Your Federal Quarterly Tax Payments are due April 15th Get Help Now >>

Elsie CF ranz�n by HC12091102252

VIEWS: 3 PAGES: 44

									Elsie C Franzén


FAMILJER, TJÄNSTEMÄN, BROTTSOFFER.
En utvärdering av kommunal krishantering i samband med en
omfattande utredning om övergrepp mot barn.




        Ecef
  utbildning, utredning
       utvärdering
Ecef utbildning, utredning, utvärdering
c/o Franzén
Marknadsvägen 231
183 79 TÄBY

Tel: 08-542 411 24, 073-1822695
e-post: ecef@post.utfors.se



                                          2

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Förord
I maj 2003 avslöjade polisen att sexuella övergrepp mot barn ägt rum under lång tid i ett av
Huddinge kommuns bostadsområden. Ett omfattande arbete inleddes för att stödja
brottsoffren och deras familjer. Många människor var involverade i krishanteringen: barn,
föräldrar, kommunens personal inom barn- och ungdomsförvaltningen, socialförvaltningen
och kommunens externa samarbetspartners, i detta fall barnspsykiatrin, vuxenpsykiatrin,
länshälsan, kyrkan och polisen.
  Det har nu gått två och ett halvt år sedan själva avslöjandet gjordes. Under tiden maj till
september i år har jag arbetat med att utvärdera kommunens insatser och försöka belysa dessa
insatser ur olika perspektiv.

Utvärderingen har för en del personer inneburit ett återuppväckande av minnen och känslor
som man helst velat glömma. Trots detta har viljan att ställa upp och dela med sig av sina
erfarenheter varit beundransvärd både i brottsofferfamiljerna och hos kommunens personal.
Jag vill tacka er alla för detta.

Det känns också viktigt att till kommunens ansvariga få framföra något av den tacksamhet
som intervjuade brottsofferfamiljer givit uttryck för, när de häpet konstaterat att en kommun
inte bara är en anonym administrativ enhet utan också består av tjänstemän – levande
människor som bryr sig om hur man har det och frågar efter ens behov.

För Ecef utbildning, utredning, utvärdering
i september 2005.

Elsie Carlerud Franzén




                                               3

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
INNEHÅLL
FÖRORD                                                            3

BAKGRUND                                                          6

UTVÄRDERINGEN                                                     7

SYFTE OCH MÅL                                                     7
BEGREPP OCH FÖRKORTNINGAR                                         7
DATAINSAMLING                                                     8
DATABEARBETNING OCH ANALYS                                       10
BORTFALLSANALYS                                                  10

RESULTAT                                                         11

EN TISDAGSMORGON SOM INGEN HAR GLÖMT                             11
ORGANISATIONEN                                                   12
DET INLEDANDE KRISHANTERINGSARBETET                              12
STÖDET TILL FAMILJERNA                                           16
INLEDNINGSSKEDET                                                 16
FORTSATT KONTAKT                                                 16
FÖRÄLDRAGRUPPER                                                  18
FÖRÄLDRASKAP, KRIS OCH IDENTITET                                 19
BARNEN                                                           20
SKOLAN                                                           21
DIREKT INVOLVERAD PERSONAL                                       21
INDIREKT INVOLVERAD PERSONAL                                     24
STÖDTEAMET                                                       26
SOCIALTJÄNSTEN                                                   27
DIREKT INVOLVERAD PERSONAL                                       29
VI OCH DOM – RELATIONEN MELLAN DIREKT OCH INDIREKT INVOLVERADE   30
RELATIONER MELLAN BERÖRDA FÖRVALTNINGAR                          31
KOMMUNLEDNING OCH POLITIKER                                      32
VÄXELN OCH TELEFONJOUREN                                         33
EXTERNA SAMVERKANSPARTER                                         34
BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRIN (BUP)                                34
VUXENPSYKIATRIN                                                  35
FÖRETAGSHÄLSOVÅRDEN                                              35
KYRKAN                                                           36
POLISEN                                                          36
EKONOMI                                                          37
MASSMEDIA                                                        37

SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION                                    38

ORGANISATIONEN                                                   39
KOMMUNIKATIONEN                                                  40
SAMVERKAN                                                        41
PERSONALOMHÄNDERTAGANDET                                         41
                                          4

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
BERÖRDA FAMILJERS UPPFATTNING                  42
KRISHANTERINGSARBETETS EFFEKTER PÅ LÅNG SIKT   43
REFERENSER                                     44




                                          5

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Bakgrund
Våren 2003 gjorde polisen ett stort tillslag i Huddinge kommun och grep en man som under
en följd av år utsatt ett avsevärt antal småflickor för övergrepp, fotograferat och lagt ut
bilderna på internet. De flesta var klasskamrater med gärningsmannens dotter. Själva tillslaget
som ägde rum tidigt på morgonen var omgärdat av stor sekretess. Polisens språkrör i
brottsofferfrågor visste först en vecka innan vilket slags brott det gällde. Ett par
socialsekreterare med absolut tystnadsplikt visste ett par dagar innan att personal skulle
friställas för arbete i samband med tillslaget, men inget om brottets karaktär. Ett trettiotal
familjer berördes vid själva tillslaget. Flera tillkom under de närmaste dagarna allteftersom
barnen i de första förhören kunde identifiera fler kamrater. Enligt polisens uppgifter
identifierades 41 barn i samma bostadsområde. Ytterligare några barn från andra områden
blev aktuella senare i utredningen. I oktober samma år dömdes gärningsmannen till ett långt
fängelsestraff. Det fanns då bara nio barn som målsägande. Resten av övergreppen låg så
långt bak i tiden att de hunnit preskriberas.

Avslöjandet kom chockartat för alla inblandade parter och uppmärksamheten i massmedia
blev omfattande. Såväl inom kommunen som hos samverkande externa parter startade en
mängd aktiviteter med syfte att organisera arbetet med krishantering, information och stöd för
de drabbade familjerna och den egna personalen. Redan samma höst diskuterades i
kommunledningen möjligheten att utvärdera krishanteringsarbetet kring vad som kom att
kallas "barnpornografihärvan". Ett antal smärre utvärderingar i form av seminarier och
gruppdiskussioner genomfördes också men dokumenterades endast i form av
minnesanteckningar. Hösten 2004 togs frågan om en mer omfattande utvärdering åter upp till
diskussion i kommunledningen och våren 2005, när två år förflutit sedan det dramatiska
tillslaget, beslutade kommunledningen att låta göra en extern utvärdering med syfte att få ett
stöddokument för framtiden.

En arbetsgrupp bestående av en representant från vardera kommunstyrelsens förvaltning,
socialförvaltningen och barn- och ungdomsförvaltningen har sammanställt följande fem
punkter som man vill ha belysta i utvärderingen1:

       Organisation
       Kommunikation
       Samverkan
       Personalomhändertagande
       Berörda familjers uppfattning om omhändertagandet




1
 Huddinge kommun (2004) PM angående Utvärdering av krishanteringen kring barnpornografihärvan -
kommunen, Dnr KS dir 2004/ 2004-08-17
                                                   6

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Utvärderingen

Syfte och mål
Utvärderingen syfte är att samla, analysera och dokumentera de erfarenheter som arbetet med
barnpornografihärvan givit Huddinge kommun. Med en koncentration kring huvudområden
som kommunen själv identifierat – Organisation, Kommunikation, Samverkan,
Personalomhändertagande och Berörda familjers uppfattning om omhändertagandet – ska
utvärderingsrapporten kunna fungera som ett stöddokument för framtiden. Den ska utgöra en
källa till kunskap om vad som fungerat bra och vad som behöver förbättras inom dessa
områden. Det faktum att det vid utvärderingens slut förflutit två och ett halvt år sedan
avslöjandet gjordes ger också möjlighet att bedöma hur de strategier som valts utfallit i ett
längre tidsperspektiv.

Arbetet med utvärderingen har skett i kontinuerligt samråd med en kommunal referensgrupp,
som sammanträffat en gång i månaden, totalt fem gånger. Rektor för Mellanskolan, chefen för
stödteamet, socialförvaltningens utvecklingsledare och chefen för dåvarande barn- och
ungdomsenheten i centrala Huddinge har ingått i gruppen. Gruppen har inte haft som mål att
påverka utvärderarens ställningstaganden, men har utgjort en naturlig kanal att informera om
utvärderingen och nå intervjupersoner och enkätsvarare. Detta har varit särskilt värdefullt
eftersom en del av de personer som var involverade våren 2003 senare bytt arbetsplats och
funktion. Därtill har kommunen genomgått en omorganisation 2004. Vidare har
referensgruppen haft funktionen att rätta till felaktigheter och fungera som diskussionsforum
och därmed komplettera utvärderarens datainsamling och tankegångar.

Begrepp och förkortningar
I kommunens egna PM och noteringar används omväxlande uttrycket barnpornografihärvan
och pedofilfallet. Polisen talar om tillslaget och utredningen och i sammanfattande
bemärkelse "händelsen". De drabbade familjerna benämns genomgående brottsoffer.

För utvärderingen har brottsoffer valts som överordnat begrepp, eftersom det arbete som ska
utvärderas framför allt handlar om krishantering, i första hand för de personer som drabbats
av brottet – barn och föräldrar – och i andra hand för den personal som arbetat med
krishanteringen. Vid hänvisningar till den dramatiska dagen då gripandet av förövaren ägde
rum används polisens term tillslaget. När det gäller de konsekvenser som tillslaget förde med
sig har termen avslöjandet valts. Detta är nämligen det ord som oftast används av de drabbade
familjerna och de närmast involverade medarbetarna i kommunen. När såväl skolpersonal
som socialtjänstens personal refereras till används samlingsbegreppet tjänsteman/tjänstemän.
  Som förkortning för socialförvaltningen och/eller dess personal används soc, för barn- och
ungdomspsykiatrin BUP och för vuxenpsykiatrins mobila akutteam vuxenpsyk.
  De flesta barnen, inklusive gärningsmannens dotter "X", gick i samma klass på
mellanstadiet när tillslaget skedde. De hade dessförinnan varit klasskamrater i samma
lågstadieskola. Dessa skolor omnämns i rapporten som "Mellanskolan" och "Småskolan".




                                             7

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Datainsamling
I utvärderingen redovisas genomgående den situation och de funktioner och ansvarsområden
som var aktuella under tiden för avslöjandet och månaderna därefter.

Det är viktigt att belysa arbetet från så många olika perspektiv som möjligt för att få en tydlig
bild av vad som faktiskt hände och hur det upplevdes av de personer som var berörda på ett
eller annat sätt. Man kan här se sju olika kategorier personer, som informationskällor:

1. Drabbade familjer, det vill säga barn som var direkt inblandade och deras föräldrar o
syskon.
2. Skolpersonal – direkt involverad – nyckelpersoner som rektor och bitr. rektor samt lärare,
speciallärare och fritidspersonal som haft kontakt med drabbade barn och familjer.
3. Skolpersonal – indirekt involverad – övriga lärare, personal och administratörer vid de
aktuella skolorna.
4. Socialtjänstpersonal – direkt involverad – nyckelpersoner, chefer på mellannivå och de
socialarbetare på olika ansvarsnivåer, som haft kontakt med drabbade barn och familjer.
 5. Socialtjänstpersonal – indirekt involverad– övriga socialarbetare och administratörer inom
den lokala förvaltningen, telefonjourens personal.
6. Personal på ledningsnivå inom kommun och förvaltning, politiker i berörda nämnder och
kommunstyrelsen.
7. Övriga, inklusive externa parter – kommunens telefonväxel, kommunens
informationssamordnare, polisen, BUP, vuxenpsykiatrin, företagshälsan Curera, svenska
kyrkan. Dessa personer har kommit in i krishanteringen som samverkansparter i olika
funktioner. De var/är inte anställda av kommunen och kan just därför tänkas ha särskilt
intressanta reflektioner kring organisation och information att komplettera en utvärdering
med.

Olika datainsamlingsmetoder har valts för dessa kategorier:

Familjerna
Sekretessen kring utvärderingen har genomgående bedömts som mycket viktig och särskilt för
de drabbade familjerna. För att garantera att information om utvärderingen inte ska komma i
orätta händer har familjerna, via socialförvaltningens försorg, fått rekommenderade brev.
Breven har innehållit information om utvärderingen, utvärderarens person och
sekretessformalia. Vidare ett frågeformulär med övervägande öppna svarsalternativ och
utvärderarens namn och telefonnummer för den/de som önskat personlig kontakt. Till enkäten
har bifogats ett frankerat svarskuvert ställt direkt till utvärderaren2. Varken brev eller
svarskuvert var numrerade, vilket garanterar fullständig anonymitet för dem som svarat –
såvitt de inte antecknat sitt namn och telefonnummer för att få personlig kontakt.
Utvärderaren har alltså inte haft vetskap om vilka familjerna är och socialförvaltningen som
skickat ut breven har inte fått vetskap om vilka familjer som svarat eller vad de svarat. Ur
etisk synpunkt är detta förfaringssätt korrekt medan det ur "vetenskaplig" synpunkt kan
kritiseras – det går ju till exempel inte att distribuera några påminnelser i syfte att öka
enkätsvarens generaliserbarhet om svarsfrekvensen är låg. I detta fall bedömdes det dock som
viktigare att de familjer som ville svara kunde göra det med full tillit till sekretessen, än att
följa traditionell enkätmetodik.

2
    För vidare information om utvärderingens frågeformulär, kontakta Ecef. Adress o tel finns på s 2 .
                                                          8

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
  Inga enkät- eller intervjufrågor har ställts direkt till barnen. Frågan om dessa skulle
medverka vid ifyllandet av enkäten eller i personlig intervju har lämnats till föräldrarnas
avgörande. I direkt intervju har inget barn medverkat, om de deltagit i diskussioner kring
enkätfrågorna är omöjligt att avgöra.


Skolpersonal direkt involverad, Socialtjänstpersonal direkt involverad
Dessa personer har alla intervjuats personligen. Intervjuerna har spelats in på band, som sedan
transkriberats ord för ord (verbatim).


Skolpersonal indirekt involverad, Socialtjänstpersonal indirekt involverad
Dessa personer har fått en skriftlig enkät med väsentligen samma innehåll för de båda
yrkesgrupperna.


Personal på ledningsnivå
Kommundirektören, de båda förvaltningscheferna (utbildnings- o social-), grundskolechefen,
enhetschefen för barn och ungdom, ordföranden i förskole- och grundskolenämnden,
ordföranden i socialnämnden samt ordföranden i socialutskottet har intervjuats per telefon.


Övriga, inklusive externa parter
utgörs av personal som våren 2003 arbetade i Huddinge kommuns telefonväxel och
fortfarande finns kvar, 3 personer, kommunens informationssamordnare samt Polisens
talesman, brottsoffersamordnare, Ansvarig för Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP), Ansvarig
för Vuxenpsykiatrins mobila akutteam, Chef och medarbetare vid företagshälsan, Curera,
samt kyrkoherden i Huddinge församling. Dessa intervjuer har också spelats in på band. med
undantag av samtalen med telefonväxelpersonalen och informationssamordnaren som
dokumenteras i form av anteckningar.

Förutom detta material har vissa kompletterande data samlats via facklitteratur och texter om
barnpornografi och pedofili.

Det samlade underlaget för utvärdering omfattar, förutom litteraturen, material från
sammanlagt 116 personer, fördelade på:
49 personliga intervjuer, varav
              12 familjer – intervjuer och enkäter
              11 intervjuer med skolpersonal
              10 intervjuer med socialtjänstpersonal
                4 intervjuer "övriga", informationssamordnare i kommunen och telefonväxeln
                6 intervjuer med externa samarbetsparter
                3 intervjuer med personer i kommunledningen
                3 intervjuer med kommunalpolitiker
samt 67 skriftliga enkäter från skola och socialtjänst.



                                              9

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Databearbetning och analys
Intervjumaterial måste bearbetas kvalitativt, vilket innebär sökande efter gemensamma temata
och meningsbärande innehåll som kan tolkas och jämföras över hela materialet för att ge en
täckande bild. Det finns alltid en risk för subjektivitet – påverkan i intervjusituationen kan
oavsiktligt styra tolkningen i en viss riktning, särskilt när ämnet är så känsligt som i detta fall.
För att minska denna risk har det avidentifierade intervjumaterialet granskats av ytterligare en
person, legitimerad barnpsykolog, givetvis med tystnadsplikt. Eftersom såväl utvärderaren
som de flesta intervjupersoner är kvinnor har det bedömts lämpligt att som medbedömare
välja en man. Metodtekniskt benämns detta sätt att öka tillförlitligheten i tolkning
"interbedömarreliabilitet". Alla intervjupersoner har informerats om att ytterligare en
bedömare skulle läsa deras intervju.

Enkätmaterialet är delvis kvantitativt bearbetningsbart och redovisas nedan också i form av
tabeller och diagram. Öppna svar och kommentarer har bearbetats kvalitativt med
temasökning och tolkning.


Bortfallsanalys
Familjer
Det har, som framgår ovan, inte varit möjligt att påverka familjernas svarsfrekvens utan att
inskränka på ambitionen att ge dem absolut sekretess. Att hälften av dem som löst ut det
rekommenderade brevet svarat, får nog ses som ett acceptabelt resultat med tanke på de
händelser som ligger till grund för brottsofferstöd och utvärdering.

Intervjuer
Svarsfrekvensen här är 100 %. Samtliga direkt involverade har accepterat att bli intervjuade
och att bandspelare använts.

Enkäter
65 enkäter gick ut till skolpersonal, 51 (78 %) svarade, vilket i dagens läge3 bedöms ge en god
bild av situationen, såvida inte bortfallet är systematiskt. Det finns inga skäl att anta att så
skulle vara fallet.
30 enkäter gick ut till socialtjänstens personal. 16 svarade och ett par visade sig ha slutat i
kommunen. Svarsfrekvensen är 57 %, efter påminnelse, om man räknar bort dem som slutat.
Det finns ingen synlig tendens till systematik i bortfallet. Möjligen kan det faktum att enkäten
gick ut i juni då många var på väg till semester ha påverkat. Det finns också på några
arbetsplatser en viss motsättning mellan dem som var "valda" till det direkta arbetet med
familjerna och de som tyckte sig hamna utanför. Enkäten avsåg ju just den senare kategorin
och man kan inte utesluta att några struntade i att svara just därför (se vidare diskussion i
avsnittet om socialtjänsten nedan). Det totala antalet enkäter och svar inom
socialförvaltningen är så pass litet att man inte kan dra några statistiskt säkerställda slutsatser.
Endast tendenser redovisas.




3
  Under de senaste decennierna har många människor blivit så "enkättrötta" att en svarsfrekvens över 90, som
förr ansågs nödvändig för en tillfredsställande statistisk analys, i stort sett aldrig förekommer. Mer än 60-65 %
ses numera som god svarsfrekvens.
                                                        10

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Resultat
En tisdagsmorgon som ingen har glömt

Det här avsnittet har avsiktligt givits en dramaturgisk form. Detta i syfte att återge något av den starka känslofärg
som präglar alla intervjupersoners berättelser:

90 poliser anländer till information på Södertörns polismästardistrikt klockan fem på
morgonen. De vet att det gäller ett stort tillslag, men inte vad. En del kommer i full
kravallmundering beredda på våld. Alla informeras vid samma möte. En misstänkt pedofil ska
gripas, ett trettiotal barn med föräldrar ska hämtas till förhör på tre olika polisstationer.
Logistiken för tillslaget i villaområdet med de små slingriga vägarna gås snabbt igenom.

En vacker tisdagsmorgon i maj, en månad före skolavslutningen: Klockan är bara sex och det
ringer på dörren, nästan samtidigt, hos 30 familjer i ett av kommunens mer välbärgade
villaområden. Utanför dörren står två poliser. En pappa vars fru och son är på sommarskola
tänker omedelbart att det hänt dem något mycket allvarligt. Men han får, liksom de övriga, ett
brev med en kort förklaring till att familjens 10-11 åriga dotter och föräldrarna ska följa med
till en polisstation för förhör. – För en familj handlar det om total splittring. Pappan och
mamman förs till häkte, barnen omhändertas av ett par socialarbetare och förs till jourhem.
Det är den misstänkte förövarens familj. Villan spärras av, dator och fototeknisk utrustning tas
i beslag.

På tre olika polisstationer, en i den egna kommunen och två i grannkommunerna, väntar
arbetslag sammansatta av personal från kommunens socialtjänst, barnpsykiatrin och
vuxenpsykiatrin. En timme tidigare visste de att de skulle infinna sig hos polisen tidigt på
morgonen, men inte varför. Man visste bara att det "gäller något stort" och att barn är
inblandade. Nu har man fått en kort information: Det gäller tillslag mot en starkt misstänkt
pedofil och förhör med barn, endast flickor, som under en lång tid figurerat på internets
barnporrsajter. Internationellt polisarbete har spårat upphovet först till norra Europa, sen
Skandinavien, sen Sverige och slutligen till en kommun strax söder om Stockholm. Kontroll
av skolkataloger och bakgrunder på fotografier har lett fram till identifiering av ett visst
grannskap och en viss person. För polisledningen finns en lång bakgrundshistoria. För
personalen som väntar på att de första familjerna ska komma in till förhör sitter "chocken i
halsen". Man försöker svälja vad man nyss fått höra och ta fram sitt professionella
förhållningssätt.

Föräldrar och barn anländer. På ett ställe har polisen redan börjat förhören med en mamma
och hennes dotter – de hinner iväg innan arbetslaget fått kontakt med den. De beskriver det
efteråt som att "vi missade en familj". För de övriga finns personal på plats i väntrummet. De
presenterar sig och vad de kan hjälpa till med, småpratar, lämnar ut kort med telefonnummer.
Förhören består vid detta tillfälle i att barnen får titta på ansiktsbilder och identifiera dem.

Det ringer i telefonen hos Mellanskolans rektor vid sju-tiden på morgonen. Det är
skolvaktmästaren som med oro i rösten säger: "det sitter en polis och väntar på dig här." –
"Jaså, har han uniform?" – "Nej, men han har presenterat sig som polis. Vet inte vad det
gäller." Nehej, ja jag är på väg. Säger rektorn och tar bussen till sin skola. Så när hon kommer
                                                11

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
träffar hon dels polisen som presenterar sig och i korridoren till rektorsexpeditionen möter
hon en lärare som undrar "Vet du var mina elever är? Det är massor som saknas." – "Nej, jag
vet ingenting. Får väl höra på expeditionen när jag kommer fram." Och så får hon veta. Att
det var ett antal barn som var hämtade hemma tidigt på morgonen. Polisens brev som hon fått
i handen:

         Informationsblad skola

         Att: Rektor ........, tel ....

         Ett flertal barn från Er skola kommer att förhöras i en större polisutredning gällande misstänkta
         övergrepp mot barn. Det kommer att innebära att många kommer att vara frånvarande under en
         eller flera dagar från skolans undervisning. Representanter från polismyndigheten i Stockholm,
         Södertörns polismästardistrikt kommer att informera närmast berörda föräldrar vid
         informationsmöte 2003-05-13.

         Vid frågor gällande ovan kan Ni ringa Inspektör ......., operativ utredningsledare på tfn ........ alt
         Kriminakommissarie ............, kommenderingschef på tfn ........

         Med vänliga hälsningar

         .............., Kriminalkommissarie                        .............., inspektör




Så hon går för att hämta in klassläraren och ett par andra lärare för att de ska få samma
information som hon själv just fått.


Organisationen
Det inledande krishanteringsarbetet
Den inledande fasen i det stödjande arbetet var förberedd hos polisen. Polisens språkrör,
samordnare för brottsofferarbetet, hade en månad innan informerats att något "skulle hända"
och att det gällde att förbereda ett brottsofferarbete omfattande många människor, kanske över
hundra personer. Arbetet skulle förmodligen pågå i flera månader och det var viktigt att skapa
samverkanskontakter på ett tidigt stadium. Någon vecka före tillslaget fick han veta att det
rörde sig om övergrepp mot barn, och att mycket hög sekretess gällde. Kontakt togs med
representanter för vuxenpsykiatriska klinikens mobila akutteam, Barn- och
ungdomspsykiatrin (BUP) och kommunens socialtjänst. Dessa representanter samlades till ett
kort möte på fredagen och informerades om att det gällde en stor händelse med barn
inblandade. De skulle välja ut tre medarbetare var att infinna sig på polisstationen i
Flemingsberg tidigt tisdag morgon, arrangera så att dessa medarbetare var befriade från allt
annat arbete en tid framöver och att total sekretess gällde. Mer information kunde man inte ge.
Den socialsekreterare som först kontaktats av polisens barnutredare och hennes chef skulle
också inställa sig – en timme tidigare än de övriga, d.v.s. kl. fem på morgonen. Deras uppgift
blev att omhänderta gärningsmannens barn.

Först på tisdagsmorgonen fick polisens samverkanspartners från soc, vuxenpsyk och BUP
klart för sig att det handlade om barnpornografi och övergrepp mot barn. Själva skulle de
omedelbart forma tre arbetslag med en medarbetare från varje expertområde. Arbetslagen
                                           12

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
skulle skjutsas till tre olika polisstationer, eftersom antalet personer som skulle höras var för
stort för en station. Samtidigt körde ett sextiotal poliser ut för att hämta barn och föräldrar till
förhör. I samband med denna "hämtning" fick föräldrarna skriftlig information om att deras
barn skulle höras i en pågående utredning om misstänkta övergrepp mot barn i södra
Stockholmsområdet och att de inte på något sätt var misstänkta för brott. De inbjöds också till
informationsmöte på polisstationen i Flemingsberg samma kväll.

Så långt var stödarbetet alltså förberett av polisens brottsoffersamordnare. Möten inom
kommunen och tillsammans med Vuxenpsyk och BUP arrangerades av socialförvaltningen
redan samma eftermiddag och flertalet kommunansvariga deltog också i polisens
informationsmöte på kvällen. De tre arbetslagen hade redan samma eftermiddag bestämt att
fortsätta hålla kontakt med "sina" familjer. Senare tillkom på socialtjänstens initiativ arbete
med föräldragrupper. Dessa leddes av andra socialarbetare och beskrivs under egen rubrik
längre fram i rapporten. Efter ett par veckor reste också några medarbetare till Örebro, som
haft ett uppmärksammat ärende med övergrepp mot barn några år tidigare. De fick en
beskrivning av hur man arbetat där och vilka fällor man skulle undvika.
  I figur 1 nedan ges en grovskiss av det stödjande arbetet med familjerna efter en tidsaxel:

Figur 1. Det brottsofferstödjande arbetet

                 "Tillslaget"
                                         Kvälls-
                 Arbetslag               möte hos
                 Haninge                 polisen:
                 soc                     Info till
                 BUP                     familjer,
                 vx.psyk                 tjänstemän
                                                           Föräldragrupper varannan vecka maj-dec
                                         i kommun,
                                         externa
                 Arbetslag               samarbets-
                 Flemingsberg            partners                                           Arbets-
 Interpol        soc                                                                        lagens
 förarbete       BUP                                                                        arbete slutar
                 vx.psyk                                                                    om
                                                                                            familjerna
                                         Arbets-
                                                                                            önskar det
                                         lagen delar
                 Arbetslag               ut namn o
                 Västberga               telefon-
                 soc                     nummer till
                 BUP                     familjer o
                 vx.psyk                 sina
                                         medarbetar
                                         e.

Huddinge kommun hade några månader före tillslaget genomgått en genomgripande
omorganisation. Man hade tidigare haft sex kommundelar, som i stort sett fungerat som små
kommuner med var sin ledning. Den nya organisationen byggde på övergripande
förvaltningar, där förvaltningscheferna tillsammans med kommundirektören ingick i
kommunledningen. Socialförvaltningen hade en chef med fyra verksamhetsområden,
motiverade av såväl kommunens höga invånarantal, c:a 90 000, som bebyggelsens
koncentration till fyra större kärnområden; Centrala Huddinge, Flemingsberg, Vårby och
Skogås. Varje verksamhetsområde hade sedan sina speciella enheter. I den här studien är det

                                                13

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
enheterna för Barn och ungdom och för Vuxna som är viktiga. Centrala Huddinge har blandad
bebyggelse – gamla och nya villor, hyreshus, radhusområden. De övriga tre präglas främst av
1970-talets stora satsning på hyreslägenheter, ofta i höghus, det så kallade miljonprogrammet.
En stor del av kommunens yta är fortfarande ren landsbygd, som avgränsar dessa fyra
områden från varandra.
  Denna kunskap är viktig, därför att tillslaget ägde rum i Centrala Huddinge och där i ett
typiskt villaområde som ger intryck av idyll och där, som en tjänsteman uttryckte det .. "det
finns inga socialtjänstfamiljer i det området."

Skissen nedan, figur 2, är en förenklad version av den kommunorganisation som var aktuell
under 2003. Dess syfte är att ge en överblick över de funktioner och personer som verkade i
den centrala delen av kommunen, där brottsoffren fanns. Samtliga yrkesfunktioner som
markerats med kursiv stil avser personer som blivit personligen intervjuade i utvärderingen.
Stora bokstäver före titeln refererar till en beskrivning av informationsvägar.
  I den totala kommunala organisationen fanns givetvis betydligt fler nämnder. Inom barn-
och utbildningsförvaltningen fanns också en förskoleenhet och en gymnasieenhet samt en
särskild elevstödsenhet med flera regionala stödteam. Den här aktuella grundskolechefen var
chef över 20 rektorsområden. Inom socialförvaltningen fanns, förutom i Centrala Huddinge,
lokala enheter i Flemingsberg, Vårby och Skogås samt en gemensam utredningsenhet. I såväl
småskolan som mellanskolan, stödteamet och på de sociala enheterna fanns givetvis många
fler medarbetare än som framgår av figur 2, där endast de som ingått i arbetet med
krishanteringen finns med.


Central krisgrupp
I kommunen finns en central "krisgrupp för extraordinära händelser". I denna ingår förutom
kommundirektören, förvaltningscheferna samt kontorschefer inom kommunstyrelsens
förvaltning. Dessutom ingår representanter för Svenska kyrkan och länshälsan Curera.
Ansvarig är kommundirektören.
  Denna grupp aktiverades, via förvaltningschefen soc (D) som kontaktade förvaltningschefen
på barn- och utbildningsförvaltningen (E) och kommundirektören (F) så snart tillslaget blev
känt.




                                             14

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Figur 2. Del av kommunens organisation i maj 2003


   Politisk ledning
   Förskole- och grundskolenämnden: ordförande              Socialnämnden: ordförande
                                                                   Socialutskottet: ordförande



                               Kommunstyrelsens förvaltning
                                  F. Kommundirektör
                                                                         Inform.ansvarig

                                                                         Telefonister: a, b, c




   Barn och utbildningsförvaltningen:                           Socialförvaltningen:
         E. Förvaltningschef                 Telefonjour       D. Förvaltningschef
                                             Socialchef
                                             Enhetschef
                                                                               Utvecklingsledare
                                             (inlånade)



 Grundskoleenheten     Elevstödsenheten                    Socialförv. Centrala Huddinge
 Grundskolechef                                                   C. Socialchef




   Rektorsomr. i Centr. Hudd. Stödteamet i Centr. Hudd.      Barn och Ungdom        Vuxna
            Rektor                     Chef                  B. Enhetschef         Enhetschef




 Småskolan, åk 1-3   Mellanskolan         Stödteamet       Socialsekr arb.lag       Socialsekr
 Klasslärare          Klasslärare         Psykolog         Socialsekr arb.lag       Socialsekr
 Fritidspersonal     Resurslärare         Kurator          Socialsekr arb.lag       Socialsekr
                     Specialpedagog       Kurator          A. Socialsekreterare
                                                           Socialsekr- lån från utredningsenh.

 Externa samarbetspartners:
 Polisen: Polisinspektör/Brottsofferansvarig., Barn-o Ungdomspsyk (BUP): vik.Enhetschef,
 Vuxenpsyk:s mobila akutteam: Chefssjuksköterska, Curera länshälsan: 2 personalkuratorer,
 Kyrkan: Kyrkoherden


                                                15

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Stödet till Familjerna

Inledningsskedet
Arbetet med de drabbade familjerna startade direkt i samband med tillslaget. Detta arbete var
som framgått i avsnittet om det inledande krisarbetet ovan, förberett av polisen. Det fanns ett
arbetslag bestående av en socialsekreterare, en person från BUP och en från vuxenpsykiatrin
på varje polisstation dit familjerna fördes på tisdagsmorgonen. Så när som på den allra första
familjen som förhördes i Haninge innan arbetslaget hunnit dit, så fick alla direkt kontakt med
något arbetslag medan de väntade på förhör och samtal. Arbetslagets medlemmar
presenterade sig och vilket slags stöd de kunde bistå med och delade ut kort med namn och
telefonnummer, dit man kunde vända sig. Den "missade" familjen kontaktades direkt efteråt.
  På kvällen samma dag samlades de allra flesta föräldrar4 hos Södertörnspolisen i
Flemingsberg dit också representanter för kommunens barn- och utbildningsförvaltning,
socialtjänsten, BUP och vuxenpsyk bjudits in. Här återsåg man de arbetslag som man träffat
på morgonen. Man fick veta att samma arbetslag skulle hålla kontakten framöver och man
fick listor med namn och telefonnummer till medlemmarna i arbetslaget och till andra
stödjande instanser.

Föräldrarna själva minns också att de första kontakterna var med polisen, och sedan med
medarbetarna från soc, BUP och vuxenpsyk. Ett par familjer fick under första veckan kontakt
med Rädda Barnen. Det fanns emellertid familjer som fick sin första information via
massmedia eller grannar. Det var de som hade döttrar som var något äldre eller yngre än
flertalet. De gick alltså inte i samma skolklass eller skola som de andra och var därmed inte
identifierade via skolkatalog-foton som flertalet. Däremot bodde de i samma område som
förövarens familj och hade haft frekventa kontakter. Dessa föräldrar tog själva kontakt med
polisen och för dem som var drabbade etablerades direkt kontakt med något av arbetslagen.
(Ytterligare en socialsekreterare togs in för dessa familjer).
  En pappa tappades dock bort helt. Det rekommenderade brevet med utvärderarens enkät
drygt två år efter avslöjandet var den allra första kontakt som togs med honom genom
kommunens försorg. Föräldrarna var sedan länge separerade och hade formellt gemensam
vårdnad, men dottern bodde under tiden för tillslaget hos mamman. Den information han fått
hade gått genom henne och den var mycket knapphändig. Han visste ingenting om den
möjlighet till information som gavs hos polisen på tisdagskvällen och kallades aldrig till något
samtal eller förhör. Kanske, förmodar han, hade mamman uppgivit att han var informerad och
inte ville ha kontakt. Nu, i samtalet kring utvärderingen, berättar han att han verkligen hade
behövt någon att tala med och få information av, när den s.k. pedofilhärvan var på löpsedlar, i
press och TV varje dag. Att övriga föräldrar samlades till gruppsamtal och gruppinformation
varannan vecka i flera månader kände han inte till fast han bodde i närheten. Nu i efterskott
vill han säga till kommunens företrädare att det är mycket viktigt att verkligen ta personlig
kontakt med alla föräldrar och kontrollera att de fått information och vet vart de ska vända sig.

Fortsatt kontakt
Uppfattningen om det fortsatta stödet varierar en del. I arbetslagen var det soc som hade
samordningsansvaret och höll regelbunden kontakt, var och en med "sina" familjer. Detta
skedde oftast genom att man helt enkelt ringde upp någon gång i veckan och frågade om det

4
 Några hade tagit barnen med sig. En socialsekreterare tog då hand om barnen och sysselsatte dem på annan
plats medan föräldrarna fick information om hur spaningsarbetet lett fram till tillslaget.
                                                     16

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
var något familjen behövde. Bland dem som svarat på enkäten uppfattade hälften detta som
mycket, mycket bra och en del hade även velat ha hembesök. En intervjuad pappa menar att
han och hans familj väl knappast hörde till dom som ville ha så mycket kontakter, men att de
verkligen uppskattade att en socialsekreterare hörde av sig då och då för att fråga om de
behövde något. Han tyckte att "Dom ska ha en eloge, dom på soc. Och det har jag också sagt
till dem." Andra föräldrar uppfattade stödet som ganska bra och en såg det som negativt. Man
kunde alltså reagera mycket olika på samma slags stödinsats:

      Att det fanns en sådan aktiv hjälpinsats i samhället där "inget" lämnades åt slumpen för alla behov &
      nivåer var fantastiskt. TACK!

      Från BUP & vuxenpsyk - Bra - vi finns om du vill! Från soc sekreteraren: samtal hem och till jobbet, inte
      bra, det störde mest! .. Jag hade velat höra av mig själv!

      Vi var på mötena som anordnades i kyrkan. Vårat barn har inte drabbats personligt, utan med
      manipulerade bilder därför behövde inte vi enskilda möten. Men tycker det vi såg och hörde var jättebra.
      Både polis o kommun har varit bra enligt oss.


Om jag kunnat välja ...
Familjerna fick också svara på hur de hade velat ha det om de kunna välja. Här framhålls att
man hade velat ha ännu mer information:

      Mer precis och konkret info om utredning, händelseförlopp., efterarbete o signaler hos barnen som ev.
      kommer på att de kan ha varit mer drabbade än vi kanske tror.

Just denna senaste kommentar fick en extra stark tyngd då det under den tid som
utvärderingen gjordes, alltså drygt två år efter avslöjandet, visade sig att ett av barnen var
betydligt allvarligare drabbat än man trott. Förmodligen fanns detta som en starkt bidragande
orsak till att hon på senare år fått en del andra besvär och haft kontakt med myndigheter. Den
förälder som kontaktade utvärderaren ville framföra till kommunens ansvariga att

            Det kan finnas problem som hänger ihop med den här härvan fast det gått flera
            år. Man bör hålla en viss beredskap för detta.


Detta skulle jag vilja säga till ledningen för Huddinge kommun
Förutom det viktiga budskapet ovan om att problemen kan kvarstå länge och kanske också
visa sig vara allvarligare än man trott, så finns en del kritik från föräldrar vars barn inte gick i
den aktuella klass i Mellanskolan där alla flickor togs in till förhör i samband med tillslaget.
En del av dessa flickor var, som nämnt, yngre eller äldre. Några flickor hade varit
klasskamrater tidigare men efter tre år i Småskolan fortsatt i andra skolor än Mellanskolan.
Övergreppen och fotograferandet hade framför allt skett under de år då barnen gick i
Småskolan. De föräldrarna fick inte lika snabbt information utan

      Vi andra som tillhörde den skola ("Småskolan") som var aktuell när övergreppen skedde fick vänta på
      info. DÅLIGT! Vi fick via media och kontakter dra egna slutsatser och bereda oss på värsta tänkbara
      scenario innan ni reagerar och informerar. Var snabbare på bred front nästa gång så slipper ni
      spekulationer och misstroende!


                                                     17

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
En familj vill genom sitt enkätsvar varna kommunen för att överreagera och har uppfattat det
som mycket obehagligt att få ett rekommenderat brev (utvärderingen), innan man fick klart
för sig vad det gällde. Denna reaktion var, enligt alla tjänstemän, ganska vanlig under det
inledande skedet. Det var svårt för en del föräldrar att ta till sig vad som hänt och alla barn var
heller inte lika utsatta. Man kan kanske också fundera över tjänstemannakommentaren "det
här var inga vanliga socialtjänstfamiljer". Det vill säga föräldrarna – samtliga – var inte vana
att ha kontakt med socialtjänsten och en del uppfattade det som mycket obehagligt att få hjälp
därifrån.

Den övervägande delen av enkätsvar och kommentarer från familjerna är emellertid positiva.
Man hade inte förväntat sig att kommunen skulle ställa upp så snabbt och med så omfattande
insatser.

Föräldragrupper
De ansvariga på soc, socialchefen och de båda enhetscheferna, kände behov av att göra något
för den stora föräldragruppen och redan två kvällar efter tillslaget inbjöd socialförvaltningen
till en första samling, som hölls i en av förvaltningens lokaler. Både kyrkoherden som ingick i
kommunens centrala krisgrupp och en av församlingens präster som flera av familjerna kände
(från dop, konfirmation, vigsel) och polisens brottsoffersamordnare medverkade i
diskussionerna vid detta möte. Från socialförvaltningen valdes avsiktligt personer som inte
annars haft eller planerades ha kontakt med drabbade familjer. Gruppen enades om att det
vore bra att träffas ungefär varannan vecka men oron för att journalister – som redan blivit väl
påträngande i bostadsområdet – skulle nästla sig in, var tydlig och man befann sig i
kommunens lokaler. Kyrkoherden kom då upp med idén att man kunde ha träffarna i
församlingshemmet eller dess annex – kanske inte den första plats man skulle leta på.
Föräldrarna inbjöds alltså att komma dit och uppmanades samtidigt att inte sätta upp brevet
med inbjudan på kylskåpsdörren eller annan plats, där någon obehörig skulle kunna få syn på
den. De personer från soc som kom att hålla i grupperna (förvaltningschefens
utvecklingsledare och en socialsekreterare) åtog sig därtill att vid varje möte bocka av dem
som infann sig, så att inte någon utomstående skulle komma in. Dessa föräldraträffar, med
genomsnittligt cirka 12-15 deltagare, kom alltså snabbt igång och hölls varannan vecka fram
till december samma år, ett par månader efter att domen fallit. De utgjorde i praktiken ett
slags kompletterande stöd till familjerna vid sidan om de regelbundna kontakter som
arbetslagens socialsekreterare tog med "sina" familjer. Schematiskt illustreras detta i figur 1
ovan.

Personalens tanke var att regelbundna träffar skulle utgöra en slags rutin i en kaotisk vardag.
Man skulle inte styra själva samtalet utan bara stå för den yttre ramen, en trygg miljö och en
tillåtande atmosfär. Det blev också mycket dynamik och starka känslor som fick uttryck vid
dessa möten. I början var nästan alla i chock, man kände sorg och förtvivlan över det skedda,
det var obegripligt att man ingenting sett och ingenting förstått och inte kunnat skydda sina
barn. Det var också så overkligt i och med att många umgåtts ganska tätt i grannområdet. Man
hade träffats dagligen, grillat ihop, semestrat ihop och barnen hade gått ut och in i
grannvillorna, sovit över hos varandra och åkt på utflykter tillsammans. De flesta barn hade ju
också känt varandra sen dagis, gått i samma klass i Småskolan och nu i Mellanskolan. Alla
kände förövaren och visste att han alltid uppträdde med kamera, men ingen hade misstänkt
något. Aggressiviteten mot hans person var mycket stark, vid sidan om den sorg man också
kände. Frågor vad som hänt med förövarens familj kom också ofta upp till diskussion.

                                                18

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
  När den initiala chocken släppt vaknade ett behov av information och personalen bjöd in
representanter för Rädda Barnen som talade om varför barn så sällan säger något om
övergrepp, polisen som kontinuerligt informerade om utredningen, en åklagare med lång
erfarenhet av liknande mål som informerade om förövare och preskriptionsregler. Just
åklagaren lär, enligt vad personalen minns, ha blivit hårt ansatt. Flera föräldrar hade vid det
laget fått klart för sig att de övergrepp, som man kunnat dokumentera att deras barn utsatts
för, låg så långt bakåt i tiden att de redan var preskriberade. Det rörde sig alltså om barn i
förskoleåldern och föräldrarna var, förståeligt nog, fruktansvärt upprörda över detta. Ett stort
tema var också maktlösheten – att inte kunna stoppa spridningen av bilder över internet och
frågor och funderingar om vad detta skulle kunna innebära för barnen framgent.
  Vid ett par tillfällen kom också "utomstående" föräldrar till gruppen. Dessa personer var
utomstående i den bemärkelsen att de inte bodde i samma område eller ens i samma kommun.
De hade emellertid fritidshus i Roslagen, i ett område som gärningsmannen periodvis besökt,
och deras barn hade blivit fotograferade där, i samband med lek på stranden och bad.

De föräldrar som intervjuats i utvärderingen har deltagit olika mycket i föräldragruppen. Det
var positivt för en del att få prata och få professionell information. Det var också jobbigt för
en del att "sitta där och gråta inför sina grannar." Overklighetskänslan att detta kunnat hända
"i vårt område", i ett idylliskt villaområde där de flesta aldrig haft några kontakter med
socialtjänsten varade länge. Den känslan kommenteras också i flera av intervjuerna med
socialsekreterare. Någon noterar att de allra flesta var kärnfamiljer och en annan menar att
"det var ju inga socialtjänstfamiljer precis."

Kanske var det just detta – att det inte var några "socialtjänstfamiljer" utan medelklassfamiljer
vana att lösa problem med egen kraft och kunskap om samhället som medverkade till att det i
föräldraträffarna så småningom utkristalliserades en handlingskraftig grupp som bestämde sig
att gå vidare och uppvakta myndigheter och regering i frågan om preskriptionstider5.

Träffarna upphörde som nämnt i december. Deltagarna tyckte att de fått ut så mycket som de
kunde av kommunen och några ville fortsätta agera på egen hand.


Föräldraskap, kris och identitet
Kris och krishantering relateras ofta till en pedagogisk struktur där krisens förlopp beskrivs
som en process med olika faser6. Den skada, traumat, som utlöser krisprocessen kategoriseras
i olika typer av traumatiska förluster. En sådan förlust relaterar till upplevelsen av den egna,
personliga identiteten som något relativt konstant i relation till omvärlden. Ett omvälvande
trauma kan sätta identiteten i gungning och tvinga fram en omvärdering av både själv och
omvärld. I den bemärkelsen kan avslöjandet om övergrepp mot de egna döttrarna ses som ett
klassiskt trauma med starka krisreaktioner och upplevelser av hotade identiteter. Att gå via
barnen är inte ovanligt i sammanhang där systematisk tortyr används. Charles Westin talar om
den ofattbara ondskan:



5
  Det är sannolikt att den uppvaktning av justitieministern som diskuterades också ägde rum. Under
utvärderingens slutfas (23 sept 2005) uppmärksammades i massmedia ett lagförslag om förändrad
preskriptionstid för mord. I en radiointervju nämndes också att ändrade preskriptionstider nog skulle kunna
införas för flera typer av brott, som t.ex. sexuella övergrepp mot barn.
6
  För detaljerad beskrivning av kriser och krisförlopp, se Cullberg (1975) eller Franzén (2001).
                                                       19

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
      Om naturkatastrofer är olyckor vilka det står utom mänsklig makt att förhindra så är tortyr kvintessensen
      av det onda som människor vid sina sinnens fulla bruk är förmögna att planera, verkställa och sedan
      utvärdera. Själva denna ondska, som vi förknippar med tortyr, ryggar vi för. Av högst mänskliga skäl
      undviker vi att tänka oss in i ..., att göra oss föreställningar om ..., att se våra närmaste kamrater, vänner,
      makan, maken och – värst av allt – barnen i torterarens våld.
      (Westin, 1989, s 13)

Föräldrar vill leda, fostra och skydda sina barn på vägen mot vuxenlivet så att de utvecklas till
fria och harmoniska människor. Men här har ingen kunnat skydda sina barn mot en tillsynes
oförarglig granne som agerat i smyg under många år. Föräldrarnas identitet som skyddande
föräldrar är ifrågasatt och hotad. I det allra första chockstadiet präglades hela tillvaron av en
stark känsla av overklighet; det är inte sant, det kan inte ha hänt .. känslor som också väcktes
hos tjänstemännen som skulle stödja dem. Sorg, förtvivlan och maktlöshet kom när man
började inse att det var sant.
  Det finns olika sätt att handskas med hotad identitet. Glynis Breakwell (1986) beskriver
strategier att bearbeta och agera på olika nivåer. Några av dessa strategier har varit tydliga hos
föräldrarna: På det inre (intrapsykiska) planet kan ett förnekande av händelsens betydelse ha
en identitetsskyddande effekt. Som t.ex. när man undanber sig kontakt med kommunens
stödjare med motiveringen att de överdrivit och överreagerat på den aktuella händelsen. – På
det mellanmänskliga (interpersonella) planet kan den hotade identiteten skyddas genom att
man isolerar sig från andra, genom att man håller masken utåt och låtsas inte höra till den
drabbade gruppen eller genom att man helt enkelt "spelar den tilldelade rollen" vilket i det här
sammanhanget betyder ett accepterande av att man som förälder är drabbad och behöver stöd
och hjälp för sig och sitt/sina barn. På grupplanet (intergroup coping strategy) kan man
hantera hotet genom att sluta sig samman med andra i samma situation och skrida till
gemensam handling. Just denna strategi underlättades av de regelbundna träffarna i
föräldragruppen, där en falang valde att agera så – att gå vidare och söka påverka myndigheter
och lagstiftare. Det är möjligt att detta varit avsevärt svårare att åstadkomma om inte den
kommunala krishanteringen försett föräldrarna med en struktur, som möjliggjorde den sortens
lösningar.

Barnen
Som nämnt har barnen – de flesta är fortfarande i mellanstadieåldern – inte själva tillfrågats i
utvärderingen. Det är möjligt att föräldrarna i några familjer talat med barnen innan de fyllt i
utvärderarens enkät, men det är ingen som nämnt detta. En vanlig uppfattning och erfarenhet
är att utnyttjade barn inte berättar om övergreppen. Både föräldrar och personal har uttalat
undran över detta och skuldkänslor och oro över att de inte lagt märke till några signaler om
vad som pågått. Det är dock tydligt att en hel del av barnen senare har berättat, både om sina
upplevelser i samband med avslöjandet och vad de minns sig ha varit med om. Det är framför
allt i skolan, tillsammans med varandra och lärare de känt länge och haft förtroende för som
barnen kunnat prata om sina upplevelser. När de återvände till skolan dagen efter tillslaget
behövde de stämma av med varandra, hur det hade varit och vilka frågor de fått. Det värsta för
barnen var nog chocken att bli hämtade av polisen tidigt på morgonen. De berättade om de
tankar de haft i bilarna på väg till polisstationen: "Har mamma eller pappa gjort något?", "Ska
mamma och pappa skiljas?" och när de kom fram så kände de ju igen en del kamrater som
kommit till samma station. De jämförde frågor de fått under förhören och förstod att det
handlade om en viss pappa. Många av dem var emellertid så pass små när övergreppen skedde
att de glömt eller förträngt dem. Men dagarna efteråt dök det då och då upp minnesfragment
som började bli begripliga i det nya sammanhanget. Pappan hade av alla upplevts som väldigt
snäll och nu var han i stället förövare. Det tog tid att integrera detta i sin förståelse.
                                                        20

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Svedin & Back (2003) har i sin bok Varför berättar de inte? Om att utnyttjas i
barnpornografi. gjort en genomgång av tidigare forskning. De nämner där bland annat att en
orsak till bristande kommunikation kan vara att barnet blivit utnyttjat utan att själv ha förstått
vad som hänt. Det kan vara tillämpligt för en del av de här aktuella barnen, eftersom de
dokumenterade övergreppen ibland legat åtskilliga år bakåt i tiden. Författarna skriver:
"Barnet vet inte att det blivit sexuellt utnyttjat eller att något otillåtet skett på grund av att det
har för lite kunskap om sex. Barnet saknar namn för könsorgan, vet inte vad en sexuell
handling innebär eller att vuxna inte får göra sexuella handlingar mot ett barn... Det går inte
upp för barnet att detta är något att berätta för andra", (a.a. s 79-80).


Skolan
Som nämnt har personalen inom skolan och socialförvaltningen delats in i två grupper:
"Direkt involverade" och "indirekt involverade". Vid tiden för tillslaget gick flertalet flickor i
fjärde klass i Mellanskolan och klassläraren, resursläraren och specialpedagogen i
Mellanskolan var därmed direkt involverade, de kände alla flickorna sen ett läsår tillbaka.
Specialpedagogen kände också en del flickor i högre klasser, som haft kontakt med förövaren.
De flesta av fjärdeklassarna hade varit klasskamrater även på lågstadiet och det var främst
under den tid de gick där, på Småskolan, som övergrepp och fotograferande ägt rum.
Klassläraren från lågstadiet och den fritidspersonal som haft hand om barnen under
lågstadietiden var därmed också direkt involverade. Samtliga dessa personer fick ge sin bild
av det som hänt i personliga intervjuer.
   Mellanskolan och Småskolan ingick i samma rektorsområde och rektors roll i
krishanteringen var givetvis central. Kommunen har totalt 20 rektorsområden underställda
grundskole-chefen. Både rektor och grundskolechef har intervjuats. Skolan har också en
ordinarie krisledningsgrupp bestående av rektor, de båda biträdande rektorerna, skolsköterska
och kurator. I denna grupp kan planering av administrativa rutiner i krislägen diskuteras.

Förutom dessa fanns inom skolförvaltningen nybildade lokala stödteam med kuratorer,
psykolog och tillgång till specialpedagog och talpedagog. Personalen vid stödteamet i centrala
Huddinge fick i krishanteringen en viktig personalstödjande roll. Såväl chefen som de
medarbetare som var direkt involverade i krishanteringen, en psykolog och två kuratorer,
intervjuades personligen. Dessa intervjuer redovisas under särskild rubrik nedan.

Direkt involverad personal
         Egentligen begrep jag inte riktigt vad det handlade om förrän vi satt uppe i Flemingsberg på kvällen .. alla
         dessa människor ..
         (chef inom skolförvaltningen)

Mellanskolan:
Skolans personal hade ingen förvarning om att något var på gång. Läraren möttes av pojkar
utanför klassrumsdörren – alla flickor i klassen saknades. Rektorn hade blivit uppringd av
vaktmästaren som sade att en polis7 väntade, något som visserligen var ovanligt men skulle
kunna hända om något av barnen ställt till med något. Beskedet att det handlade om gripandet
av en pedofil och att flertalet flickor i klassen sannolikt blivit utnyttjade kom som en chock
och personalen hade svårt att ta in vad som hänt. De informerades om att de måste iaktta

7
    Polisen i fråga var chef för spaningsroteln.
                                                         21

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
sekretess och inte yppa något. Samtidigt trängde vardagen på. Pojkarna fanns ju kvar i
klassrummet och de pressade sin lärare hårt för dom ville veta vad som hänt. Det brukade
liksom inte stå en polis på skolgården. Det var nästan upprorsstämning i klassen. Rektor
kallade in resursläraren, som egentligen hade sin lediga dag, för att avlasta.
  På eftermiddagen började föräldrarna ringa läraren. Det var särskilt pojkföräldrarna8, som
undrade vad som var på gång, "mitt barn säger så här och så här..." och läraren hade inte rätt
att säga något och hade inte heller själv mer än ytterst knapphändig information. Sedan
delades föräldrakontakterna upp så att de föräldrar som inte hade direkt berörda barn och
kände sig utelämnade och utestängda, hänvisades till rektor för att ställa sina frågor.

Det var också, som antytts tidigare, framför allt i skolan och med de lärare man kände som
barnen pratade om vad de varit med om. Flickorna berättade vilka frågor de fått i
polisförhören och vad förövaren gjort med bilderna: klippt ihop dem i andra sammanhang.
Alla, barn och lärare, visste ju att X:s pappa brukade vara med på alla fester, utflykter och
skolresor och alltid hade kamera med sig. Några flickor menade också att det var svårt att
prata om det hemma, eftersom föräldrarna reagerade så starkt.

Under andra dagen åkte den brottsofferansvarige polisinspektören och en av polisens
barnutredare själva över till Mellanskolan och hade information för personalen och också för
barnen i den aktuella klassen. De noterade där att en del flickor inte riktigt klarade av att
lyssna och förstod att de inte hade blivit förhörda och att en del kanske var involverade fast
man inte kommit så långt i utredningen ännu.
 En representant från Rädda Barnen inbjöds av skolan ett par gånger för att bland annat tala i
klasserna utöver de insatser som stödteamet gjort. Här kände sig personalen dock ambivalent.
En talesman för Rädda Barnen hade intervjuats i TV och gjort vissa kontroversiella uttalanden
som man värjde sig inför9. Det var inte samma person som inbjöds till skolan.

Småskolan:
Flertalet flickor som uteblev från undervisningen i Mellanskolan hade tidigare varit
klasskamrater under de tre åren i lågstadiet. Deras gamla klasslärare hade nu en ny klass. Hon
fick veta vad som hänt genom att en mamma kom in och kastade sig om halsen på henne och
drog ut henne ur klassrummet. Mamman berättade rakt och direkt vad saken gällde. Att
polisen hade varit hemma på morgonen och hämtat hennes äldre dotter. Läraren hade nu
lillasystern i sin nya klass och mamman ville säga "om du märker nånting så ska du veta att .."
fast rösten bar knappt. – Det var inte lätt att gå in och ha lektion sedan.
   De lärare som intervjuats i Småskolan hade haft mycken och nära kontakt med de utsatta
flickorna och med förövaren och hans familj. Just den klassen hade varit mycket omtyckt och
sammansvetsad och känslor av overklighet blandades hos skolpersonalen med starka känslor
av skuld och dåligt samvete: För att man inte sett några signaler, inte förstått vad som pågick.
På utvärderarens direkta fråga vad man kunde ha sett – med tanke på att det är väl
dokumenterat att utsatta barn sällan berättar något – hänvisade alla till att förövaren/pappan
alltid gick omkring med kameror och filmade jämt. Han var med på alla evenemang och
utflykter och man tyckte det var trevligt att ha en förälder med ett fritt yrke som var så
engagerad och kunde göra sig fri och vara med sina barn så ofta. Att han dokumenterade
skolans arbete och evenemang var också uppskattat. Personalen menar nu att man borde ha
förstått att det inte bara handlade om ett normalt intresse för barn och filmfoto.

8
    Flickföräldrarna hade ju varit kallade till förhör och visste vad saken gällde.
9
    Man hade uppfattat hans uttalanden som att alla flickor skulle få men för livet.
                                                          22

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Lektion är lektion
"Jag körde ju som vanligt. Lektion är lektion. Prata gjorde vi på rasterna." Det dominerande
förhållningssättet i skolan var att arbetet skulle flyta som vanligt. Det var en medveten
strategi. Både skolledning och lärare bedömde att barnen och deras familjer skulle må bäst av
att skolans vardag fortsatte och utgjorde en trygg och välkänd struktur. Ett tydligt exempel är
att man i Mellanskolan, en vecka efter avslöjandet, faktiskt genomförde ett sen länge planerat
"Öppet hus" där alla föräldrar var inbjudna och lärare och barn skulle visa vad man arbetat
med under året. Skolpersonalen kände stark oro för att journalister skulle nästla sig in och
ställa frågor, så som man under veckan gjort i det närmast "belägrade" villaområde där barnen
bodde. Lärarna utarbetade därför system med namnlappar till föräldrarna för att själva veta
vilka som kom. Inga journalister dök upp emellertid och varken Mellanskolan eller
Småskolan figurerade någonsin med namn i media.

Personalstöd
Förutom de reguljära arbetsplatsmötena, där man diskuterade såväl hur man skulle hantera
media, som barn och föräldrar så hade skolans personal två sorters stödkontakter att välja
mellan för individuella samtal: Länshälsans (Curera) personalkuratorer som kopplats in av
rektor och det egna, nybildade, stödteamets personal; psykolog och kuratorer. Redan efter
någon dag fanns de också tillgängliga på skolan, talade med alla arbetslag och ställde upp för
dem som också ville ha individuell kontakt. Men, som flera i Mellanskolan påpekar – man
visste inte riktigt vilken sorts stöd man behövde, så det efterfrågades inte så mycket trots att
rektor uppmanade sin personal att prata med stödjarna. En bidragande orsak kan vara att
lärarna så småningom fick klart för sig att de på bild dokumenterade övergreppen ägt rum
innan barnen började Mellanskolan. De lärarna kände följaktligen inget dåligt samvete för att
de inte upptäckt vad som pågick. Efteråt kan man se, att man kanske borde ha utnyttjat
möjligheten till personalstöd bättre. Några av de drabbade flickorna gick i högre klasser och
var mer öppna om att de varit inblandade. Där låg det nära till hands för skolans personal att i
efterhand tolka in sexuella övergrepp som förklaring till de svårigheter som en del av dessa
elever hade. Men överlag uppstod hos de vuxna en slags diffus oro runt flickorna. "Undrar
vad hon varit med om?" var en tanke som var svår att skjuta ifrån sig.
  I Småskolan mådde personalen betydligt sämre. Det var under flickornas år där, som de
flesta dokumenterade övergrepp begåtts. Stödteamets chef insåg snart personalens behov av
stöd och styrde om resurserna så att hela teamet koncentrerade sig på Småskolan, medan
länshälsans personal blev kvar i Mellanskolan. I Småskolan fanns alltid någon att prata med
om man behövde. Det stödet minns man mycket väl och är tacksam för. Av intervjuerna att
döma utnyttjades också stödresurserna överhuvud taget mer i Småskolan än i Mellanskolan.

Locket på ...
En allmän uppfattning i båda skolorna är att informationen kunde ha kommit något tidigare.
Rektorn gjorde redan vid första samtalet med polisen den reflektionen att hon kunde ha
planerat lite för morgonen om hon kvällen innan vetat att något var på gång. Personalen å sin
sida bekräftar på ett sätt detta när de säger att vad man verkligen behövt var att någon sorts
"stödjare" hade funnits i skolan när avslöjandet kom, den morgon tillslaget skedde. Att man
som lärare fått åtminstone några minuter på sig att ta in beskedet innan skoldagen började. –
Det framgår här att man hela tiden trott att många fler andra, chefer och alla socialarbetare
varit informerade i förväg. Att polisen bedömde att ingen information fick ges förrän tillslaget
skulle äga rum var för en del av skolans personal en nyhet som kom fram först vid
utvärderingen.
                                              23

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
En negativ faktor som framhålls är att polisens starka betoning av sekretess gjorde att en
ganska stor del av den personal som inte var direkt involverad fick mycket lite information.
Än i dag finns många som inte riktigt vet vad saken gällde och vilka klasser barnen gick i. De
vill inte visa sig nyfikna och inte "rota" eftersom det inte hade direkt med dem att göra.
Samtidigt skapade det spänning i personalgruppen ... ur utvärderingssynpunkt bör detta ställas
i relation till de mycket starka "första reaktioner" som redovisas i den enkät som den icke
involverade personalen fyllt i.

Att det inte blev något riktigt slut ...
Något man också saknat är ett formellt "avslut" i arbetet. Rektor tackade av sin personal på
skolavslutningen och sommarlovet var ett välkommet avbrott. Sedan ökade det känslomässiga
trycket och oron under hösten när man väntade på domen, som sköts upp ett par gånger. Och
även om alla var lättade över att straffet blev så pass hårt (7 år), så hade och har man ju
brottsoffren – barnen – framför sig varje dag. Fortfarande vid utvärderingsintervjuerna i maj
2005 gick de flesta barnen kvar på mellanstadiet med samma lärare och klasskamrater. – Som
en intressant jämförelse kan nämnas att stödteamets personal avtackades med tårta och
personligt besök av förvaltningschefen.


Indirekt involverad personal

                   Diagram 1. Personalkategorier

   25


   20


   15


   10


     5


     0
         lärare   fritids   måltid   admin.   vaktm.   hälsa   städ   övrig


Denna grupp uppgick till 65 personer och av dessa besvarade 51 (78 %) den skriftliga
enkäten. Som framgår av diagram 1 var de flesta lärare i andra klasser, fritidspersonal och
skolmåltidspersonal, men där fanns också administrativ personal, elevassistent, vaktmästare
och lokalvårdare samt en förskolechef och de båda biträdande rektorerna. Det var i realiteten
ganska svårt att dra en gräns mellan direkt och indirekt berörd personal. Det visade sig
nämligen att drygt en tredjedel av de "indirekt berörda" enkätsvararna ändå hade kontakt med
de berörda barnen och deras familjer. Lärare kunde t ex ha deras syskon i sin klass,
skolhälsovården hade kontakt med alla barn, liksom skolmåltidspersonalen.




                                                               24

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
                   Diagram 2. Första informationen


         40

         30

         20

         10

          0
              skolledn       lärare       övr pers     media        annat


De allra flesta hade fått sin första information från skolledningen. Andra hade fått veta genom
kollegor eller övrig skolpersonal eller, i några fall, på annat sätt (genom en förälder, tog emot
första polisen som kom till skolan) eller, i tre fall, via massmedia. Dessa tre var också mest
missnöjda, vilket är lätt att förstå.

Den första reaktionen
Svaren på enkätens formulering: "Min första reaktion var ..................." är mycket starka:
"Otänkbart, avskyvärt, det kan inte vara sant, ofattbart, overkligt. Hur har detta kunnat hända
så många barn och ingen har reagerat? I vår skola. Så små barn. Förövaren bor i mitt
närområde. Har jag missat signaler från mina elever? ...". Svaren antyder att flertalet drabbats
av ett chockliknande tillstånd, något som ofta kännetecknas av just känslor av overklighet, att
man inte riktigt kan ta in det som hänt. Sannolikt reagerar många vuxna starkt på information
om sexuella övergrepp mot barn men här förstärktes chocken av att det pågått länge och i
deras nära omgivning.

Att få tala med någon om det som hänt
                          Diagram 3. Samtalspartners


         50

         40

         30

         20

         10

          0
               kollegor         fam/vän         länshälsan     psyk.personal


De flesta har kunnat diskutera händelsen med sina arbetskamrater och familjen eller nära
vänner. Några har dock sökt kontakt med psykologiskt skolad personal inom länshälsan
(Curera) eller vuxenpsyk. Detta trots att det här rör sig om personer som inte var direkt
involverade med de berörda barnen och deras familjer. Man bör betänka att majoriteten av
skolans personal är kvinnor och att avslöjandet för några av dem kan ha väckt otäcka och
längesen förträngda minnen, som förstärkt det obehag som det aktuella avslöjandet i nutid
innebar10.

10
     En sådan, för omgivningen ofta oväntat stark reaktion, brukar betecknas som överdeterminerad kris.
                                                                      25

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Kommunen som arbetsgivare
                          Diagram 4. Kommunens ansvarstagande



     35

     30

     25

     20

     15

     10

       5

       0
             mycket bra             bra            mindre bra          inte alls


Som framgår av diagram 4 anser de allra flesta (69 %) att kommunen som arbetsgivare tagit
mycket bra ansvar för sina anställda i den här situationen. Det fanns hjälp att få, både akut och
lång tid efteråt. Några påpekar dock att de lärare som arbetade direkt med barnen skulle ha
behövt mer stöd, både med barnen och med sin egen roll – något som också kommenterats i
anslutning till intervjuerna ovan.

Läget två och ett halvt år senare
Man känner fortfarande olust och sorg över det som hänt. Och, som någon uttrycker det:

      Man upptäcker hur snabbt det går att plocka fram olustkänslorna, t.ex. när man får ett sånt här brev
      (enkäten) eller när man blir påmind genom att någon ny härva rullas upp.

Flera berättar också att de fått en ny sorts misstänksamhet:

      Jag har fortfarande en känsla av upprördhet över att någon kan göra på detta sätt och över att det höll på
      så länge och med så många barn inblandade. Jag har fått med mig en "misstänksamhet", när jag lyssnar på
      barns berättelser, även om de är helt oskyldiga och vanliga. Tanken: "Ligger det något annat bakom det
      du berättar?" finns oftare hos mig numer.

De som kommenterar att de "tänker inte på det längre" är i minoritet.

Stödteamet
Stödteamets personal informerades om avslöjandet genom att Mellanskolans rektor på
förmiddagen fick tag i en av kuratorerna, eftersom chefen var på möte och inte svarade direkt
i sin mobil. Här reagerade man mycket snabbt och lyckades kalla in såväl chefen som
deltidsanställda medarbetare som inte var i tjänst. Samtliga bestämde sig också för att delta i
stormötet på polisstationen samma kväll. De fick där kontakt med föräldrar, kunde presentera
sig och vad de kunde hjälpa till med i skolan. Efter ett par dar ringde också en av kuratorerna
hem till alla pojkföräldrar för att få direktkontakt om hur "deras son mådde i det här".
Förövaren hade ju alltid haft kamera med sig på alla utflykter och fotograferat även pojkar, så

                                                      26

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
det fanns många frågor också i dessa familjer, som i den inledande skedet inte fått någon egen
information.
  Efter ett par dagar flyttade en kurator, som tidigare haft Småskolan i sitt
upptagningsområde, helt över dit. Det var framför allt föräldrar, vars barn inte var direkt
inblandade som kände till henne och ringde för att ställa frågor, några fick också hembesök..
De kände ångest och oro och ville prata av sig, inte minst om de spänningar som händelsen
väckt i den egna familjen. Men också lärarna, med sina många funderingar och skuldkänslor
över att inte ha sett och förstått något, behövde mycket professionellt stöd.
  En komplikation i arbetet, speciellt i Mellanskolan, var att polisens utredningsarbete
fortfarande pågick. Det betydde att psykolog och kurator hade den svåra uppgiften att stödja
utan att kommentera och ställa frågor som kunde försvåra eller påverka utredningen.

När personalstödet för teamets egna medarbetare förs på tal betonar medarbetarna betydelsen
av att chefen redan från början hade en klar struktur i arbetet. Det var ju ett arbete som i
omfattning och antal brottsoffer inte liknade något man tidigare hade erfarenhet av och det var
lätt att känna förvirring. Den tydliga logistiken "du går dit och du går dit" gjorde att man
kände trygghet i att veta var man skulle vara och av vem man skulle bli avlöst. På samma sätt
fungerade de dagliga korta mötena där man kunde checka av såväl arbetet som varandra: Hur
mår ni? Hur mår vi? I övrigt var stödteamets medarbetare huvudsakligen stödjare åt varandra.
Man samlades på arbetsplatsen en stund varje morgon för att stämma av hur arbetet fortgick
och en psykolog som inte var involverad på någon skola fungerade som stöd åt de andra,
någon att prata av sig hos... Något annat stöd hade man inte för egen del och efteråt tycker
man nog att det hade varit bra med handledning. Visserligen hade man, precis som all annan
personal, möjlighet att använda sig av länshälsans (Curera) kuratorer, men det kändes fel när
man samtidigt själv arbetade som brottsofferstödjare sida vid sida med dem.
  Under utvärderingsintervjun, som äger rum i en liten grupp med tre deltagare, kommer man
plötsligt på att det egentligen aldrig blivit något riktigt 'avslut' i arbetet. Förvaltningschefen
kom och tackade och bjöd på tårta före sommarledigheten. Efter skolornas sommarlov
fortsatte rättegångarna och så småningom kom domen. Sen var det fråga om överklagande
som dock inte blev av. Och personalgruppen satte sig aldrig ner för att diskutera och utvärdera
sitt arbete.


Socialtjänsten
Socialtjänsten var den instans som tog på sig det övergripande ansvaret för krishanteringen,
att vara sammankallande för möten av olika slag inom kommunen och med de externa
samarbetsparterna. Till skillnad från skolan hade några medarbetare knapphändig men
tillräcklig information för att kunna göra upp en preliminär plan.

Förarbete
Egentligen gick information inte alls den formellt korrekta vägen, det vill säga uppifrån och
ned i organisationsplanen. Den första person som kontaktades, i veckan före tillslaget, var en
socialsekreterare som tidigare samarbetat med polisens barnutredare i ett
barnmisshandelsärende (A. i figur 2). Hon blev ombedd att ta med sig sin chef (B) och infinna
sig i polishuset på fredagen för information. Hon fick inte yppa något för någon annan och
hon fick inte veta vad det gällde. Det skapade en viss oro, man visste inte vad man skulle tro –
hade något allvarligt tjänstefel begåtts? gällde det ett narkotikatillslag? På fredagen
sammanträffade de båda med polisens barnutredare och brottsofferansvarige, och mötte då

                                               27

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
också chefspersoner från Barn- och ungdomspsykiatrin och Vuxenpsykiatrins akuta
mobilteam. De fick veta att ett tillslag, det största i Sverige, skulle göras på tisdag morgon
och de skulle vara beredda att:

    ställa upp med tre medarbetare från vardera organisationen – soc, BUP, Vuxenpsyk. –
     för att kunna formera tre team på olika superhemliga geografiska platser samt ha
     personal till disposition ett par veckor framöver.
    infinna sig på en viss polisstation kl. 6 på tisdagsmorgonen.
    medverka vid ett möte för barnens vårdnadshavare som skulle ordnas på
     tisdagskvällen.

Socialsekreterare A och chefen B fick sedan i enrum instruktion att komma redan kl. 5 på
morgonen och vara beredda på att omhänderta barn.
Det hela var totalt sekretessbelagt.

Enhetschefen B startade förberedelserna omedelbart vid återkomsten till socialbyrån. Hon
hade ett kort möte med socialchefen C och de bestämde sig för att träffas och planera på
söndagen, med utgångspunkt från de knapphändiga uppgifter som fanns. Vilka skulle avdelas
för att infinna sig hos polisen? Hur skulle deras ordinarie arbetsuppgifter skötas? Vad skulle
man kunna säga till personalen? På måndagen informerades förvaltningschefen D om att man
hade varit tvungen att omdisponera arbetet på socialbyrån under veckan, efter anmodan av
polisen. Det var viktigt att förvaltningschefen höll sig tillgänglig på tisdagsmorgonen
eftersom man inte visste vad som skulle ske. Omhändertagande av barn kräver t.ex. beslut i
socialutskottet. Skulle det bli aktuellt med presskontakt – vem skulle sköta den? Socialchefen
och förvaltningschefen skulle hålla kontakt på tisdagsmorgonen, så snart man fått veta mer
vad det gällde.
  Personalen på socialbyrån fick på måndagen information om att alla möten under veckan
skulle ställas in. De fick inte antyda att något var på gång utan bara skylla på att ett enskilt
ärende måste prioriteras. De skulle alla börja kl. 8 på morgnarna och vara beredda på beordrad
övertid hela veckan. Den andra enhetschefen, ansvarig för vuxenärenden, fick information om
vilka uppgifter som skulle kunna tas över från barn- och ungdomsenheten, om så skulle
krävas. De tre skulle vara på polishuset kl. 6 på morgonen och den övriga personalen vara
beredd att serva och stödja dem vid behov. Under hela den första veckan hade socialchefen
och de båda enhetscheferna frekventa "minimöten" eftersom nya frågor dök upp.

Hela tisdagsmorgonen och förmiddagen fick socialchefen rapporter från sin enhetschef ute på
fältet. Det var viktigt att få veta om inblandade personer redan var aktuella på socialbyrån
(vilket ingen var), om jourhemsplacering och omhändertagandebeslut skulle ordnas (visade
sig gälla gärningsmannens barn). Så snart enhetschefen var tillbaks på byrån ordnades ett kort
möte för personalen där och efter lunch ytterligare ett möte, nu hos förvaltningschefen. I detta
deltog också skolans rektor, representanter från BUP och vuxenpsyk och socialjouren. Här
utbyttes telefonnummer (direktlinjer) mellan samtliga parter, man enades om en gemensam
informationsstrategi inför det av polisen planerade mötet med föräldrarna samma kväll och
beslöt att ordna en telefonjourslinje bemannad med en socialchef och en enhetschef från ett
annat geografiskt område. Vidare upprättades en lista med information och telefonnummer att
ge till de föräldrar som skulle komma på kvällen – så att de skulle kunna få tag i någon att tala
med dygnet runt och i övrigt veta vart de kunde vända sig med sina frågor. Deltagarna i detta
eftermiddagsmöte återsågs sedan vid det av polisen anordnade mötet på kvällen, dit också de
drabbade barnens föräldrar kom.
                                               28

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att polisens lilla förvarning om vilka insatser som skulle
krävas av socialtjänsten ledde till omedelbar aktion och planering. Redan före tillslaget var de
viktigaste personerna inom förvaltningen förberedda – att skjuta alla tidigare inplanerade
aktiviteter åt sidan och att stå till pass för att hantera en kommande krissituation. Det fanns en
struktur med socialchefen som sambandscentral, enhetschefen barn- och ungdom ute på fältet
och enhetschefen vuxna på kontoret för att ordna kontakter, möten och hantera den ordinarie
verksamheten. Samma dag som tillslaget ägt rum planlades en struktur för den fortsatta
krishanteringen i samråd med skolförvaltning och externa parter. För att citera en av
växeltelefonisterna "Dom tog tag i det med en gång."

Direkt involverad personal
Den personal som var direkt involverad från socialtjänsten var dels den duo som polisen
kontaktade först, socialsekreterare A och hennes chef B. Sedan de tre socialsekreterare som
fick följa med till polisstationerna den morgon tillslaget ägde rum och ytterligare en
socialsekreterare som kopplades in några dagar senare, när nya familjer kallats till förhör.
  Samtliga var ju inblandade i ett mycket intensivt skeende som tog all kraft i anspråk. Det
kanske inte handlade så mycket om ärendets karaktär "som socialsekreterare har man ju sett
det mesta" som om dess omfattning. Att det handlade om så många brottsoffer och anhöriga.
Fler berättar att det var först när kommunens personal och alla familjer samlats till polisens
kvällsmöte i Flemingsberg på tisdagskvällen som vidden av det hela stod klar. Vad polisens
tal om "det största tillslaget i Sverige" faktiskt innebar. Som socialsekreterare blev man
konfronterad med så mycken smärta att man undrade vad man skulle göra med och säga till
alla dessa människor. Den egna arbetsgruppen blev oerhört viktig:
      Man blev väldigt berörd och så var det den otroligt starka samhörighet det blev på socialkontoret. Där vi
      på nåt sätt blev en familj. Den här upplevelsen som var så annorlunda .. det kändes som att det här .. man
      ville inte gå hem. Vi ville vara med varandra. Och den här otroligt hårda sekretessbeläggningen med ..
      nånstans undertäckta hot att man fick inte prata om nånting. Och när man kom hem så kunde man inte
      berätta. Fast TV:n bara pumpade på om det här med pedofilen och tillslaget. Och så satt man där i sin
      soffa och titta med sin man och sina barn .. Arbetskamraterna blev liksom ens närmaste vänner...
      (socialsekreterare i ett av arbetslagen)

Under de första dagarna tillbringade de tre arbetslagen i stort sett all sin tid med att hålla
kontakt med familjer som väntade på förhör. Deras kollegor på socialbyrån ställde upp:
Kramade om dem, såg till att det fanns mat, dryck, kaffe, goda sallader och att det
överhuvudtaget var ordnat för dem under de korta rasterna. Omtanke som man fortfarande
minns med stor tacksamhet, "för man var ju som manglad av tåget när man kom dit sen".

Efter de första dagarnas turbulens fortsatte de tre som ingick i de ursprungliga arbetslagen att
hålla kontakt med sina familjer. Oftast per telefon en gång per vecka, oftare om behovet var
stort .. mer sällan om familjen sa till att de inte ville bli uppringda varje vecka, utan att någon
gång i månaden kanske kunde räcka. Denna typ av uppsökande verksamhet gjordes inte av de
övriga i arbetslagen, BUP eller vuxenpsyk. Samtalen handlade ofta om att vrida och vända på
sin relation till förövarfamiljen. Hur mycket hade ens barn varit där? Hur mycket borde man
ha förstått? Det fanns också oro i parrelationerna .. för den andra föräldern. Många par hade
svårt att prata med varandra.




                                                     29

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Personalstöd
Det råder stor enighet bland de direkt inblandade att länshälsans, Cureras, personal kom in för
sent. Först på eftermiddagen den andra dagen. Då hade man redan hunnit bearbeta med
varandra. Då hade redan den starka "vi-känsla" som innebar att man hellre ville vara kvar på
arbetet till sent på kvällen och sen gå ut tillsammans med arbetskamraterna som visste vad det
handlade om än att gå hem, cementerats. Man, som någon uttrycker det, "förflyttades utanför
familjen." Det här tillståndet som alla vittnar om varade i ungefär en vecka. Avståndet mellan
att vara professionell och privatperson hade blivit för stort. Det är tänkbart att direkt
debriefing och samtal med utomstående stödjare hade kunnat hjälpa till att sortera tankar och
känslor här. De som senare tog kontakt med länshälsans medarbetare var dock helt nöjda med
det stöd de fick. Så här i efterhand menar många, både de som arbetade direkt med
brottsoffren och de som skötte arbetet på hemmaplan, att de borde ha utnyttjat den
stödmöjligheten bättre. En person på chefsnivå påpekar att samtal av detta slag borde vara
obligatoriska.


Vi och dom – relationen mellan direkt och indirekt involverade
De indirekt involverade personerna inom socialtjänsten var de som på olika sätt servade de
direktinvolverade, tog över deras vardagsuppgifter, lånade ut personal från den egna enheten
och gjorde det vardagliga arbetet. Chefen för vuxenenheten hade ansvaret för att det
fungerade på kontoret och det gjorde det verkligen. I en bemärkelse var planeringen
utomordentligt effektiv – alla visste precis vad de skulle göra. Några arbetade med familjer,
ett par specifikt med förövarens familj, två höll i föräldragrupperna, två höll i telefonjouren,
ett par arbetade i föräldragrupperna tillsammans med utvecklingsledaren, en person hyrdes in
från bemanningsföretaget Adecco för att ta hand om nya inkommande ärenden. En i
sammanhanget närmast komisk komplikation uppstod när länsstyrelsen krävde att
socialutredning skulle inledas i varje familj som aktualiserats av polisen. Det är i vanliga fall
en självklar rutin att en familj ska utredas när polisen är inblandad. I detta fall handlade det ju
emellertid, med undantag av förövarens familj, inte om några övergrepp inom familjen eller
vanartighet hos barnen. De skulle betraktas som brottsoffer, vilket också var polisens
inställning. Efter viss korrespondens i ärendet lyckades man övertyga länsstyrelsen om det
orimliga i att av denna anledning inleda ett fyrtiotal nya socialutredningar. Personalen kände
att kontoret var en väl sammansvetsad enhet.
  Trots att de flesta fortfarande upplever sig ha gjort ett utmärkt jobb och att samarbetet
fungerade smidigt kvarstår på känsloplanet en klyfta mellan dem som var med och de som
"fick vara hemma." De som var med vid tillslaget och sedan fortsatte i de fasta arbetslagen
hade valts ut, de som inte var med kände sig på något sätt ratade. Och även om man förstod
att inte alla kunde ha varit med, så fanns ändå funderingar på varför man inte blivit utvald.
De starka sekretesskraven bidrog till att öka irritationen. De som "var med" undvek att svara
på kollegers frågor, vilket var formellt korrekt men obehagligt för dem som inte fick svar. Det
har också varit svårt för en del medarbetare att förstå att planeringen började trots att man
hade väldigt lite information. Ett belysande exempel är jourhemsplaceringen av förövarens
barn. Polisen hade sagt till i förväg att man skulle vara beredd på att omhänderta några barn
och att hem till dessa måste ordnas. Men man fick inte veta vare sig barnens ålder eller kön
eller varför dom skulle omhändertas. Här accepterade förvaltningschefen och socialutskottets
ordförande att under förmiddagen för tillslaget vara tillgängliga för nödvändiga beslut och
namnunderskrifter. På den enhet som skulle ordna fram jourhemmet hade man dittills aldrig
försökt få ett jourhem att acceptera så osäkra premisser och ville tvinga fram mer information.

                                                30

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Det är troligt att irritationen kring detta kunde ha minskats om frågan lyfts högre upp i
hierarkien, i stället för att komma från en sidoordnad enhetschef – som själv troligen
uppfattade detta som en detalj i ett omfattande planeringsarbete. En annan bidragande orsak
var givetvis själva fältarbetets "spännande" karaktär och den massmediala uppmärksamheten
för de som "var med". Som en anonym socialsekreterare uttrycker det i sitt enkätsvar:
         Jag arbetade på ett annat socialkontor än det berörda, så vi ägnade inte mycket tid åt denna händelse. Vi
         hade fullt upp med egna, mycket svåra ärenden som ej belysts i massmedia.

Än i dag finns en ambivalent hållning till "härvan" som man kallar den. Hos dem som var
med finns fortfarande en mycket stark vi-känsla och för en av medarbetarna fortsätter arbetet i
form av föreläsningar tillsammans med polisens brottsoffersamordnare. Hos andra är
tröttheten på "härvan" markant, inte minst hos nyare medarbetare som inte var anställda i
kommunen då det hände. En starkt bidragande orsak här är att det egentligen aldrig gjordes
något riktigt avslut, en fråga som kommenteras i slutdiskussionen.




Relationer mellan berörda förvaltningar
De förvaltningar som involverats mest i krishanteringsarbetet är utbildningsförvaltningen och
socialförvaltningen. På de högsta chefsnivåerna har förvaltningarna haft ett gott samarbete
och viss överblick över varandras insatser. Man har träffats i den centrala krisledningsgruppen
och hållit varandra informerade om vad som hänt sen sist och vad som just pågår – kunskap
man själv fått från sina medarbetare på den "operativa nivån", som en del uttrycker det.
  Bland dem som haft det vardagliga arbetet med berörda barn och föräldrar finns mer av
undran över den andra förvaltningen. I några fall kan man nog snarast tala om misstro. Man
förstår inte hur "dom" tänker och agerar. Flera intervjupersoner säger att det varit på det sättet
så länge man kan minnas. I den aktuella situationen var det tydligt att skolorna och deras
personal, med undantag för stödteamet, hade mycket lite kontakt med och information om vad
som hände i krishanteringsarbetet utanför skolan. Arbetet med föräldrarna sköttes helt av
socialtjänstens personal.

Det finns ett par faktorer som till ganska stor del kan förklara detta avstånd mellan
skolpersonalens och socialtjänstpersonalens olika världar, den aktuella händelsens innebörd
och skillnader i yrkeskulturer:

Den aktuella händelsens innebörd
Den reella "händelsen", avslöjandet av pedofilens verksamhet, innebar för socialtjänsten ett
arbete, må vara större än de flesta, en uppgift som skulle lösas. Även om de flesta kände
avsky inför händelsens karaktär så startade arbetet från ett "nu" och framåt i tiden: "Det var
bara att spotta i nävarna och sätta igång och jobba."
  För skolans personal fanns ett tydligt bakåt-i-tiden perspektiv: Skolans personal, oavsett
professionalitet och kunskaper, hade ett annat utgångsläge. De kände de här barnen. Det var
Petra och Stina och Lisa11 och något som pågått med dem i åratal. Många lärare och
fritidsledare hade också träffat förövaren och hans familj. De hade sett honom som en
engagerad pappa, som gärna ställde upp på utflykter och utfärder, ständigt med sina kameror,

11
     Fingerade namn.
                                                        31

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
dokumenterande barnen och deras lekar – som man trodde. För dem väckte avslöjandet
förtvivlan och skuldkänslor: Varför har vi inte sett? Varför har vi inte förstått? Det är vi som
ska skydda barnen. Varför har barnen ingenting sagt? Samtidigt som utredningen efter
avslöjandet pågick såg lärarna barnen varenda dag och skolarbetet skulle fortgå som vanligt. I
jämförelse med socialtjänstens personal hade de hade helt enkelt en annan ingångskod till hela
skeendet: Man hade funnits där medan brottet pågick, men inte vetat om det.

Yrkeskulturer
         Jag tror att deras situation var mycket mer utsatt än vår för dom var ju helt utanför här och ändå väldigt
         indragna.
         För oss var det självklart att vi själva också befann oss i en kris och det var det inte i skolan .. dom är inte
         vana att tänka så.
         (socialsekreterare)

         Var kom soc in i det här? Ja jag tror att jag hade ett telefonsamtal nån gång. Nån ringde och frågade hur
         det var. Jag har inget minne av att jag hade några direkta kontakter. Det gick väl via barn- och
         utbildningsförvaltningens ledningsgrupp då.
         (skolledare)

Citaten ovan kan ses som typ-uttalanden från soc respektive skolan. Man var på
socialkontoret mycket uppmärksam på hur arbetets innehåll påverkade ens person. Det är
korrekt att skolan, d.v.s. lärare och skolledare inte deltog i några av alla de möten som var
frekventa inom soc och mellan soc och de externa samverkansparterna. Stödteamets
medarbetare däremot var väl orienterade om vad som pågick på soc, talade ofta med barn- och
ungdomsenhetens chef och uppfattade alla att samarbetet med soc var lätt och enkelt. Man
hade jobbat ihop i samma korridor tidigare12 och flera kände varandra. Något som inte
kommenterades i intervjuerna, men är lätt att se utifrån, är att stödteamet och socialkontorets
medarbetare hade samma slags utbildningsbakgrund och i vardagen samma slags
arbetsuppgifter. Man talar samma språk och har i sin formella utbildning fått arbeta mycket
med känslor, relationer och gruppdynamik. Många socialarbetare har under sin
yrkesverksamma tid också tillgång, individuellt eller i grupp, till mer eller mindre
kontinuerlig handledning av psykologiskt skolad expertis.
  Lärare och skolledare har en annan tradition, mer inriktad på barns psykologiska utveckling,
inlärning, lärande och didaktik. Förberedelse på egna psykologiska reaktioner i
krissammanhang ingår nog mer sällan i utbildningen och handledning av psykologisk expertis
i det dagliga arbetet hör knappast till yrkeskulturen. Sannolikheten att man försöker "hålla
inom sig" de reaktioner som en händelse av det här aktuella slaget väcker är därmed större än
hos socialarbetarna. I intervjuerna och enkäterna med skolpersonal märks detta i smågrupper:
Kollegor som arbetat sida vid sida i åratal har aldrig talat om händelsen. Några har talat två
och två. Några har aldrig pratat med någon på skolan, utöver de professionella hjälparna som
fanns där några veckor.


Kommunledning och politiker
Kommunens ledning utgörs, i detta sammanhang, av kommundirektören och cheferna för
barn- och utbildningsförvaltningen och socialförvaltningen. Den senare hade fått en
förvarning på måndagen om att något var på gång och att hon måste hålla sig tillgänglig på
tisdagsmorgonen. Så snart hon fått veta vad det gällde kontaktade hon de båda andra, som i

12
     I dag jobbar man också nära varandra, i samma byggnad.
                                                           32

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
sin tur informerade sina närmaste, kommundirektören berörda politiker och barn- och
utbildningsförvaltningens chef sin verksamhetschef inom grundskolan. På detta tidiga stadium
bestämdes också att de som uttalar sig för massmedia ska vara förvaltningscheferna och inga
andra.
  I denna informationskedja ingick också kommunens informationssamordnare som
visserligen var på konferens, men gav råd per telefon. Vidare ett par informatörer på
kommunstyrelsens förvaltning som genast gav sin förvaltningschef en snabblektion i konsten
att hantera media, genom att göra en låtsasintervju med kniviga frågor. (Det dröjde heller inte
länge förrän en kvällstidning hörde av sig).
  Ingen i kommunledningen anade från början vidden och omfattningen av den "härva" som
polisen höll på att reda ut. I dagsläget når inga efterdyningar upp till kommunledningen. Man
uppfattar läget som lugnt.

Politikerna är tre, ordförande i förskole- och grundskolenämnden, ordförande i socialnämnden
och ordförande i socialutskottet. Eftersom socialutskottets ordförande måste vara beredd att
skriva på ett omhändertagandebeslut redan vid tillslaget på tisdagsmorgonen var hon
förvarnad på måndagen – hon måste också vara tillgänglig tidigt dan därpå. Hon höll sig
också mycket informerad om vad som pågick i det inledande skedet och deltog även i
kvällsmötet hos polisen samma dag. De båda andra politikerna informerades direkt på
tisdagsmorgonen av respektive förvaltningschefer.
Alla tre tycker att man lärt sig en hel del av det inträffade. En trist följd är, förmodar man, en
ökad misstänksamhet hos många, särskilt mot män som arbetar inom förskolan och liknande
verksamheter. Den speciella händelsen är inget man hör någon tala om längre.


Växeln och telefonjouren
Telefonväxeln är ofta en kommuns ansikte utåt. I maj 2003 sköttes reception och telefonväxel
av företaget Proffice. (Numera är telefonisterna kommunanställda). Telefonisterna fick sin
första information via media, TV:s förmiddagssändningar och internet. Ingen av de tre
telefonister som fortfarande finns kvar minns riktigt vem av kommunens chefer som sedan
informerade dem. Troligen någon från socialförvaltningen, eftersom de samtidigt fick veta att
de skulle vidarebefordra samtal och frågor från media till förvaltningscheferna och övriga
frågor till ett särskilt nummer som var ständigt bemannat, en telefonjour. De första dagarna
ringde, förutom massmedia, oroliga föräldrar, mor- och farföräldrar och släktingar men det
upphörde redan efter tre dagar. En förklaring kan vara att socialarbetarna redan då hade
kontakt med flertalet berörda brottsoffer. De visste vart de kunde vända sig och behövde inte
kontakta kommunens växel. Telefonisternas gemensamma omdöme är att kommunen verkade
väldigt väl strukturerad när det gällde att ta hand om det här. Däremot var det ingen som
tänkte på att också personalen i växeln kunde ha behövt få lite mer information och en chans
att tala med någon mer än varandra. Flera av dem hade barn och bodde i närheten av det
aktuella området, även om ingen visade sig vara drabbad. Något avslut eller tack kom heller
aldrig, vare sig från kommunen eller från Proffice. Man jämför med den senare stora
händelsen, flodvågskatastrofen i Thailand, där såväl kommundirektör som förvaltningschef
kom och tackade för gott arbete.

Telefonjouren arrangerades snabbt genom att två personer, en socialchef och enhetschef,
lånades in från ett annat socialkontor och utrustades med en bärbar telefon med egen linje.
Tillsammans kunde de ge telefonservice dygnet runt. Information om detta gavs redan vid det
stora mötet hos polisen på tisdagskvällen. Jourtelefonen var främst tänkt för allmänheten,
                                             33

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
eftersom berörda familjer hade sina egna socialsekreterare. De flesta samtalen kom på kvällar
och nätter och på helgerna. I början ringde oroliga personer och ville veta vilken skola och
vilket område det gällde. Några föräldrar, mest mammor, ringde om relationsproblem.
Männen orkade inte med situationen och tyckte hustrurna ältade. Dessa par hänvisades till
familjerådgivningen13. Massmedia försökte få information, men hänvisades direkt till
förvaltningscheferna och kommunens hemsida, där viss information fanns utlagd. Några
personer med utländsk bakgrund hörde av sig med kommentarer om att detta var ju just vad
man kunde förvänta sig i ett land där barnen hade så mycket frihet. Någon presenterade sig
som politiker och påstod sig ha befogenheter att få ut alla fakta. Några anmälde sig som
frivilliga att hjälpa till. Efter 10 dagar hade samtalen till jourtelefonen i stort sett upphört.
  Ingen av dessa medarbetare har erbjudits stöd från länshälsan. De anser sig inte heller ha
behövt det.


Externa samverkansparter
De externa parter som intervjuats är
    företrädare för barn- och ungdomspsykiatrin, BUP
    företrädare för vuxenpsykiatrins mobila akutteam
    två personalkuratorer från länshälsan, Curera
    kyrkoherden i Huddinge församling
    polisens brottsoffersamordnare

De båda förstnämnda hade medarbetare som i det inledande skedet ingick i de tre arbetslagen
tillsammans med socialsekreterarna. Cureras personal arbetade med personalstöd såväl i
skolorna som på socialkontoret. Kyrkoherden ingick i kommunens krisgrupp för extraordinära
händelser och i föräldragrupperna. Polisens brottsoffersamordnare hade skisserat modellen
med de tre arbetslagen för att ta hand om brottsoffren. Han höll sedan regelbundna träffar för
cheferna från soc, BUP och vuxenpsyk.


Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP)
På Huddinge BUP hade man föraningar eftersom man internt hört att polisen i veckan före
tillslaget kontaktat den centrala specialistenhet inom organisationen – Vasa BUP – som har
hand om sexuella övergrepp. När polisen kallade till det första mötet tillsammans med soc och
vuxenpsyk gissade man alltså vad det gällde, även om ingen detaljinformation gavs. Däremot
anade man inte omfattningen av det hela. Inom enheten tillfrågades personalen vilka som
kunde tänka sig ställa upp på tisdagsmorgonen. När det sedan visade sig att arbetet skulle
fortgå i samma arbetslag gjorde man upp ett slags jourschema baserat på den organisation för
jour/akuta ärenden som enheten alltid har. I praktiken betydde det att olika personer kom att
ingå i arbetslagen vid olika tillfällen. I detta, såväl som när det gäller frivillighet att delta,
skiljer sig BUP:s sätt att organisera från kommunens socialtjänst. I kommunen var
kontinuitetskravet – samma familjer samma socialsekreterare – ledande. I kommunen
förekom inte heller några direkta diskussioner om vem som skulle vara med. De personerna
valdes av socialchefen och enhetschefen – något som skapade viss irritation och kritik, som
tidigare antytts.
   På BUP uppfattade man det som mycket positivt att soc tog på sig totalansvaret för
samordning och information. Man kände också att samarbetet genomgående var mycket bra
13
     En kontroll med familjerådgivningen ger vid handen att ingen följde detta råd och hörde av sig dit.
                                                          34

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
"inget ifrågasättande från något håll. Alla ställde upp och prioriterade dom här sakerna,
kvällsmöten och allt". I och med att soc tog det ansvaret kunde BUP arbeta med kontakter på
det individuella planet, det man är bäst specialiserad på. Det var för övrigt inte så många barn
som behövde BUP-kontakt. I det akuta skedet var föräldrarna mer berörda. Något särskilt
personalstöd ordnades inte, krishantering tillhör de ordinarie arbetsuppgifterna.


Vuxenpsykiatrin
Liksom hos soc och BUP ledde det första mötet hos polisen på fredagen till en omedelbar
planering av personalinsatser och omprioriteringar av det vanliga arbetet. Det diskuterades
mycket om vem som kunde tänka sig ställa upp och att de som ställde upp också måste vara
beredda på att fortsätta med den uppgiften, så att det blev kontinuitet i kontakterna. Vuxen-
psyk fick också en mycket stor arbetsbelastning, dels därför att fler och fler barn
identifierades och därmed fler föräldrar kom in i systemet, dels därför att det ju framför allt
var föräldrarna som drabbades av chock och krisreaktioner och behövde akut stöd, både i
form av besök och per telefon. Några fortsatte sedan i terapeutiska samtal. För personalen
fanns stöd i form av handledning, något som också ingår i det ordinarie arbetet vid
vuxenpsyk. De medarbetare som var mest involverade fick också extra handledning. Det
mänskliga omhändertagandet i form av lunch och middag ordnad för de medarbetare som
varit ute och arbetat ingick i planeringen på samma sätt som inom soc. Därutöver tog
vuxenpsyk in experter, bland annat föreläsare från Rädda Barnen som studerat och skrivit om
pedofiler och en föreläsare över temat "Hur fungerar internet? Hur sprids sånt här vidare?" Ett
par medarbetare från vuxenpsyk deltog också vid ett tillfälle i kommunens föräldragrupp och
talade om "Att hamna i kris."
  Den tydliga organisationen av arbetet med familjerna uppskattades också av vuxenpsyk. I
början hade chefspersonerna från soc, BUP, vuxenpsyk och polisen kontakt med varandra
nästan varje dag. Man behövde aldrig tveka om vem man skulle vända sig till och polisens
språkrör höll också framgent i möten för alla fyra och så småningom också uppföljnings- och
utvärderingsmöten.

Företagshälsovården
Företagshälsovården, länshälsan Curera, har ett avtal med kommunen om personalstöd i viss
omfattning. Uppdrag som kräver fler insatser än de avtalade debiteras extra, vilket gällde i det
här fallet. Någon hindrande diskussion om kostnader var dock aldrig aktuell. Begäran om
hjälp kom först från skolan och något senare också från socialkontoret. Curera ställde upp
med två medarbetare men hade för en kortare tid också ytterligare ett par underkonsulter, med
lång erfarenhet av krishantering, inkopplade. De båda fasta medarbetarna, den ena av dem
också medlem i kommunens krisledningsgrupp, har intervjuats.
  När tillslaget blev känt och förvaltningarna hörde av sig och bad om personalstöd hade man
förväntat sig att göra en större insats än vad som faktiskt blev. Skolan tog första kontakten och
ett par medarbetare åkte ut till de båda skolorna och presenterade sig för personalen och
berättade vilken roll de skulle ha utifrån företagshälsovårdens uppdrag. Här skedde något
slags inventering av vilka behov som kunde bli aktuella under den närmaste tiden. Det mesta
stödarbetet skedde också på plats, även om några personer som fortsatte med individuella
stödjande samtal fick dessa i Cureras lokaler. I skolorna handlade insatserna främst om
gruppsamtal: med ledningsgruppen (rektor, biträdande rektorer) och med lärarnas arbetslag.
Många frågor kom upp i dessa gruppsamtal, mycket funderingar om vad de kunde/borde ha
känt till och förstått och funderingar kring barnen. Några lärare och annan personal ville ha
individuella samtal, andra uppmanades av rektor att ta kontakt – framför allt därför att de hade
                                                 35

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
utsatta positioner med mycket telefon- och personkontakter. – En viss oklarhet rådde, och
råder fortfarande, om vilken roll skolans stödteam hade. Cureras medarbetare uppfattade att
stödteamets psykolog och kuratorer arbetade med stöd för elever och diskuterade med barnen
i olika klasser, men också att stödteamet hade enskilda samtal med skolpersonal.
Rollfördelningen mellan Curera och stödteamet blev aldrig helt klar och man inte mycket
kontakt med varandra.
  På socialkontoret hade Curera en del enskilda kontakter med handläggare, men inte i någon
större omfattning. Det föreföll som om socialförvaltningens personal tog hand om sina
eventuella svårigheter själva. De var i hög utsträckning vana att ta hand om sina egna kriser
och varandra. – Också här var det diskussioner med ledningsgruppen och vad det innebär att
vara chef och leda arbetet. En del samtal fokuserade på själva brottets karaktär – vad var det
egentligen som hänt? Vad lade man själv in i begreppet 'sexuella övergrepp'? – något som
ständigt aktualiserades för de medarbetare som hade kontakt med föräldrar i samband med
polisförhören. Det föreföll eljest som om personalen på socialkontoret hade täta möten,
"morgonsamling" och var mycket uppmärksamma "det gav bilden av ett strukturerat,
metodiskt och empatiskt arbete."

Kyrkan
Kyrkoherden ingår i kommunens krisledningsgrupp för extraordinära händelser. Han kom att
tillsammans med en kollega delta i den första samling för föräldrar som socialförvaltningen
ordnade och föreslog då, när det blev klart hur oroliga föräldrarna var för uppmärksamhet från
massmedia, att fortsatta föräldragruppsmöten skulle hållas i kyrkans lokaler. Han deltog sedan
i samtliga dessa möten, men intog inte någon ledande roll. Att hålla möten för föräldrar i
kyrkans lokaler var inte något nytt. Det förekom också i Örebro, där en likartad händelse ägt
rum några år tidigare. Här lyckades man dock inte undvika media, utan tvingades förbjuda
journalister att uppehålla sig på kyrkans område (Lindström m. fl., 2001). Kyrkoherden tog i
ett radioprogram (med förvaltningschefernas bifall eftersom de annars skulle sköta alla
mediakontakter) upp frågan om hur man i ett samhälle kan hantera en så svår sak som
avslöjandet innebar. Sannolikt är det möjligt att man i ett ganska stabilt och tryggt samhälle,
där många valt att bo, bor kvar ganska länge och lär känna sina grannar. Då klarar man också
lättare av en så här svår händelse och sluter sig kanske ännu tätare samman. I ett mindre
stabilt samhälle är risken större att samhället går sönder och människor flyr därifrån. –
Resonemanget kan relateras till en av föräldraintervjuerna, där man säger att kontakten
grannar emellan nu är bättre än förr, trots att man sällan talar om det som hänt.
   Utöver arbetet med föräldragrupperna och kommunens krisledningsgrupp hade kyrkan inte
några kontakter med brottsoffer, barn eller föräldrar. Familjerna hade redan "sina"
socialsekreterare och det räckte.

Polisen
Den polisinspektör som var brottsoffersamordnare är också den som lagt grunden för
organisationen av det inledande brottsofferstödjande arbetet. Han fick någon månad före
tillslaget i uppdrag att skapa samverkanskontakter för hantering av ett stort antal brottsoffer
inför ett större tillslag. Någon vecka i förväg visste han också vad saken gällde, men fick inte
avslöja det. Idén med de tre arbetslagen sammansatta av personal från soc, BUP och
vuxenpsyk var hans. I verkligheten kom ju personalen i dessa arbetslag att sedan fungera som
brottsofferstöd i åtskilliga månader framöver, som framgår av figur 1 i det första
resultatkapitlet. Polisen fortsatte sedan att hålla tät och regelbunden kontakt med de tre chefer
som stod för brottsofferstödet från soc, BUP och vuxenpsyk. Detta "de fyras gäng"
genomförde också i september ett utvärderingsmöte tillsammans med polisens operativa chef,
                                                 36

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
kommenderingschefen och utredningsledaren. Man orienterade varandra om vad respektive
enhet gjort, diskuterade i smågrupper vad som varit bra och dåligt, satte det hela på pränt och
åt sedan en god lunch tillsammans. – Utan att överdriva kan man nog säga att detta var det
tydligaste "avslut" som någon arbetsgrupp gjorde.
  En ännu olöst fråga inom polisens organisation är däremot det egna personalstödet.
Handledning och diskussioner om egna känslor inför vissa aspekter i jobbet hör inte till det
som prioriteras. Fortfarande dominerar en machokultur, en stålmansroll, där man "bara sköter
sitt jobb" oavsett vad det innebär. Ett tydligt exempel var reaktionerna på informationen
timmen före tillslaget. De till tänderna rustade poliserna förväntade sig att delta i en
styrkekrävande insats, men fick veta att tillslaget innebar att väcka små barn och deras
föräldrar för hämtning till polisförhör. Poliserna hade själva barn i samma ålder och mådde
påtagligt dåligt. De erbjuds debriefing-samtal, men många tackade nej när det blev dags: "Nej,
jag har inga problem.."

Ekonomi
Både kommunledning och politiker är eniga om att ekonomin aldrig diskuterades som något
problem i samband med planering av arbetet med krishantering och brottsoffer. Det är
sannolikt att det blev en del extra utgifter och omprioriteringar, men en kommun måste ha en
viss beredskap för sådana situationer. Inte heller ute i förvaltningarna diskuterades någonsin
de ekonomiska konsekvenserna av krishanteringen. Inte heller med någon av
samverkansparterna diskuterades ekonomin som något hinder. Det finns en oklarhet som kan
ha tett sig egendomlig om någon uppmärksammat den: BUP tog de eventuella
merkostnaderna på sin egen budget (landstinget). Inom vuxenpsyk tycks däremot de föräldrar
som ville fortsätta med individuella samtal hos någon av terapeuterna ha fått betala vanlig
patientbesöksavgift14.


Massmedia
All personal i och utanför kommunen var orolig för massmedia. Nyheten om tillslaget var ute
på nätet redan efter ett par timmar och kommunen namngiven samma kväll.
Informationssamordnaren var på konferens men höll sig tillgänglig per telefon för att kunna
ge råd, bland annat till kommundirektören. Ett av dessa råd var att bestämma ett par personer
som uttalade sig å kommunens vägnar och att sprida i kommunen att det bara är dessa som
uttalar sig för media. Så gjordes också, förvaltningscheferna fick denna roll. De var
informerade men deltog inte i det operativa arbetet, vilket innebar att de inte kunde uttala sig
om detaljer. Intervjupersoner inom skolan såväl som inom socialtjänsten berättar att detta var
en enorm lättnad för dem. Man behövde inte "hantera" journalister samtidigt som man skulle
sköta sitt jobb. I en tidigare studie av socialtjänstens arbete vid två medialt uppmärksammade
händelser (Lindström m.fl. 2001) finns exempel på stora svårigheter när det inte funnits klara
riktlinjer för hur kontakterna med massmedia skulle skötas.
  Växeltelefonisterna hade samma information – mediafrågor kopplas till någon av
förvaltningscheferna. Övriga frågor till telefonjouren (se ovan).
  Förutom att utse två personer att hålla i mediakontakterna lades viss information ut på
kommunens hemsida. Denna information uppdaterades efter hand så att det alltid fanns något
nytt att läsa – om samma text legat för länge fanns viss risk att journalister skulle söka
information på annat sätt. Nedan ett exempel på webbinformation 10 dagar efter tillslaget:
14
  Med undantag för en person som fortfarande går i terapi och där kommunen enligt särskilt avtal står för
kostnaderna.
                                                      37

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Figur 3. Exempel på information på kommunens hemsida
 Två saker är överskuggande också i det fortsatta arbetet med följderna av det uppdagade
 pedofilfallet i Huddinge kommun.
 __
    Dels att på inget vis skuldbelägga, dels att hjälp och stöd pågår så länge behoven finns,
 säger Vesna Jovic chef för socialförvaltningen.
 Förövaren har hela skulden och de drabbade är offer för honom. Det är utgångspunkten
 för arbetet. För att göra det så bra som möjligt finns ett samarbete med andra
 organisationer.
 __
    Vi kanske inte kan allt, eller kan det bäst och då är det bra med ett sådant samarbete för
 att nå längre och göra ett bättre jobb.
 Kommunens Barn- och utbildningsförvaltning har med hjälp av Rädda Barnen
 sammanställt ett antal frågor som föräldrar och andra ställt sedan polisen slog till mot
 pedofilen.
 De frågorna och svaren ser du här.

 (här följer sedan text från Rädda Barnen)

Kommunens agerande kom egentligen aldrig i fokus i media och det hade förmodligen
samband med brottets karaktär. Det lär finnas tre urskiljbara faser i den här sortens
rapportering: 1) Första fasen – vad har hänt? 2) Bakgrundsfasen – det skedda relateras till
tidigare händelser, experter uttalar sig. 3) Skuldfasen – vems är felet? Det fanns emellertid
ingen kommunal skuld eller skam. Varken förövaren, hans familj eller någon familj med
drabbade barn hade tidigare anmälts till soc eller annan instans. Det var ett välbärgat
bostadsområde utan sociala problem. Ingen kunde göra kommunen till syndabock.

På hösten samma år följde rättegång och dom. Inför detta försåg kommunens
informationssamordnare förvaltningscheferna med en lista på frågor som skulle kunna dyka i
samband med rättegången. Frågor att försöka besvara som en förberedelse inför eventuellt ny
uppmärksamhet från media.


Sammanfattning och diskussion
Den omfattande verksamhet med sexuella övergrepp mot barn och exploatering av dessa på
internet som avslöjades våren 2003 i Huddinge kommun var en av de största i Sverige. Brotts-
offren och deras föräldrar och syskon, som också kan ses som brottsoffer, uppgick till flera
hundra personer. Polisens gripande av den misstänkte förövaren och samtidig hämtning till
förhör av alla dittills kända drabbade barn med föräldrar skedde inom loppet av någon timme
tidigt på morgonen och var i sig en chockerande upplevelse.
Kommunen stod inför en gigantisk krishanteringsuppgift.



                                                   38

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Hur det inledande omhändertagandet av de berörda familjerna skulle gå till var delvis redan
planerat av polisen. Socialförvaltningen, som kom att bära huvudansvaret för denna del av
krishanteringen, valde att fortsätta arbeta enligt de planer som polisen gjort upp. Här fanns
redan från början externa samverkansparter i form av barn- och ungdomspsykiatrin (BUP)
och vuxenpsykiatrins mobila akutteam. Representanter för dessa tre parter, soc, BUP och
vuxenpsyk, hade – om än med ytterst knapphändiga upplysningar och med absolut
tystnadsplikt – ett par dagars försprång i sin planering. Den mellanstadieskola där de flesta av
barnen      gick hade däremot ingen förhandsinformation alls. Detsamma gällde
kommunledningen, den politiska ledningen och kommunens centrala krisledningsgrupp.

Redan första dagen startade en intensiv informations- och planeringsverksamhet.
Socialförvaltningens chef ordnade möte med samverkansparterna, BUP och vuxenpsyk,
skolans rektor och socialjourens chef för att lägga upp gemensam strategi inför mötet med de
drabbade barnens föräldrar vid polisens informationsträff samma kväll. En telefonjour med
dygnet-runt-service inrättades och de båda förvaltningscheferna utsågs att svara på
massmedias frågor. Centrala krisledningsgruppen under kommundirektörens ledning
aktiverades. Ett kvällsmöte för föräldrar där kommunen kunde ge ytterligare information och
höra efter vilka behov man hade planerades äga rum två dagar senare. Man bestämde sig
sedan för att fortsätta ha regelbundna föräldraträffar varannan vecka.
  På det socialkontor, dit polisen vänt sig med sin förhandsinformation, strukturerades arbetet
om så att de medarbetare som tillsammans med BUP och vuxenpsyk medverkade vid
polisförhören avlastades alla ordinarie uppgifter och dessa togs över av kollegor på kontoret.
Några personer lånades över från ett annat lokalkontor och något senare tillfördes också en
extra arbetskraft från ett bemanningsföretag.
  I skolan ordnades informationsmöten med polisen, skolans lokala stödteam kallades in för
barnen och länshälsans personalkuratorer för att kunna ge stöd åt personalen. Efter ytterligare
någon dag begärde också socialkontoret personalstöd från länshälsan.

På tredje dygnet sammanträdde kommunens centrala krisledningsgrupp för extraordinära
händelser och vid det laget var de flesta organisatoriska problem lösta.
Krishanteringssystemet var i funktion.


Organisationen
I stort sett alla, de drabbade familjerna, tjänstemän inom olika förvaltningar och på olika
nivåer och externa samverkansparter, är eniga i sin uppskattning av
krishanteringsorganisationens effektivitet. Den kom igång mycket snabbt och fungerade
tillfredsställande. Detta trots att informationen om händelsen inte gått den officiella vägen,
uppifrån och ner i hierarkien, utan kommit "snett underifrån" via socialsekreterare som
polisen kände sen tidigare och litade på. Kommunledningen visade också stort förtroende för
professionaliteten och omdömet hos de medarbetare som polisen kontaktat och deras närmaste
chefer. De fick chansen att växa med uppgiften.
   Ledningen av krisarbetet kom att till stor del ligga på socialförvaltningen, vilket väl får
anses rimligt med tanke på händelsens karaktär. Det är inte heller något som ifrågasatts av
dem som intervjuats i samband med utvärderingen. Det socialkontor i centrala Huddinge som
polisen först kontaktat fick rollen av "spindeln i nätet" för det praktiska arbetet och inom
kontoret omfördelades som nämnt de uppgifter som inte ingick i krishanteringen. Det betydde
att alla fick mer att göra och möjligheten att få låna personal från ett annat socialkontor och

                                              39

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
från förvaltningens gemensamma utredningsresurs var ett välkommet tillskott. Dessutom
rekryterades en socialsekreterare från ett bemanningsföretag.

Inom Barn- och utbildningsförvaltningen svarade skolans ledning och personal för att arbetet i
skolan kunde fortgå som vanligt, så att eleverna skulle känna sig trygga med invanda personer
och rutiner. Alla uppfattade detta som självklart.

En organisatorisk miss i det allra första skedet var att skolan, där de drabbade barnen gick,
inte fått någon som helst förvarning av polisen. Detta ansågs nämligen kunna äventyra
polisens möjligheter att hemlighålla sin planering. Det var dock ingenting som kommunen
hade kunnat göra något åt.


Kommunikationen
Det är, med de data som ligger till grund för utvärderingen, svårt att uttala sig om den externa
kommunikationen, utifrån något annat perspektiv än kommunens eget. Alla tillfrågade
medarbetare tyckte det var utmärkt att kunna hänvisa nyfikna till förvaltningscheferna och till
texterna på hemsidan. Några hade ryktesvis hört att journalister tyckte det var besvärligt att
folk inte ville uttala sig.

Den interna kommunikationen fungerade inte helt tillfredsställande på alla plan. Delvis var
detta något som kommunens ledning inte kunnat göra något åt. Polisens starka sekretesskrav
gjorde att det var svårt för dem som visste något att dela med sig. Detta blev ett problem inom
det socialkontor som stod i centrum för arbetet. En "vi" och "dom" situation uppstod och den
sätter spår även i dagens arbete.
  Kommunikationen mellan förvaltningarna tycks ha fungerat utmärkt på ledningsnivå, men
mindre bra på operativ nivå. Personalen inom skolan visste mycket lite om hur
krishanteringen gick till och vilka tankegångar som styrde den. Man kan inte bara skylla detta
på sekretesskravet. I föräldragrupperna förekom till exempel, som ovan nämnts, regelbunden
information om hur utredningen hos polisen fortskred utan nämnande av namn eller
identifikationsdata. Något liknande kunde ha gjorts i samarbete mellan socialkontoret och
skolan, men det förefaller som om ingen riktigt tänkte i de banorna. Det fanns ingen
upparbetad kommunikationskanal mellan dem tidigare och de samarbetade inte heller nu.

Det faktum att skolans personal fick information om tillslaget alldeles för sent har
kommenterats av de flesta som uttalat sig personligen, såväl på ledningsnivå som av
medarbetare i båda förvaltningarna och i de minnesanteckningar från utvärderande träffar som
gjordes år 2003. Socialförvaltningen har ofta tagit på sig "skulden" för detta. Man tycker att
man borde ha kontaktat rektor genast på morgonen. Det var emellertid inte soc som startade
informationskedjan utan polisen. Där gjorde man bedömningen att soc (plus BUP och
vuxenpsyk) måste förvarnas för att kunna ta hand om brottsoffren, barn och familjer. Man
förlitade sig på att det var möjligt att här hålla sekretessen. Att skolans ledning och
klassläraren skulle behöva en förvarning var inte lika självklart.
  Med facit i hand är det lätt att se att krishanteringen hos skolans personal var betydligt
svårare och varade längre tid än hos socialförvaltningen. Även om avslöjandet också hade
mycket olika innebörd för lärare och socialarbetare så hade de direkt involverade i skolan
behövt något dygn att reagera på beskedet. Det är väl känt att akut chock skapar ett
känslomässigt vacuum som gör att det är svårt att ta in verkligheten. Detta hände i skolan, dit
ingen signal om "något stort med barn inblandade" hade nått. Man kan fundera på hur
                                              40

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
situationen skulle ha sett ut om rektor något dygn innan hade fått information liknande den
soc fick: "Tisdag morgon måste du själv och klass- och resurslärare i klasserna a och b infinna
er i skolan redan kl. 6 på morgonen. Vi kan inte säga mer än att det gäller barn och att många
är inblandade. Ni får absolut inte yppa detta för någon annan. Vi kommer att ge er mer
information när vi ses på morgonen." En sådan förvarning hade gjort att rektor kunnat
mobilisera sin personalstyrka i förväg. Den information om vad tillslaget gällde, som hon i
verkligheten fick när skoldagen redan börjat, hade då givits samma dag men ett par timmar
tidigare. Klassläraren skulle ha varit förberedd på att inga flickor skulle komma den dagen.
Ett gemensamt förhållningssätt kunde ha diskuterats, man skulle ha kunnat kontakta
stödteamets chef och kanske avdela någon person för en akut telefonjour.

  Kommunikationen till de drabbade familjerna tycks ha fungerat utmärkt. Mycken
information gavs under de regelbundna träffarna och svaren i intervjuer och enkäter är överlag
positiva i detta hänseende. Personer, som aldrig behövt anlita soc eller be kommunen om
hjälp tidigare, var djupt imponerade över de insatser som gjordes.


Samverkan
De drabbade familjerna har uppskattat den samverkan de kunnat se – mellan kommunens
socialtjänst, BUP och vuxenpsyk. Här bör väl polisen ha en eloge för att ha lagt grunden till
detta samarbete – en insats som inte varit synlig för de drabbade. Att det varit lätt att få tag i
någon att tala med, att man vetat vart man skulle vända sig och att de olika specialisterna har
samarbetat har varit mycket uppskattat, även av dem som inte använt sig av de resurser som
erbjudits.
  Samverkan mellan förvaltningarna har tangerats under rubriken Kommunikation ovan och
tidigare i rapporten under rubriken Relationer mellan berörda förvaltningar. Det rör sig om en
närmast "nedärvd" ovana att samverka. Kanske kan det ses som en utmaning för framtiden att
försöka bygga broar här?
  Samverkan med de externa parterna har överlag varit god och uppskattad. BUP och vuxen-
psyk och polisen har ju arbetat nära tillsammans med kommunens socialtjänst i de arbetslag
som hållit kontakten med de drabbade familjerna.
      Det märks i vårt samarbete med polisen, vuxenpsykiatrin, BUP – vårt samarbete i dag är präglat av ett
      annat tonläge – större förtroende. Det märks i vår grupp, vi har mer respekt o förtroende för dom och det
      har dom för oss också. Det blev ett ökat förtroende i chefsleden i kommunen. Och bland personalen en
      stolthet över att vi klarade det här.
      (Enhetschef soc)

Kyrkans representanter har haft en begränsad del i krishanteringen, främst i form av
medverkan i föräldragrupperna. Också de har uttryckt sin uppskattning av socialarbetarnas
professionalitet i samarbetet.


Personalomhändertagandet
De flesta som arbetat direkt med brottsoffren eller stått nära det arbetet har haft möjlighet till
samtal om sina upplevelser, i grupp eller individuellt. Det har då främst varit länshälsans,
Curera, medarbetare som utgjort detta stöd. I skolan har även stödteamets personal ställt upp.
Man var då ganska nöjd med det stöd man fick, men nu efteråt tycker en del att man borde ha
utnyttjat det bättre. Arbetet i det inledande skedet var så intensivt att man inte riktigt märkte
hur påverkad man blivit. Flera intervjuade tjänstemän beskriver det inledande skedets
                                                41

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
overklighet: "det var som på bio", "det var som att befinna sig i en Beck-film". Känslorna är
fortfarande starka och levande och det är vanligt att intervjupersonen berättar om
upplevelserna i presens – som om det gällde här och nu. I detta finns en klar parallellitet
mellan tjänstemännen och de berörda familjernas berättelser.
   De mest utsatta socialsekreterarna, de som var med vid själva tillslaget och de
efterkommande förhören, menar att Curera kom in för sent. De hade behövt debriefing direkt
när de kom tillbaks till kontoret. Deras upplevelser av att inte vilja lämna arbetsplatsen och gå
hem på kvällen, som beskrivits tidigare i den här rapporten tyder på en stark inre upprördhet
och de hade behövt sortera i detta känslosvall.
   Personal som lätt glöms bort är de som utgjort stödtrupperna – den icke direkt berörda
personal som sliter extra på grund av att deras kollegor arbetat hårt med krishanteringen.
Deras insatser har varit lika värdefulla, men inte blivit lika uppmärksammade.
   Nästan alla, skolan, socialtjänsten och stödteamet, uttrycker stor tacksamhet mot sina
chefer. Det verkar som om dessa chefer varit duktiga på att ge arbetet en klar struktur och se
till att medarbetarna orkat med sina uppgifter.
   Personalstödet på de högre nivåerna har varit nästan obefintligt. Man har inte funderat så
mycket över detta utan mer uppfattat det som chefens lott. Man har "pratat av sig" med
sidoordnade chefer eller hemma.

Avslut
En viktig del i ett arbete av den här speciella karaktären är att markera ett avslut – nu har vi
klarat av den här uppgiften, nu är det dags att summera och gå vidare. De flesta som var
engagerade på olika nivåer har aldrig gjort något riktigt avslut. Efter det oerhört intensiva
arbetet i början har man återgått till det vardagliga utan att riktigt ha summerat vad man gjort.
Den enda arbetsgrupp som markerat ett tydligt avslut är de enhetschefer som svarade för
arbetslagen och tillsammans med polisens brottsoffersamordnare träffades regelbundet under
de månader som förhör och utredningar pågick. De samlades en halvdag för att diskutera
igenom sitt arbete, utvärdera vad som varit bra och dåligt och sedan äta lunch tillsammans.
  Någon berättar att kommunen efter arbetet med Tsunami-katastrofen däremot anordnade en
avslutningsmiddag med tacktal från kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande för
väl genomfört arbete.

Berörda familjers uppfattning
Hälften av de berörda familjerna har inte deltagit i utvärderingen. Av dem som svarat är alla
utom två mycket nöjda med den hjälp och det omhändertagande de fått. En del har kontaktat
kommunens samverkansparter, BUP eller vuxenpsyk under de första månaderna. Som ovan
nämnt, under rubriken kommunikation, har flera uttryckt positiv förundran – man hade inte
förväntat sig att kommunen skulle ställa upp så mycket. – En person som är negativ har tyckt
att det varit besvärligt att bli uppringd av soc. En frånskild pappa blev aldrig kontaktad.

Man kan fundera över hur de föräldrar som hade barn i samma skola, men vars barn inte varit
utsatta eller kallats till förhör, tänkte och kände? Oroliga föräldrar till pojkarna i samma klass
hörde ju av sig på ett tidigt stadium när lärarna inte själva visste särskilt mycket. Andra
oroliga föräldrar ringde telefonväxeln och kopplades till telefonjouren. Kanske borde något
slags informationsforum ha öppnats också för andra föräldrar än de drabbade.




                                               42

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Krishanteringsarbetets effekter på lång sikt
Man kan i en del av intervjuerna se vad arbetet med krishantering och brottsoffer betytt på
lång sikt för enskilda medarbetare men också för kommunen.

Den viktigaste och mest positiva effekten torde vara det tillskott i kunskap och personlig
mognad som arbetet givit. I flera intervjuer berättas hur man vunnit viktiga lärdomar som
kommit till nytta. Man har lärt sig en del som man kan ha nytta av i nästa krissammanhang,
senast i arbetet med Tsunami - katastrofen. Detta gäller förstås de direkt inblandade. De som
varit mer perifert berörda är mindre nöjda. Ser man det i "läroperspektivet" har de heller inte
fått det som de direkt inblandade fått i form av säkerhet av att ha klarat arbetet med en
omfattande krishantering som uppmärksammats offentligt. – Om man kopplar denna nya
lärdom till den omvittnat goda organisation som växte fram i krishanteringsarbetet kan man
också uttrycka det som att en hel del av kommunens medarbetare lärt sig att känna med hjärtat
och tänka med huvudet– varje situation är ny, men man har lärt sig en del som man kan ha
nytta av i nästa sammanhang.

Man skulle också komma formulera denna erfarenhet som en rekommendation. Den
polisinspektör som skisserade det första omhändertagandet av brottsoffren kommenterar
också den positiva utvärdering av arbetslagens arbete som gjordes i september 2003 med att
fråga sig:

     Vad gör vi härefter? Hur man ska kunna hålla kvar och konservera de goda
     erfarenheterna. När man nu byggt upp en bra organisation och samverkan har man
     ansvar för att formalisera den genom någon form av samverkansavtal, som visar hur
     man kan arbeta i vissa typer av ärenden "för sen försvinner dom här människorna och
     får andra tjänster .. och om några år är det ingen som kommer ihåg det."




                                              43

Ecef utbildning, utredning, utvärdering
Referenser
Berlin, Y. (2005) Barnporrsajterna är en flykt. Intervju med Eva Hedlund, psykoterapeut.
Socionomen, 2005:6, 36-38.

Berlin, Y. (2005) Intresset för barnpornografi liknar annat missbruksbeteende. Intervju med
Börje Svensson, socionom och leg psykoterapeut. Socionomen, 2005:6, 34-36 .

Breakwell, G. (1986) Coping with Threatened Identities. London: Methuen & Co. Ltd.

Brunnberg, E. (2001) Media och socialt arbete. En explorativ studie av mediarapporteringen
som påverkansfaktor inom socialtjänsten i Sverige och England. Göteborgs universitet:
Nordicom Information,vol.23, 2001:2, 31-43.

Cullberg, J. (1975) Kris och utveckling. Stockholm: Natur och Kultur.

Franzén, E. C. (2001) Att bryta upp och byta land. Stockholm: Natur och Kultur.

Holstensson, P. (1999) Erfarenheter från krissamverkan i Örebro kommun "Pedofilkrisen"
1999. C-uppsats, Örebro universitet: Institutionen för Samhällsvetenskap, Avdelningen för
psykologi.

Lindström, M., Modig, S. & Nilsson, E. (2001) Socialtjänsten möter media – En kvalitativ
studie om socialtjänstens arbete vid två medialt uppmärksammande händelser. C-uppsats,
Örebro universitet: Institutionen för samhällsvetenskap, Socionomutbildningen.

Nilsson, L. (2003) Sexuell exploatering av barn – vad döljer sig bakom
sexualbrottsstatistiken? En kartläggning av polisanmälda och lagförda sexualbrott mot barn
med inslag av sexuell exploatering. Lotta Nilsson, Brottsförebyggande rådet. I: Utredningen
om kunskap om sexuell exploatering av barn i Sverige (S 2003:05).

Huddinge kommun (2004) PM angående Utvärdering av krishanteringen kring
barnpornografihärvan - kommunen, Dnr KS dir 2004/ 2004-08-17

Svedin, C.G. & Back, K. (2003) Varför berättar de inte? Om att utnyttjas i barnpornografi.
Stockholm: Rädda Barnen.

Westin, C. (1989) Tortyr och existens. Göteborg: Bokförlaget Korpen.




                                             44

Ecef utbildning, utredning, utvärdering

								
To top