chauffören var införstådd med att
man ska köra försiktigt då man har druckit och vi kom tryggt hem. (forts. nästa vecka)

Nästa blog borde komma omkring den 2 april (om jag nu har nåt att berätta då), därefter 16
april.

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 12 mars 2009

Veckan som varit/veckan som gått
I lördags fick jag dödsbud. Min gamle kompis Calle är död i en ålder av 14,5 år. Fast i
människoår lär det enligt sägnen vara drygt 100, så min lille ettrige vän hade väl gjort sitt får
jag anta. Kalle var en dvärgschnauzer och vi lärde känna varandra ordentligt julen 1996: Kjell
och Riitta var på BB och jag lovade att ta hand om Calle tills de kom hem med sin nyfödde
Niklas. Precis när jag lovat att ta hand om hundrackarn upptäckte jag en i expressfart
annalkande feber. Med en temp som pendlade mellan 39 och 39,5 rastade jag då och då Calle
i vinterkylan, däremellan sov vi båda ganska mycket: jag på soffan, Calle på golvet. Men jag
vill minnas att han brukade hoppa upp kanske 20 gånger per dygn till mig i soffan. Eftersom
jag var svag av febern så orkade jag inte sparka bort honom från mitt sovställe, så till och från
delade vi sovutrymme under både dagar och nätter. Trots vår nära relation så blev jag alltid
utskälld när jag kom på besök: Calle var en utmärkt vakthund som alltid talade om för sin
familj att någon hade ringt på dörrklockan, ifall de nu mot förmodan skulle ha missat det.

I söndags regnade det en massa, men då det på sena eftermiddan upphörde så tog jag bilen
upp till den närbelägna staden Kungälv för att traska runt där en timme. Kungälv ligger
knappt 20 kilometer hemifrån och jag har varit där massor av gånger, men det här var första
gången som jag till fots mer systematiskt utforskade staden. Kungälvsborna verkar ha det
svårt och inte må särskilt bra: hela den äldsta delen av stan vimlade av kliniker med
kotknackare, healers, kognitiva analytiker, aromaterapeuter, med mera med mera.
Utmärkande för dessa utövare är att nästan alla är kvinnor, vilket får mig att tro att den stora
majoriteten av deras kunder ävenledes är kvinnor. Utan att systematiskt kunna vederlägga det,
så är nog den största delen av befolkningen som tror på dessa alternativa behandlingar av
kvinnligt kön; vi män är till vår natur mer skeptiska. Åtminstone jag, för jag tror inte på nåt
sånt där, astrologi inkluderat, men det beror väl på att jag är skorpion (obs: roligt!).

Vår!
Enligt den definition som används av SMHI så kom våren till Göteborg söndagen den 1 mars,
fyra dagar tidigare än genomsnittet för de senaste 30 åren. Vår har vi då medeltemperaturen
sju dygn i rad är över 0 grader, men detta fastslås i efterhand, alltså då vi redan har haft de sju
”varma” dygnen. Fast mycket till vår är det inte ännu: jag har sett några vita, gula och blålila
blommor på väg upp ur jordskorpan och så har jag sett att skator, kråkor och duvor återvänt
till våra nordliga breddgrader. Så nån riktig vårkänsla är det inte med dessa temperaturer bara
4-5 grader över noll och ibland lite småregnigt bland solstrålarna. Fast lite skadeglädje har
jag: i tisdags var det snökaos i Stockholmsområdet och mycket långt kvar till våren (det kom
några flingor idag på eftermiddan här i Götet också).

Aftonbladet verkar inte riktigt har koll på vad som utgör Sverige, utan skrev att ”Två dog när
ovädret lamslog landet”. Riktigt lamslagna var vi inte i denna landsända: en motvind på 5
meter i sekunden och bara plus 4 när jag cyklar till jobbet är ju inte skönt, men att vara
lamslagna här på Västkusten av ovädret i stockholmsområdet är vi nog inte riktigt. Och igår
eftermiddag när jag bländades av solens strålar i 5 plusgrader hade Aftonbladet en länk med
”Fortsätter halkan? Kolla vädret 10 dygn framåt timme för timme”. För det vårlika Göteborg
borde det istället stå ”Fortsätter svalkan? Kolla vädret 10 dygn framåt timme för timme”. Så
här kommer en hälsning från Göteborg till Stockholm: Vi har vår här, var har ni er???

Vår
ekonomi här i Sverige är nu inte den allra bästa. Jag har ett lån att betala av i valutan euro och
då är det inte så roligt att euron står i omkring 12 kronor, särskilt när den för bara några
månader sedan kunde köpas för omkring 9:50. Om problemet visar sig vara kroniskt så börjar
jag nog tro att det vore bättre att ha euro i alla fall, trots alla nackdelar att överlåta vår
ekonomi i andras händer.

Insändare
När vädret inte uppmuntrar alltför mycket till utomhusaktiviteter så värmer datorns tangenter.
Den senaste tiden har jag bland annat lagt mig i debatten om snusets vara eller inte vara i
Finland (snus är ju förbjudet i hela EU utom Sverige) med följande inlägg: ”Snus ganska
ofarligt. Den mesta forskningen visar att snus är ett förhållandevis ofarligt alternativ till
cigaretter. Samband med de farligaste cancerformerna (t.ex. lungcancer) har inte kunnat
påvisas. Det här är en fråga som inte EU ska lägga sig i utan borde vara upp till de enskilda
länderna. Om snus är livsfarligt, varför får det då säljas i Sverige???” Har du åsikt i frågan så
rösta gärna om du håller med eller inte på
http://www.hbl.fi/text/inrikes/2009/2/27/w24061.php#kom_skriv.

På www.upprop.nu har jag gjort följande fyra inlägg.
    ”Skriv på för den sista skogen kring Norrsjön”. Jag har inte en blekaste aning om var
     Norrsjön ligger, men tydligen vill skogsbolaget SCA skövla den sista skogen där, så
     jag skrev på med följande inlägg: ”Naturen måste FÖRVALTAS på ett bra sätt. SCA:
     avverka med respekt för de levande organismer (inklusive människan) som är
     beroende av skogen. Ingen ÄGER vår natur och kulturmiljö, den BRUKAS av oss för
     att överlämnas till kommande generationer!”
    ”Rädda det svenska kulturlandskapet”. Ensligt uppropet så kräver nu EU:s byråkrater
     ”att de svenska betesmarkerna måste ha exakt samma utseende som i övriga Europa
     om de svenska lantbrukarna skall få behålla sina gårdsstöd. De unika och artrika
     svenska hagmarkerna, med rötter ned i bronsåldern skall skövlas och den svenska
     regeringen har hittills kapitulerat fullständigt inför EU:s krav.” Det här låter ju inte alls
     bra för mig som är förtjust i vår natur, så det fick bli detta inlägg: ”En förutsättning för
     en levande artrikedom är att man tar tillvara olika förutsättningar utefter ekologi,
     geografi och klimat. Låt spanjorerna behålla sina korkekar, EU-byråkraterna sin
     brysselkål och vi i norr odla efter VÅRA förutsättningar!”
    ”Stoppa alla skattemedel till Konstfack!” Uppropet skriver att Konstfack nu ”två
     gånger på kort tid varit i blåsväder gällande olika elevers examensarbeten. Den ena
     gången spelade en kvinna svårt psyksjuk och förvanskade på så sätt behövda resurser
       från den idag hårt belastade psykvården. Nu senast har en känd klottrare fått godkänt
       av Konstfack till sin kreation bestående av att vandalisera en tunnelbanevagn i
       konstens skyddade namn. Detta är sådant som vi skattebetalare delvis sponsrar med
       126 miljoner årligen.” Redan i blåggen den 19 februari hade jag reagerat mot
       Konstfack, vilket fick mig att gladeligen skriva på uppropet med följande kommentar:
       ”Konstfack skriver att nästan alla deras lärare är deltidsanställda. Detta innebär att
       lärarna inte känner till de regler som gäller i högskolevärden. Dra in examensrätten för
       konstfack!”
      ”En oberoende granskning av gasledningen i Östersjön” Uppropet skrivet att ”ansvaret
       för granskningen av den planerade gasledningen i Östersjön flyttas till andra personer
       och/eller institutioner än de som för närvarande har uppdraget. Detta med anledning av
       att personer på Gotlands högskola och inom Gotlands kommun som har ansvaret för
       granskningen, har tagit emot pengar av bolaget Nord Stream som bygger ledningen.”
       Så här får det ju inte gå till inom svensk statsförvaltning (och kommunala
       myndigheter), så jag skrev naturligtvis på med följande kommentar: ”Att både granska
       och vara i (ekonomisk) beroendeställning är jäv. Att misstänkas för jäv är illa, att inte
       inse att man är jävig är omdömeslöst och tjänstefel. Objektivitet ska vara en ledstjärna
       för varje myndighetsperson, högskolan är diskvalificerad!”

Det här är den nya tidens sätt att skriva insändare och fråntar i viss mån tidningarna makten
över det fria ordet. Göteborgs-Posten var förra året först ute med det nya ordet bloggbävning,
en bra beskrivning av att bloggosfären, dvs. gräsrötterna faktiskt kan styra och ställa en del
dom också, inte bara ”den tredje statsmakten” som tidningarna och journalistkåren brukar
kallas. Nu är det väl inte så att makten har överförts till folket (enligt demokratiprincipen),
men i vissa frågor (såsom FRA-lagen och fildelning) så kan vi gräsrötter faktiskt påverka en
del. Och det känns ju skönt.

Lustigt
Den 19 november 1975 fyllde jag 19 år. Jag var nyopererad för njursten, fick inte lyfta något,
och var sjukskriven i fem veckor med ordination att ta det lugnt. Så sex dagar efter
operationen stod jag den 17 november på perrongen i Söderhamn med ett färskt tågluffarkort
som tog mig, den tunga ryggsäcken och det värkande operations-såret mot Europa. Första
stopp blev Köpenhamn. På födelsedagens morron tog jag mig till Carlsbergs bryggeri för en
tråkig rundvandring under 1,5 timme (jag hade redan varit där sommaren innan också), vilket
avslutades med lite provsmakning under en halvtimme. Om jag minns rätt så hann jag trycka i
mig 4 elefantöl på denna halvtimme. Vad gör man inte då det är gratis! Därefter tog jag
bussen upp till de norra delarna av staden för att vid lunchtid göra om samma procedur vid
Tuborgs bryggeri.

Vad som hände timmarna därefter kan jag så här 33 år senare inte riktigt komma ihåg. Det är
möjligt att jag inte heller den 19 november 1975 kom ihåg så mycket! För den danska ölen är
både smakrik som alkoholstark. Men antagligen åkte jag tillbaka till vandrarhemmet på
Bellahöj för att snarka några timmar. På kvällen åkte jag hem till Greg och Liz Dawers i
Charlottenlund, ca 10 kilometer norr om centrum. Jag kände dessa ytligt genom en släktings
sambo och hade bara träffat dom ett par gånger tidigare. Men det blev en trevlig afton: jag
hade med mig champagne av den sort som produceras utanför det egentliga
champagneområdet (kostade bara en tiondedel av den ”riktiga” champagnen), och Greg
ställde upp med att spela beatleslåtar på sin gitarr tillsammans med en kompis. Trots värk
efter operationen hade min utflykt startat bra. (forts. nästa vecka)
Nästa blågg borde komma omkring den 19 mars (om jag nu har nåt att berätta då, fast jag har
ju å andra sidan redan lovat en fortsättning på min tågluffning i november).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 5 mars 2009

Veckan som varit/veckan som gått
I söndags körde jag bil upp till Angered och angränsande områden. Jag har ganska sällan varit
där eftersom det är backe upp och backe upp igen om man vill utforska detta område. Andelen
invandrare i och omkring Angered är mycket hög. Husen är svenska betongbyggen från det så
kallade miljonprogrammet under 1960- och 70-talen, men det är som att komma in i en annan
värld. Det bor visserligen en del svenskar där, men flertalet av dessa kan man nog finna i det
fåtal egnahemshus som finns i området. Och på pubben! Jag tittade in genom fönstret på den
enda restaurangen vid Angereds torg och nästan alla gäster var etniska svenskar med en massa
ölglas framför sig. Våra invandrare verkar ha bättre saker för sig än att supa bort söndagarna:
heder åt dom!

I måndags morse började det regna precis då jag skulle ta cykeln till jobbet, så det var bara att
lägga mina saker i ryggsäcken och traska iväg till bussen. På dessa kommunala resor till
jobbet hinner jag läsa det mesta i morrontidningen och dess bilagor, det som är kvar läser jag
under rökpauserna på jobbet. Om nån gnäller på att jag står utanför huset och röker med en
tidning i handen så brukar jag säga att ”jag håller på med omvärldsanalys”. När jag sent
omsider åkte tillbaka till Hisingen hade jag med mig mitt tummade exemplar av tidningen och
började läsa sånt som jag aldrig annars läser. På en sida under rubriken

Terapeuter….
började jag läsa en massa småannonser och förfärades allt mer. Hur kan socialstyrelsen tillåta
en massa kvacksalvare annonsera såsom många gör? Exempelvis skriver en firma att deras
”laserterapi hjälper dig att bli fri från nikotinberoende utan viktuppgång. Behandlingen är
avslappnande och medför inga biverkningar.” Hur i helvete ska laserstrålar kunna utföra
sådant underverk? Viktuppgång orsakas av att kroppens ämnesomsättning förändras då man
slutar röka, detta kan ingen laserstråle i världen ändra på! En annan firma erbjuder medicinsk
hypnos: ”Jag är utbildad av Svenska skolan för etisk och analytisk hypnoterapi”. Nån annan
håller på med ”Reconnective Healing & The reconnection”. En person uppger sig för att vara
”präst, dipl. psykosyntesterapeut” och säger att samtalsterapi med kognitiva inslag ger ”högre
livskvalitet, förbättrade relationer, högre tillit”. När jag sökte på nätet fann jag ingenstans att
han skulle vara ”präst”. Dock hade han utnämnts till vissa befattningar inom sin kyrka för att
år 2005 tillsammans med en annan person grunda en konkurrerande kyrka och samtidigt
överta det gamla samfundet (låter krångligt, och så är det). Ja denna terapeut får säkert högre
personlig livskvalitet i sin nya kyrka, men jag har svårt att tro att detta har lett till förbättrade
relationer och högre tillit!

Utmärkande för alla dessa är att de försöker profitera på sökare, personer som har det svårt
här i livet. Utmärkande är också att de använder sig av ord och begrepp som till och med jag
som filosofie doktor har svårt att hänga med i då de tar ut svängarna: etisk och analytisk
hypnoterapi (vaffan är det?), kognitiv samtalsterapi, coaching, terapi, reconnective healing,
integrativ vård. Och så hittade jag nåt om rosenterapi (se http://www.rtr-
se.org/Rosenmetoden/Rosenmetoden.html) där man försöker ge vetenskaplig legitimitet:
sedan år 2005 håller en lite enhet vid Karolinska Institutet på med forskning kring detta.
Deras mål var at ha en färdig rapport i december 2006, men så blev det inte: ”Forskarna på
Karolinska Institutet fick ytterligare bidrag för att göra en djupare analys av sitt material om
Rosenmetoden. De väntar nu på att få en artikel om resultaten publicerade i en medicinsk
tidskrift, förhoppningsvis under 2008.” Fortfarande i mars 2009 har det inte publicerats någon
rapport i en medicinsk tidskrift torts att det kanske finns ett tusental sådana. För mig med egen
forskningsbakgrund, och som yrkesmässigt jobbar med forskningsfrågor, låter detta lite
underligt. Kan det vara så att rosenmetoden inte kunnat bevisas enligt vetenskapliga metoder
och att man därigenom inte kunnat få in en endaste artikel i en vetenskaplig tidskrift? Det
låter ju i så fall lite märkligt, särskilt med tanke på att gruppen enligt fotot på
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=24298&l=sv består av 10 personer och att varje någorlunda
aktiv forskare inom naturvetenskap och medicin släpper ut kanske 2-4-6 rapporter om året.

Hå hå ja ja, med det ovan sagda så får jag säkert Kvacksalvarnas Riksförbund på mig. Kanske
det är bäst att jag går under jorden ett tag för att skydda mig från deras radioaktiva strålningar,
kognitiva besvärjelser och transcendentala hypnos. Som tur är har jag köpt ett par limpor
cigaretter, vilket förhoppningsvis skyddar mot kvacksalvarnas laserterapi.

Stöldbegärligt gods…
ska man inte låta ligga framme hursomhelst, utan det skall gömmas på ett effektivt sätt.
Många minns den gamla skämtskivan om farbrorn (Hasse Alfredsson) som gömde pengarna i
madrassen: ”Ingen tror väl att gubben är så jävla dum så att han gömt pengarna i madrassen.
Därför har jag gömt pengarna i madrassen.” Fast för säkerhets skull låste han in madrassen i
bankvalvet. Över åren går saker och tings värde upp och ner. Jag har en gammal bärbar dator
från 1996 som då kostade närmare 15 000 kronor, men idag kanske är värd 15 kronor – om
ens det. Jag behövde en bärbar dator för att kunna arbeta både på Socialantropologiska
institutionen (jag skrev på nån konstig avhandling) och hemma ifall andan föll på. Men det
var inte alltid som jag behövde ta med datorn hem, så då kom jag på det perfekta gömstället: i
en helt vanlig gaffelpärm bland en massa andra pärmar på kontoret. Datorn passade perfekt i
pärmen. Och för att riktigt lura eventuella tjuvar skrev jag på pärmryggen ”Feministisk teori”.
Om nån tjuv skulle ha gluttat bakom mina pärmar så var jag då ganska övertygad om att
denna titel skulle avskräcka honom (eller henne!). Det är jag än idag!

Sammanträffande om Sveriges och Finlands natur
Många har lekt med tanken att Öland och Gotland är landmassor som har lyfts ut från Vättern
och Vänern och placerats ute i havet. I kampen om mellaneuropeiska turister som vill turista i
Norden, har sedan ett tiotal år tillbaka Svenska Statens Turistråd (SST) försökt lansera
Sverige utomlands som ”De Tusen Öarnas Land”. Nån större succé har det väl inte blivit, utan
snarare tvärtom: tyskar och fransmän har tolkar annonseringen som att det är ytterligare
reklam för det mer inarbetade ”De Tusen Sjöarnas Land”, dvs. Finland. Så de vackra
reklambilderna från de svenska öarna har ytterligare bidragit till att stärka Finlands ställning
inom turistindustrin.

Sedan år 2005 har SST årligen anslagit fem miljoner kronor ur sin budget för att stödja
forskning kring Sveriges och Finlands gemensamma historia – Finland var ju del av det
svenska riket fram till år 1808, men förlorades i det som kallas 1808-09 års krig. De olika
forskningsprojekten ska slutredovisas nu under 2009. En hel del av dessa pengar har gått till
historisk forskning, men Naturgeografiska institutionen vid Säffle universitet har haft ett
delprojekt som jämfört Sveriges och Finland geografi. Med hjälp av GIS (avancerade
datorstödda geografiska informationssystem) har forskarna fått fram att Finland och Sveriges
land- och sjömassor till ca 97% är identiska. Skillnaden på 3% förklaras med att
landhöjningen varit olika på olika platser i de båda länderna, vilken gjort att alla pusselbitar
inte längre passar in mer än till 97%.

I förra veckan fick jag och ett tiotal andra vetenskapligt kompetenta personer tillsänt oss
slutrapporten för att göra en kvalificerad granskning innan den går iväg till slutlig publicering.
Vetenskapsmännen har med sina datormodeller lyckats bevisa att, i stort sett, alla öar i
Sverige och Finland har sin motsvarighet i sjöar i dessa båda länder. Sålunda kan, såsom
exempel, Hisingen placeras in i den finländska sjön Saimen: deras storlek är nästan exakt,
men landformationerna har med tiden blivit olika. Och på samma sätt har forskarna från
Säffle universitet passat in alla mindre sjöar och öar i Sverige och Finland. Utanför det
egentliga projektet har säffleforskarna dessutom indikationer på att alla sandåsar motsvarar
älvarna i båda länderna, men detta är fortfarande en arbetshypotes som de ännu inte har
forskat klart på, utan räknar med att bli färdiga först till sommaren 2010.

Förra fredan hade jag ett längre telefonsamtal med generaldirektören för Svenska Statens
Turistråd, Elin Hermansson. Direktör Hermansson att hon och hennes finländske
motsvarighet, överdirektör Järvisaari Hollmén på Finlands Turistdirektorat, planerar att senare
under våren göra en gemensam jättesatsning på att i hela världen marknadsföra ”Svennland –
De 1000 Ösjöarnas Land”. Det ska bli spännande att se hur många mellaneuropéer kommer
hit upp till Högan Nord för att själva mäta upp vissa sjöar och se om dom verkligen passar
ihop med de öar som geograferna har sagt att de gör.

Lustigt
I november 1975 opererades jag för njursten (se förra veckans blågg). Redan ett par veckor
innan så var jag färdig för operation, men den ställdes in bara minuter innan jag skulle sövas –
har ingen aning om varför. Jag hade kommit in kvällen före till Söderhamns lasarett och
direkt på morronen fått lugnande medel. Alldeles innan jag skulle in till operationen så fick
jag rejäla doningar av bedövningsmedel och dom började raka mig kring magen och pungen.
Men precis före jag skulle rullas in i operationssalen så avbröts hela operationen (!) och jag
fick åka tillbaka till sovsalen. Jag hade nu en massa medikamenter i kroppen och i
knarkartermer var jag ”hög som ett hus”. Jag ringde några samtal på patienttelefonen, och
dom jag pratade med har senare sagt att det lät som en massa ”svamlande från en som var
skitfull”!

Några veckor senare opererades jag verkligen, fast egentligen var det fråga om en uritär sten
vilket innebär att njurstenen hade gått ned i en av urinledarna och fastnat där. Kanske det var
därför som operationen ställdes in några veckor tidigare, att läkarna efter senaste röntgen
upptäckt att de inte längre behövde gå in direkt i njurarna vilket är en svår operation? Och
sålunda blev det en betydligt enklare operation via magen till urinledaren än via ryggen direkt
till njurarna. Hursomhelst så var det en rejäl operation med nedsövning och allt. Efter
operationen kördes jag till intensiven för uppvaknande. Det var nu viktigt att så snabbt som
möjligt få igång ”pinkeriet”. En av sköterskorna, Margareta (Jonsson?) från hembyn Ljusne
försökte helt enligt instruktionsboken få patienten (dvs. mig) att tänka på just ”pinkeri” genom
att öppna vattenkranen på patientrummet, vilket hon talade om för mig. Syftet var gott,
effekten fruktansvärd. Fortfarande groggy efter nedsövning och värkmedicinering så såg jag
det absurda i situationen, med effekten att jag skrattade. Och varje skrattattack innebar en
enorm smärta i den för några timmar sedan opererade buken. Jag hade roligt, men det kostade
på att ha roligt denna gång. Nån gång på efternatten kunde jag i alla fall trycka fram några
droppar och då blev sköterskorna nöjda och jag rullades in på allmän sal, fortfarande liggande
i sängen. Krisen från intensiven var över. Fast eftersom jag var groggy då så kommer jag
nästan inte ihåg ett piss från detta, bara att vi hade det väldigt gemytligt och kände oss nästan
som en enda familj vilket beror på att vi hade samma syster!

Nästa blågg borde komma omkring den 12 mars (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 26 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Ja det händer väl inte så mycket denna tid på året, vilket till stor del beror på att jag inte har
lust med utomhusaktiviteter i det kalla vädret. Tyvärr så tillbringar jag allt fler timmar framför
datorn, ett beteende som sakta men säkert har kommit smygande. Jag har efter hand kommit
till insikt att jag surfar alltför mycket på nätet. I lördags, till exempel, så var jag ute på pubben
med en polare för att dricka en massa öl. Inledningsvis så blev ju några bira och lite snack
kompisar emellan, men efter ett tag sa jag åt honom att jag var väldigt dålig i magen och stack
till toan ett antal gånger under kvällen. Vid 23-tiden hade jag varit borta från min kompis i
närmare 20 minuter. Han blev orolig, hämtade vaktpersonalen och så låste dom upp
toadörren. Där fann dom mig uträttandes mitt viktigaste behov, nämligen att surfa på nätet
med min lap top! Jag insåg nu att det egentligen gått för långt med mitt datorintresse, så på
måndan gick jag till vårdcentralen för att tala med en läkare. Efter en längre undersökning
konstaterade hon att jag tyvärr är ännu ett av dessa så kallade bokstavsbarn. Så nu har jag
svart på vitt att jag lider av ADB, en åkomma som innebär att jag hela tiden dras till datorer.

Jag fick en snabbremiss till Sahlgrenska sjukhuset och fick komma in redan i tisdags
eftermiddag till en enklare operation som gjordes med lokalbedövning. Jag har numera ett
litet datachip inopererat i väster underarm och har inte det minsta sug efter att går ut på
internet eller ens skriva fånigheter på datorn. Det har varit en oerhörd kraftansträngning att
skriva dessa rader, allt nedanför dessa inledande rader är skrivet innan jag fick diagnosen
ADB och ett inopererat datachip. Det är nu troligt, och om datachipet verkligen fungerar, att
jag slänger ut datorn och slutar med blåggen. Jag känner mig fri… fri… fri…. Yes!!!!

Finansens påverkan på dödsdömda
Förra torsdan så kunde jag läsa i tidningen att pengakrisen nu även nått de dödsdömda
fångarna i USA. I dom delstater där tämligen få fångar avrättas så har man nu räknat ut att det
blir för dyrt att avrätta dödsdömda, i vissa fall tio gånger dyrare än att spärra in dom för resten
av livet, se t.ex. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=305&a=477328. Men om det nu
börjar bli en ekonomisk fråga så hamnar ju fångarna i en bra förhandlingsposition: den som
har dömts till dödsstraff har ju rätt att bli avrättad, eller hur!? Därför så finner jag det inte
orimligt att en fånge kan förhandla sig till ett 20-årigt straff, med hot om att annars kräva att
bli avrättad. För det är ju numera ekonomiska intressen som styr och då borde det ju bli så
billigt som möjligt för samhället. Med andra ord: den enes bröd, den andres död, fast här får
ju båda parter jämka till samhällets fromma.

Innan min sjukdom…
ADB hade konstaterats var jag särdeles aktiv på internet. I fredagens Göteborgs-Posten fanns
det en kort notis, signerad av en kulturredaktör, om en reklamkampanj från väsktillverkaren
Louis Vuitton som engagerat Keith Richards i sin kampanj. I texten står det bland annat att
han (bild på Richards med gitarr) ”sitter där som en trött och sorgkantad pensionär i sängen på
ett hotellrum [kl. 3 på natten] och tar ut en blues i D-moll…”. Men karln tar ju ett G-
durackord! Detta föranledde följande skriftväxling med redaktören:
Henrik: Hej Mikael! Bilden på sidan 63 i dagens GP visar en trött Keith Richards som, så vitt
jag kan bedöma, spelar ett G dur-ackord. Jag kan ibland ta ut svängarna i mina musikaliska
”mästerverk”, men att knö in ett G-dur i en blues i D-moll skulle jag inte våga; ett A7 skulle
vara OK, men inte G-dur. Eller kan det vara så att han spelar i C-dur? Då skulle jag kunna
tänka mig ett avslutande G-dur, fast mycket hellre ett G7.
Redaktören: Hej Henrik! Jag gjorde inte någon sakkunnig ackordanalys som du kan, jag läste
bara vad som stod i den franska reklamtexten till annonsen... den som skrev kanske vara lika
trött som KR. Hälsar Mikael

Svaret från redaktören tyder på att det, utav alla läsare, endast var jag som var vaken. Fast å
andra sidan är det nog inte särskilt många som orkar läsa allt som står på kultursidorna.

Precis innan min sjukdom…
börjat behandlas så hade lokalblaskan en artikel om det lilla kaféet Starcups här i Göteborg,
vilka har stämts av miljardjätten Starbucks för varumärkesintrång (se
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=478393). Massor av människor
kommenterade detta (i skrivande stund över 120) och jag var naturligtvis en av dessa, med
följande lilla inlägg som kanske tummar lite på sanningen (men vad gör man inte för att roa!):
Rubrik: Med thé går det som en dans! Minska risken för förväxling mellan företagen genom
att nischa göteborgsföretaget mer, t.ex. genom att den som vill ha påtår istället får en kopp
rykande färskt thé. Så skedde faktiskt under mina uppväxtår i Värmland: på kaféerna där
brukade man istället för påtår be om ”en köpp te!”. På köpet brukade jukeboxen spela Sven-
Ingvars ”Te dans med karlstatösera”. Undertecknat ”Henrik på Hisingen”

Veckans stora nyhet
har varit att Calles och Silvias äldsta jänta har gått och förlovat sig med en gym-ägare. Det här
får mig osökt att tänka på Arne Tammer som under 1960- och 70-talen hade annonser i
veckopressen om att ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska göra dig till en ny människa”.
Försupna farbröder brukade travestera detta till ”Ge mig en kvarting om dagen och jag blir
som en ny människa” och en del Don Juan-charmörer brukade säga ”Ge mig en kvart om
dagen och jag ska göra en ny människa”. Det sista får jag hoppas gäller för gym-ägaren,
annars så blir det lite problem med vår successionsordning, dvs. att räkna ut vem som ska bli
nästa kung eller drottning och regera över oss undersåtar.

Jag hoppas att dom får en pojke, vilken i sin tur får en flicka – då får vi här i Sverige
”varannan damernas”: ena gången en drottning, andra gången en kung. Mycket jämlikt alltså.
Med tanke på att Sverige numera har ett stort antal invandrare så skulle jag gärna se att den
nya prinsen döps efter vår fotbollskung, nämligen Zlatan. Kronprins Zlatan av Sverige, det
vore väl nåt det! Fast ”prins Zlatan Westling” ligger inte riktigt bra i min mun (men man
kanske vänjer sig). Det bästa vore ju om han tog hustruns efternamn i samband med
giftermålet, men det lär ju vara fråga om en ”ödmjuk men bestämd herre”, enligt sessans
morsa. Jag har fått uppfattningen av att båda två är väldigt bestämda av sig, så det slutar
antagligen med att båda behåller sina respektive efternamn: jäntan med det mer kända franska
namnet och grabben behåller sitt namn som är lokalt känt i Ockelbo och gym-lokaler.
Eftersom båda är väldigt bestämda, tror jag inte att någon viker från sin bestämda inställning.
Och detta är bra! För om dom inte kan komma överens om prinsens/prinsessans efternamn
inom tre månader efter födseln så säger Namnlagen att ungen får moderns efternamn, se t.ex.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Efternamn. Jag ser fram emot att välkomna kronprins Zlatan
Bernadotte som en framtida regent över oss svenskar!

Verkningslösa piller?
En person i vänskapskretsen har drabbats av njursten, en sjukdom som kan vålla vissa obehag.
Jag har själv haft detta flera gången och blev faktiskt opererad för det hösten 1975, så jag vet
att det kan ”ömma lite”. Innan min nya sjukdom ADB hade konstaterats, så hade jag och min
väninna lite e-mailkorrespondens om detta. Hon skrev följande: ”Tack för hjälpen, nu går jag
och tar mig ett piller (fick några hejdundrande värktabletter igår)!”

Jag är ganska luttrad när det gäller piller och deras verkan (det finns många läkare som testar
med att ge så kallad placebo, helt verkningslösa tabletter) och har själv helt ofrivilligt varit
med i ett sånt experiment, och svarade följaktligen med: ”Hej! jag hoppas att du inte fått såna
där jättestora piller som dom kallar ’stolpiller’. Jag fick sådana för fem år sedan och de är
totalt verkningslösa. När jag var på återbesök hos läkaren efter två veckor så frågade hon om
pillren hjälpte. Jag hade då en jävla värk och mer eller mindre rasande halvskrek jag åt
läkaren att pillren var totalt verkningslösa och att jag lika gärna hade kunnat stoppa upp dom i
arslet!”

Lustigt
Jag har knäppt på gitarr sedan vintern 1976 då jag köpte en fin westerngitarr i Uppsala (jag
låg då på universitetssjukhuset för utredning av min njursten, se ovan). Men som musiker har
det inte alla gångar varit så lätt att överleva, så jag har fått ha andra jobb på sidan om. Faktiskt
har jag bara fått gage två gånger i mitt liv: den första var då jag och min kusin Hillbilly-
Vonne sommaren 1993spelade på en tillställning vid gamla skolan på Simsalö i Sibbo
skärgård utanför Helsingfors. Vårt gage var 300 finska mark, vilket återinvesterades i
orkestern: vi köpte gemensamt en elektroniskt gitarrstämmare, vilken än idag används då vi
på somrarna spelar musik tillsammans.

Under åren i Kalifornien i mitten av 1990-talet hade jag kontakt med Lennart Kullberg, en
sedan 1970-talet utflyttad utflyttad svensk som på dagarna levde sitt trygga tjänstemannaliv,
men tog varje tillfälle i akt att på kvällar och helger krydda tillvaron med dragspelande. På
väg till sin sommarsemester i Sverige stannade han för ett tiotal år sedan till ett par gånger vid
min sommarstuga och vi hade riktigt trevliga musikaliska övningar. Senare köpte han sin
släkts hem i Undenäs vid foten av Tiveden. Ett par dagar före jul för kanske 7-8 år sedan var
jag uppbjuden dit och det blev några dagar som gick i musikens tecken. På julafton
promenerade jag, Lennart och hans son Lars upp till icabutiken i Undenäs för ett ”gig”.
Iklädda röda tomteluvor spelade vi under en timmes tid julsånger: Lennart tog täten med sitt
dragspel, Lars och jag ackompanjerade med gitarrer. Kunderna var väldigt nöjda med detta
spektakel som framfördes på självaste julafton, och efter en timme hade vi gjort vårt.
Eftersom jag därefter skulle åka hem till Göteborg för att vara tomte åt några vänner och deras
ungar, ville jag ha lite läsning på tåget så jag tog det senaste numret av Mariestads-Tidningen.
Men nu satt självaste icahandlaren i kassan. ”Den får du!”, sa han och blinkade lite nöjt med
ena ögat.

Efter drygt trettio års knäppande på gitarren kan jag konstatera att mitt gage över åren har
bestått i en halv gitarrstämmare och en tunn landsortstidning, den senare utläst på tågresan
hem och slängd långt innan jag anlände till Göteborgs central. Det är inte lätt att leva på
musiken för oss som spelar i de lägre divisionerna!
                                               ***

Slutligen kan jag inte undanhålla er Veckans Bergelin i SvD som i en ”ruta” gjorde följande
analys. Ena gubben till den andra: ”Har du tänkt på vilken hög panna Fredrik Reinfeldt har?”
”Ja, men han håller en väldigt låg profil!”

Om inte det inopererade datachipet fungerar så borde nästa blågg komma omkring den 5 mars
(och det vore väl själva fan om jag inte hade nåt att berätta då!).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 19 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
I lördags hade Valentin namnsdag. Trots att det finns 739 sådana enligt telefontjänsten Hitta
(enligt Eniro finns det över 1000 personer) så känner jag ingen med detta namn.
Vallentindagen kallas även Alla hjärtans dag, varför vet jag inte. Men det har kanske att göra
med att många ger varandra choklad denna dag, för choklad är som alla vet energirikt och
bygger på kroppens fettdepåer. Västvärdens hjärt- och kärlsjukdomar beror ju mycket på
alltför högt fettintag. Så det verkar finnas en koppling där, men jag vet inte riktigt vilken. Fast
två av blåggens dedikerade läsare, Kikki och Bettina, skickade vallentinhälsningar via e-mail.
Jag får tacka! För e-mail är ju inte fettbildande!

Vi har nu sedan sistlidna helg en köldknäpp. Trots att det var två minusgrader så tog jag
cykeln till jobbet på måndan, med förhoppningen att det hade stigit till ett par plusgrader då
jag skulle hem. Det blev aldrig varmare, utan var minus 4 då jag cyklade hemöver. Jävligt
kallt alltså, särskilt som jag har jeans utan långkalsonger. Även spårvagnarna har märkt att
temperaturen har gått under nollstrecket: Dom äldre vagnarna från Asea i Västerås klarar den
arktiska kylan galant, men våra nya italienska vagnar vägrar röra på sig. Så den här veckan
har det varit kaos i spårvagnstrafiken eftersom det nu finns betydligt färre vagnar i trafik än
vanligt – istället för att ha en vagn bakom kör de flesta linjer denna vecka med endast en
vagn. I tisdags skulle jag ta vagnen till jobbet, men det var fullt redan när jag försökte komma
ombord så jag var tvungen att ta flera bussar istället. Slutligen var jag på jobbet en hel del
försenad, och ungefär samma hände både igår och idag. Italienska bilar har aldrig varit nån
succé i Sverige på vintern, deras spårvagnar imponerar inte heller på oss när det blir fråga om
köldgrader. Och får nu se hur fredan blir, för just nu på torsdagskvällen så snöar det rejält: det
har nu kommit ca två centimeter nysnö, vilket brukar vara gränsen för då vi får trafikkaos i
Göteborg.

Modern konst: debattinlägg
Jag har svårt för konst, särskilt dom moderna varianterna. Den absolut modernaste konsten
produceras vid den statliga högskolan Konstfack i Stockholm. På Konstfack går
examensarbetena utanför det vanliga: Den som inte har anlag för att måla eller knåda i lera
kan istället spela tokig eller vandalisera en tunnelbanevagn och vips så har de en kandidat-
eller magisterexamen från en svensk högskola. Effektivt kanske, men alla skattebetalare
förstår sig inte riktigt på den nya konsten (den som inte känner till dessa två mycket
uppmärksammade fall kan läsa mer under rubriken Kontroverser på
http://sv.wikipedia.org/wiki/Konstfack). Högskolan uppger själva att ”Det konstnärliga
utvecklingsarbetet vid Konstfack syftar till att utveckla nytt innehåll och nya uttryck i den
konstnärliga verksamheten” Jo, jag tackar jag! Att vandalisera en tunnelbanevagn för kanske
100 000 kronor och dessutom skrämma livet ur passagerarna: Är det ett nytt uttryck för den
fria konsten? Här går skattemedel först åt till att driva en högskola och sedan utnyttjar de
skattesystemet genom att låta en student tas in på sjukhus med våld. Där fot återigen en massa
tusenlappar från skattebetalarna genom polisinsats, läkarvård med mera.

Jag har i mer än två decennier varit aktiv i universitetsvärlden och kan konstatera att
Konstfack är en skola som inte är högskolemässig. Dom har i år bland annat kritiserats av
tillsynsmyndigheten Högskoleverket för att inte anta studenterna enligt det regelverk som alla
universitet och statliga högskolor måste hålla sig till, inte förhålla sig till, dvs. tolka reglerna
efter eget godtycke. På deras hemsida står det dessutom att ”Nästan alla Konstfacks lärare är
deltidsanställda”, vilket innebär att högskolans lärare inte har en minsta hum om det regelverk
(alltså spelregler) som gäller. Det är inte särskilt många år sedan Konstfack upphöjdes till
högskola, men nu är det verkligen dags att degradera dom igen till en vanlig skola för
konstintresserade. Det är dessutom dags att staten utreder om skolan ens har ett berättigande
för att få statligt stöd i form av skattemedel. För dom genuint konstintresserade och duktiga
studenterna finns det ju alternativ till konstfack, nämligen den universitetsutbildning som ges
vid Valand, vilken ligger inom Göteborgs universitet vilket är något som torde borga för
professionalism.

Märkliga föreningar
Eftersom jag inte nyttjar televisionens möjligheter till allmänt förslöande så är jag ganska
aktiv med att söka information på internet, och gärna följa länkar i flera steg för att se var jag
hamnar. Igår kväll sökte jag på en på namnet på en person som jag är ytligt bekant med och
kom fram till den (i alla fall för mig) okända föreningen The Soap and Detergent Association.
Det här lät nästan för bra för att vara sant, men det visade sig vara en helt seriös förening som
varit verksam i över 80 år och som samlar folk som håller på med rengöringsmedel och annat
lödder, se http://www.cleaning101.com/ Till och med förre amerikanske presidenten Bush
skrev ett personligt brev till denna förening för att de hade hjälpt med ekonomiskt stöd vid
någon naturkatastrof. Det verkar vara en professionell organisation som inte anlitar
reklambyråer för att göra reklam för sig. Om de har någon underavdelning för diskmedel så
kan jag nu halt gratis ge bort en bra slogan: ”Say Yes to Fairy!” (not: det brittiska diskmedlet
Yes heter Fairy i alla andra länder än Sverige, antagligen var man rädda för att vi svenskar
inte skulle kunna uttala Fairy).

Avslutad debatt
I slutet av januari var det massor av insändare i Metro från veganer och vegetarianer om hur
hemskt det är att äta kött, och dom fick lite mothugg från såna som faktiskt tycker att kött är
gott. Jag har full förståelse för dessa vegetarianer som inte tycker att kött är gott. Antagligen
har dom svårt att se blod och förknippar biffar och köttbullar med blodet. För den som lägger
manken till går sånt att bota, det är i grund och botten samma terapi som för dom som lider av
höjdskräck, reptilfobi, rädd att flyga och liknande. Själv så var jag i många år livrädd för
gamla tanter med stora bröst, vilket gjorde att jag inte alls drack mjölk. Men efter en
treveckors kurs hos en förstående psykolog är jag nu så pass botad att jag vågar klappa en
sådan dam, ja till och med dricka en milkshake. Fast jag ska villigt erkänna att jag fortfarande
inte riktigt vågar dricka ett glas med riktig mjölk, men jag har faktiskt smakat lite på lättmjölk
med fetthalt 0,5%. Får nu se om jag vågar ta det sista steget för att bota min fobi….

Torsdagen den 29 januari fanns det en insändare i Metro som fick mig att sätta ärtsoppan i
halsen, för att sedan bara äta fläskbitarna. Under rubriken ”Grönsaker har också känslor”
skrev en Hampus Forsell följande: ”Bara för att grönsaker inte kan skrika betyder det inte att
de inte har känslor. Grönsaker avrättas på hemskare vis än vad djuren i köttindustrin gör, tänk
bara på hur många apelsiner som blivit pressade för att du ska få din juice på morgonen, fåren
blir i alla fall inte pressade på allt blod. Ibland kokar vi grönsaker, men vi kokar aldrig
levande djur. Jag har hört grönsakernas skrik och jag har vett nog att endast äta kött från djur.
Det borde ni andra också ha.” Efter detta inlägg så verkade det som veganerna besinnade sig.
Kanske dom stack iväg till MacDånald för att få sig en rejäl hamburgare? Fast då förståss utan
bröd, för detta är ju i slutänden gjort av växande vete som brutalt skärs av då det står på livets
topp och sedan obarmhärtigt krossas för att bli till mjöl som avnjuts av de grymma
människorna.

Lustigt
Förra veckan berättade jag om resan till Frankrike påsken 2004. Efter några dagar med mina
vänner i Poitiers blev det så dags att styra kosan norrut utefter lite småvägar. En bra bit in på
kvällen så var jag inne i Belgien och tog då motorvägen i riktning mot Bryssel. Strax före
svängde jag av till Leuven, en stad med knappt 100 000 invånare. Det var nu påskafton och
mörkret hade hunnit lägga sig. Jag körde runt inne i närheten av absoluta centrum tills jag
hittade ett hotell som såg ut att passa min plånbok. Dom hade lediga rum och jag sa att jag
skulle komma tillbaka en stund senare efter att ha parkerat bilen. Fast det visade sig inte vara
det enklaste, men efter att ha snurrat en bra stund kring centrum hittade jag ett område där det
fanns lediga platser. Och jag lyckades parkera på samma gata som bryggeriet Stella Artois
låg, vilket betydde att det skulle vara enkelt att hitta tillbaka till bilen.

Ut med cykeln ut bilens bagageutrymme. Trots att det var mörkt så hade jag riktningen till
hotellet ganska klar för mig och var där inom en kvart. Efter en snabb incheckning så gav jag
mig ut på stan för att få en bit mat och några öl – det var ju trots allt påskafton, och detta
måste ju firas på något sätt. Efter frukost på söndagsmorronen så tog jag en kombinerad
cykeltur och promenad i stan: det var en massa gågator där jag måste leda cykeln. Klockan
var nu runt 10 på söndagsmorronen, men på ett antal barer och diskotek var festen fortfarande
i full gång, fast ungdomarna började trappa av därifrån. För mig som sällan är på pubben
längre än till kanske en timme efter midnatt så kändes detta märkligt (här i Göteborg stänger
de sista barerna klockan 5, men jag har aldrig varit på ett sånt ställe).

Efter att ha sett klart stan så cyklade jag bort till bilen, men hur än jag letade så fann jag den
inte. Jag cyklade tillbaka till centrum för att kolla på kartan och ta ett nytt riktmärke, men kom
tillbaka till samma plats. Efter att ha cyklat några varv runt stan så åkte jag tillbaka till
hotellet. Därifrån så måste jag ju kunna cykla samma väg som jag hade kommit kvällen innan.
Det kunde jag inte. Efter att ha snurrat ytterligare några varv så stannade jag cykeln för att se
desperat ut. Jag lyckades ganska väl med detta, för en äldre gentleman på cykel stannade och
frågade mig om vad jag sökte. ”Aha, du vill dit och dricka öl”, sa han på knagglig engelska
samtidigt som han markerade med handen liksom att han höll ett stop som fördes till munnen.
Nää, sa jag och förklarade att jag hade parkerat bilen vid bryggeriet. Aha, sa han igen, och bad
mig följa efter honom. Men snart insåg jag att det bar av i helt galen riktning och stoppade
honom. Jag visade lappen där jag skrivit ned gatunamnet. Det visade sig vara det gamla
nedlagda bryggeriet – han hade tänkt tagit mig med till det nya bryggeriet som låg en bit
utanför stan. Efter bara några minuter var vi på rätt gata och jag kunde ganska lättad slänga in
cykeln i bagaget för att aldrig mer återvända till Leuven – den stan har jag sett tillräckligt av!

P.S. Inför denna lilla berättelse försökte jag få lite mer information om bryggeriet Stella
Artois, men efter 15-20 frustrerande minuter gav jag upp. Deras hemsida är den absolut värsta
jag stött på under alla år, vilket inte vill säga lite! Det är helt omöjligt att få någon som helst
information från hemsidan. Dom spelar bara upp en massa reklamfilmer med mera, men det
går inte att få tag på någon som helst information om bryggeriet, kontakt med dom eller så.
Aldrig mer att jag dricker en Stella Artois, aldrig mer att jag besöker Leuven!

Nästa blågg borde komma omkring den 26 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 12 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
I lördags råkade solen titta fram under några timmar och genast hoppade jag då upp i
cykelsadeln för en tur i omgivningarna. Det var inte mer än plus fyra grader, men nu börjar
solen värma lite grann – mitt på dan i alla fall. Dagen efter var det två grader mindre och
molnigt, under söndagens cykeltur fick jag klart för mig att det fortfarande är vinter. Fy fan
vad kallt det var!

På tal om cykling så var det i måndags ett reportage om dom cykelräknare som finns
utplacerade på ett antal platser i stan. Det är en elektronisk slinga i marken som är kopplad till
en mätare några meter längre fram så att alla cyklister kan se hur många som cyklat där under
dygnet respektive året. Den ansvarige för projektet har i många år hållit på med att mäta
trafikflöde för bilar och för detta brukar Trafikkontoret dra en slang med sensor över vägen
eller gatan, en slang som är kopplad till en mätare: ”Jag minns när folk hoppade på
gummislangarna för att höja bilsiffrorna, för att på så sätt försöka få sänkta taxeringsvärden på
sina villor.” Ja folk är verkligen uppfinningsrika när det gäller att komma undan skatten. Om
det visar sig att det är mycket trafik på gatan så drar detta ner taxeringsvärdet, därav
hoppandet på slangarna. Själv så drog jag av på skatten under en del år för ”Skyddsskor med
stålhätta”, något som jag aldrig i mitt liv köpt. Det brukade vara fråga om några hundralappar,
men jag såg till att dra av ett visst belopp så att de sista siffrorna i min beskattningsbara
inkomst alltid slutade på 99 kronor, eftersom skatten baserades på närmast jämna 100 kronor
under! Dessa storskaliga bedrägerier är nu preskriberade och jag kan sova lugn om nätterna.

Idag….
såg jag på väg tillbaka från lunchrestaurangen en fin blå Volvo som hade EXE på sin
nummerplåt. Den bilen måste vara perfekt i stadstrafiken, tänkte jag, för i stan är det mycket
filkörning! Och för några minuter sedan slank det ut en liten groda ur munnen på
nyhetsuppläsaren i lokalradion då hon talade om det kommande vädret: ”Ikväll blir det
växlande molnighet och goda solchanser”. Detta sades klockan 16:37, 28 minuter innan solen
går ner över Göteborgs horisont!

Svåra ord
För en tid sedan så bokade jag in en konferens med efterföljande middag en bit in i juni för en
gruppering som jag deltar i med jobbet. Det är en avslutning på en treårs mandatperiod och vi
gjorde samma sak då förra mandatperioden gick ut. Jag ringde till en av stans bästa krogar då
det gäller fisk, Sjömagasinet. Förra gången vi var där så serverades vi mycket bra fiskrätter
och mycket fina viner därtill, särskilt vinerna var jag imponerad över hur de passade så väl in
i maten. När jag nu gjorde beställning inför sommarens avslutning frågade jag lite försiktigt
om ”den mörka killen” är kvar. Hon i den andra luren var lite tveksam till vem jag kunde syfta
på eftersom hon inte jobbade där i juni 2006 då vi hade förra avslutningen. Jag förklarade lite
mer att det var en mörk kille som var fantastiskt duktig på viner, men hon kunde inte riktigt
komma på vem jag menade. Ingen av oss i sällskapet hade sett honom, sa jag, för han hade
säkert fullt upp att göra därnere i vinkällaren. Men hovmästaren hade talat sig varm om
honom och sagt att ”vår somalier rekommenderar dessa viner….”.

Nu hörde jag ett dolt fniss i andra änden av luren och så förklarade hon att hovmästaren nog
sagt att ”vår sommelier rekommenderar…..”. Det visade sig att det inte alls var fråga om en
somalier utan nåt utländskt namn för vinkypare. Och här hade jag i flera år gått omkring och
trott att restaurangen gjort en insats för en invandrargrupp i Sverige som lär ha svårt att få
jobb i vårt delvis främlingsfientliga land. Men varför ska restaurangerna använda krångliga
utländska namn när det redan finns det enkla svenska ordet ”vinkypare”?!

Misshandel med musik
Nu är det bevisat: Operasång är ett oljud utan dess like! Jag har själv mycket svårt att lyssna
till dom oljud som samlas nere i magtrakten på operasångare, vilka på sin väg upp genom
luftstrupen väsnas alltmer för att slutligen spys ut ur munnen på dom. Det är därför helt
naturligt att polismännen i Umeå rusade in på ett hotell och bröt upp en rumsdörr för att rädda
en kvinna i yttersta nöd. Emellertid så var det inget större fel på tanten mer än att det kom
konstiga ljud över hennes läppar: hon övade nämligen på skalor inför kvällens
operaföreställning! Mer går att läsa på http://www.expressen.se/Nyheter/1.1462575/polis-
trodde-sang-var-kvinnomisshandel

Kultursnobb II
Förra veckan berättade jag om hur jag sällan besöker konstmuseer, men att jag trots detta ändå
besökte en vernissage eftersom jag fått en särskild inbjudan dit. För 20 år sedan tog jag en lite
längre cykeltur och hamnade så småningom i Amsterdam. Det blev bland annat ett besök på
Rijksmuseum, där jag såg en lång kö. På denna tid existerade fortfarande Sovjetunionen och
jag visste att folk där alltid brukade ställa sig i en kö om de såg en sådan – i Sovjet rådde brist
på nästan alla varor och då nåt intressant kommit in så köptes det snabbt upp utav de köande.
Så jag ställde mig i kön.

Efter en stund fick jag klart för mig att det var en kö för att få se Rembrandts Nattvakten, men
innan kön kommit fram till den kända tavlan var vi tvungna att se en massa ointressanta verk
gjorda av kända (men för mig ointressanta) konstnärer. Och så kom jag då äntligen fram till
MÄSTERVERKET. Vilken skit. Det är en bild på ett 20-tal gubbar i krigsmundering från
1600-talet. Det är inte alls fråga om nån nattvakt – tavlan bara kallas så – utan ett
skyttekompani där man ser några gevär, en sabel och en ljushudad Gene Krupa (alltså en
trummis). Väl ute i den allmänna avdelningen av museet frågade jag en av vakterna vad det
skulle vara för speciellt med denna tavla. Han blev i det närmaste chockad av min fråga –
ingen kan ju ifrågasätta Rembrandt! – och började svamla nåt om tavlans ljussättning. Well,
det var lite ljusa partier och andra som var lite mörkare (se bild (1,3 mb) på
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f8/Rembrandt_Night_Watch_1642.jpg.
Nä, då föredrar jag faktiskt mer naturnära konstnärer såsom exempelvis göteborgskonstnären
med signaturen HAJ. Där ser man en naturbild som skildrar naturen som den verkligen ser ut,
inte en massa krigare som låtsas vara nattvakter!

Journalistisk avståndsbedömning
I måndagens GP (sportbilagan) fanns en stor bild från det 21:a mästerskapet i vintersimning.
Fler än 2000 modiga från nio länder hade kastat sig i vattnet ”i Imatra utanför Helsingfors”.
Jovisst ligger Imatra utanför Helsingfors, det gör Göteborg och alla andra ställen också. Fast
med ”utanför” brukar vanligtvis avses närområdet, inte 262 kilometer som det är fråga om
här. Å andra sidan, om detta mästerskap skulle ha hållits i Söderhamn så kanske finländska
journalister hade skrivit ”i Söderhamn utanför Stockholm”, för avståndet är ungefär lika långt.
Dessutom skrev journalisterna att det var minus fem grader i vattnet. Imatra ligger långt in i
landet och har därför sötvatten, så jag tror inte på den uppgiften – möjligtvis skulle havsvatten
med en enorm salthalt (t.ex. Döda Havet) kunna vara flytande i fem minusgrader, men inte
vanligt sötvatten. Det skulle inte skada om journalisterna skaffade sig elementära kunskaper i
naturvetenskap och matematik. För redan i högstadiet får man lära sig att vatten fryser vid
noll grader Celcius och man får även lära sig att det är viss skillnad på miljoner och miljarder
(något som en del journalister gärna blandar och tror att det är samma sak).

Lustigt
Påskveckan för fem år sedan tog jag bilen söderut för att möte våren i Frankrike. Våren på
kontinenten var svinkall! Hade jag kommit veckan innan så hade jag fått uppleva temperaturer
på omkring 20 grader, men nu var det lika som i Göteborg, dvs. gråmulet och 5-7 grader. Det
ena målet var att träffa vänner i den lilla staden Poitiers drygt 30 mil sydväst om Paris, det
andra målet själva resan vilken blev 508 mil med bilen. För att riktigt göra det till en nöjesresa
så blev det snabbtransport (Sverige och Danmark har jag ju sett förut!) via motorvägar till
Lübeck, där jag gjorde den första övernattningen för att senare betydligt lugnare ta mig
neröver Frankrike. På dagarna var det bilkörning på mindre vägar, men jag försökte leta upp
hotell på förkvällen för att kunna ta en liten cykeltur för att bese den stad jag stannat i – för
cykeln hade jag slängt in i bilens bagageutrymme. Jag anlände till Poitiers en halvtimme före
mina vänner och väntade utanför deras hus, dom kom tillbaka från en kortare semesterresa till
Spanien. Vi hade tyvärr inte kunna få kontakt via telefon eftersom båda hade trott att den
andra skulle ha tagit med sig laddaren till deras Nokia-telefoner (vilket jag varit med om både
före och efter!).

Det blev ett kärt återseende: mina vänner hade hälsat på mig i september på vägen ner från
Norrland till sin ettåriga vistelse i Frankrike och nu skulle det berättas vad som skett under det
dryga halvåret som vi inte hade träffats. Till hjälp för berättandet hade vi en massa vin som
dom just köpt på sin semesterresa, och detta lossade tungornas band. Jag fick några trevliga
dagar och kvällar hemma hos dom innan jag skulle styra kosan norrut igen för att återinträda i
arbetets förpliktelser. Bland annat gjorde vi en dagstur till La Rochelle vid kusten, som för
många av oss svenskar är känt för ”Fångarna på fortet” vilket utspelar sig en fängelsekoloni
några kilometer utanför staden.

Sista kvällen skulle vi ut på äkta fransk restaurang för att smaka på det franska köket. Redan
på dagen hade jag uttryckt vissa farhågor angående detta äventyr för mannen i familjen, men
frun var angelägen att visa upp staden för deras besökare från Hisingen. Vi tittade på
menyerna utanför en massa restauranger, men endera var det för dyrt, eller så såg
restaurangen inte bra ut då vi kollade innanmätet, och så vidare. Till slut insåg vi att vi måste
välja en restaurang, så vi gick in på en. Frun i huset kunde en del franska innan de flyttade till
frankrike, mannen hade intensivstuderat språket innan de flyttade dit. Själv så begränsade sig
mina kunskaper i franska till en månad som C-språk på gymnasiet 31 år tidigare, samt lite
som jag uppsnappat under tidigare resor i landet.

Det började inte bra. Mina vänner rådfrågade den unga servitrisen om potatisen fanns att få
som kokt, stekt, grillad på tvären eller vad dom nu frågade om. Hon blev nervös och efter
några minuter så gick hon bara och en stund senare kom en äldre kypare. Dividerandet
fortsatte, med mig som intensiv lyssnare. Till slut hade de fått igenom sin beställning och det
blev min tur. Jag sade på perfekt flytande franska ”Bonjour monsieur”, och så beställde jag en
entrecôte, mediumstekt och med pommes frites till och med en knappt märkbar konstpaus
tillade jag att det skulle vara ett glas rödvin till. Kyparen förstod genast situationen: Jag hade i
all välmening låtit mina vänner försöka göra sin beställning på franska, medan jag var den i
sällskapet som verkligen kunde detta språk!

Biffen vi fick in bestod av mestadels av fett och senor, men om man pillade med besticken
kunde man få fram lite köttbitar. Sån är tydligen maten i Frankrike. Men rödvinet hade dom
lyckats med och jag vill minnas att jag tog påfyllning. Efter att ha ätit klart så gick vi vidare
till några pubbar för att dricka öl. Nån måtta får det vara när det gäller det franska livet!

Nästa blågg borde komma omkring den 19 februari (då berättar jag när jag ställde bilen
bredvid bryggeriet för att kunna hitta den).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 5 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Det finns några brytningspunkter under året som jag finner ganska trevliga. En av dessa är
vintersolståndet som sker några dagar före jul: Då vet jag att vi åter går mot ljusare tider, en
viss tröst i det annars dominerande mörkret. Och nu några dagar in i februari så har vi här i
Göteborg fått drygt två timmar mer ljus om dagarna (jag höll på att skriva 2 timmar längre
dagar, men det är fortfarande 24 timmar som gäller, inte 26!). En annan brytpunkt är 1
februari då det, enligt min kompis Janne, statistiskt går mot varmare dygnsmedeltemperatur.
Statistik är dock en sak, verkligheten en annan: vi har nämligen haft några järnnätter nu och
kvicksilvret har på dagtid stannat ett par grader under nollan. Och snö fick vi så mycket av
igår att jag var tvungen att lämna cykeln på jobbet och ta spårvagnen hem.

Jag lyssnar intensivt på väderrapporterna i radion för att höra om det är bättre väder på
ingående, men de säger hela tiden saker som jag inte vill höra. Idag, till exempel (detta skrevs
i måndags), så sa SMHI i sin väderprognos att ”i morron blir det mest molnigt på
Västkusten”. Det här är information som jag är helt ointresserad av: Jag vill veta var det blir
minst molnigt!

Annars så gjorde Janne och jag en lokal barhopping i fredags, Hisingen runt. Fast det är ju en
ganska stor holme som vi bor på (en av de största i Sverige, ”De Tusen Öarnas Land” som
reklamen säger), så vi täckte väl egentligen bara in det hörn som har den största befolkningen.
Men vi besökte i alla fall på en pubb i Biskopsgården (det kändes nästan som en
utlandssemester!), käkade en halvdålig pizza nära Kyrkbytorget och stannade till utanför
Kville pubb för att konstatera att dom höll på att rigga upp en musikanläggning åt kvällens
trubadur. Ingen av oss är intresserad av att höra pubbtrubaturernas standardrepertoar så vi
fortsatte till Tildas restaurang. Till ölen beställde jag även in en 4:a Gammel Dansk som
smakade förträffligt och som får mig att tänka på en händelse i Kalifornien 1995 då jag var

gäst
hemma hos paret Lund, tredjegenerationens amerikaner med rötter i både Sverige och
Danmark. Det blev en trevlig kväll där vi språkades vid och jag gjorde massor av
observationer om identiteten hos skandinavättlingar. Vid denna tid bodde jag i Kalifornien för
att studera dessa människor, vilket senare mynnade ut en licentiatuppsats om
skandinavättlingarnas firande av sitt etniska ursprung och drygt ett år senare en
doktorsavhandling om svensk-amerikanernas identitet. Till middan bjöd familjen Lund
naturligtvis på äkta Carlsberg, bryggt på licens ”over there”. Och till kaffet efteråt kom
FLASKAN fram – klenoden som de ömt vårdade, och hade gjort så mycket länge. En äkta
Gammel Dansk inköpt i landet på andra sidan den stora oceanen. Över åren hade de haft
många gäster, men få hade helt druckit ur sitt snapsglas utan lämnat det halvfyllt. Det danska
kryddbrännvinet passar inte riktigt den amerikanska gommen. Och så såg värdfamiljen mig
dricka ur hela glaset utan att grimasera! Dom imponerades. Och min succé var given då jag
ytterst gärna tog påfyllning, något som ingen av deras tidigare gäster någonsin tidigare gjort.
(Det finns numera även en Gammel Dansk med citronsmak. Liksom de flesta andra ratar jag
denna: Det ska vara det uråldriga originalet!)

Narkotikaliberaler
OK, jag erkänner: Jag är en före detta narkoman! Sommaren 1974 vistades jag två dygn i
Vondelpark i centrala Amsterdam. Under dessa dagar rökte jag hasch ett antal gånger. Jag
blev för några timmar fast i narkotikaträsket, det var bara min snålhet som gjorde att jag
lyckades ta mig ur denna djävulska narkotikafälla. Nämligen att jag var ute och tågluffade och
ville upptäcka så mycket som möjligt av Europa innan månaden var över: att stanna en dag
eller två extra skulle ha inneburit att jag utnyttjade tågluffarkortet sämre än jag kunde ha gjort.
Det är nu 35 år sedan jag slutade mitt missbruk av narkotika och jag tror att dess effekt börjar
klinga av, fast några av blåggens läsare är nog inte helt övertygade om detta utan hävdar att
det ibland blir en massa lustigheter på dessa små sidor (dock utan att påstå att det härstammar
från mitt gamla missbruk, men det finns ju å andra sidan om som hävdar att dessa droger
aldrig går ur kroppen).

Sedan detta äventyr i Holland har jag noterat att det finns stora skillnader i synen på
narkotiska preparat bland länderna i Europa. Länge har man i Sverige varit emot alla former
av legalisering av narkotika, men under sistlidna helg öppnade socialdemokraterna upp för en
liberalisering: Mona gick helt enkelt ut med parollen ”S we can”. Mona lär visst vara rökare,
fast nu tror jag inte att Mona rökt på alltför häftigt innan hon gick ut med detta. Men
swecan.org är faktiskt en organisation som arbetar för att sprida upplysning om dessa
”lättdroger” och, som jag ser av rubrikerna på deras hemsida, ge lite tips för hur man får
lyckat resultat i sin hemodling. Mer om Monas fadäs går att läsa på
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4303036.ab

Nygammalt idrottslag?
Förra veckan fick vi reda på att Malmös ishockeylag stod på konkursens rand, vilket gav
följande rubrik i Göteborgs-Posten: ”Malmö i svår kris – spelarna får gå”. För att bli fri i min
tolkning så läste jag aldrig artikeln. Kan det vara så att Malmö inte längre har råd att ha kvar
sina leasingbilar, att spelarna får promenera till hemmamatcherna? Eller är krisen så total att
de tar ifrån dom både bilar, skridskor och annan spelutrustning? Fast istället för att gå så
kanske spelarna kan springa, och har de några kronor på sina privata konton kan de ju köpa
nya hockeyklubbor. Denna kombination av spring och nya klubbor skulle kunna innebära att
dom istället kan fortsätta som landhockeyklubb och spela matcher mot lag i Bangladesh,
Indien och England. Fast har dom inga bilar eller pengar blir det ju problem med
bortamatcherna. Kanske att jag trots allt får läsa artikeln och se vad det egentligen står där.

När hackare har humor
Häromdan lyckades någon hackare att ta sig in i datorsystemet som styr en massa
varningsskyltar för vägtrafikanter i och omkring storstaden Austin i Texas. Myndigheterna
blev naturligtvis förfärade och förnärmade: Det kunde ju ha hänt en massa farliga olyckor på
grund av tilltaget! Nja, jag är inte så säker på det. Jag tror knappast att någon bilist får panik
då de ser en skylt som säger ”Se upp för zoombies framför” eller ”Slutet är nära!!!” och
liknande – snarare drar de flesta bilister på munnen. Mer text och skyltar hittar du på
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4303289.ab

Kultursnobb
Jag är nog inte riktigt känd för att vara kultursnobb. Och kulturellt måleri är inte riktigt ”min
grej” (att måla om sommarstugan är nåt annat). Exempelvis torde jag ha ett ganska svårslaget
rekord från mitt första och enda besök på Konstmuseet vid Götaplatsen: Detta jättelika palats i
många våningar lyckades jag springa igenom på 17 minuter blankt! Och då besökte jag
vartenda rum samt stannade vid varje tavla som jag fann intressant, fast nån intressant tavla
fann jag förståss inte.

Trots detta så fick jag i januari en inbjudan till den göteborgsbaserade konstnären Hans
Johanssons (signaturen HAJ) vernissage på Tuve bibliotek, en tillställning som tilldrog sig i
tisdags. Johansson är uppvuxen på den västgötska landsbygden och är en landbaserad
marinbiologisk miljövårdare och engagerad i uppsökande naturvård. Tavlornas motiv präglas
av ett globalt naturideal, där konstnären hämtat inspiration från resor i flera världsdelar, men
man kan även läsa in en konkret påverkan av det lokala och regionala naturlivet i hans
oljemålningar. Vernissagen var lyckad och jag talade med en hel del människor som sökt sig
till utställningen. Som sig bör bjöds det på olika drinkar och tilltugg, vilket passade mig bra
eftersom jag inte hade fått i mig nåt sedan lunch. I bakgrunden spelades lite ”soft music”, men
inte från nån högtalare utan konstnären hade lyckats engagera gitarristen Sören Persson från
Mariestad. Persson är kanske mer känd ör den breda allmänheten som gitarrist i olika
rockband – livespelningarna för några decennier sedan på gatorna i Mariestad är något folk på
Skaraslätten talat om än idag! Med åren har Sören Person även utvecklats till trubadur och det
var i den egenskapen han svarade för musiken denna afton. Utställningen på Tuve bibliotek
fortsätter under hela februari och jag rekommenderar ett besök!

Jag noterade även i gårdagens lokalblaska att Polisen i länet vid två tillfällen den senaste tiden
har fått grova förbrytare att berätta (dvs. tjalla på sina kompisar), ”mot löfte om personskydd,
hemlig identitet och tryggat boende.” Två av dessa var nog lätta att lova: ”tryggat boende”
måste väl i rimlighetens namn innebära att de vistas i en cell de kommande åren (de är ju
grova brottslingar) och därigenom får dom ju per definition ”personskydd” – dom har ju
vakter omkring sig dygnet runt i fängelset!

Lustigt
Jag berättade ovan om familjen Lunds Gammel Dansk, här kommer ytterligare en historia
från Kalifornien. Jag bodde där ca 1,5 år i mitten av 1990-talet för att samla material om
svensk-amerikaner på både lokal och regional nivå. Förutom att träffa svensk-amerikaner i
Turlock så besökte jag massor av tillställningar inom ett par mils köravstånd med bilen. Jag
blev medlem i Vasaordern, en kulturorganisation för människor av svensk- och skandinavisk
börd (den finns även i Sverige). Hösten 1995 deltog jag i den lokala Vasaorderns möte i Palo
Alto, en mycket aktiv förening som inte lade alltför mycket krut på de formella mötena med
”hemliga ritualer” och liknande. Dessa möten brukade vara ganska snabbt avklarade och man
satsade mer på den sociala samvaron.

Den gången jag deltog så stod vinprovning på programmet. En av medlemmarna hade
tillsammans med sin man börjat odla vin (det heter så!) tiotalet år tidigare och med deras
kunniga vägledning fick vi insikt i vinets kultur, smakrikedom och en massa annat. Mannen
berättade att han då de köpt vingården även gick med i California Association of Winegrape
Growers och att han deltog i deras årsmöte. Vid den efterföljande middan fick han som
närmaste bordsgranne en äldre gentleman. Den gamle farbrorn var trevlig att prata med och
efter en stund frågade den gamle, sedan han fått klart för sig att den yngre (alltså han som höll
i vinprovningen i Palo Alto) alldeles nyligen startat sin vintillverkning: ”Hur mycket räknar
du med att producera per år?” Den yngre uppgav en siffra och ett leende sprack upp på den
gamle mannen, ett leende som inte alls var spydigt utan bara vänligt och han sa att ”Det är vad
jag har i avdunstning varje månad!” Två plus två blir fyra: han som ledde vinprovningen sa
aldrig vem denne man var, men det måste ha varit en av bröderna Gallo, världens största
vinproducent.

Nästa blågg borde komma omkring den 12 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 29 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Inte heller den gångna veckan har jag gjort särskilt spännande saker, så i söndags cyklade jag
över till restaurang Aberdeen i Linnéstaden för att kanske få lite material till blåggen. Men nix
och tji. Medan jag förra vintern gjorde flera intressanta observationer av damer som hinkade i
sig rejäla mängder alkohol på bara ett par minuter (se blåggen 31/1 2008), så fanns det bland
gästerna denna söndag endast en gentleman som sippade i all oändlighet på en öl och kollade
sporten på TV:n och ett gäng idrottsungdomar som beställde in lite mat och Coca Cola.
Dessutom var det Coca Cola light! Så på bara ett ynka år har Restaurang Aberdeen kört ned
sig själva till att bli ett ställe för renlevnadsmänniskor. Maten var som vanligt god och
prisvärd, men jag gick ändå därifrån bedrövad över att se hur ett ställe inte längre kan leva
upp till sitt rykte.

Igår läste jag i morrontidningen en tänkvärd seriestrip med den övervintrade norska
svartrockaren Niemi. Hennes väninna sitter och läser tidningen: ”Bush säger att han är öppen
för förslag om hur han ska bekämpa terrorism”, vilket Niemi kontrar med ”Han kanske borde
prata lite med indianerna. Dom har försökt kämpa mot terrorism i sitt hemland sen 1492.” Jo
jag tackar jag, kanske våra fredsälskande vänner på andra sidan Atlanten borde tänka lite till
innan dom skickar sina ”fredsstyrkor” runt hela jordklotet för att kämpa för friheten. Min
farfar brukade säga att alla har rätt att försvara sitt eget land, men inte att gå utanför dess
gräns. Jag höll med honom på 1970-talet, och håller med honom än idag.

Blodförgiftning
Eftersom jag inte har TV så får jag en hel del tid över för att surfa på nätet. Förra helgen
valsade det runt i pressen en artikel som TT, sin vana trogen, helt okritiskt hade skickat ut till
alla som prenumererar på deras nyheter. Artikeln handlade om ett norrländskt par som i
lördags ville rätta till sitt förhållande och försöka på nytt. Inför mötet hade mannen köpt
presenter och lagat mat. Kvinnan gillade inte nåt av detta utan klippte sönder presenterna och
ville inte ha maten. När mannen stod vid diskbänken för att slänga försoningsmiddan i
soporna smög kvinnan upp bakifrån och hjärtlöst högg honom i ryggen med en kniv.

I brist på annat roligt så skulle väl detta kanske kunna ha fått plats i denna blågg med nån
spydig kommentar från mig. Men det kommer mer. Artikeln var skriven på lördagskvällen
och man kan ju tänka sig att reportern var ensam på redaktionen och kanske hade smakat lite
starkt och själv fått upp promillen oroväckande högt. Är man omtöcknad av rusdrycker blir
det lätt fel när man skriver, för fortsättningen, som TT kablade ut utan att förstå vad det stod,
är följande: ”Den 47-åriga kvinnan är gripen misstänkt för grov misshandel. Polisen har inte
kunnat förhöra henne. Mätinstrumenten i polishuset indikerade att hon hade 2,3 promille blod
i alkoholen.” Forskning visar att folk dör redan vid så låg halt som 99,5 promille blod i
alkoholen (vilken man brukar säga att är 5 promille alkohol i blodet). Fast journalisten kanske
hade vissa besvär med att skilja på blod, alkohol och promille. Det hela går att läsa på
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/117650-kvinna-hogg-man-i-ryggen

Hög befattning ges pondus!
Jag har en relativt hög befattning vid en statlig myndighet. Många människor är beroende av
mitt kunnande, vilket innebär att jag inte bara är viktig utan faktiskt överviktig! Och i
måndags stod det faktiskt i Expressens internetupplaga att ”Svullen mage kan bero på ditt
jobb”. Jo, jag tackar jag! Det känns tryggt att veta att jag har ett så betydelsefullt jobb att hela
jag – inklusive magen – sväller av stolthet till min betydelse. I flera timmar fick jag suga på
denna finfina nyhet. Tills den konkurrerande kvällstidningen Aftonbladet slog fast att jag
förvisso är överviktig, men att det inte beror på att jag gör ett så bra jobb, utan helt enkelt har
drabbats av ett fettmavirus. Fast jag tror att dessa två mycket tillförlitliga tidningar egentligen
menar ungefär samma sak. Så min alltmer ökande rondör beror på min oerhörda betydelse på
jobbet, och de kilon som ytterligare tillkommit är att jag har smittats av ett fettmavirus. Jag
kan tillägga att jag i möjligaste mån undviker fett, bland annat genom att knapersteka fläsk
och bacon för att få bort det skadliga fettet (fast jag tillsätter grädde och socker i såsen för att
det ska få lite smak).

Om ohälsa och Försäkringskassans inkompetens
Det är bra att vi har våra kvällstidningar som kan förse oss med regler för bästa och sundaste
leverne och slår larm direkt något är på tok. En ”Ölandstok” som samlat på sig Expressens
alla goda råd den senaste tiden är journalisten Kurt Lundgren, vilken i sin blågg
http://kurtlundgren.webblogg.se/2009/january/ett-tok-collage-ur-expressen-halsa.html redogör
för alla faror som väntar mänskligheten om man inte följer deras goda råd. Själv har Lundgren
råkat drabbas av akut ohälsa genom en stroke för några år sedan, vilket han beskrev i en
debattartikel i Aftonbladet hösten 2005, se http://www.aftonbladet.se/debatt/article317091.ab.
Dom senaste veckorna har debatten i pressen gått hög om den inkompetens som nu finns inom
Försäkringskassan sedan den omorganiserade sig (”Det är sist och slutlige den borgerliga
regeringens fel!”), men problemen går betydligt längre tillbaka än så, vilket Lundgren tyvärr
visar. Jag är glad att ännu ha hälsan och slippa hamna i klorna på Försäkringskassan!

Vem vill bli miljonär?
Sommaren 1992 fick en kompis till mig jobb i Köpenhamn. Hans lön var ganska hög: 27 000
danska kronor, även om man omvandlade det till svenska kronor vilket då blev knappt 22 000
”riktiga kronor”. Trots att lönen i svenska kronor var mycket bra så retades vi med honom och
sa att det egentligen bara är Kalle Anka-pengar som han får. Några månader senare
devalverades den svenska kronan enormt: istället för att ha fått 1,25 danska kronor för en
svensk krona så blev det tvärtom. Min kompis Hans hade helt plötsligt en månadslön på
nästan 34000 svenska kronor!

Nu är det så väl att det inte finns Kalle Anka-pengar. Men det finns en massa sedlar i omlopp.
De flesta sedlar är utgivna av en riks- eller centralbank, men det finns en del som är
förfalskningar, fast dessa är ofta lätta att upptäcka för ett tränat öga. Och så finns det
monopolpengar, ”sedlar” som finns i det internationella leksaksspelet för barn och ungdomar.
Dom unga vet ju att det är låtsaspengar och kan därför leka med dessa och spela bort smärre
förmögenheter utan att riktigt bry sig. Men i vårt grannland Danmark kan monopolsedlarna
fungera i riktiga banker. Läs gärna artikeln om den äldre svenska damen som växlade in 2000
svenska monopolkronor och fick 1400 äkta danska kronor av kassörskan på
http://www.kvp.se/nyheter/1.1444516/vaxlade-till-sig-danska-pengar-med-svenska-
monopolsedlar

Lustigt
I höstas (20 november) skrev jag om hur det gamla danspalatset Hambologen utanför Bollnäs
har fått en ny ägare som har planer på att väcka denna hölada till liv igen efter mer än 20 års
djup törnrosasömn. I måndags hade den nya ägaren hittat mina små ihågkomster på blåggen
från i höstas och skickade ett trevligt mail där han berättade lite mer om planerna med sitt
nyförvärv. Det finns massor av nytagna bilder därifrån: utomhus kan man se att logen inte har
varit i bruk på många år och att det finns massor av halvhöga träd att röja bort, med mera med
mera. Insidan av logen är dock väldigt intressant. Förutom att jag kan ana mig till att det
måste ha funnits kilovis med sprindelväv, dammråttor och liknande, så finns det massor kvar
av den ursprungliga 70-talsinredningen. Och så här i tider då dansbanden blir stjärnor i TV så
är det skojjigt att friska upp minnet av hur de var klädda ”way back then” – en hel del
affischer med både svunna stjärnor och sådana som fortfarande är aktiva finns kvar på
väggarna. Titta gärna in på http://www.brightrivercruisers.com/hambo.htm och se lite bilder
och affischer med Hep Stars, Hasse Andersson, Rolling Stones (nä, jag skojar!) och en massa
andra.

Jag har massor av minnen från Hambologen. Ett av dessa är från sommaren 1977: jag har
länge varit tveksam om jag ska våga publicera det, men nu kommer min lilla berättelse. Jag
och ”Lasse” (han heter nåt annat, men jag antar att han denna gång vill vara anonym) umgicks
mycket under några år i mitten av 1970-talet. En lördagseftermiddag satt vi hemma i byn
Ljusne på Vivel, det lokala kaféet och planerade för kvällen. Vi var båda sugna på att festa
lite, men det visade sig vara omöjligt att få tag på en chaufför – nästan alla kompisarna var på
semester – så vi kom överens om att dra lott om vem som skulle köra och vem som skulle få
festa. Jag blev kvällens chaufför. Efter några groggar hemma hos Lasse åkte vi in till ”stan”
(Söderhamn) för att snurra runt lite på parkeringen vid busstationen, där alla andra bilburna
ungdomar samlades. Efter ett tag åkte vi de fyra milen upp till Hambologen, jag var kvar ute
på parkeringen medan Lasse i olika omgångar var inne och dansade och försökte hitta en
partner för kvällen (och kanske för evigt?).

Men liksom de flesta dansaftnar blev det tji för Lasse, ingen bjöd upp till sista dansen strax
före klockan 1. Kanske att spritdoften gjorde sitt till för att inte damerna skulle bli alltför
tända på den annars prydligt uppklädde kavaljeren? Hursomhelt så snurrade vi omkring på
parkeringen utanför Hambologen tills klockan var närmare två och de flesta hade gett sig
hemöver. ”Fan, jag är så kåt”, sa Lasse, ”Vad ska jag göra?”. ”Du kan väl sätta på en gris vid
grisfarmen nere vid Landafors. Jag kommer inte att säga nåt!” ”Näääeee, det kan man väl inte
göra”, sa Lasse ganska tveksamt. Några minuter senare åkte vi hemöver Ljusne och då jag
kom till Landafors så stannade jag för skojs skull vid grisfarmen och sa åt Lasse att ”Gå ner
och sätt på en gris du som är så jävla kåt.” Lasse försvann. Det gick 10 minuter och 20
minuter. Efter att nästan en halvtimme gått så kommer han tillbaka, svettig och med slipsen på
sned. ”Men vad fan har hänt, varför tog det sån tid”, undrade jag. ”Jo Henrik, man vill ju
pussas lite också!”

Nästa blågg borde komma omkring den 5 februari (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 22 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Fy fan vilket ointressant svenssonliv jag lever. Egentligen. I lördags försökte jag intala mig
själv att det nog sist och slutligen är ganska intressant och kulturellt berikande, så jag
skickade följande mail till min kompis Hasse: ”Har haft en ganska intressant lördagskväll: har
följt med en debatt på Flashback om bulgariska porrfilmer från 1958- ca 1975. Imorron
söndag ska jag klockan 12:15 lyssna på en teckenspråkstolkad stumfilm från 1926 som sänds i
radions P2. Verkar arta sig till att bli en kulturellt intressant helg.”

På fredagskvällen hade jag i alla fall lyckats ta mig ut i folkvimlet tillsammans med Janne och
det blev en halv barhopping med Janne. Vi besökte endast tre pubbar, vilket till största delen
berodde på att det var flera minusgrader ute och blåste en rejält frisk nordanvind. För det är
trots allt fortfarande vinter.

Bestridande
Jag har av flera personer beskrivits som en tidsfascist, helt beroende av vad klockan visar. Det
må vara en beskrivning av mig som bygger på hur jag har varit. Men, kära läsare, jag kan
säga er att jag numera – kanske med ålderns rätt – tar det betydligt lugnare här i livet. Som
exempel kan jag säga att jag inte längre skiljer på UTC eller GMT. UTC är en
atomursbestämd tid, medan GMT är baserad på då månen (eller om det är solen, jag kommer
inte ihåg vilket) stannar upp en stund vid Greenwich utanför London. Och vid vissa tillfällen
kan det skilja så mycket som upp till en sekund mellan dessa två tidsmätningar! Fast
nuförtiden skiter jag i sånt och bör då knappast längre betraktas som en tidsfascist. För den
nyfikne så går det att läsa mer om dessa tidsskillnader och andra precisionsmätningar på
http://sv.wikipedia.org/wiki/UTC.

Snart skuldfri II
För ett år sedan (17/1) så skrev jag följande: ” Igår så fick jag årsbesked från CSN om hur
mycket pengar jag är skyldig dom: 692 629 kronor. Ett år tidigare var skulden 692 743
kronor, vilket innebär att jag har amorterat av 114 kronor under 2007, inte illa. Om det nu inte
skulle vara så att skulden skrivs av vid 65 års ålder så skulle jag, med amortering på 114
kronor per år, bli skuldfri om sådär 6000 år. Men, räntan sjunker ju lite då skulden sjunker. Så
om nuvarande ränteläge håller i sig så kanske det bara är 5200-5300 år kvar att betala.” Döm
om min glädje då jag häromdan fick årets besked från CSN: jag är nu bara skyldig 691 869
kronor, har alltså betalat av 760 kronor. Det låter kanske inte så mycket, men innebär att jag
bara behöver betala av i 910 år till, alltså 5100 år kortare än jag trodde bara för ett år sedan.
Så ni kan förstå att jag verkligen tog ett glädjeskutt!!!

Små noteringar från dem gångna sommaren
Sommaren 2008 går till historien som en skitsommar, vädermässigt sett, bland annat sjönk
temperaturen inne i sommarstugan på ett par dagar från 21 till 16 grader. Men trots detta
usliga väder så hann jag med en hel del. Sedan ett par år tillbaka anlöper Finlands enda
butiksbåt grannön Kitö och jag gjorde ett besök där – det första besöket i en butiksbåt på
närmare 40 år! Ett antal kvällar blev det lite knäppande på gitarren tillsammans med Kaj. En
eftermiddag var jag på kryssning i skärgården utanför Helsingfors med ett 50-tal släktingar,
ombord på en ganska nybyggd segeljakt – M/aux Alexandra (massor av bilder och annan info
om skorven på http://www.alexandra-skutan.fi/). Det råkade vara en av de finaste dagarna på
sommaren och sjöutflykten var ett slags för tidigt firande av min pappas kusin Carl-Henrik
Stråhlmanns 75-årsdag. Och så blev det att hjälpa till några dagar med höbärgningen, ett
stundtals slitsamt jobb men med rikliga pauser då man kan prata en hel del med de andra
släktingarna som hjälper till.

Bensinen var rekorddyr, men det blev en hel del bilturer. Andra år brukar jag ha cykeln med
mig och cykla runt ett par timmar på nån okänd plats, men i somras var det mestadels ostadigt
väder så det gick åt desto mer bensin. I mitten av juli var jag bjuden till Marianna som skulle
hålla sitt 7-årskalas. Jag hade köpt några ”Mini Bratz” (nån slags barbiedocka) och lite andra
småsaker, vilket jag stoppade in i en tom cigarettlimpa som jag tejpade ihop. När jag kom
över till festen så räckte jag över ”cigarettlimpan” och sa att ”I Sverige får flickor börja röka
vid 7, medan pojkarna får röka först vid 10 års ålder.” Marianna var ganska missnöjd med
cigarettlimpan och gav den till sin pappa, men mamman hade följt efter henne och föreslog att
hon nog borde öppna den ”för det kanske inte är cigaretter där?” Och när hon väl öppnat
”cigarettlimpan” och sett presenterna så blev hon ju faktiskt ganska glad. (vid 6-årsdagen fick
hon, som tidigare meddelats, en inlagd saltgurka innan den riktiga presenten utdelades).

Tre fyra gånger tog jag bilen över till segelpaviljongen 8 kilometer från sommarstugan för att
dricka ett par stop mellanöl, äta en bit och kasta några ord med bekanta för att sedan fara hem
med bilen igen. Det är skönt att de är lite mer förnuftiga med alkohol och bilkörning i Finland
och nästan alla andra länder än Sverige – för ingen blir ju berusad av två mellanöl! I somras
hade jag även amerikafrämmande. Min gode vän Sharon Baker, som jag inte sett på 12 år,
kom till Helsingfors över dagen med ett jättelikt kryssningsfartyg: 3200 passagerare och 1200
i besättningen: snacka om båt! Jag stoppade in Sharon och hennes två väninnor i bilen och tog
med dom på en rundtur i Helsingfors, där de fick se en massa saker som flertalet andra turister
inte får se. Och mina gäster var väldigt nöjda med guidningen.

Världen är räddad!
Nu har forskning vid Göteborgs universitet visat att krig är farligt och kan ge skador. På
http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/nyheter/ hittade jag i måndags följande inledning
till en forskningsrapport: ”Hjärnan kan skadas av de ljud som uppkommer när till exempel
granatgevär och haubitsar avfyras. Efter att forskare vid Sahlgrenska akademin visat på vilka
skador som kan uppstå har Sveriges Försvarsmakt infört begränsningar för hur många
avfyrningar per dag som svenska soldater och befäl får utsättas för.”

Det här är ju underbara nyheter! Nu får soldaterna bara utsättas för ett visst antal granater,
kanske 20, därefter måste de ta en längre paus för återhämtning. Krig är naturligtvis hemskt,
men nu kan man skymta att de stridande parterna inför att de måste ha kaffe- och lunchraster
och i ett senare skede åtta timmars ostörd sömn för att inte hörseln ska ta skada. Och i dagens
högteknologiska krigsföring är ju detta möjligt. Man kan tänka sig att överste Svensson tar
mobilen och ringer till sin kollega överste Brechnov (fienden kommer alltid från öster, det får
man lära sig i lumpen) och säger ”Nu får ni bara skicka två granater till, mina mannar börjar
få ont i öronen. Och kom ihåg avtalet: mellan klockan 22 och 06 får ni bara skicka tysta
raketer som dödar och lemlästar, inga smällar över 112 decibel tack!” Och liknande
medelanden skickas från fiendesidan till de svenska Natotrupperna. Nästa steg blir att på EU-
nivå införa reglerad arbetstid för soldaterna: 40 timmar i veckan, fem veckors semester och
betald övertid då bomberna briserar på fel tidpunkter (dvs. då de borde ha sin dygnsvila).
Det är ju synd att den här forskningsrapporten kom nu, hade den kommit en månad tidigare så
skulle säkert en massa lidande på Gazaremsan ha kunnat undvikas. På tal om detta krig så
hade lokaltidningen en bra politisk satirbild införd förra onsdan (14/1). Calle Bildt står och
tittar på TV-skärmen från det pågående kriget i Palestina och den unge krigsministern
Tolgfors frågar sin äldre erfarne kollega följande: ”Jo du Carl, jag är ju inte så erfaren när det
gäller krig, men det verkar som att Israel leder med 900 till 11, typ. Borde inte domaren gå in
och bryta matchen, eller hur mycket ska det vara för att vinna?” (citatet är inte exakt utan från
mitt minne eftersom jag har slängt tidningen).

Lustigt
En av de mer dedikerade läsarna av blåggen är Bylla. I hans bekantskapskrets finns det en
som jag här kallar för P-O, en trevlig kille som jag bara träffat några få gånger. Vårt första
eller andra möte var när jag skulle skjutsa P-O och några av hans kompisar från ljusne-
/söderhamnsområdet till nån bil- eller båtmässa i Älvsjö tidigt en lördagsmorron. Redan på
vägen ner börjar dom hinka i sig öl, och dom tog mer under hela mässbesöket. I bilen på väg
ut från mässområdet skrek P-O plötsligt ”Var är handskarna? Stanna bilen, jag måste hitta
handskarna!” Jag stannade genast och såg att han glömt handskarna på biltaket – jag tror
knappast att dom skulle ha klarat de 25 milen till Söderhamn däruppe på taket. Handskarna
alltså, inte mina passagerare.

En del år senare var jag uppe på besök i Ljusne hos Bylla och vi skrattade hjärtligt åt denna
historia. ”Men du”, sa Bylla, ”Ring till P-O och skoja lite med honom.” Eftersom vi bara hade
träffats några gånger för många år sedan så trodde jag inte att han skulle känna igen min röst
(vilket han inte gjorde) så jag ringde upp honom:
    - ”Ja, tjena det är Benke, hur står det till så här på lördagskvällen?”
    - ”Jooo, det är väl bra”, kom det mycket tveksamt från P-O som inte hade den blekaste
         aning om vem ”Benke” var.
    - ”Det låter som att du inte riktigt kommer ihåg mig, men vi träffades en kväll för ett
         halvår sedan på Blå Grottan (en restaurang i Gävle) och hade roligt ihop. Jag kommer
         ihåg att vi båda blev ganska rejält i gasen och började jaga brudar. Och efteråt så bytte
         vi telefonnummer och sa att vi skulle höras av nån gång.”
    - ”Jaaa”, sa P-O, ”jag har ett svagt minne av detta (jag misstänkte innan jag ringde
         honom att han säkert hade varit på Blå Grottan och blivit full där och inte ha nåt minne
         från aftonen). ”Jo”, hittade P-O på i förhoppning att jag skulle gå på det, ”det var en
         trevlig kväll som vi hade” och så bluddrade han på lite mer med nånting som var en
         sammanblandning av hur trevliga kvällar brukar vara och hur kanske denna kväll hade
         varit.
    - - Och som kom spiken i kistan från mig. ”Jo, du sa ju att jag skulle höra av mig då jag
         kom till Gävle igen och nu står jag i telefonkiosken utanför ditt hus och tänkte komma
         upp och hälsa på, om det nu passar.”

Nu kom paniken med full kraft till P-O kunde jag märka: han ville ju inte ha upp nån nästan
okänd fyllskalle i lägenheten en lördagskväll, särskilt som han själv satt nykter och städad och
tittade på TV:n i godan ro. Nu var det var dags att avslöja hela lurendrejeriet. P-O tyckte att
det var ett lyckat skämt, men jag kan tänka mig att han nog blev lite skakad av det hela.

Slutligen noterar jag att USA har fått en ny president. Många här i Sverige hoppas nu att det
blir en helt ny slags politik, men jag tror knappast det: jag tycker han ser ut som en bush-man
(obs: mycket politiskt inkorrekt, men jag kunde inte låta bli!).
Nästa blågg borde komma omkring den 29 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 15 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Det har tyvärr varit en högst alldaglig vecka utan att något spännande har hänt. Det blev några
kortare bilturer under helgen och på söndan ett kort besök på centralen för att vinka av min
vän Bettina som efter en knapp månads besök skulle ge sig av hemåt till sin bostad i Alperna.

Mycket av min energi går i dagarna till jobbet (ibland måste man ju tänka på det också!), men
även på jobbet blir det då och då lugna stunder då jag kan passa på att förkovra mig i sådant
som jag behöver i min tjänst. Bland annat så hann jag gå igenom några nummet av Fritzes, en
ganska tjock skrift som kommer varannan vecka och innehåller alla nya lagar och
förordningar. Ni må tro att det är en massa förordningar som regeringen fattar beslut om varje
vecka, en detaljreglering som är i det närmaste absurd. Nu så behöver jag bara titta i
högerspalten i innehållsförteckningen för att se om det är något som kan tänkas beröra mig
och mitt ansvarsområde, det står då ett U som betyder utbildningsområdet. Då läser jag i
rubriken för att se om det är något som jag behöver känna till, men det är det vanligtvis inte.
Men i måndags läste jag den nya förordningen som gäller från 1 januari och lyder

Förordning om förändring i förordning (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i
Sveriges flagga
Herregud vilken gallimattias! Här har säkert någon kommitté arbetat i flera år för att sedan
lägga förslag till regeringen och som sedan efter vederbörligt föredragning av en handläggare
på justitiedepartementet undertecknats av ministern Beatrice Ask. Det står så mycket goja att
en tiondel skulle göra nästan vilken människa som helst matt, bland annat ”dels det svenska
namnet ’Internationella belysningskommittén’ ska föras in i tredje stycket” och en massa
annat som för en vanlig dödlig är helt ovidkommande – flaggan är ju gul och blå, det vet alla
människor som är vid sunda vätskor. Men nu föreskrivs det i förordningen att den blå färgen
(enligt NCS-beteckningar, vilket betyder National Colour System), ska vara 4055-R95B och
den gula färgen 0580-Y10R.

Jag brukar lite då och då förvränga sanningen och komma med helt fantastiska saker (såsom
förra veckan då jag hävdade att det fanns koncentrerade vattentabletter, eller för 14 dagar
sedan då jag gav halmbocken i Gävle en lite märklig historia). Tyvärr är den här redovisade
förordningen helt sann även om den vid en första anblick ter sig nästan mer fantastisk än mina
påhittade saker. I förordningen kan man även läsa att ”flaggans färger ska ha följande
kromaticitetskoordinater, x och y, och ljusreflektansfaktorer, Y
x = 0,189
y = 0, 192
Y = 8,3”

Och så fortsätter man att rabbla upp siffror och olika toleranser för färgerna. Jag tar mig för
pannan och undrar om det inte finns viktigare uppgifter för regering och byråkrater att
sysselsätta sig med. Och som ”vän av ordning” undrar jag över hur dom har tänkt att hantera
det faktum att flaggor faktiskt bleks av solen! Den som vill se detta praktexempel på
gallimatias i tryck kan läsa förordningen på http://62.95.69.3/SFSdoc/08/080888.PDF.
Fortfarande oavgjort
Den 27 november berättade jag i blåggen om ett litet inlägg i Hufvudstadsbladet angående det
snökaos som de då hade i Helsingfors. Inlägget finns fortfarande kvar på
http://www.hbl.fi/text/helsingfors/2008/11/25/w20504.php Vad jag inte riktigt förstår är att
man kan kommentera inlägget med ”håller med” och ”Helt fel” eftersom man knappast kan
svara ”Helt fel” på det jag skrev. Men just nu (torsdag kväll) så är det i alla fall 11 personer
från vardera sidan som har tryckt på nåt av svarsalternativen: Gå gärna in och rösta så att
någondera av sidan vinner (helst min förståss)!

Sommarminnen
Vädret var inget vidare då jag kom till stugan lagom till midsommar, men efter en vecka
slängdes båten i sjön. Det är bara att vända på den och så rullar den med minimal hjälp ned i
vattnet eftersom den ligger ett par meter upp på land, i somras tog det ca en minut innan den
låg och skvalpade. Liksom många gånger tidigare så glömde jag sätta dit en propp i aktern:
det blev tio minuters stora besvär och sväranden med att dra upp båten på torra land igen,
tömma den från det inströmmade vattnet och sedan skicka ut den igen på böljan den blå.
Under vintern hade det kommit in lite vatten i cylindrarna på motorn som hade rostat fast,
men med lite diesel, lite trixande och finsk sisu så fick Timppa den så småningom att gå runt
och några minuter senare kunde jag puttra iväg på årets första lilla tur. Tack Timppa och
Yvonne för hjälp med ännu en sjösättning!

I år blev det ingen målning av huset, men istället var det stora projektet att lägga ny papp på
uthuset (”bodan”), vilket visade sig bli ett större arbete än jag insett från början. Jag står i stor
tacksamhetsskuld till min gamle kumpan Mika Helander som bland annat kunde ordna fram
takpapp till halva priset mot vad jag skulle ha fått betala. Det gamla taket läckte in sen flera år
tillbaka, men det var fastsatt med tusentals nubb och klister så det blev ett styvt jobb att få
bort det hela. Några dagar in i juli kom Mika över och hjälpte till att ta bort det sista, byta
några ruttna bräder och sedan lägga det nya taket, totalt ett par dagars arbete. Arbete på upp
till 3,5 meters höjd är inga som helst problem för mig, men nu är taket som högst fem meter
och jag börjar få stora obehag på den höjden. Återigen blev Mika räddaren i nöden och det var
han som mestadels vistades på taket medan jag gjorde arbetena på de nedre regionerna av
taket. Efter några dagars vedermödor låg takpappen äntligen på plats och jag hoppas att det
inte behöver bytas igen på mycket länge. Mika och jag har i många år samarbetat med
varandras byggprojekt och det funkar så bra så jag undrar om vi inte borde ha blivit
veterinärer istället för ”vanliga doktorer” – vi kan ju detta med ko-operation!

Teknikaliteter
Jag har nu tagit steget från tanke till nästan aktiv handling med att lägga ut mina
”musikaliska” (vissa kallar det för oväsen) heminspelningar på hemsidan. Men först måste
dessa omvandlas från vanliga kassettband till digitalt ljud och för detta har jag skaffat hem två
olika program. Tanken har varit att jag ska använda det som verkar lättast för mig, men det
verkar som att båda är ”något” komplicerade. Det professionella programmet har en
användarhandbok som innehåller flera tusen sidor, det andra är mindre komplicerat (och
www-adressen till användarhandboken fungerar inte) men är ändå på tok för svårt för mig att
förstå. I alla fall för tillfället. Jag skulle vilja översätta de problem jag står inför såsom att jag
är en cyklist som vill övergå till ett lite snabbare transportmedel, exempelvis en gammal
Folkvagn med endast några enkla reglage, men istället så får jag sätta mig bakom spakarna till
världens mest avancerade stridsflygplan. Det är med andra ord inte lätt. Även om handboken
hade varit på svenska så hade en stor del varit rena grekiskan för mig, nu är den på engelska
och är väl då lika begriplig som att förstå talad kinesiska (mandarindialekt). Hå hå, ja ja. Får
se hur hela projektet avlöper.

Lustigt
Hösten 1995 var jag hembjuden till ett äldre assyriskt par i Turlock, Kalifornien. De hade läst
i lokaltidningen om att jag i min akademiska gärning bland annat skrivit om just denna
folkgrupp. Till middan hade de även bjudit in en annan assyrier – som bott många år i
Skandinavien – och hans norska hustru. Han berättade att han brukade spela in
lågbudgetfilmer, vilka han sedan reste över hela världen med och sålde ”på rot” på mässor,
vilket innebar att dom som köpte filmen kunde visa den hur mycket och ofta som helst utan
att behöva betala något extra för detta. Inför sin senaste film som nästan var klar, berättade
han vid middan, hade han för en ringa slant köpt in en begagnad vattentank/vattenreservoar.
Budgeten för filmen var 50 000 dollar, vilket när väldigt lite till och med för lågbudgetfilmer,
men han slösade inte med skådespelare utan det var endast hans hustru, en riktigt okänd
skådespelare och Burt Ward. Den senare är ”känd” som Läderlappen/Batmans medhjälpare
Robin ”The Boy Wonder” i TV-serien från 1960-talet. Burt började redan från början på
toppen av sin karriär, sedan har det bara gått utför. Fast den här filmen från 1995 nämner han
inte ens på sin hemsida http://www.robintheboywonder.com/, eftersom det kanske är hans
absoluta lågvattenmärke.

Några månader efter vårt första möte var det premiär för filmen: jag har glömt vad den hette
och har inte lyckats få tag på namnet på den assyriske producenten trots att jag har gjort flera
timmars efterforskningar på nätet. Världspremiären hölls för en publik om kanske 18-20
personer i en liten biosalong i Modesto, ca 30 kilometer från Turlock. Filmen inleds i ett par
minuter med en massa konstiga bilder från rymden (bilder från NASA, dessa är gratis för
alla). En flicka från yttre rymden (producentens norska hustru) spolas sedan iland på en strand
och tas omhand av Burt Ward, i filmen med namnet Wayne, och resten av filmen utspelas i
Waynes hem (som är den ovan nämnda vattentanken). En tredje person uppenbarar sig, den
äkta maken till flickan från yttre rymden. Ett triangeldrama utspelas i vattentanken och
norskan (från yttre rymden) har bara några få repliker att säga. Men hon har blivit kär i sin
jordiske vän Wayne, som hela tiden försöker beskydda henne från den hemske maken från
yttre rymden. Hon är oerhört tacksam mot sin beskyddare och ett stort antal gånger i filmen
utbrister hon ”Oh, Vein”, vilket är någon slags ”rymd-norsk-amerikanska” för ”Oh, Wayne”.
Mycket roligt, faktiskt.

Det här måste vara kalkonfilmernas kalkonfilm nummer ett. Jag hade mycket roligt åt den och
skrattade på absolut fel ställen. Producenten hade lyckats att tiofalt överträffa de
amatörmässiga science fictionfilmerna som producerades i England på 1950-talet och där man
med blotta ögat kunde se nylonlinorna som de flygande tefaten gled på. Jag skrattade mig
igenom hela filmen, en annan som måste ha gjort det var producenten. Som nämnts var
kostnaden för filmen ca 50 000 dollar, men han åker runt på mässor och säljer dessa filmer till
framför allt Tredje världen – och drar in ca 500 000 dollar på varje film! Skrattar bäst som
skrattar sist. Själv så skulle jag nog kunna tänka mig göra några sådana här filmer om året och
tjäna bortåt en miljon dollar!

Nästa blågg borde komma omkring den 22 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 8 januari 2009
Veckan som varit/veckan som gått
En 14-dagars julledighet fick ett abrupt slut igår. Förutom dom ordinarie arbetsuppgifterna
ansvarar jag för insamlande av material till årsredovisningen på jobbet (som sedan går iväg
till regeringen) och insamlande av material till vår lokala årsberättelse (vilken ges ut både på
nätet och som broschyr). Det blir alltså några hektiska veckor framöver. Jag har en massa
olika deadlines att hålla reda på. En del material får jag in i tid, fast merparten av mina
medarbetare sölar. Det första jag gör är att gå ut med påminnelse, därefter ber jag dom att
komma in med material och sedan hotar jag. Därefter ber jag på mina bara knän att de ska
komma in med material. Det sista ”hotet”, som inte är något hot utan rena fakta, är att säga att
den absoluta deadlinen är exempelvis ”morron klockan 14”, och då vet dom att det gäller att
vara färdig till dess. Varje år är det samma procedur, fast det är olika medarbetare som jobbar
in i det sista med sina rapporter och berättelser. Det är skönt att jag inte har anlag för stress.

Flera tidningar har skrivit att nyårsdagen är pizzadagen nummer 1, se t.ex.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=467636 Själv äter jag en pizza kanske
varannan månad, men fick lust att kolla om det verkligen stämmer att nyårsdagen är en
pizzadag. Jovisst, det tog kanske 10-15 minuter enbart för att komma fram till kassan på
Pomodoro Pizzeria som ligger 500 meter hemifrån. Och sedan fick jag vänta ytterligare 45
minuter på pizzan, men jag var beredd på detta och hade en bok med mig för att fördriva
tiden. Hela tiden strömmade det till kunder, vilka fick vänta: i början svarade man i telefon att
det tog 20-25 minuter innan den var klar, lite senare 25 minuter. Eftersom det i själva verket
tog 45 minuter så var det fullt av väntande människor inne och lika många i kylan utanför.

Ja kyla har vi haft tillräckligt med den senaste tiden, minus 11 grader häromnatten, vilket är
mycket för oss som inte är vana och kanske inte heller har kläder avsedda för dessa
temperaturer. Så jag har dukat upp med en massa böcker under denna köldknäpp. Dessutom
kom den en massa snö i morse (kanske 4 cm) så det var naturligtvis fråga om några timmars
trafikkaos innan havet blåste in varmluft och smälte bort snön.

Aktieaffärer
Börserna världen över går, minst ut sagt, inget vidare för tillfället. Själv så har jag fått se mina
pensionsfonder krympa så att det blir till att leva på vatten och bröd efter pensioneringen. Fast
fortfarande hoppas jag en del på de satsade slantarna i Araphelia Ab, ett teknikföretag med
hemvist i Orsa, Dalarna. Sedan år 2005 har några personer med sin bakgrund från KTH
experimenterat med att få fram koncentrerade vattentabletter. Det finns ett tiotal företag i
världen som håller på med detta slag av utveckling, men ännu har ingen kommit så långt så att
det är kommersiellt gångbart; de som blir först kommer sannolikt att även bli världsledande.
Patent är i dagsläget beviljat i 23 länder, men även de andra företagen som försöker få fram
koncentrerade vattentabletter har en massa patent.

Enkelt uttryckt så håller Araphelia AB på att ta fram tabletter som innehåller indunstat vatten
med ca 2,5-2,7% av den verkliga vattenhalten. Det finns många problem med denna process,
bland annat att den är mycket energikrävande och att tabletterna måste vara 100% lufttäta och
inte riskera att gå sönder. För när tabletten väl har kommit i kontakt med luften absorberar den
allt vatten som finns i omgivningen (alltså den vattenånga som alltid finns i luften) tills den är
mättad, då finns efter en timme ca 1 liter klart och drickfärdigt vatten. Det är framför allt i de
ökentäta länderna som företaget hoppas att produkten skall kunna komma till användning. Det
här är naturligtvis ett högriskprojekt, men om du råkar ha en slant över som du vill riskera att
spela bort (eller ha möjligheten att vinna mångfalt igen!) så kan jag rekommendera att satsa
lite i detta företag. Själv så satsade jag 12 000 kronor för två år sedan och förra fredan var
mina aktier noterade till drygt 100 000 kronor. Jag har dock inte det minsta lust i dagsläget att
sälja aktierna – slår idén igenom så kan aktierna stiga ytterligare 10-100 gånger. Men som
sagt, det är ett högriskprojekt och det finns många andra företag som är lika långt framme i
utvecklingen av koncentrerat vatten.

Näthandel
Att kunna handla på internet är både bekvämt och oftast billigare. Man kan köpa julgran,
dammsugare, kamera, ja i stort sett vad som helst. Fast riktigt vad som helst får man kanske
inte ta in i vårt land. En välkänd ledare för ett nätverk som ibland anklagas för att göra saker
som går utanför vår kära lagbok, driver sedan en tid tillbaka ett så kallat nätapotek från en
position i utlandet, och har produkter i sitt sortiment som man vanligtvis inte kan få från det
vanliga Apoteket. Dom som handlar där vill för allt i världen inte synas, men nu har några
lekfulla ungdomar genom idog tankeenergi kommit fram till vilka koder som behövs för att
komma åt hemsidan, se t.ex. http://www.gt.se/Nyheter/1.1423976/gangster-ligans-mejl-
sprids-pa-natet

Eftersom det kan ha ett visst allmänintresse så har dessa ungdomar dessutom haft vänligheten
att dela med sig av kundernas korrespondens, med namn och allt. Så nu kan vi t.ex. läsa om
vad Maria Nilsson beställer, hur man går tillväga för att få dessa apoteksprodukter hemsända
och så vidare. Inga tidningar lägger ut länkar till detta material, men med lite sökande på nätet
har jag hittat adressen på följande: https://www.flashback.info/showthread.php?t=819375 För
den som är riktigt nyfiken så kan jag säga att då man klickar på länken inne på Flashbacks
hemsida så står det att man lämnar deras sida: klicka på fortsätt. Klicka sedan på ”Free user”
och det klickar en klocka på 30 sekunder, tryck därefter på Download och då får du ner filen
på ett par sekunder. Intressant läsning, faktiskt.

Om Flashback: Det är ett oberoende diskussionsforum som är en nagel i ögat på många
svenska myndigheter, vilka har försökt att med olika medel få den stängd. Hemsidan har
sedan länge flyttats utomlands och här kan man få tag på nyheter som de vanliga tidningarna,
trots press- och yttrandefrihet, inte vågar skriva om. Fast likväl så har pressen bevakning av
diskussionerna på Flashback och hämtar mycket information därifrån. Och det var t.ex. just
från Flashback som jag i redan i blåggen den 6 december 2007 kunde upplysa er läsare om att
det var Tito Beltram som var ”Världsartisten” som våldtog både barn och ungdomar, vilket
jag skrev om långt innan pressen vågade skriva ut hans namn. Ett litet tips: läser ni nåt
uppseendeväckande i tidningen, men där de inte vågar skriva ut namnet eller ge en
internetreferens, så googla på Flashback + någon bra sökfras så kommer ni nog vidare och får
läsa betydligt smaskigare saker än vad som till och med står i veckotidningarna.

Lustigt
Till denna veckas blågg har jag svårt att komma ihåg nåt direkt lustigt att ta upp, så då får jag
vända mig till läsekretsen. Följande mail (lätt redigerat + mina parenteser) fick jag för en
månad sedan från Christer i Ljusne och handlar om en lite yngre upplaga av blåggens
författare:
SOM JAG MINNS TORGETS SPJUVER NR 1. DET KOM EN SKOLGRABB TILL ALVA
[och Edvin] RUTHER OCH DRACK KAFFE. DÅ SA ALVA: DU JAG HAR HÖRT DU ÄR
BRA I SKOLAN. TYST EN STUND SEDAN KOM ”VEM FAN HAR SAGT DET! DEEET
ÄR DÅ EN JÄÄÄÄÄVÄLA LÖGN.” SEDAN VAR DU IN PÅ BERGMANS [en
livsmedelsbutik] OCH SKULLE HA EN TOCKERDRICKA OCH DU FICK EN SEDAN
EN TILL O DET BLEV EN SOCKERDRICKA TILL. MEN DU ENVISADES OM EN
TILL. TILL SIST FICK DU EN SILL UR TUNNAN HEM TILL FRUKOST. SEDAN
TITTADE DEN LILLA SPJUVERN IN PÅ PRESSBYRÅN OCH FRÅGADE EFTER
PITTGUMMI TILL FRUARNA SOM JOBBA DÄR. SEDAN STACK DU SOM EN
RAKET. DET VAR LITET HUR JAG UPPLEVDE SPJUVERN PÅ TORGET ANNO 50-60
TALET. JA DETTA MAIL HAR JAG HAFT I HUVUDET VARJE GÅNG JAG MÖTT
PAPPA DIN. MEN SÅ HITTA JAG DIN MAD [dvs. mailadress] I KUSTNYTTS
GÄSTBOK.

[lite om Christer] ANNARS SITTER VI [han och hunden] PÅ GUBBHYLLAN VID
SVARVARVÄGEN ELLER NERE VID FISKET DÄR VI SER BÅDE SÄL O LAX. DÄR
ÄR MÖTESPLATSEN FÖR OSS TROGNA SOM BOR KVAR. HA EN GOD JUL O GOTT
NYTT ÅR. MVH. CHRISTER.

En annan som hittat till min hemsida är en samlare av rockabillyskivor, gärna utgivna i
Finland, genom sökfrasen ”Hillbilly-Vonne”. Detta råkar vara min kusin som för en massa år
sedan gav ut en rockabillyskiva i mycket begränsad upplaga. Han erbjöd 100 euro (1100
kronor) för ett exemplar och efter mycket sökande så lyckades jag få tag i ett exemplar som
jag hoppas att han fått i dagarna.

Från en annan läsare: ”Med anledning av din senaste blågg vill jag gärna meddela följande
[där jag skrev om mitt eget begrepp ”inverterad kick-off”, alltså utspark]: I den del av den
engelskspråkiga världen som vistas en bra bit söder om Sydostasien har jag en gång
uppsnappat en sorts parallell till ”inverted kick-off”, nämnligtvis ”Inverted Midas Syndrome”.
För den klassiskt skolade, som du, är det förstås klart att det rör sig om att den som drabbats
lyckas få allting han/hon vidrör att bli till skit. Dessutom kan jag, i förtroende, avslöja att jag
en gång åkt på en motorhuv till en lastbil nerför backen från Nybohov och ut på isen på sjön
Trekanten i södra Stockholm. Vi voro till antalet ungefär fem, och så vitt jag vet lever alla
fortfarande. Men den gången var det nog nära att vi inte gjorde det allihop. Efteråt. [detta
avslöjande är ju ”i förtroende”, så jag avslöjar inte att det var Claes-Olof xxx i Arboga som
skrev detta!].

En av de mer trogna läsarna skrev för en tid sedan följande: ”Sitter här i morgondimman (ja,
ute alltså…) och har glott i din blogg. Fyndigt som vanligt! Många roliga poänger! Jag fick
mina obligatoriska fniss igen!” Kul för mig att höra. Nu är det som så att dom som
prenumererar på uppdateringar av hemsidan får en del extramaterial som av en eller annan
anledning inte läggs ut vare sig i blågg eller på hemsida (t.ex. det fantastiska ”Kvinnans
hjärna” eller hon som klipper till sin baktalande kollega på jobbet med en enorm rallarsving),
så sätt gärna upp dig på prenumerationslistan (bara att meddela mig på
henriktallgren@hotmail.com, vilken är gratis).

P.S. Ni har väl läst om den gulliga historien om kärleksparet som skulle rymma till det varma
Afrika för att gifta sig, se t.ex. http://www.aftonbladet.se/wendela/article4128442.ab

Nästa blågg borde komma omkring den 15 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 1 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gått
Ja då har vi ett nytt år igen framför oss, det år vi lämnat bakom oss känns nästan som att det
var igår. Fast en sekund var det nya året försenat med, en så kallad skottsekund hade de
rackarna lagt till. Fast denna skottsekund hördes knappas bland de avfyrade raketernas
knallar.

I år hade jag slagit på stort för att fira in det nya året: Hummer! Fast nuförtiden är hummer
alldeles förskräckligt dyrt, så jag nöjde mig med det näst bästa: Fiskbullar i hummersås. Den
riktiga hummern är ju nästan bara skal och havsvatten, här fick jag för endast 12 kronor 175
gram kött och 185 gram hummersås– jag misstänker att detta är betydligt mer än vad man får
ut från en svensk hummer för tusenlappen. Denna festmåltid sköljde jag ned med några glas
äkta champagne! Nu bråkar ju dom i Frankrike om en massa gränsdragningar och vad som får
kallas champagne. För mig får dom bråka bäst dom vill: bubbelvin från Frankrike är
champagne. Nu kom min fina champagne visserligen från Spanien, men det landet gränsar
Frankrike och är därmed, som jag ser det, en riktig champagne. Den är sannolikt mycket
bättre eftersom den är lagrad i över 100 år, det ni! Detta kan man se av årtalet på etiketten:
”ESTd 1861” står det; jag tror att denna ESTd är nån slags kvalitetsbeteckning som hänger
samman med att den är lagrad så länge.

Redan några timmar innan denna festmåltid hade jag ätit en helt underbar räksoppa. Räkor är
oerhört dyra såhär års, men det internationella företaget Blå Band har uppfunnit ett sätt att
komprimera räkorna och samtidigt tillsätta en delikat sås i pulverform. När detta blandas med
vatten och får koka i fem minuter finns det inte en endaste stjärnkock som skulle kunna skilja
på denna soppa och en som är tillredd uppe i Smögen! Jag ser ingen som helst anledning att
betala flera hundra kronor när man kan få nästan bättre soppa för 10:90!

I lördags blev jag uppmärksammad av en rikskändis: Harald Treutiger kom fram till mig och
frågade om jag inte var Henrik Tallgren som har den fantastiska blåggen. Jovisst, tänkte jag
svara. Fast han ställde aldrig den frågan, överhuvudtaget så pratades vi inte vid, bara nästan.
Vi parkerade bredvid varandra borta vid Hjuviks färjeläge och jag vet att han i alla fall såg
både mig och min bil, eftersom vi var dom enda på parkeringen. Men tänk att träffa en kändis
så här ”in the middle of nowhere”. Fast å andra sidan så bor han ju på en av småöarna bara
några hundra meter från färjeläget. Trots att vi inte talades vid – vi sa inte ens hej utan bara
parkerade bredvid varandra på den ödsliga parkeringen, naturligtvis med en luckas avstånd –
så lyckades jag med mitt skarpsinne göra en journalistisk bragd som jag nu avslöjar för er,
kära läsare: Harald är vansinnigt förtjust i kaffe! Medan jag gick ut till klipporna för att titta
på havet i det underbara solskenet så gick Harald och köpte en mugg kaffe och en
kvällstidning. Och nu kan jag avslöja scoop nummer två: han använder glasögon då han läser!
För han är till åren kommen, faktiskt flera månader äldre än vad jag är! Han är alltså så
vansinnigt förtjust i kaffe att han sitter kvar i bilen för att dricka det färdigt innan han åker
över till sin holme. Fast å andra sidan så kanske det inte skulle gå en färja dit på ett tag, jag
har ju inte alla dessa färjetidtabeller i huvudet.

Att stjäla från arbetsgivaren
Förutom de mest dedikerade läsarna av denna blågg så är det omkring 20-22 personer som
hittar till hemsidan under vanliga dagar. Från lördag den 20 december och tills nu har det varit
en markant nedgång i trafiken, på lördan var det bara 12 personer som hittade fram. När jag
har skärskådat besökarfrekvensen så finner jag ett tydligt mönster: ett stort antal surfar in på
arbetstid! Och nu är det ju knappast så att folk enbart surfar in på min hemsida då de sitter på
jobbet, utan det är nog ett mer allmänt mönster. Från arbetsgivarens sida är detta en stöld av
den dyrbara arbetstiden, medan arbetstagaren ser det som ett sätt att kompensera del alltför
låga lönen. Själv så skulle jag aldrig för mitt liv kunna tänka mig att på betald arbetstid surfa
in på privata hemsidor, så det så! (Jag måste skriva så utifall min chef skulle råka läsa denna
blågg). Keep on surfin’!

En fin gammal tradition
År 1066 stod slaget vid Hastings mellan fransmän under ledning av Vilhelm Rövaren och
anglosaxer, dom senare i viss mån uppbackade av vikingar. Det var en ganska jämn kamp,
men som alla vet var det fransmännen förlorade och England fick behålla sitt självstyre – det
var vikingarnas kämpaglöd som slutligen avgjorde striden. Som tack för sina insatser i striden
fick vikingarna överta de besegrade franska truppernas maskot, en julbock i halm. Många
vikingar blev kvar på de brittiska öarna och assimilerades med befolkningen, men en hel del
återvände till Skandinavien, framför allt det som långt senare skulle komma att bli länderna
Sverige och Norge. När vikingarna återvände hade de med sig en massa silver och guld och
just denna halmbock. Vid ankomsten till Skandinavien delades bytet upp och hövdingen
Galva fick med sig bocken och en mindre silverskatt.

Vikingarna skingrades till sina hembyar, Galva for med sitt skepp runt hela den svenska
sydkusten upp till den by som än idag bär hans namn (om än med annan stavning), Gävle. I
många hundra år blev det i denna trakt en tradition av vid midvinterfirandet bränna en
halmbock till minne av att vikingarna besegrat fransmännen vid Hastings. Men i och med
reformationen under Gustav Vasas vanstyre på 1500-talet så ansågs detta vara en katolsk sed
och bannlystes därför. Under många hundra år blev det ingen officiell bockbränning, men
folket i stugorna hade sina egna småbockar som de under ölrus från Bockens bryggeri i Gävle
tände eld på när julaftonen övergick i juldag. På 1960-talet hade kyrkans makt över folket
släppt såpass mycket att man år 1966 beslutade återinföra julbocksbränning i Gävle.

Nu är det dock inte vemsomhelst förunnat att få tutta på bocken, det måste ske med finess.
Den som bara går dit med en tändsticka eller cigarettändare och lyckas få eld på bocken blir
brännmärkt för resten av livet. Nej, det behövs mycket mer för att uppnå respekt bland
medborgarna i Gävle. En av de mest lyckade antändningarna av bocken anses vara 1971 då en
något överförfriskad raggare stoppade upp en raket i ändan och tände på. Han fick ligga två
veckor på Gävle lasarett, men bocken brann ned på ett par minuter. Raggaren blev sedermera
en ytterst respekterad medborgare och var i flera perioder kommunalråd. För att öka
svårighetsgraden har man under många år tillsatt flamskyddsmedel, vilket tyvärr inneburit att
bocken flera gånger klarat sig och ingen har kunnat koras till ”Årets Gävlebockbrännare”. För
att sänka kraven något hade man till julen 2008 gjort en bock av halm som dränkts in i whisky
från Mackmyra för att den lättare skulle kunna antändas. Men bocken stod sig över hela julen;
på natten mot annandagen var det en knarkare som försökte tända på, men han var alltför
påtänd för att lyckas. Natten därefter fick någon i alla fall fart på bocken, vem det är är ännu
inte känt eftersom han fick fart därifrån. Det här är svenska seder då dom är som bäst,
dessutom skänker de uppmärksamhet till köpmännen i Gävle till kanske 100 gånger
kostnaden för att uppföra bocken.

Smak för dyra viner
Inför julen tyckte jag att jag skulle kosta på mig lite, så jag köpte ett vin för 149 kronor.
Vanligtvis köper jag inte så dyra viner, men inför storhelgen ville jag kosta på mig något
extra. Det här vinet hette Anna, men trots att det var så dyrt så var absolut inte något extra mot
exempelvis California Red som bara kostar en tredjedel. Fast å andra sidan så fick jag faktiskt
en hel treliters kartong: ska man köpa så dyra viner så får de ju bjuda på några centiliter extra!
Fast detta evinnerliga drickande av rödvin har gjort mig alkoholskadad. Tyvärr. Det är ju
allom bekant att vi lite äldre ungkarlar dricker lite för mycket då det är storhelg. Fast själv så
ville jag ha ännu mer än vad alkoholleverantören tyckte att jag skulle ha. När
treliterskartongen är ”slut” så kan man få ut ytterligare drygt ett glas om man sköter korten
väl, vilket innebär att man med viss möda tar ut påsen ur kartongen och försöker klämma ut
de sista dropparna. För att riktigt få ut det sista så är det lämpligt att klippa av ett av hörnen på
påsen så att glaset fylls i den takt man vill. Nu hittade jag ingen sax utan fick tag på en kniv
med vilken jag elegant snittade upp ena hörnet. Nu råkade vänster tumme sitta i vägen så även
den blev uppsnittad rejält ute på ena fingertoppen. För den som inte vet, kan jag säga att det
finns en jävla massa känselspröt ute i fingerspetsarna; jag har haft ont i tummen i flera dagar
och såret går upp då och då. För att undvika alkoholskador av detta slag så rekommenderar
jag folk att få ut på restaurang eller pubb, då är det kyparna och servitörerna som får ta denna
smäll med sönderskurna fingrar!

Lustigt
Omkring år 1984 hade jag köpt en liten leksak för barn, fast jag och många med mig tyckte
den var jätteskojig även för oss som var lite mer vuxna. Det var en ca 20 centimeter hög
pingvin med enorma fötter och till denna följde det med en vit pinne som man monterade på
pingvinen. Pingvinen hade små hjul undertill och man sköt den framför sig med den vita
käppen. Fötterna var kopplade till hjulen: Dom enorma fötterna smattrade och pingvinen
liksom vaggade fram som pingviner gör. En effektfull och skojig leksak.

Samma sommar vistades jag en tid hos mina släktingar på Löparö i Finland. En dag såg jag
från fönstret att min kusin Camilla Tallgren fick besök av kanske 5-6 kvinnliga kompisar,
ingen som jag sett förut. Sedan många år tillbaka hade jag varit intresserad av damer och nu
såg jag ett lite annorlunda tillfälle att närma mig dom. Jag gick till bilen för att hämta den vita
käppen som jag framförde pingvinen med och tog samtidigt på mig mina solglasögon med
spegelglas. Och så kommer jag in till Camilla med mina solglasögon och den vita käppen
framför mig: jag går löst och ledigt, men känner mig för med käppen som alla blinda.
Gästerna såg direkt att det kom in en blind kille som var hemmastadd i lägenheten. ”Hej
Camilla! Jag hör att du har gäster idag, är det några jag känner?” Min entré var effektfull,
Camilla fick en hysterisk skrattattack. Hennes väninnor förstod inte alls varför hon fick detta
skrattanfall, för här kom de ju bara in en svensk kille, visserligen blind. Och själv så sa jag
”Hej, jag heter Henrik och är Camillas kusin.” Och så sträckte jag fram handen för att hälsa,
mitt mellan två av damerna. När jag sedan avslöjade att jag till 100% var seende så tyckte alla
att det var ett bra skämt och ingen hade tagit illa upp.

Nästa blågg borde komma omkring den 8 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

				
DOCUMENT INFO
Shared By:
Categories:
Stats:
views:171
posted:9/11/2011
language:Swedish
pages:62