Stenografiskt protokoll fr�n plenum den 19 april 2000 kl 13.00 by h1fpa24f

VIEWS: 12 PAGES: 46

									PLENUM den 19 april 2000 kl. 13.00.
TALMANNEN:
Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: vtm Erlandsson och ltl G-M Lindholm).
28 lagtingsledamöter närvararande.
Om befrielse från lagstingsarbetet den 19.4 anhåller vtm Erlandsson och ltl Lindholm.
Godkänt.

Talmannen har funnit anledning att granska protokollen från plenum den 17 april och har
därvid konstaterat att ltl Fredrik Lindqvist i sina mot ltl Boman riktade anföranden använt
uttryckssätt som kan anses förolämpande eller strida mot god ordning och således inte uppträtt
på det sätt 46 § LO förutsätter. Därför påpekar jag att ett sådant förfarande inte bör
förekomma i lagtingets diskussion.


Föredras för remiss ärende nr 1:

Landskapsstyrelsens framställning om ändring av landskapslagen om studiestöd. (FR nr
13/1999-2000).

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:
Herr talman!
Eftersom ansvariga ledamoten Gun Carlson är sjuk har jag lovat presentera framställningen.

Den förra landskapsstyrelsen tog fram ett betänkande om studiestöd och det betänkandet
innehåller en hel del förändringar av studiestödet. Men i betänkandet ingår vissa frågor som
måste justeras via lagändring som inte kan gå via förordning osv. Det är två punkter varav en
är ganska skyndsam, nämligen bostadsstödet. Om ni har följt med i debatten om vad som har
hänt på rikshåll har man tidigare kunnat erhålla bostadsstöd både via folkpensionsanstalten
och normalt studiestöd. Nu är alltting fört till studiestödet. Inga bostadsstöd går via
folkpensionsanstalten mera. Det är en av orsakerna till att det nu förs in i också vår
lagstiftning. På många sätt är faktiskt detta en förenkling för de studerande, för det har inte
alls varit så lätt att veta vilket system de skall följa och de som studerar borta skall gå till den
folkpensionsanstalten och anhålla om studiestöd. Det har varit beroende på om man bor
tillsammans eller om man bor ensam. Det har varit beroende på vilket hyresavtal man har osv.
För den studerande tror jag alltså att detta är ett redigare och ett bättre system att allting förs
via bostadsstödet och studiestödet. Vi har i betänkandet också framfört olika modeller hur
man kan gå vidare med detta, men det kommer in i förordningen och vår tanke är att man
skulle höja bostadsstödet. Vi tänkte oss möjligtvis att också höja själva studiestödet, men
bostadsstödet är kanske det mest lämpliga att gå in och höja, om man vill förbättra för de
studerande. Det är inte beskattningsbart och det är ändå boendet som i grunden är en stor
kostnad för de studerande.

Den andra saken som vi tar upp i lagframställningen är att man kan säga nej när det gäller
borgen om man anser det vara nödvändigt s.a.s. Hittilldags har det varit så att det har varit en
automatik i det; landskapsstyrelsen har varit borgenär för alla som vill ha studielån. Det har
visat sig på senare tid, tyvärr, att de som inte klarar av sina studielån har blivit allt fler. Frågan
är sedan om man ens hjälper dem med möjligheten till att ge borgen om det leder till att man
kanske för all framtid får ganska svårt att få ett förtroende i den bank man har anlitat. Det här
är ingenting som kommer att ske ofta, men möjligheten borde ändå finnas att man kan pröva
det. Närmare skall man sedan i förordning ta fram underlaget för varför man kan säga nej till
ett borgenskap.

När det gäller studielånen har vi också i framställningen tagit upp möjligheten att vi inte ger
ut studielånen för hela studieåret på en gång, utan terminsvis, om vi inte anser att det av skäl
kräver att man av någon anledning behöver mycket pengar i början av terminen. Jag vet att
det har funnits exempel på sådana som har farit så långt som till Amerika och studerat, där
man kräver ganska mycket terminsavgift i början på studieåret. Men för övrigt skulle vi gå in
för att faktiskt fördela studielånen så att inte alla pengar försvinner omedelbart i början av
studieåret.

När det gäller framställningen innehåller den andra ändringar men på förordningsnivå.

Ltl Eklöw:
Herr talman!
Framställningen om ändring av landskapslagen om studiestöd tar fram två olika
problemområden. Det första är rätten till bostadstillägg eller bostadsbidrag för den studerande.
Ändringen är en följd av lagarna som reglerar detta. Såsom landskapsstyrelseledamoten
Lindeman berättade har det gjorts ändringar i riket och dessa kommer att träda i kraft från
första maj.

Systemet har varit minst sagt krångligt i och med att de studerande har uppdelats i olika
stödtagargrupper och speciellt beroende på deras familjeförhållanden och studieort.

Förslaget till ändring i 9 § Bostadstillägg ökar rätten till tillägg att gälla även ägobostäder,
vilket vi anser vara berättigat. Såsom det skrivs i motiveringarna finns det kostnader även i
samband med en ägobostad och detta kan inte belastas en studerande, om han eller hon råkar
vara ägare t.ex. till en lägenhet på hemorten och bor i den.

Jag tänker inte desto mera beröra de olika formerna av studerande och deras rätt till
bostadstillägg antingen genom landskapsstyrelsens studiestödssystem eller genom
folkpensionsanstaltens bostadsbidrag utan uppmanar utskottet att reda ut om någon
samordning är möjlig och att en förenkling i ansökningsförfarandet kunde tas i bruk. En
orättvisa som borde lösas är att en studerande som delar lägenhet med en annan studerande,
vilket faller under det allmänna bostadsbidragssystemet, är beroende på den andras inkomster,
alltså inkomster som har funnits före man har flyttat ihop. Om en annan hyresgäst har haft
stora inkomster före studierna påverkas även den andras bidragssumma, fastän man inte ens
har känt varandra tidigare. Här bör ett individinriktat system införas. Man kan inte belastas för
den andras eventuella inkomster.

Herr talman!
Den andra frågan gäller 11 § om landskapsborgen för studielån. Där ifrågasätter vi
skrivningen i 3 mom.: ”Om det är sannolikt att en studerande kommer att missköta studielånet
har han eller hon inte rätt till landskapsborgen för studielån.” Vem kan bedöma
sannolikheten? Kommer det att finnas risk för godtycke? Kan man bedöma att en studerande
som börjar sina studier redan har ett beteende som tyder på att hon eller han inte kommer att
sköta sina lån! Det står i de allmänna motiveringarna att under åren har antalet lån som
bankerna har sagt upp ökat och landskapsstyrelsens ansvar som borgensman har trätt i kraft,
men man säger inte hur många det gäller och om det är fråga om stora, betydande summor
som landskapet på det här sättet har gått miste om. Vi bör inte ändra systemet så att en orättvis
bedömning av den studerandes kommande beteende i samband med låneåterbetalning blir
avgörande i borgensgivningen.

Det är viktigt att utskottet reder ut denna fråga och hur det kommer att slå för de enskilda
låntagarna.

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:
Herr talman!
När det gäller samordningen med folkpensionsanstalten eller via studiestöden är det precis det
som kommer att hända nu att det blir ett enhetligt förfarande, alla får sina bostadsstöd via
studiestödet. Också när det gäller de enskilda studerandena kommer de att behandlas som
enskilda, oberoende om de bor tillsammans eller inte. Det är den egna ekonomin som är
avgörande. Detta har varit ett av problemen, just genom folkpensionsanstaltsförfarandet, att
två studiekamrater som bott ihop men som inte har haft ett gemensamt ekonomiskt hushåll
överhuvudtaget ändå har varit beroende av de tidigare inkomsterna. Det har varit besvärligt,
men det faller bort.

När det gäller borgensansvaret är det bankerna som den som vill ha ett lån för dialogen med
och hittills har banken naturligtvis sett tryggheten i att landskapet alltid ger borgen. Tanken är
naturligtvis att, precis som med vilka andra lån som helst, skall banken föra ett resonemang
med den studerande; om det visar sig där att det finns orsak – min bedömning är att det
naturligtvis inte är någon regel, utan närmare ett undantag – skall det ändå finnas möjlighet att
någon gång kunna säga nej. Det är det som skall fastställas närmare i en förordning.

Ltl Eklöw, replik:
Herr talman! Det viktiga är att de enskilda studerandena inte hamnar i kläm på förhand i
borgens-förfarandet därför att om man talar om sannolikhet är det väldigt svårt att bedöma.
Där tycker jag att man måste vara mycket noga med bedömningarna.

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:
Herr talman!
Jag tror att vi är helt överens om att vi inte vill ställa till det för den enskilda studeranden. Det
är nästan tvärtom att vi ibland har gjort den bedömningen när vi har hamnat i den situationen
att vi måste betala oskötta lån tillbaka till banken att man kanske har stjälpt i stället för hjälpt
för framtiden för de studerande. Tyvärr kan man konstatera att det kan vara ganska små
summor som borde ha kunnat retts upp för den enskilda i stället för att kanske få ett sämre
förhållande till banken. Det är naturligtvis så att det måste finnas en grundorsak, inte ett
antagande bara att det kan gå så. Nog måste det för den studerande finnas tydliga orsaker till
varför man avslår en borgensansökan.

Ltl Sundback:
Herr talman!
Jag har egentligen bara några frågor till landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman. Den
första frågan är om de förändringar som föreslås nu desamma som man gör i rikslag? Betyder
det alltså m.a.o. att åländska studerande får samma förmåner som motsvarande studerande i
riket? Jag kan tänka mig att med bostadstillägget är det så.

När det gäller landskapsborgen för studielån skulle jag gärna se att vi fick klargjort vilka
villkoren är i riket och på Åland. Förslaget som man nu lyfter in att man skall kunna avslå en
anhållan om landskapsborgen är väl till för att stävja något slags missbruk. Jag drar mig till
minnes att ledamoten Lindqvist började sin politiska karriär genom att attackera mig i en
insändare för slapphänt vad gäller beviljande av studiestöd och –lån. Han såg det som ett
uttryck för hur socialdemokratin breder ut sig och förslappar medborgarna! Jag tror att då var
missbruket enligt Fredrik Lindqvist att de studerande köpte korgar av mellanöl för pengarna.
Månne det fortfarande ligger så illa till - eller vad är det för slags missbruk som man hänvisar
till? Jag förstår tanken, och det ligger väl en moralisk försvarbar motivering bakom förslaget,
att man skall inte bevilja studielån åt unga människor om de inte använder dem för att
finansiera sina studier, utan använder pengarna på något annat sätt, men hur vet man det och
hur man kan stävja det på förhand? Om det är så att lånet har missbrukats, så tycker jag att det
borde vara så att landskapsborgen helt enkelt inte borde kunna nyttjas. Det är det som borde
rättas till. Det kommer att bli oerhört svårt att säga att Kalle Andersson och Stina Petterson,
de skall inte ha, för de har inte skött sig! Hur skall vi kunna garantera rättssäkerheten i en
sådan lagstiftning. Jag tycker nog att här måste landskapsstyrelsen klarare redogöra för vari
misskötseln av studielånet består, vad är det man grundar sig på för slags konkreta
erfarenheter och hur har man i praktiken tänkt sig att pröva detta? Vi kan inte lämna det till
något slags förordning hur landskapsstyrelsen skall pröva enskilda människors rätt till
studielån utan det måste väl stå i lagen i så fall. Här fordras det mera information. Det kan
hända att det kommer i utskottsbetänkandet, men från framställningen är det svårt att se hur
detta skall genomföras utan att det uppstår ett politiskt godtycke.

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:
Herr talman!
När det gäller bostadsstödet och förhållandet till rikets bostadsstöd kan jag konstatera att det
är minst samma förmåner. Det är något bättre på Åland. Ett exempel på det är att man på
rikshåll fortfarande tar hänsyn till den andras ekonomi, om man är ett gift par eller
samboförhållande osv., medan vi tar varje enskild individ, dvs. bor en studerande tillsammans
med någon som arbetar t.ex. delar man på hyran och det är halva hyran som tas i beaktande.
Det skiljer alltså till det bättre, men det är ingenting som är sämre, utan det är några
förändringar som är till det bättre.

När det gäller boregnärsförhållandet är det så att det är banken i dag som upprättar lånen och
sköter det helt och hållet, så det är där som beredningen skulle ske och i några enstaka fall,
utgående från den utredning som görs, skulle man ha en dialog med borgenären,
landskapsstyrelsen. I förslaget är det sagt att det skulle tas in i förordningen och inte i lagen,
och det är någonting som utskottet i så fall får diskutera om man tycker att det borde komma
in i lagen. Vi håller precis på med förordningen och lyckas vi med den kanske vi t.o.m. kan få
ett förslag på hur förordningen ser ut till utskottet, men det kan jag inte lova till hundra
procent.

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Förstår jag landskapsstyreledamoten Lindeman rätt att bankens tjänstemän och
landskapsstyrelsen skulle föra interna diskussioner om enskilda låntagares möjligheter att
klara av sina åtaganden och på basen av dem skulle man alltså besluta om landskapsborgen
skall beviljas eller inte? I så fall tycker jag inte att det är acceptabelt. Det kan inte vara ett
sådant förvaltningsförfarande, utan det måste vara två helt separata beslut och det är det som
gäller landskapsborgen som är av allmänt intresse och där den enskildas rätt gentemot
myndigheten måste garanteras i lag.
Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:
Herr talman!
Naturligtvis är det inte så att man skall sitta och diskutera de enskilda varje gång, utan normalt
sett som det är i dag är det banken som tecknar avtal om ett lån med den enskilda studeranden.
Automatiskt är det landskapsstyrelsen som är borgenär. Från bankens sida är det tryggt; man
behöver inte ifrågasätta den enskildas ekonomi överhuvudtaget eftersom landskapet borgar
när det inte fungerar. Men om banken i dag kommer fram till ett annat beslut, när man gör en
utredning om den enskilda, är det arbetsgruppens tankegångar att man skall informera
landskapsstyrelsen. Vi har inte tänkt göra en separat utredning med varje person som vill ha
lån. Så har tankarna varit i arbetsgruppen i det här fallet.

Det frågades också vad problemet är. Problemet har i allmänhet uppstått efter studierna, att
man inte har rett upp sina studielån utan blivit efter med dem i många, många år och hamnat i
den situationen att man inte har betalat dem. Vi har inte gjort någon utredning över vad man
använder studielånen till; förhoppningsvis skall det vara till studiekostnader. Man kan
konstatera att studielån används mera av dem som studerar på hemmaplan på Åland än de
som studerar borta. Rent generellt är det också större problem här. Det är lite förvånande
eftersom man skulle kunna tycka att de som studerar utanför Åland skulle ha större kostnader
och kanske vara mera beroende av studielån än de som studerar på hemmaplan.


Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Det är någonting som inte stämmer i resonemanget. Å ena sidan säger
landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman att borgen beviljas automatiskt och banken gör
inga större ekonomiska bedömningar om låntagarens möjlighet att betala tillbaka eftersom
samhället ansvarar för lånen. Men varför skulle de nu plötsligt börja göra utredningar med
stöd av den här lagen? Samhällets borgensansvar fortsätter väl? Jag tyckte att
landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman ändå sade att om de från bankens sida börjar
göra en utredning är det på basen av den utredningen som landskapsstyrelsen skall säga nej
till en borgensförbindelse. Men så menar jag att det inte kan gå till. Det är ingen Rule of Law.
Det är att följa en privaträttslig organisations bedömning i förvaltningen och det är inte
baserat på lag.

Detta med rättssäkerhet blir svårare och svårare för varje dag för Ålands
självstyrelsemyndigheter att klara av. Men så där kan det inte gå till – det är nog ett som är
säkert!

Ltl Lindqvist, replik:
Herr talman!
Ltl Sundback påminner mig om något som jag själv inte kommer ihåg! Det stämmer som ltl
Sundback säger att det var ltl Sundback som fick mig att bli politiker en gång i tiden! Vad
gäller fallet med ölkorgarna måste jag säga att jag exakt inte minns, men däremot har jag
påtalat ett antal gånger för en tid sedan att studiekrediterna har nog utnyttjats till annat än
studier. Det handlar nog om ett ytterst fåtal gånger som det sker, men det sker. Lagändringen
handlar om en skärpning av villkoren för utgivning av krediterna. Jag tror nog att
kulturutskottet kommer att komma till ett bra betänkande när de har fått diskutera ihop sig.

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag kan tänka mig att ltl Lindqvist inte vill komma ihåg insändaren, för den var så grotesk i
alla avseenden, men jag kommer desto bättre ihåg den eftersom jag blev offer för alla de
osakligheter som stod i den. Men nu är frågan här i lagtinget och ltl Lindqvist har nu alla
möjligheter att stävja det missbruk som han en gång har påtalat och som han gjorde mig
ansvarig för. Nu gäller det att själv ta ansvar för de åsikter som man har.

Ltl Lindqvist, replik:
Herr talman!
Jag ber ltl Sundback om ursäkt om jag har varit grotesk och otrevlig för flera år sedan i en
insändare. Jag måste upprepa att jag är fortfarande medveten om att dessa problem finns, men
jag har ingen lösning på dem. Vi ger ut studiekrediter och hur de används är en fruktansvärt
svår fråga att hålla koll på, ltl Sundback. Vi kan inte kontrollera hur studenterna använder
pengarna. Det vore att gå lite för långt.

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag tycker att i och med ursäkten kommer åtminstone den frågan att vara utagerad för min del.
Jag har inte mera att tillägga om den gamla politiska oförrätten. Det som dock kvarstår är
påståendet att det eventuellt finns sådana lån som beviljas och används på ett sätt som inte är
avsett enligt lagen. Då menar jag att detta att man ger en landskapsborgen borde på något vis
utformas så att den inte till hundra procent tvingar samhället att ta ansvar utan att
ungdomarna, om det är det som vi vill, också skall ha ett ansvar. Då kanske man måste titta på
hur den är utformad.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Wiklöf:
Herr talman!
Jag tror inte att man kan förutsätta att bankerna skall bli mycket mera rigorösa i sina
behandlingar av studiestödsfrågorna eftersom man de facto har en landskapsgaranti att falla
tillbaka på. Min fråga är snarare den: Landskapsstyrelsen har väl fortsättningsvis regressrätt
mot de studerande och utnyttjas den?

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:
Herr alman1
Den har nog utnyttjats. Vi har lyckats mer eller mindre bra på det sättet; många gånger har det
varit ganska svårt och besvärligt att få tillbaka de pengar som det har rört sig om. Det har varit
små summor som har gett mycket mera arbete än vad det har varit att få tillbaka pengarna,
men visst har regressrätten utnyttjats.

Ltl Wiklöf, replik:
Herr talman!
Jag tror i alla fall att det är svårt att i förväg döma en människas handlande när det gäller
avsikter och förmåga att klara skulder. Människor som en viss tid av sitt liv kanske uppträder
som rena odågorna kan nästa period vara rena stjärnorna. Jag tror också att de förutfattade
meningarna om människors benägenhet att klara sina åtaganden är ganska så farliga att ge sig
in på och att man där har en absolut decicerad mening. Lite försiktighet tror jag att gagnar
den här saken också.
TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till
kulturutskottet.


Föredras för remiss ärende nr 2:

Landskapsstyrelsens framställning om ändring av landskapslagen om besiktning och
registreing av fordon. (FR nr 15/1999-2000).

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:
Herr talman!
Landskapsstyrelsen föreslår att två paragrafer i landskapslagen om besiktning och registrering
av fordon nr 19/1993 ändras. I 11 § införs ett krav på årlig kontrollbesiktning av ambulanser
och i 32 § föreslås en uppmjukning av kravet på var registreringsskylten skall placeras på
traktor och motorredskap. Detta är alltså ingen stor ändring. Den har föranletts av ett EG-
direktiv, nr 96/96 av den 20 december 1996, om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftning om provning av motorfordons- och tillhörande släpfordonstrafiksäkerhet. Enligt
direktivet skall ambulanser kontrollbesiktas ett år efter tidpunkten för första användning och
därefter en gång om året, vilket inte sker nu enligt den åländska lagstiftningen. Därav den
ändringen.

I 32c § sägs att registreringsskylten på traktor skall fästas fram på. Denna bestämmelse
stämmer inte helt överens med verkligheten eftersom många nya traktorer i dag enligt uppgift
från motorfordonsbyrån utrustas med skylthållare och belysning för detta på bakändan av
hytten. Det är alltså en mycket praktisk ändring.

Ltl Sune Mattsson:
Herr talman!
Precis som landskapsstyrelseledamoten Sundman sade är det ingen större förändring, utan
faktiskt en förbättring; att man besiktar ambulansen varje år är ju en trafiksäkerhetsåtgärd. Det
hade kanske kunnat göras utan lagändring, men eftersom det skall harmonisera med EU:s
lagstiftning är det riktigt att man ändrar lagen. Registreringsskylten ser jag också som en
väldigt liten detalj; det spelar väl ingen roll om skylten sitter bak eller fram utan det viktiga är
att den finns där. När man ändrar detta skulle man också titta på polisbilarna. Polisbilarna är
registrerade som privata fordon och har inte besiktningsskyldighet varje år. Eftersom de ofta
används som utryckningsfordon borde man kräva en årlig besiktning. Dessutom transporterar
de folk, precis som taxibilar som besiktas varje år, de transporter folk både med och mot deras
vilja och därför tycker jag att man kunde titta på om mna kunde inkludera polisbilar.

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:
Herr talman!
Ltl Sune Mattsson påpekade att de här sakerna kanske kunde genomföras utan en lagändring,
men de facto är lagen så pass tydlig att det skulle bli olagligt att sätta t.ex. registerskylt bak på
en traktor, så därför måste ändra; annars är det som sagt en väldigt praktiskt sak.

Vad gäller polisbilarna kan utskottet titta på den saken. Det är ingenting som EU kräver.
Slutligen vill jag säga, precis som ltl Mattsson konstaterade, att det är en förnuftig ändring.
Ifjol var det flera tillbud med ambulanser i Sverige och ambulanser är utryckningsfordon som
används mer sällan än polisbilar, så därför är kontrollen viktigare för ambulanserna att de
ständigt är i skick.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avlsutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.


Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

Lagutskottets betänkande nr 7/1999-2000 angående ikraftträdande av 1992 års konvention om
skydd av Östersjöområdets marina miljö. (RP nr 4/1999-2000).


Först tillåtes allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till den i
presidentens framställning ingående förordningen eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen
diskussion.

Förordningen förelägges för lagtingets bifall.

Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till förordningens ikraftträdande i landskapet
Åland.

Förelägges motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling
godkänt motiveringen.

Ärendets tredje behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.


Föredras för andra behandling ärende nr 4:

Näringsutskottets betänkande nr 4/1999-2000 om sänkning av kommunalskatten för
samfund. (FR nr 12/1999-2000).

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.
Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående
lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Förfaringssättet är godkänt.
Föreläggs lagförslaget för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Ärendets andra behandling
är avslutad.

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

Näringsutskottets betänkande nr 4/1999-2000 angående ändring av landskapslagen om stöd
för skogsbruksåtgärder. (FR nr 9/1999-2000).

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.
Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående
lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Förfaringssättet är godkänt.
Föreläggs lagförslaget för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Ärendets andra behandling
är avslutad.
Föredras för första behandling efter bordläggning ärende nr 6:

Näringsutskottets betänkande nr 3/1999-2000 om ny arbetsmarknadspolitisk lagstiftning.
(FR nr 5/1999-2000).

Ärendet bordlades den 17.4.200. Först tillåltes diskussion. Efter avslutad diskussion kan
enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks
inte sådant förslag eller får det inte stöd av tillräckligt många ledamöter förklaras första
behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras
ärendet till stora utskottet. Diskussion.

Ltl Sundback:
Herr talman!
Näringsutskottet har lämnat ett omfattande och i många avseenden mycket intressant
betänkande. Utskottets ordförande Anne-May Pehrsson hade enligt min mening en alldeles
strålande presentation av betänkandet och det är bara att gratulera utskottet till framgångarna.

Nu när jag har börjat så positivt är det nästan oundvikligt att fortsätta i samma stil, så jag
måste på något sätt ändå komma till de kritiska kommentarer jag också har. Det som jag fört
vill säga att är mycket bra här är att utskottet har försökt ta ett politiskt grepp om
arbetsmarknadspolitiken och man har hyfsat till en mycket bristfällig framställning som
landskapsstyrelsen har lämnat. Man har diskuterat arbetsmarknadspolitikens mål och medel
och i konsekvens med det har hela lagen strukturerats om och man föreslår en klarare
organisation och en ansvarsfördelning av myndighetsåtgärderna som svarar mot de
institutioner vi redan har och den arbetsmarknadspolitik som förs. Man har lagt till två mycket
väsentliga saker, dvs. yrkesvägledningen och arbetskraftskommissionen - och det är nästan
obegripligt hur landskapsstyrelsen lyckades undvika det i sin framställning.

En annan klar förbättring är hänvisningen till registerlagstiftningen, och det är ett kärt tema
åtminstone för mig som ständigt upprörs över den bristande rättssäkerhet som man ser att
utvecklas i vårt samhälle, men här har då utskottet gjort ett mycket viktigt och betydelsefullt
arbete.

När det kommer till själva organisationen har jag en lite annan uppfattning ändå än utskottet.
Man nämner om den nya myndigheten som kallas Ålands arbetsmarknadsbyrå. Byrån skall,
som de flesta byråer, syssla med verkställighet, dvs. syssla med de dagliga rutiner, åtgärder
och beslut som verksamheten har enligt lag och andra beslut. Dessutom vill man att själva det
övergripande ansvaret skall ligga på landskapsstyrelsen, också vissa andra avdelningar, som
utbildningsavdelningen. Detta är också en ganska naturlig och logisk följd av det resonemang
som utskottet för om arbetsmarknadens mål och medel, men det saknas en aktör -
arbetsmarknadens parter. I denna lagstiftning har de organisationerna en särskild position. Det
visar sig också av att man talar om att ILO-konventionen måste beaktas i samband med
lagstiftningen. Det är alltså min principiella kritik mot resonemanget att
arbetsmarknadsorganisationerna inte har givits en jämlik position med landskapsstyrelsen och
arbetsmarknadsbyrån i vissa frågor. Det är ganska ovanligt med ett trepartsförhållande, men
just i den här lagstiftningen finns den antydd och borde ha beaktats ytterligare. Det är alltså
utgående från det här som jag kommer att föreslå några ändringsförslag.

Det finns en annan principiell sak som jag vill nämna innan jag går in på några konkreta
frågor. När lagen presenterades här i lagtinget var åtminstone den socialdemokratiska gruppen
ganska upprörd över den människosyn som man kunde se återspeglad i lagstiftningen, dvs. att
arbetskraften eller de arbetssökande eller den befolkning som alltså försörjer sig genom
framför allt lönearbete inte sågs som subjekt i lagstiftningen utan som objekt. Det var alltså,
som vi uppfattade det, ett över- och underordnat förhållande mellan arbetsgivarparten, och
landskapsstyrelsen ställde sig ganska ensidigt just på den partens sida. Så menar vi att det inte
får vara i en modern arbetsmarknadslagstiftning. I riket talar man inte heller om
arbetsmarknadspolitik i den motsvarande lagstiftningen, utan man pratar om
arbetsmarknadsservice. Här nämns också om den "bosatta arbetskraften". Det är alltså ett
synsätt på människor som ganska anonym, som inte räknar egentligen med människor av kött
och blod, utan det är något slags ekonomisk enhet inom näringslivet eller arbetsmarknaden.
Vi skulle gärna se att detta ändrades och blev mera modernt. Lagen kunde mycket väl heta lag
om arbetsmarknadsservice. Begreppet används senare i lagstiftningen, men lagen heter
fortsättningsvis arbetsmarknadspolitisk lagstiftning och där får de personer som söker arbete
via arbetsförmedlingen eller utbildning rollen mest av objekt och inte att de är objekt och att
lagen skall stötta deras rättigheter.

Herr talman!
Den största invändningen som vi har är att man i näringsutskottets betänkande har ändrat om
ledningsgruppen; man talar om en styrelse, och det återspeglar naturligtvis den logik som
utskottet har: att det är landskapsstyrelsen som sköter den övergripande politiken och så
tillsätter den en styrelse som s.a.s. följer upp den politik som landskapsstyrelsen och lagtinget
har slagit fast. Sedan menar man att styrelsen skall tillsättas av landskapsstyrelsen. Det är
alltså här som vi inte delar näringsutskottets uppfattning. Det skulle för övrigt vara bättre att
kalla den ledningsgrupp ur den synvinkeln att då betonar man mera trepartsförhållandet. Vi
anser att den borde representeras av arbetsgivar- och arbetsmarknadsorganisationerna på ett
jämlikt sätt. I framställningen tar man upp den här principen. Man säger att "Enligt ILO:s
konvention nr 88 om arbetsförmedlingens organisation skall lämpliga anordningar vidtas för
att genom rådgivande nämnder trygga samverkan med representanter för arbetsgivare och
arbetare vid arbetsförmedlingens organiserande och verksamhet samt vid
arbetsförmedlingspolitikens fortsatta utveckling. Arbetsgivarnas och arbetarnas representanter
skall utses lika till antal efter samråd med de representativa arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna." Det här är nog det som borde gälla, om vi skall leva upp till
ILO:s konvention, och det är ju både landskapsstyrelsens och näringsutskottets ambition,
såvitt jag kan förstå av de allmänna motiveringarna och detaljmotiveringarna.

När det gäller frågan om de arbetande människornas människovärde finns det en paragraf som
jag spontant tycker att borde strykas, nämligen de s.k. ordningsreglerna. Men om inte det kan
göras tycker jag ändå att tiden för uteslutning på grund av att man trilskas eller inte sköter sig
inte skall vara sex månader utan att den bör sänkas till högst två. Jag är inte riktigt säker på
det, men jag tror att det är så i nuvarande lagstiftning och jag ser inte varför vi skulle skärpa
det straffet.

Herr talman!
Det är en sak som inte finns med i så hög grad här, nämligen detta med yrkesinriktad
vuxenutbildning och yrkesutbildning överhuvudtaget. Det skulle enligt oss ha varit tid att ta in
det i det som kallas arbetsmarknadsservice. Det är just den mera positiva synen på arbetslivet
och på enskilda människors både motivation och vilja att delta i arbetsmarknaden. Men detta
finns inte här. Det regleras i och för sig i separat lagstiftning, men det är fortfarande enligt
oss lite ålderdomligt, men vi får väl ge oss på den punkten och hoppas på förnyelse av
lagstiftningen i ett annat sammanhang. Det som jag däremot kommer att föra fram är att det
står i lagen att personer som inte kan finna lämpligt arbete eller med vanliga
arbetsförmedlingsåtgärder, dvs. placering eller utbildning, kan erhålla arbete borde få
individuella planer eller program. En av mitt livs största erfarenheter är att varje människa,
och jag känner både personer som klassas som utvecklingsstörda och som på annat sätt inte
klarar av en vanlig arbetsplats, men den betydelse det har för dem att få ett arbete, en
arbetsplats och en arbetsgemenskap kan inte ersättas av varken pengar, terapi eller
fritidssysselsättningar, hur meningsfulla de än kan vara, utan det är det viktigaste för de flesta
av oss för att känna vårt sociala värde. Och om man inte garanterar detta tydligare i lagen är
det risk för att
dessa personer bollas mellan myndigheterna.
Herr talman!
I sin presentation av betänkandet hade utskottets ordförande en mycket viktig del i sitt
anförande om lagstiftningens relation till de grundlagsenliga rättigheter som finns i Finlands
nya grundlag. Utskottet hade då beslutat att inte ta in det resonemanget i betänkandet, vilket
jag tycker att var lite tråkigt, för vem är det som skall ta ställning, vem är det som har
tolkningsföreträdet när det gäller självstyrelselagen i den här frågan om inte lagtinget. Jag kan
förstå att man tycker att det är svårt och problematiskt, men det är som jag ser det vår
skyldighet att ta ställning i den här frågan: Skall självstyrelselagen anpassas till grundlagen
eller är det vår behörighet att avstå från att lagstifta om t.ex. sysselsättningsfrågorna? Det är
inte min personliga uppfattning att vi inte skall lagstifta, utan tvärtom, jag vill ha ytterligare
skydd för den arbetande befolkningen, men själva den principiella frågan är intressant och just
med hänvisning till det tycker jag för min del att det är viktigt att framställningen tas till stora
utskottet, som av historiska skäl hade en andra-kammar-funktion och skulle pröva just
behörighetsfrågor och laglighetsfrågor. Att beredningen sedan har varit så omfattande i
lagtinget tycker jag ytterligare motiverar att framställningen förs till stora utskottet, som får
granska förslaget. Även om det är mycket bra, så är det mänskligt att man missar någonting,
ch det händer oss alla.

Herr talman!
Jag föreslår alltså att ärendet förs till stora utskottet efter diskussionen.

Ltl Sarin Grufberg, replik:
Herr talman!
Det har varit en mycket bristfällig framställning från landskapsstyrelsens sida som har
bearbetats i utskottet. Bearbetningen har varit omfattande och genomgripande och det har
blivit en bra produkt. Där finns fortsättningsvis vissa frågetecken, som ltl Sundback just tog
upp.

Vad gäller sammansättningen i ledande organ är det givetvis så att ILO-konventionen skall
följas. Det har vi också utgått från i utskottet, även om vi inte har sagt att exakt så och så skall
sammansättningen se ut. När det gäller ledningsgruppen, som nu har blivit "styrelse", skall
enligt gängse definitioner inte en ledningsgrupp stå utanför byrån, utan en ledningsgrupp är
innanför för att också se till de uppgifter som ledningsgruppen enligt landskapsstyrelsens
förslag skulle ha och som vi anser att styrelsen skall ha i stället. Den bättre formuleringen är
alltså "styrelse".

Vi har försökt att konsekvent utgå från subjektsprincipen och inte objektsprincipen, men i och
med att ändringarna i lagförslaget har varit så omfattande är det möjligt att man har brustit
någonstans när det gäller definitionerna och skrivsätten.
Jag är glad för att ltl Sundback har påpekat och understött just detta med kommission, register
osv.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora
utskottet?

Ltl Sundback: Herr talman! Jag föresllår att ärendet remitteras till stora utskottet.

Ltl Sjöblom: Herr talman! Jag understöder ltl Sundbacks förslag om remiss till stora
utskottet.

TALMANNEN: Ltl Sundback, understödd av ltl Sjöblom, har föreslagit att ärendet skall
remitteras till stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet, dock så att
ärendet alltid skall remitteras om minst åtta ledamöter omfattar förslag om detta. Jag ber
därför de ledamöter som omfattar ltl Sundbacks förslag att resa sig. Talmannen konstaterar att
lagtinget omfattat förslaget om remiss till stora utskottet, då förslaget har omfattats av minst
åtta ledamöter. Ärendet överlämnas därför till stora utskottet. Ärendets första behandling är
avslutad.



Föredras för remiss ärende nr 7:

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. lagmotion med förslag till landskapslag om ändring av 1 §
landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lag om utkomststöd. (LM 2/1999-
2000).

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

Ltl Sundback:
Herr talman!
Vi har i dag för en liten stund sedan fått veta att de studerandes bostadstillägg skall justeras så
att de är minst lika bra som motsvarande stöd i riket. Vi vet också att barnbidraget på Åland är
bättre än motsvarande i riket och det finns många andra stöd, inte bara sociala stöd, som är
bättre än i riket. Men det finns åtminstone två stöd som är sämre och det gäller de personer
som kanske har det sämst ställt i vårt samhälle. Det är väldigt konstigt om man skall bara
garantera de välbeställdas sociala trygghet, men inte de som har det svårast. Det är någon
slags omvänd Robin Hood-politik att ta från de fattiga och ge åt de rika. Vi har varit med om
det förut i och för sig i lagtinget, men jag kan väl ändå inte tro att det är någon riktigt avsiktlig
politik från landskapsstyrelsens sida, utan i första hand är det väl en fråga om bristande
intresse för hur de som har de svårt i samhället riktigt har de, utan det är de grupper som har
förmåga att skrika högre och högst som får sina behov tillgodosedda.

Därför, herr talman, har vi från socialdemokraterna skrivit en lagmotion som går ut på att de
som tvingas av olika skäl,för att klara sin försörjning, uppbära utkomststöd skall ha minst
samma stöd som man har i riket. Det är så att vi här har en lag som, även om den i mycket
hög grad påminner om rikslagen, inte är en blankettlag i det avseendet att den korrigeras när
motsvarande lag i riket ändras, vilket gör att utkomststödet ligger efter på Åland jämfört med i
riket. Det är ganska uppseendeväckande om man tänker på att livsmedelspriserna är så
mycket högre på Åland. En nyligen av landskapsstyrelsen gjord utredning visar att i
genomsnitt är livsmedelspriserna 11 procent högre och det är ju så att de människor som har
de minsta inkomsterna de äter också, och vill äta lika mycket som alla andra, och det betyder
att de får betala ett väldigt högt pris för det som många av oss tar som någonting givet varje
dag.

Detta med utkomststöd är också en fråga som berör de grundlagsenliga rättigheterna och vi
menar att man både i fråga om grundlagen och självstyrelselagen kan läsa att ålänningarna
skall ha minst samma rättigheter som i riket. Det står t.o.m. i självstyrelselagen att man skall
sträva efter att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i
riket. Om man sedan ser på grundlagen följer det ganska så tydligt att den politiskt enda
möjliga slutsatsen är att vi kan inte på Åland ha ett sämre utkomststöd än man har i riket.

Det är väldigt brått med studiestödslagen och bostadstillägget, för det kan hända att någon
annars får ett sämre bidrag i höst än motsvarande grupper studerande i riket. Nu har det redan
gått fler månader när motsvarande grupper på Åland har lyft ett sämre utkomststöd än man
gör i riket. Jag hoppas att social- och miljöutskottet prioriterar lagmotionen så att den kan
träda i kraft samtidigt som den som vi i dag har fått av landskapsstyrelsen som gäller de
studerandes rätt till lån och bostadstillägg.

En annan sak, herr talman, som motionen inte direkt tar upp, men som jag vill att
landskapsstyrelsen skall ta ställning till är att det finns en lag som vi har från 1976 om
tryggande av underhåll för barn. Den lagstiftningen är ålderdomlig eftersom man i riket helt
har lämnat den, men vi tillämpar en gammal lag. Det är i och för sig inte så ovanligt, men det
är väldigt trist när det drabbar enskilda människor. Det är nämligen så att i riket spelar det
ingen roll om man har först varit frånskild och uppburit underhållsstöd och sedan gift sig eller
flyttat in i ett nytt samboförhållande så uppbär man samma underhållsstöd. Men hos oss är det
inte så. Här gör man skillnad på om modern, som det vanligen är fråga om, lever ensam med
ett barn eller flera eller om hon ingår i ett nytt samlevnadsförhållande. Detta tycker vi också
att är väldigt besvärande och det bör rättas till så fort som möjligt.

Ltl Erland:
Herr talman!
Om det är så att man på Åland har sämre möjligheter till utkomst på grund av sociala skäl
eller har en sämre situation än i riket, så går det emot vår lagstiftning både i självstyrelselagen
och i den s.k. garantilag som togs före den nya självstyrelselagen trädde i kraft. När vi i
liberalerna tog del av socialarbetarnas påpekande om att utkomststödet hade reglerats i riket
enligt ett indexförfarande men här undersökte vi frågan och kom fram till att det inte är så
enkelt. Nu finns lagmotionen och det är tillfälle att reda ut detta.

Jag skall i alla fall ta upp lite av bakgrunden när vi behandlade detta i social- och
miljöutskottet för några år sedan. Då var det så att vi från utskottets sida ville att lagen skulle
kopplas till rikslagen med en automatisk justering när man justerade lagen i riket. Det var inte
på grund av att vi misstrodde landskapsstyrelsen eller lagtinget om att kunna sköta frågorna
eller lagstifta själv på Åland, utan det var för, åtminstone var mitt intryck det, att
lagstiftningen är så komplicerad därför att den är kopplad till andra lagar. Det gäller andra
sociallagar, bostadsstöd osv. Utskottet gick in för den linjen och om jag minns rätt var det
också enigt. Sedan när ärendet kom till lagtinget, var det som så ofta under förra perioden, att
om man inte orkade sätta sig in i lagarna tog man dem till stora utskottet och så var det också
den här gången. Där gjorde man inte samma grundliga beredning, utan där tyckte man att här
skulle lagstiftas åländskt. Jag påpekade detta när det kom från stora utskottet, men man hade
gått in för det och det var lagtingets mening så vi fick naturligtvis anpassa oss till till det.
Motiveringen var där, om jag minns utskottsordföranden rätt, att på Åland lagstiftar vi enligt
de förhållanden som är här. Det kan väl vara en riktig princip; när en situation ur en enskild
människas synvinkel är komplicerad och det är fråga om flera stöd - utkomststödet är inte
heltäckande när det gäller utkomststöd, utan det är andra stöd som griper in här, kommunala,
landskapsstöd och hela sociallagstiftningen, ersättning för sjukvård och sådana saker - då kan
man tänka sig att man vill att vi skall kunna ha en bättre situation här på Åland. Det kunde
vara ett motiv för att ha kvar det åländska handlingsutrymmet. Men det förutsätter att
landskapsstyrelsen bevakar den här frågan och t.ex. i samband med ordinarie budget årligen
redovisar hur situationen är och visar att det inte är sämre än i riket. Det tycker jag inte att
man har kunnat göra helt och hållet tillfredsställande i det här fallet, även om socialchefen har
förklarat sambanden i massmedia. Det är alltså bra att utskottet går igenom frågan.

Sedan är det en annan sak som gäller konsumentprisindex och det låter lite förbluffande, men
indexutvecklingen skulle vara en grund för vår bestämning av utkomststödet och om jag
minns rätt ville vi att man skulle ändra på index så att man redan i januari kunde ge
kommunerna besked om vilken nivå det skulle ligga på. Nu har indexutvecklingen faktiskt
varit den, när det gäller de komponenter som ligger till grund för utkomststödet: mat, bostäder
och liknande, att höjningen som har varit i riket inte har föranlett samma höjning här på grund
av index. När det gäller den delen har vi alltså indexutvecklingen som en sak, men det andra
är att nivåerna i allmänhet har visat sig vara - och det har vi känt till sedan länge - att här lever
man på en nivå 111 procent, ungefär samma som i Nyland och i tätorterna i sydvästra Finland,
och det föranleder en diskussion om vilken grundnivå man skall ha, alltså bortsett från
indexutvecklingen. Där har jag för mig att vi från lagtinget har beställt en utredning från
ÅSUB om att man skulle se på levnadskostnaderna för olika komponenter i detta. Jag tror
också att vi i något sammanhang har föreslagit att man skulle räkna ut en s.k. köpkraftsparitet,
beroende på lönen här, hur mycket har man råd med.

Frågan är alltså allt annat än enkel, både ur lagstiftningssynvinkel men också hur de faktiska
förhållandena är. Jag tror att det är dags att social- och miljöutskottet går tillbaka till vårt förra
betänkande och ser hur resonemanget var där, för det finns anledning att påpeka att den
lösning som motionen föreslår är en del av problematiken. Men när man ändå aktualiserar den
kunde man alltså se på detta i litet större perspektiv.

Ltl Sundback:
Herr talman!
Det är sant att det var mycket diskussioner när lagen var i lagtinget under förra perioden och
jag har alla handlingar här framför mig. Det var så att landskapsstyrelsen faktiskt föreslog att
vi skulle ha en blankettlag på det sättet att justeringen av stödnivån skulle ske med samma
automatik som i riket. Under den perioden hade vi många duktiga politiker som talade för sin
sak och det fanns en som ansåg att vi alltid måste stifta egna lagar och aldrig egentligen ha
några blankettlagar och drev detta med en stor frenesi. Det gav i och för sig resultat, som
åtminstone jag kan ångra att jag omfattade, men det var därför att det fanns en annan
problematik som var mycket besvärlig, nämligen om beloppens storlek i det s.k.
utkomststödets grunddel skulle vara i lag eller förordning. Det var samtidigt som grundlagen
behandlades i riksdagen och social- och miljöutskottets betänkande handlar väldigt mycket
om grunddelen skall vara i förordning eller i lag. Under behandlingens gång kom man fram
till att det skall vara i lag, att det är en sådan social rätt som medborgarna måste tryggas i lag
och inte i förordning, för förordningsmakten har begränsats ganska mycket av riksdagen i
Helsingfors. Det var det som social- och miljöutskottets betänkande i det mesta handlade om;
sedan fanns det säkert andra frågor som också diskuterades, men detta var det centrala.

Det fanns ytterligare en fråga där jag själv delvis hade en annan åsikt än andra och det var att
jag ville omfatta riksdagens resonemang om grunddelen, att alltså människor skulle ges arbete
framom att garanteras grunddelen även om man avvisade arbetet. Den diskussionen tycker jag
har dykt upp i dag i samband med lagen om arbetsmarknadspolitisk verksamhet, dvs. att
människor skall tryggas arbete i grundlagen och inte nödvändigtvis stödpengar. Jag tror inte
att det är rätt sätt att rehabilitera människor som har olika typer av sociala problem. Det är
mycket lättare att betala ut ett socialbidrag än att skapa ett arbete för en person som har många
svårigheter att klara sig i livet.

Kopplingen till konsumentprisindex är inte heller bra, så det finns naturligtvis många saker
som man kan säga att är komplicerade i framställningen, men det är lite fråga om hur
komplicerat man väljer att göra det. Jag menar att vi har alla dessa jordbruksstöd och de är
minsann komplicerade, men det diskuteras inte särskilt mycket här utan här handlar det om
några tio markor och då blir det så kolossala diskussioner om hur det rent konstitutionellt och
tekniskt skall kunna försvaras. Det som skulle vara det enklaste med tanke på de personer som
skall lyfta stödet skulle vara att vi hade i stort sett samma förmåner som i riket, helst lite bättre
förstås, eftersom vi ändå har högre levnadskostnader, men framför allt inte sämre, som vi har
det nu.
Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Det var inte på något sätt min intention att initiera en historiedebatt i denna fråga utan det
viktiga är att se framåt, vad man kan göra och då kan det naturligtvis vara bra att se hur det
gick till i lagtinget. Det var så att ltl Beijar och jag reserverade oss när det gäller 10 § att man
skulle ge straff för att man inte tog emot jobb. Att det här skulle vara i lag fick vi veta i
utskottsbehandlingen via riksdagskontakterna, men avgörande var naturligtvis att när man i
stora utskottet enigt bestämde att första paragrafen skulle tas bort så att man inte följde
rikslagstiftningen, då har lagtinget s.a.s. sagt sitt och landskapsstyrelsen skulle, tycker jag i
dag, behöva ge en tydligare redovisning att det här uppfyller självstyrelselagen och
garantilagen på det sättet att vi har bättre förmåner. Sedan förstår jag inte varför man skulle
koppla bort det från konsumentindex, för det skulle betyda att man får ett ganska stort arbete
med att hela tiden uppgradera beloppen. Att koppla det till ett bra konsumentindex vid rätt
tidpunkt gör att man garanterar att man inte får sämre förhållanden med tiden. Sedan är det en
annan sak att detta med nivån och förhållandet till andra stöd är en komplicerad sak. Där
tycker jag att utskottet skulle ta på sig rollen att själva eller genom att höra tjänstemännen och
landskapsstyrelsen redogöra för lagtinget att hur är nivån om man tar utgångsstödet som
sådant men också alla andra stöd som kan betraktas som en del av utkomsten, alltså
försäkringar, bostads- och andra sociala stöd som kan vägas in i helheten.

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag har ingenting emot att utskottet granskar olika stöd och hur de kan tänkas stå i relation till
vad man får i riket. Men jag tycker att det är lite osmakligt att ta upp den debatten när det
gäller utkomststödet. Inte har vi resonerat så med t.ex. bostadstillägget för de studerande, att
vi måste titta på nivån och se vad de eventuellt får för andra stöd, för det kanske inte behöver
vara så här högt. Nog måste vi utgå från att självstyrelselagen gäller just också för det här
stödet, att den här förmånen skall vara minst lika stor som i riket. Sedan är det säkert så att
stöden påverkar varandra och att det utgående från olika individers livssituation både kan vara
en fördel eller det kan t.o.m. i bland vara en nackdel för dem. Detta är väldigt komplicerat,
men att i detta sammanhang, när vi vet att utkomststödet är lägre än i riket, ta upp den frågan
gör att vi riskerar att det blir en förhalning av hela ärendet. Jag tycker alldeles bestämt att de
som har rätt till stödet skall ha samma minst samma som i riket.

Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Det viktiga för mig var när vi behandlade detta ärende i lagtinget förra gången och också nu -
det sades också i de olika betänkandena - att här finns det stöd av olika slag och det viktiga är
att individerna som får stödet inte får det sämre. Jag tycker att lagtingets talman skall återigen
göra en liten anteckning här när ltl Sundback påstår att det är "osmakligt" av mig att ta ett
helhetsgrepp om frågan, som konfirmeras igen av ltl Sundback. Jag tycker att det är fråga om
ett socialt ansvar när man ser att lagstiftningen hänger ihop på olika sätt och syftet är att
försöka se till de enskilda människornas bästa. Om man på varje liten punkt i all lagstiftning
skall följa exakt rikets lagstiftning har vi gått en annan väg här i utvecklingen. Meningen från
lagtingets sida när man tog det här och stora utskottet, där t.o.m. ltl Sundback var med, om jag
minns rätt, var att man hade ett förtroende för att de åländska lagstiftarna faktiskt kunde göra
det bättre. Det är det jag vill ha belyst, att är det så att man inte uppfyller självstyrelselagen
och garantilagen, då skall man absolut göra någonting på alla områden, för det är vår
skyldighet att se till att det är minst lika bra som i riket, men då kan man inte gå in på en
enskild komponent, utan man måste se på helheten. Som sagt, jag hoppas att talmannen
noterar att begreppet "osmakligt" faktiskt är osmakligt i lagtinget"

ANDRA VICETALMANNEN: Jag uppmärksammar ledamöterna att hålla sig till
lagtingsordningen beträffande språkbruket.
Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag vidhåller att detta stöd, som vi har en särskild lag om, det är en särskild lagenlig rätt, en
social rätt och det står att vi skall ha minst samma förmåner som i riket. Skall vi förklara för
den som har rätt till stödet: nej, du kan inte få lika mycket nu som i riket, för bostadsstödet,
som din granne lyfter är eventuellt högre än vad de har i riket! Det är alldeles givet att vi
argumenterar utgående från de enskilda stödformerna, där vi dessutom har dem i lag tryggade.
Hur skulle vi annars kunna tolka självstyrelselagen! Jag delar överhuvudtaget inte det
resonemanget att nu plötsligt, när det gäller dem som har det allra sämst ställt i samhället, så
måste vi göra en rigorös bedömning av hur de olika stöden slår ut för att dessa människor
kanske t.o.m får det bättre än i riket, trots att de har ett sämre utkomststöd! Visst är
resonemanget logiskt, men politiskt anser jag att det faktiskt är, om inte osmakligt, så håller
jag inte med om det.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Wiklöf:
Herr talman!
Politik är att vilja och socialdemokraterna vill verkligen i det här ärendet. Därför är
lagmotionen skriven. Jag vill säga att jag tror inte lagtinget om så illa att inte vi i det här
ärendet har minst samma ambition var och en som sitter här som vi har när det gäller att pytsa
ut mångmiljonbelopp i riskvilligt kapital till näringslivet. Jag kan inte se det. Det var en som
sade att "vad ni haver gjort mot en av mina minsta bröder det haver ni ock gjort mot mig", och
jag måste säga att jag tycker att det är relevant i det här sammanhanget. För mig känns det
som allra angelägnast i lagtinget att maximalt ställa upp för dem som har det allra sämst.
Därför är det inte bara min tro och förhoppning utan jag är fullkomligt övertygad om att det
här kommer att finna lagtingets gillande när vi omsider kommer hit efter
utskottsbehandlingen.

Ltl Erland:
Herr talman!
Om man går tillbaka till lagtingets behandling förra gången, för att återigen anknyta till
historien, så sade man där i social- och miljöutskottets betänkande, som anslöt sig till
landskapsstyrelsens framställning, att här är det många komponenter som hänger ihop och
därför anser vi att det här skall vara en blankettlag. Börjar man nämligen stycka upp detta i
enskilda komponenter så kan vi naturligtvis aldrig göra den anpassning som vi ville göra då,
nämligen ta hänsyn till den högre kostnadsnivån på Åland. Här har vi alltså två skiljelinjer,
om vi bortser från överorden från socialdemokraternas håll, att man vill strikt bara se på den
här saken och inte vill se till helheten, där man enligt socialdemokraternas syn skall stycka
upp lagstiftningen i dess enskilda delar och sedan följa rikslagarna för att få ett säkerställande
av att här är det samma nivå i alla avseenden. Ser man på de ekonomiska förhållandena i riket
och Åland är de i många avseenden olika och därför kan det vara anledning för oss att ibland
pröva att lagstifta på ett sådant sätt att vi faktiskt ger de enskilda människorna, som då i det
här fallet är sådana som har behov av stöd, det stöd så att de kan leva på en social nivå som de
har rätt till enligt lagstiftningen. Genom att sätta på skygglapparna och stirra sig blind på
enskilda komponenter kan man naturligtvis med den retorik som vi här har sett prov på visa
att vi följer till punkt och pricka riket och då kan självstyrelselagen och garantilagen sägas
vara uppfylld. Den skillnad som jag har försökt tala för här är inte att jag skulle förneka på
något sätt att den här motionen har sitt berättigande, tvärtom, den kan mycket väl ha det, men
man måste samtidigt se på att vi har en egen lag som lagtinget har tagit, där man säger att här
vill vi kunna lagstifta enligt våra förhållanden - det sade stora utskottet och jag accepterade,
även om jag hade en annan åsikt än majoriteten - och vi har också sagt att vi skall anpassa
nivån till index. Det är alltså två punkter där vi har gjort en åländsk anpassning. Om det är så
att det här skulle ha blivit en försämring för dem som är beroende av utkomststöd, då har
landskapsstyrelsen handlat fel och borde komma till lagtinget och redovisa det. Skulle det
vara så märkligt med att kräva en sådan redovisning?

Då tycker jag att utskottet har fått ett uppdrag från lagtinget att reda ut detta, att se om
situationen på någon punkt skulle vara sämre för dem som lyfter utkomststöd och andra
stödformer, dvs. de enskilda personernas situation, skulle den vara sämre skall det rättas till.
Det är en viss skillnad mot det som ltl Sundback sade, att man skall titta på de enskilda
stödformerna, och är inte de lika skall de ändras. Jag respekterar hennes åsikt, men jag tycker
att den är inskränkt därför att ser man det på det sättet utgår man inte från individens situation
och individens behov av stöd i den speciella situationen, alltså den sociala situationen. Saken
är egentligen i grunden logiskt väldigt enkel, dvs. lagstiftningen om utkomststöd, vilket också
står i betänkandena som vi tog fram, är mycket komplicerad därför att den hänger ihop med
annan sociallagstiftning. Det var egentligen den kopplingen som stora utskottet tog bort. Det
tycker jag skulle vara en utgångspunkt i debatten att om det är så komplicerat måste det väl
ändå vara rätt för utskottet att se på helheten och kanske föreslå att vi tar tillbaka det som
stora utskottet förde fram för några år sedan, dvs. att vi måste ha kopplingen till rikslagen för
att vi skall hinna med att ha samma förmåner här som i riket.

Ltl Wiklöf, replik:
Herr talman!
På ett flertal områden tror jag vi vågar påstå att vi har bättre förmånssatser på Åland gentemot
våra medborgare än vad man har på rikssidan. I det här specifika fallet om utkomststödet har
vi det inte. Jag tycker att är det på något område som vi borde vara oerhört mycket bättre än
riket, så är det bl.a. på detta område som just värnar något av våra allra svagaste grupper. Här
borde vi i stället känna en väldig entusiasm och även om det finns, som ltl Erland säger,
komplexitet i problemställningen, så borde vi alla vara hur besjälade som helst av vilja att
försöka övervinna dem och hitta vägar och lösa problemen samt lösa dem så att det blir till
förmån för förmånstagarna av stödformen. Jag tycker att det här känns som ett oerhört
angeläget ärende. Ingen skulle vara gladare än mig om vi just på det här området fick oerhört
mycket bättre än vad vi har på rikssidan. Det tror jag att de här människorna skulle behöva.
Det här är mera angeläget än att vi tar en massa beslut i mång-mång-miljonbelopp storlek när
vi diskuterar t.ex. riskkapital och annat. Det är faktiskt så enligt mitt sätt att se även om jag
tycker att vi också skall kunna satsa på näringslivet, men här är det fråga om enskilda
människors väl och bästa och deras livsöden i många fall. Det är många som har det jobbigt
och det här är ett sätt att hjälpa grupper som har det allra sämst ställt. Därför säger jag än en
gång, som jag sade tidigare, att jag är övertygad om att det finns en social vilja i det här
parlamentet som kommer att resultera i att vi klarar ut den här frågeställningen på ett för
berörda människor godtagbart sätt.

Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Jag hoppas verkligen att alla inser hur allvarlig denna fråga är och att man ser på situationen
för de personer som berörs av stödet men också av andra stöd därför att vi har en lagstiftning
som är mycket stark, självstyrelselagen och garantilagen, som ger inte bara anledning att vilja
det här utan de enskilda personerna har rätt, men när man en gång aktualiserar frågan måste
man ändå konstatera att lagtinget har gått in för att ändra på den utkomststödslag som finns i
riket. Då måste vi respektera också det förra lagtinget och säga att här ville man ha en åländsk
lagstiftning på två punkter; det ena är att det skall inte följa rikslagstiftningen automatiskt och
det andra är att det skall vara de åländska priserna som är utslagsgivande. Det var på intet sätt
tillkommet för att försämra, utan tvärtom, man ansåg att man hade en vilja att förbättra det.
Jag förstår alltså inte denna upprördhet från socialdemokraternas sida att man ser på en sak i
sin helhet och försöker göra en bedömning i de enskilda personernas intresse och att det skulle
förhala ett ärende när det gäller en lagmotion och en utskottsbehandling. Det tror jag absolut
inte utan det är tvärtom så att det är ett stöd för utvecklingen och en trygghet för dem som är
beroende av stödet att man gör en genomlysning av problemet och ser om det kanske finns
andra luckor i det hela. Kunskap kan man väl ändå inte säga någonting emot och därför tycker
jag att utskottet skall göra ett sedvanligt gott jobb i den här frågan.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Lantrådet Roger Nordlund:
Herr talman!
När jag började med politik för ganska länge sedan hade jag förmånen att en gång få vara med
på ett centerseminarium i Jyväskylä och det hölls på ett institut som hette Santeri Alkio-
institutet och det är alltså den finska centerns utbildningsinstitut. Santeri Alkios politiska
testamente var ”glöm aldrig de fattiga". Han levde naturligtvis och gjorde sin livsgärning i
slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet och han levde i det s.k. torpar-Finland, med helt
andra omständigheter än som vi lever i nu, både i Finland och här på Åland. Men jag har ändå
försökt ha det som en ledstjärna i allt mitt politiska arbete att när det handlar om att ta
ställning för eller mot eller vidta åtgärder skall man alltid försöka tänka efter: vilken är den
svagare parten i det här sammanhanget och vem är det som behöver samhällets stöd. Det har
jag försökt leva efter i min politiska gärning och jag kommer också att försöka göra det
framöver så länge jag har förmånen att få vara med. Därför är det för mig en självklarhet att
den politik och det stödsystem som vi från landskapets sida skall försöka utforma - när man
ser det på individbas - skall vara så bra egentligen som vi har möjlighet att utforma det här på
Åland. Vi skall egentligen inte behöva titta varken österut eller västerut för att se om det är
bättre eller sämre, utan vi borde egentligen utforma det utifrån vårt samhälle och vad vi kan
åstadkomma. Vi känner till de olika kopplingarna till lagstiftningen och jämförelserna, och
det skall vi respektera eftersom det är en verklighet, men jag vill ändå säga att jag delar
väldigt långt det som ltl Erland har anfört att det blir väldigt svårt om man skall gå ner på den
enskilda komponenten, utan det viktiga är ändå att vi ser inte bara till helheten utan kanske till
helheten för individen, för människan. En människa som lever i det åländska samhället och
har det svårt ställt kanske ändå sist och slutligen mest är beroende av den totala summan
pengar eller stöd som man kan erhålla för att klara sitt liv.

Jag hoppas att vi från landskapsstyrelsens sida kan få komma till utskottet och redogöra för
alla de system som finns både från landskapets och kommunernas sida för att visa hur det
fungerar. Är det så att den diskussionen visar att det finns några luckor i systemet som gör att
någon som bor här på Åland och har det svårt ställt hamnar i en sämre situation än om han
skulle vara bosatt i riket - om man ser till hela stödsituationen - är jag naturligtvis beredd att
vara med och säga att här har vi inte gjort ett bra jobb, utan här behöver vi förbättra oss. Det
är min politiska målsättning, men jag är tyvärr för dåligt insatt för att kunna säga exakt hur det
är nu. Jag har fått den uppfattningen från vår avdelning att systemet borde vara relativt bra,
men finns det någon lucka skall vi naturligtvis vara med och täppa till den.

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag tror säkert att lantrådet är en människovän och vill att alla fattiga skall ha det bra. Jag tror
att det blir väldigt omöjligt att börja granska hur alla enskilda ålänningars, som eventuellt
skulle vara i behov av och ha rätt till stödet, ekonomiska och sociala situation förhåller sig till
motsvarande i riket. Det centrala för oss är att det här är ett lagstadgat stöd som vi har. Det
betalas ut på vissa fastställa grunder och vi har en självstyrelselag som säger att de sociala
förmånerna skall vara minst lika stora som i riket. Med automatik borde det alltså höjas. Det
är grundtanken i vårt resonemang. Jag tror inte att det finns någon myndighet eller person som
kan sitta och reda ut hur det här slår för enskilda individer. I så fall tar det väldigt länge, och
vi har inte den kompetensen inom vår förvaltning. Det är det som är problematiskt med de
sociala stöden.

När det gäller stödnivån är många av våra stöd högre än motsvarande i riket. Förklara varför
det här skall vara lägre! Det är för oss fullkomligt obegripligt eftersom stödet riktar sig just till
dem som lantrådet antagligen kallar för de fattiga.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och
miljöutskottet.


Föredras ärende nr 8:

Ltl Olof Erlands m.fl. lagmotion om ändring av 6 § landskapslagen om Ålands
representation i Nordiska rådet. (LM nr 3/1999-2000).
Talmannen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

Ltl Erland:
Herr talman!
Motionen föranleds egentligen av praktiska problem i hanteringen av de årliga redogörelserna
för Finlands respektive Ålands delegation. Av historiska skäl är redovisningarna kopplade till
varandra och det kanske inte är så lämpligt i dag. Det är nämligen så att den åländska
berättelsen skall åtföljas av Finlands delegations berättelse. Tidigare ingick Åland mera som
en underdel, sidodel, t.o.m. integrerad del av Finlands delegation; numera är delegationen
ganska självständig och vi är angelägna från delegationens sida om att berättelsen skall kunna
läggas fram när den är aktuell. I praktiken har det visat sig att man i riket inte är lika
angelägen om att få sin berättelse klar. För vår del har vi tänkt att det här skall kunna
föranleda en debatt i lagtinget om framtida riktlinjer mot bakgrund av berättelsen, och genom
att i lagen ta bort kravet på att Finlands berättelse skall följa med kan vi påskynda vår egen
behandling av berättelsen och föra den till lagtinget. Det är helt enkelt så att vi stryker kravet
på att berättelserna skall åtfölja varandra.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.


Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 9:

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om begränsning av elevantalet i
grundskolans basgrupper. (HM nr 19/1999-2000).

Beslut har redan fattats om remiss till kulturutskottet. Ärendet bordlades den 10.4.
Diskussion.

Ltl Sundback:
Herr talman!
Det här är ett socialdemokratiskt vallöfte. Vi har lovat inför lagtingsvalet att vi vill begränsa
antalet elever i grundskolans basgrupper till högst 15.

Bakgrunden till detta är att trots att den åländska grundskolan är väldigt småskalig, både om
man ser på den geografiskt och också om man ser till antalet elever och skolor, om man
jämför med skolor i närregioner, så är de svårigheter som lärarna möter i undervisningen av
lika stor svårighetsgrad som på andra ställen. Det är motsägelsefullt på det viset att vi har inte
heller som inom andra regioner varit tvungna att göra allvarliga nedskärningar inom
skolsektorn, utan vi har tämligen små skolor, små undervisningsgrupper och en ganska god
tilldelning av specialpedagogiska resurser. Det är m.a.o. någonting annat, någonting
strukturellt, som gör att undervisningssituationen har förändrats radikalt. Det här talar många
lärare om; de talar om att barnen behöver mycket vuxenkontakt, de talar om att mycket av
deras tid går ut på att reda ut konflikter mellan eleverna. Det handlar mycket om kontakt med
föräldrarna. En hel del av skoldagen går alltså åt till att syssla med det som man kanske skulle
kalla fostran och andra saker än det som vi förknippar med traditionell undervisning.

Sedan motionen tillkom har det kommit ut en rapport som heter Projekt ”Buss” – Barn och
ungdomar i behov av särskilt stöd. Det är så att också på Åland satsar vi väldigt mycket på
assistenter och alla möjliga stödåtgärder för att underlätta barnens skolgång. De svårigheter
man har i skolan är att man säger att läs- och skrivsvårigheterna ökar,
koncentrationssvårigheterna ökar och det finns allt fler elever med svåra beteendeproblem.
Man kan förstås spekulera i vad detta kan bero på. I rapporten sägs att en sak är att
överhuvudtaget förväntningarna på skolan ökar. Vi förväntar oss att skolan och läraren skall
klara av mycket mera än vad man tidigare förväntade sig av skolan. En annan sak är säkert
stressen och bristen på tid. Den stress som vuxna människor klagar över drabbar också barnen
och gör att de har koncentrationssvårigheter.

Det finns många åtgärder som man kan tänka sig att vidta för att förbättra
undervisningssituationen, men det som åtminstone vi har kommit fram till och som en enig
expertis säger är att man måste kunna individualisera undervisningen så att varje barn i så hög
grad som möjligt får sina emotionella, sociala behov och undervisningen tillrättalagd så att det
passar just det barnet. Var och en förstår att detta inte går att göra om gruppen är för stor. Då
nämns det att en lagom grupp är mellan 15 och 17 elever; 15 har blivit ett ganska magiskt tal i
dessa sammanhang. Sedan kan man alltid säga att gruppen kan vara både större och också
vara mindre beroende på om det finns enskilda elever som kräver särskilt mycket eller t.o.m.
flera. Det där har att göra ganska mycket med gruppens sammansättning. Men som en enskild
åtgärd tror vi ändå att den här är den bästa i stället för att särskilja de elever som har
svårigheter och lyfta ut dem ur undervisningsgruppen eller anställa många assistenter som då
skall på något vis vara en extra person vid sidan av eleven, utan en liten grupp skall göra det
möjligt för eleverna att fungera i en vanlig klassituation och läraren har då också lättare att
hålla kontakt med alla elever utgående från deras individuella krav och behov.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till
kulturutskottet.


Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 10:

Ltl Anders Englunds m.fl. hemställningsmotion om åtgärder för att rädda butikerna på
landsbygden och i skärgården. (HM nr 15/1999-2000).

Beslut om remiss till näringsutskottet har redan fattats. Ärendet bordlades den 17.4.2000.
Diskussion.

Ltl Englund:
Herr talman!
Jag skall börja med att läsa upp hemställningsmotionens kläm: ”att lagtinget hemställer om att
landskapsstyrelsen utreder och kommer med förslag till åtgärder som gör att butikerna på
landsbygden och i skärgården kan räddas”.

Här har vi motionärer konstaterat att många butiker på landsbygde och i skärgården i dag har
stora problem. Antalet har minskat under en lång tidsperiod och denna utveckling utgör ett
stort problem för många invånare på landsbygden och i skärgården. Vi vet att när butikerna
stängs sker ofta samma sak med kanske både bank- och postkontoren, vilket på sikt leder till
utflyttning från regionen. Butikerna är m.a.o. ofta en livsnerv på landsbygden och i
skärgården. Man kan säga att de lever upp på sommaren men har stora problem på vintern
under de tunga månaderna. Vi vet att det som har gjorts till dags dato har tyvärr inte visat sig
vara riktigt tillräckligt. Man kanske också bör beakta lite nya aspekter, också den sociala
sidan.
Som vi alla vet finns i budgeten för år 2000 ungefär 600.000 mark för skärgårdsbutikerna som
betalas ut i stöd. Dessa stödpengar har funnits i åtta-nio år i landskapsbudgeterna; de har
betalats ut på lite olika grunder, ibland har det varit lika mellan butikerna och ibland har det
också varit olika, t.ex. de som har haft filialer osv. Detta har varierat mellan åren.

Herr talman!
Jag tänkte lite utveckla detta. I alla åländska kommuner arbetar man i många grupper och
föreningar, i byar och stadsdelar för det egna närsamhällets överlevnad. Verksamheten
omfattar ofta en brokig mångfald av saker som återspeglas i människors vardag. Där har vi
fritid, miljö, kulturevenemang, utvecklingsprojekt i anknytning till många näringsgrenar och
utkomst, en kamp för att bevara servicen m.m. ute i de olika regionerna. Här är det ofta det
egna initiativet och den frivilliga arbetsinsatsen, som på Åland ofta kallas talkoarbete, som är
verksamhetens drivkraft och som på lång sikt kan utvecklas till en näringsverksamhet som
stärker den lokala ekonomin. Så har det ofta fungerat med butikerna ute på landsbygden.
Enligt gamla värderingarna, bundna mera till landsbygden och skärgården samt naturen, är
gemenskapten grunden för det åländska närsamhället. Här har man genom århundraden
respekterat de lokala särdragen och bidragit från landskapet för att kunna hålla detta levande
också på senare tid, även om kanske marknaden har större inverkan i dag och kanske även i
viss mån förvaltningens reformsträvanden och politiken tidvis kanske haft andra mål i olika
omgångar. Detta är kanske en liten bild.

Vi vet att butiken behövs och den behövs inte bara för varorna, utan butiken har också ett stort
värde som träffpunkt ute i bygderna. Det är mycket viktigt i många sammanhang, särskilt för
både älre och yngre tror jag att det är en fin plats att kunna samlas och diskutera på.

Vart pekar då den senaste tidens samhällsutveckling? Mycket tyder på fortsatt koncentration,
urbanisering, specialisering, stordrift även i butikskoncentrationerna, och detta gäller både
internationellt och nationellt, men det finns också en motsatt tendens i landskapet på vissa håll
som tyder på en riktning mot decentralisering, småskalighet, kombinerad verksamhet. Som vi
vet har vi många olika målprogram för landskapet som stöder småskalig verksamhet ute i
bygderna. Då finns det ofta en bra möjlighet att kunna sälja sina produkter genom
närbutikerna tillika. Jag tror alltså att det kommer att finnas utrymme för att utveckla även
glesbygdsbutikerna i framtiden. Vi har den ekologiska hänsynen, vi kanske får en större
sådan, vi har den tekniska utvecklingen, som öppnar nya möjligheter och vi har kanske lite
andra värderingar som också återspeglar sig på miljösidan, så att man kan handla lokalt i sin
butik.

M.a.o. känner vi motionärer till att det har gjorts en hel del och görs, och kommer säkert att
göras, så vi vill kanske mer eller mindre lyfta upp ärendet på dagordningen för att få det
belyst. Det är också mycket yttre förändringar som har påverkat detta som varken den lilla
butiksinnehavaren eller åboarna i berörda områden, trots en stor köptrogheten, kan göra något
åt. Här måste man se till helheten lite mera; konkreta exempel som butiksägarna skulle vara
intresserade av är investerings-lösningar för fastigheter, kyldiskar, kylrum och andra pålagor
som har blivit strängare i och med hälsovårdslagstiftningen. Bidrag till själva rörelsen är det
väl meningen att man skall få, men jag tror att just när det gäller kylrum, kyldiskar och sådana
saker behöver man diskutera i lite nya banor.

Vi har nu turistsäsongen framför oss och då borde det finnas goda möjligheter för butikerna
att klara den, men det kommer en vinter och sämre månader igen framöver, så vi motionärer
vill gärna att det skulle finnas lite nya förslag till nästkommande budget, ifall man skulle
behöva utveckla detta mera. Det kanske också kommer nya förslag hur man kan utveckla den
600.000 mark som finns i dagens budget också.

Ltl Harry Eriksson, replik:
Herr talman!
Det är en bra och vällovlig motion som ltl Englund kommer med, men frågan är, som han
också konstaterar, inte så enkel att lösa. Han nämnde någonting om köptrogenheten och den
står i tvärtemoteroende av hur bra färjtrafik man har: ju bättre färjtrafik desto sämre
köptrogenhet. Det är min erfarehet.

Ltl Englund, replik:
Herr talman!
I mångt mycket stämmer säkert detta i och med att pendlingsmöjligheterna har blivit bättre på
många ställen. Då kanske man också handlar en del på andra ställen. Men vi har också på
många områden mycket goda erfarenheter av t.ex. de fritids- och stugägare som är i många
regioner och som ofta visar en stor köpentrogenhet under de sommarmånader som de vistas
där.

Ltl P-E Eriksson:
Herr talman!
Våra glesbygds- och skärgårdsbutiker verkar ofta på existensminimum; ändå är dessa butiker
mycket viktiga för sin närregion. I synnerhet för vissa skärgårdskommuner, där det i dag finns
bara en butik kvar, skulle en stängning av den sista butiken vara närmast en katastrof.

Glesbygds- och skärgårdsbutikernas verksamhetsmålsättning är och skall vara att
verksamheten är självbärande. Men alla här avsedda företag kommer förr eller senare i den
situationen att investeringar i fastigheter och inventarier blir nödvändiga. Då kan lätt en
krissituation i företaget uppstå. Genom att modernisera fastigheter eller och inventarier kan
också verksamheten bli mer kostnadseffektiv. Vid för företagen större investeringar bör det
skapas stödformer som ger företagen möjlighet att göra nödvändiga investeringar.

Stödformer kan vara aktiekapital, investeringsstöd för renovering av fastigheter, för
inventarier, landskapsgarantier för lån. Driftsbidraget bör nog också vara kvar som en
stödform. Med dessa av mig skisserade stödformerna eller eventuellt andra stödformer skulle
många glesbygds- och skärgårdsbutiker få en betydligt bättre möjlighet att överleva.

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:
Herr talman!
Huvudmotionären sade att systemet med glesbygdsbutiksstöd, som har varit ett
skärgårdsbutiksstöd har varit lika i flera år nu och man har egentligen inte funnit några bra
former för grunderna för stödet. Det här har vi nu tagit i på näringsavdelningen och sagt att vi
för år 2000 skall förändra så att vi får ett nytt system som baserar sig på de
grundmålsättningar vi har med stödet. Grundmålsättning ett är att varje ösamhälle av
någorlunda storlek bör ha sin egen butik. Ösamhälle betyder i det här sammanhanget inte
alltid skärgårdskommun, men i allmänhet gör det det, utan det beror på trafikupplägget, hur
bra trafik man har mellan de olika öarna, för hur många butiker man kan behöva i de olika
skärgårdskommunerna. Det är en grundförutsättning för att folk skall kunna bo kvar ute i
skärgården att man har butiksservicen att fungera. Det är en av de verkligt viktiga
grundförutsättningarna; det finns många andra också. Man kan säga att det är en bo-kvar-
fråga det som huvudmotionären kallade en social fråga. Det andra är, som också sades här, en
grundprincip som skall gälla att service mellan oss själva skall vara självbärande, skall inte
behöva några samhällsbidrag annat än i undantagsfall. Här har vi nu ett undantagsfall för att
hålla butiksservicen fungerande i skärgården, särskilt butiksaffärsverksamhet inom Åland
skall klara sig utan stöd. Det här är ett undantagsområde. Vi blir ute på väldigt djupt vatten
om vi skulle börja stöda glesbygdsbutiker på fasta Åland därför att vilka kriterier skall då
gälla och när skall man gå in och när man skall gå ur osv.? Det blir en väldigt svår situation,
så jag tror nog att vi kan helt koncentrerar oss på skärgården och det är bara
skärgårdskommunerna som har ett sådant trafiksystem i dag att man behöver ha denna service
hemma.

De nya reglerna har vi tänkt införa detta år. Vi skall föra en diskussion med
kommunledningarna ute i skärgården innan vi genomför det. Vi har kommit till att det är
livsmedelsförsäljningen, alltså livsmedelsbutiksdelen som är det som skall stödas, inte i det
här skedet åtminstone ännu övrigt, för då är man också ute på väldigt svåra avvägningsfrågor.
Vi har kommit till att man kan dela in situationen för butikerna i två grupper, dels butiker som
ensamma täcker hela ö-området eller i vissa fall när det är två butiker; är det flera butiker i ett
ö-område är det uppenbarligen en ekonomiskt bärande verksamhet och då kanske man inte
behöver komma in med något stöd alls, men det kan finnas undantag från det också. Stödet
skulle helt och hållet baseras på neutrala kriterier men ha en fast del och en rörlig del; en fast
del som dels skulle täcka de fasta kostnader som varje butiksenhet har, oberoende av storlek
har man vissa grundkostnader och ju mindre butik, ju mindre kundområde desto högre
procentuell andel har de fasta kostnaderna. Det skulle alltså vara en fast del. En annan fast del
som man kan tänka sig är något slags avståndsersättning på basen av fraktkostnaderna: ju
längre bort från leveransort man är desto dyrare är det. De rörliga delarna skulle kunna bygga
på kommunens intresse av att ha butiker. Det bör vara ganska stort; man kan säga att det
baserar sig lite på kommunmedborgarnas intresse av att upprätthålla butik. Men den andra
delen av den rörliga delen skulle vara mera direkt bunden till detta, köptrogenhetsdel, ju mera
boarna och turisterna handlar i butiken desto större chans till stöd och vice versa: finns det
ingen köptrogenhet är det ingen vits att vi skattebetalare, övriga skattebetalare går in och
hjälper till, för då finns det inte ett lokalt intresse av att upprätthålla sin butik.

Det här har vi tänkt försöka genomföra för år 2000 och se hur det fungerar och på basen av
erfarenheterna sedan mot slutet av året kunna göra ett mera bestående system för de
kommande åren. Vi tycker på näringsavdelningen att detta är ett intressant ”experiment”; vi
har inte sett att det skulle finnas någon annanstans, utan det är ett försök att hitta en åländsk
modell för det och jag tror personligen att det här skall kunna sporra både företagare och
skärgårdsbor. Jag tror inte att man långsiktigt kommer från bidragen helt och hållet när det
gäller skärgårdsbutikerna, men det kan möjligen minska stödbehovet framöver.

Ltl Sjöstrand, replik:
Herr talman!
Jag behöver knappast tala om hur viktiga butikerna är. Före detta lantrådet sade att det var
framför allt livsmedelsbutikerna som man skulle stöda. Nu är det så i skärgården att varje
butik är dagligvarubutik och det viktiga är att du kan hålla ett ordentligt sortiment. Det har att
göra med kostnadsbilden i stort för skärgårdsbon, för man behöver mycket mera i mat. Jag
anser att det är lika viktigt att man behåller de s.k. lanthandlarna och ser butiken som en
enhet. Att man har intresse från kommunen är helt klart, men det viktiga är naturligtvis som
näringsministern sade att köptrogenheten bestäms nog av priset. Det är nog prisbilden som är
det viktiga och jag tror att det är där man skall gå in och se till att man kan hålla t.ex.
transporter och sådant nere.

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:
Herr talman!
I stort alla butiker i skärgården är lanthandlar, har ett brett sortiment, men det jag avsåg var att
köp-trogenhetsstödet skall baseras på livsmededelsförsäljning. Det blir svårt att börja räkna
det på byggnadsvaror, eventuella traktorförsäljningar och sådant; då kommer det att slå
alldeles snett, men livsmedel torde vara den kategori som är lättast att räkna ut och dessutom
är den särredovisad i mervärdesskatteredovisningarna månatligen, så det är siffror som man
kan följa med lätthet via den redovisningen.
Ltl Sjöstrand, replik:
Herr talman!
Det är möjligt att det är lättare att räkna på livsmedelskonsumtion, men jag vidhåller att det är
fråga om helheten för butikerna; går man ner till att enbart sälja livsmedel, som man knappast
kan hålla till de priser som man köper i större butiker, så är det nog början till förfall för den
butiken i alla fall. Det är varor i övrigt som folk skall ha och ju mera man tvingas fara ut och
handla andra varor desto mera handlar man där man kan handla billigare. Man måste alltså se
butiken i en helhet i det här fallet. Att t.ex. kunna köpa en liten packning för en kran i butiken,
som kan kosta 100 mark mera innan man har den på Kökar med bussfrakt, transport till
bussen och hämtning på färjan, är mycket viktigt. Det är alltså mycket viktigt att man också
tillhandahåller andra saker än livsmedel i butikerna.

Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Det var intressant att höra landskapsstyrelseledamoten Roger Janssons redogörelse för
systemet. Jag ser fram emot att få diskutera det senare. Det är nämligen så att jag har en helt
annan uppfattning om hur man skulle lägga upp det hela. Jag tror att det här är ett
skolexempel på det som den kände ekonomen Hayeks – åtminstone borde han vara känd i
FS:s kretsar – kallar det fatala misstaget, nämligen att man tror att man kan dela upp allting i
komponenter och sedan bygga ett system på det. Hur mycket resurser man än lägger på
kriterier, uppdelningar, avståndsfaktorn, livsmedel, olika produktgrupper, så kommer man å
ena sidan att ha förbisett en hel del komponenter, men å andra sidan ser man i det här
systemet att de som utnyttjar det ser att så här skall vi bära oss åt för att få stödet. Till den
delen tror jag alltså att en marknadsekonomisk utgångspunkt – marknaden sköter inte sig själv
– är betydligt mera intressant och det är det som jag har tagit upp i nästa motion som jag
kallar kostnadsutjämningsstöd, om vi hinner diskutera den i dag.

Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:
Herr talman!
Det kan hända att det var dumt av mig att redogöra för försöket som vi skall göra i år efter
diskussion med dem som verkligen kan de här frågorna, nämligen kommunernas
representanter som bor därute och lever därute med det hela tiden och tillsammans med dem
finna ett vettigast möjligt system, eftersom det nuvarande systemet lider av de brister som ltl
Erland nämnde. Vi har ett sådant system i dag som har en massa brister. Det bygger
egentligen inte på några kriterier eller andra än allmänna bedömningar och det går att ganska
långt utnyttja systemet om man är någorlunda smart, som det sägs. Därför är det viktigt att vi
kan få ett system som mera befrämjar utveckling mot företagaranda och ansträngningar både
från kundernas sida därute och butiksledningarnas sida att utveckla businessen, rörelsen och
servicen alldeles särskilt samt, som tidigare sades här, sortimentbredden osv., så att kunderna
kan inhandla det i hemkommunen i stället för att behöva fara till fasta Åland eller fasta
Finland och köpa sina varor.

Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Jag tycker inte alls att det var dumt av landskapsstyrelseledamoten Jansson att ta upp det,
utan, tvärtom, man skall diskutera de här sakerna före man tillämpar ett system. Mitt intryck
är att det system vi har i dag och det som landskapsstyrelseledamoten Jansson redogjorde för
bygger på samma princip, nämligen att man skall plocka ut olika komponenter för att styra
både företagare och konsumenter. Konsumenterna styrs dit där det är lämpligt för dem att
handla med tanke på priser, kvalitet, service och transporter, och det är svårt att styra, medan
om man skapar förutsättningar som är neutrala i förhållande till andra, på andra orter, så styr
man inte beteendet utan man styr förutsättningarna och beteendet skall då leda till en
kostnadseffektivitet, så jag menar att det är en ganska stor skillnad i utgångspunkt. Hur man
sedan skall utforma detta system för lite längre, men jag tror att det är viktigt också att
diskutera utgångspunkterna även om man kan tycka att det i den här diskussionen kan låta
abstrakt. Det är viktigt att vara lite skeptisk till att man skall kunna bygga ett system där man
täcker in allt, för det är det som ekonomen Hayek kallar det stora misstaget.

Ltl Englund, replik:
Herr talman!
Jag tycker att det är bra att näringsminister Roger Jansson redan har börjat ta i problemen med
att utveckla nya system. Jag tyckte att det var mycket glädjande att man skulle ta kontakt med
kommunerna för att diskutera, och där tror jag att man kommer att få mycket goda idéer och
säkert olika förslag i och med att alla regioner är lite olika också, både på avstånd och inom
andra delar inom kommunen också, som består av olika öar. Jag förmodar att vi från
näringsutskottet kommer att ta samma kontakter till butikerna, så vi får väl se vem som sedan
kommer med bra förslag!

Ltl Holmberg, replik:
Herr talman!
Jag tycker att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson hade en bra redogörelse över hur
landskapsstyrelsen kommer att behandla denna fråga. Den är säkert icke lätt. Men jag erinrar
mig att i samband med årets budget inlämnades en finansmotion om denna fråga och där
utskottet skrev, som också omfattades av lagtinget, att utskottet anser i likhet med
landskapsstyrelsen att butikernas verksamhetsförutsättningar bör utredas så att regelverket och
stödformerna därefter kan anpassas till att motverka skärgårdsbutikernas största svårigheter.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Svensson:
Herr talman!
Jag har haft tillfälle att skriva ett par historiker över skärgårdsbutiker och som ni säkert alla
vet var andelshandlarna en slags reaktion på att den tidens outvecklade marknad inte klarade
alla de behov som fanns i skärgården. Flera som har talat här nu säger att skärgårdshandeln är
ett oerhört svårt problem. Det tror jag att vi alla är fullt medvetna om. Min uppfattning är att
näringsutskottet måste föreställa sig att man löser detta på något annat sätt än att man försöker
utveckla mer eller mindre komplicerade stödsystem. Jag tror säkert att det behövs stöd i vissa
lägen för sådana här små butiker. Jag tycker samtidigt att om man säger att expertisen hur vi
skall lösa detta finns i kommunerna är det naturligtvis en del av den expertis som finns, men
jag tror också att man måste gå in och försöka titta på: vad finns det för innovationer inom
närhandeln i glesbygden. Det kan hända att även om man, som t.ex. i Vårdö, har bildat ett
fastighetsbolag som ansvarar för en stor del av kostnaderna, och även om man har en duktig
handelsman och allting sådant, så är det ändå en väldigt svår bransch. Då kan man säga att lite
samhällsstöd kanske hjälper. Men jag tror att man måste tänka i banorna: Vad finns det för
möjligheter att skapa något slags samverkan mellan större handelsföretag och mindre i
skärgården? Vad finns det för möjligheter att kontinuerligt skapa speciella utbud i dessa
butiker som gör att kunderna tycker att det är en levande butik, att här händer det någonting,
hit vill jag gärna gå och handla? Vad finns det för möjligheter att hela tiden hålla butiksägare
och också anställda i butiken ajour? Vad finns det för möjlighet att ordna sådan service att
man kör hem varor åt folk som har svårt att komma till butiken, även om det inte är så himla
långt? Det har sagts också i den här debatten att där det finns trafik reser folk ändå bort och
handlar. Men om man kan ge sådan service som inte andra ger, så kan det faktiskt vara en
väg. Där skulle samhällsstöd kunna komma in: innovation, samarbete, samordning och
speciella serviceformer. Jag tycker också att i butiker som har svårt med lönsamheten kan
man diskutera sådant som öppethållningen; har man optimal öppethållning eller står man och
drar kostnader långa tider i onödan? Kanske det skall komma till en helt annan flexibilitet osv.
Jag tror att om utredningen kommer till, vilket jag gärna ser, skulle den som ha som ett
uppdrag att verkligen titta på vad det finns för speciallösningar för glesbygdsaffärer. Den
stödordning som näringsministern antydde är full av god vilja – det är inget fel på det – men å
andra sidan är den liksom lite på tvärs mot marknaden och det som gäller i dag. Det skulle
vara bättre om man kom till lösningar som var i linje med marknaden och att man gav
marknaden själv en möjlighet att lösa problemen och att man på det strukturella planet skulle
kunna göra insatser för att utveckla handeln.

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Ltl Svensson undrade om man hade utnyttjat möjligheterna att få kunder till affären t.ex. Den
affären som jag känner bäst till har utnyttjat den möjligheten och kört med en s.k. varutaxi till
vissa områden där det bor särskilt äldre och alltså skjutsat kunderna till butiken och inte
varorna till kunden. Exempelvis sommartid håller man öppet – jag tänkte säga dygnet runt –
betydligt längre på weekender osv.

Ltl Svensson, replik:
Herr talman!
Ltl P-E Eriksson visar att det finns försök att göra någonting extra och det tycker jag är ett
tecken på att det kanske finns ännu mer att göra. Vi vet inte riktigt hur resultatet blev, men jag
förstod att det var inte negativt. När det gäller öppethållning är det naturligtvis bra om man
har öppet dygnet runt, men det kostar. Man borde också överväga en mera selektiv
öppethållning i närbutiker som folk faktiskt känner till och som är anpassad till kundkretsens
speciella möjligheter att komma och handla.

Ltl Englund, replik:
Herr talman!
Som redan konstaterats här har mycket gjorts för att försöka hålla butikerna vid liv ute i
skärgården. Det har ordnats marknader från butikerna och kommunerna för att stärka
verksamheten; man brukar försöka utnyttja småbåtshamnar för att stärka verksamheten. En
sak som man från landskapet har rekommenderat i vissa fall har varit inköp till landskapets
färjor till maten som lagas ombord. Det är också en viktig sak i detta sammanhang. Som ltl
Hasse Svensson säger finns det säkert innovationer som man kan fundera på. Sådana finns det
alltid som det kan vara bra att ta till sig och vi lever i ett turistsamhälle där det kan dyka upp
nya signaler hur man skall kunna lösa sådana här saker. Men tyvärr är det så i dag med
kostnadsbiten när man jämför med de stora partiaffärerna att allt inte vill räcka till alla gånger.

Ltl Svensson, replik:
Herr talman!
Det är just så, som ltl Englund säger, att det görs vissa försök, men görs de tillräckligt
konsekvent? Görs de med tillräckliga resurser och görs de med tillräckligt mycket samarbete?
Nog läser man ibland i olika texter att det finns butiker som jobbar i ett nästan hopplöst läge
och som med innovationer faktiskt ger lösningar som minskar kostnaderna och ökar
intäkterna. Det är där jag tycker vi från samhällets sida skall försöka hjälpa butikerna. Att ge
dem stöd för att fortsätta ungefär som tidigare kommer inte att hjälpa, kan man se på
medellång sikt.

Ltl Englund, replik:
Herr talman!
En sak som man kan konstatera när det gäller arbete osv. är att affärsinnehavarna är otroligt
duktiga på att arbeta med detta och arbetar säkert och ställer upp många timmar mer än vad
kanske många av oss här i salen gör för att få hjulen att snurra i butikerna.




Ltl Svensson, replik:
Herr talman!
Jag tror att vi alla känner till att det görs väldigt stora arbetsinsatser när små företag börjar gå
illa, speciellt närbutiker, då börjar man kompensera det med att jobba slut på sig – och till slut
så tar det ju slut!

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

Ltl Sundback:
Herr talman!
Frågan är på intet sätt ny utan den har ganska länge funnits med i diskussionerna, men av
någon orsak är det ganska samma argument som upprepas. Vi vet vilken livsviktig betydelse
affärerna har, att det är viktigt att hitta sådana åtgärder som tryggar affärernas varande. Det
som landskapsstyrelsen föreslår tycker jag ändå är ett ganska traditionellt bidragsgivande. För
mig känns det nog som om att det är lite att uppehålla livet ännu ett år och få det att inte gå så
mycket back, några verkligt visionära åtgärder är det inte fråga om och jag tror att det ligger
mycket i det som ltl Erland sade om att man siktar in sig på livsmedelvarorna och skall göra
den riktade insatsen. Det har nog faktiskt ingen större betydelse långsiktigt för affärerna. I så
fall kommer det att betyda att man hela tiden måste stödja mera och mera och mera, för vad är
det som skulle lösa sig ekonomiskt efter att vi har betalt det här stödet ett år! Börjar det löna
sig sedan plötsligt? Nej, så fungerar det inte. Om detta skall bli någonting måste man tänka
att vad är det som kommer att styra efterfrågan i framtiden? Vad är det som är viktigt för
konsumenterna? Då är jag lite förvånad över att ingen har nämnt möjligheten att handla på
Internet-marknaden. Det är klart att det kan ses ytterligare som ett direkt hot mot affärerna,
om konsumenterna direkt själva börjar att upphandla sina varor på Internet. Men vi vet också
att speciellt alla gamla människor i skärgården inte kommer att övergå till ett sådant, så varför
inte då inom just dessa affärer starta ett utvecklingsprojekt där man just utgår från de nya
möjligheterna som IT ger. Det är sorgligt att se om de gamla lanthandlarna inte kan överleva;
de har säkert ett visst turistiskt värde. Det känns som om man skulle komma ut på
landsbygden och till skärgården att komma in i en gammal lanthandel där man köpa allt från
spik och underkläder till mat och leksaker. Men var och en förstår i dag som funderar på
ekonomi att det inte kan vara lönsamt att ha så mycket grejer i lager, utan den moderna
försäljningen går ut på att allting skall omsättas väldigt snabbt. Då kan det vara svårt att hålla
kvar just de här butikerna i den formen och det kanske just måste vara någon form av
försäljning där konsumentens individuella behov tillgodoses snabbt och effektivt. Det är på
det sättet som ltl Hasse Svensson talade om: om lanthandlarna kan ge en personlig service,
som är t.o.m. bättre än den då man måste ta sig flera timmar till Mariehamn eller till Godby
och handla, då har man ett konkurrensmedel. Det måste också vara så att de som bor i
lokalsamhället upplever att deras affär är just till för dem och kan ge dem den service som de
behöver. Det är klart att också konsumenterna i glesbygden är prismedvetna; man kan inte
förvänta sig att man skall handla i den lokala butiken om prisskillnaden är mycket stor utan då
blir det så, som utvecklingen väl är, att alltfler storhandlar på marknaderna som ligger i
Jomala.

Socialdemokraterna har tänkt som så att för att långsiktigt ändra förutsättningarna skulle man
satsa pengar på projektutveckling av just affärerna, på personalen, utbildning, IT-kunskap,
som verkligen nyttjar de möjligheter som tekniken ger för att ge en personlig service.

Ltl Hasse Svensson sade någonting som är väldigt viktigt men som av hävd är svårt på Åland,
nämligen samarbete. Speciellt när det gäller ekonomisk verksamhet finns det inte samma
traditioner som i Gnosjö, som vi annars brukar jämföras med; där finns också en stark
entreprenörsanda, men det som lär skilja Gnosjö och Åland är att man samarbetar i Gnosjö;
man försöker inte förgöra varandra, är avundsjuk eller på det viset försöker skydda sig från
konkurrens utan man samarbetar för att konkurrera mot andra intressenter.
Det måste säkert fortsättningsvis ges stöd till butikerna, men såsom det är utformat nu är jag
rädd för att det inte kommer att ske någon avgörande förändring när det gäller butikernas
framtida möjlighet att slå vakt om lokalbefolkningens konsumentbehov, utan risken är att man
kan fortsätta på den dåligt inslagna linjen och få det negativa bidragsberoendet, som många
gångar har varit uppe till diskussion här. Men det blir säkert populärt, åtminstone till en början
tills butiken måste slå igen och man sprättar ut bidragspengar, för vi kan säkert alla hålla med
om att det är bekvämt.

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Detta med IT är kanske bra och det är kanske någonting som kommer, men jag ser det
närmast som en svår konkurrent till de glesbygdsbutiker somnu finns. Mycket går väl redan
förbi de affärerna i så fall. Butikerna är också en betydelsefull arbetsplats, i synnerhet på
somrarna när det är ”högtryck” är det många sommarvikarier som får arbete, studerande som
jobbar på sommaren. I de flesta kommuner finns det också en gästhamn och den ligger ofta i
närheten av en butik och det bidrar mycket till att butiken överlever. Det är service i samband
med gästhamnen som man har byggt upp sig på till stor utsträckning och en stor del av
omsättningen kommer in på sommaren. Man gnor nog på butikerna också, det vill jag påstå,
även om vi inte kallar det gnosjöandan, men man jobbar verkligen frenetiskt, så jag tror inte
att det finns så mycket mera att ge vad gäller arbete för enskilda personer. I motionen pratar vi
inte så mycket om direkta driftsstöd, utan vi pratar om investeringsstöd och det är pengar som
man sätter in för att trygga driften s.a.s. Vi är väl ändå överens om att driften bör vara
självbärande.
Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Det är ju bra det som ltl Eriksson tar upp om sommarsäsongens tillskott på inkomstsidan, men
problemet är ju resten av året: hur hålla folk i arbete och hur göra att butikerna kan drivas med
lönsamhet? Det är säkert en bättre väg att satsa på investeringsstöd. Det håller jag med om,
för driftsstöd är långsiktigt inte någon hjälp utan det stjälper nog mera, åtminstone om
driftsstöden inte innebär några innovationer utan att man fortsätter på den dåliga linje som
man är inne på. Egentligen vet jag inte vad repliken innebär. Kanske detta med IT, men där
har jag en annan uppfattning. Jag tror att affärerna själva skall ha möjligheten att handla på IT
och ge service åt sina kunder och jag tror också att det är viktigt att personalen erbjuds
utbildning. Det är också någonting som det inte finns tradition på på Åland att utbilda sig i så
hög grad. Men när vi kommer in i ett informationssamhälle måste alla utbilda sig hela tiden.
Det är det som bl.a. näringsutskottet har tagit upp med det livslånga lärandet. Det tror jag
också att skulle uppskattas inom den här branschen. Det är välkänt att alla som har affär får
jobba mycket – nästan hela min släkt har haft affärer, så jag vet vad det innebär att vara
köpman.

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Arbetskraften på sommaren utgörs i främsta hand av sommarvikarier, studerande. De jobbar
naturligtvis bara på sommaren, för på vinterhalvåret studerar de. Sedan har butikerna
naturligtvis en fast arbetskraft som jobbar hela året och den är nog i de flesta butiker så
minimal som den kan vara för att verksamheten skall fungera.

Ltl Pehrsson, replik:
Herr talman!
Som här har konstaterats är detta en gammal fråga men också fortfarande en mycket aktuell
och viktiga fråga när det gäller glesbygds- och skärgårsbutikerna. Jag kommer förstås att få
vara med och behandla den i näringsutskottet, där vi kommer att fördjupa oss problematiken
ytterligare, men jag tänkte på det som ltl Sundback sade om IT. Visst är det framtidens
arbetsmarknaden, men jag vet också av erfarenhet att en lanthandel i Sund har försökt sig på
detta och efter ett halvår fick man lägga ner butiken. Det kanske var för sent, men det hjälpte
inte och det finns kanske två nackdelar: framför allt är det det som ltl P-E Eriksson sade, att
man far hellre runt och samlar upp kunder och tar dem till butiken därför att då får man också
lockelsen av varusortimentet som finns i butiken. En person som sitter hemma och beställer
bara det som man vet att man nödvändigt behöver handlar mindre än en som kommer till
butiken och går igenom den och ser varusortimentet och frestas eller kommer på saker som
man inte annars skulle komma ihåg. Det är viktigare för en butiksägare att få kunderna till
butiken. Dessutom är det så på landsbygden att just de som har svårt att ta sig till butiken är
de som knappast har en dator hemma och kan handla över datanätet, utan de måste ettdera få
hemkörning eller bli körda till butiken, så just när det gäller småbutikerna tror jag att det
ganska långt ännu för att man skall hitta ett system just när det gäller IT som fungerar. Det
kommer säkert småningom.

Jag har diskuterat med glesbygdsbutiksägare som säger att ett verksamhetsbidrag/driftsbidrag
är vi inte intresserade av men investeringsstöd eftersom det är stora investeringar bl.a. med
tanke på EU-krav som behövs och där skulle man gärna vilja ha ett stöd.
Ltl Sundback, replik
Herr talman!
Vi är åtminstone överens om detta med driftsbidrag och investeringsbidrag, men då är
landskapsstyrelsen tydligen helt ute i ogjort väder, man är inne på fel linje och det kanske
skulle vara viktigt att ändra om stödet.

När det gäller IT vet jag inte om jag har lyckats förklara det, men om folk i glesbygden
skaffar sig data och kopplar upp sig till IT mer och mer, så kommer de att utgöra en direkt
konkurrent till den lokala affären och då menar vi att den lokala affären också måste kunna
konkurrera gentemot dem. Det är inte någon motsättning i att man fortsätter med att köra efter
kunderna till butiken och ha dem där, men butiken skall kunna serva sina kunder genom att
handla varor på IT-nätet. Det skall vara en service som affären kan ge åt de personer som
kommer dit, oberoende om de har en dataapparat hemma eller inte. Det kräver utbildning av
personalen, och det kan jag också tänka mig att skulle vara en samhällsstödd investering, både
utbildningen och den här investeringen i datateknik.

Ltl Svensson:
Herr talman!
Jag spårar i en del inlägg en ganska stor håglöshet inför att angripa själva problemet. Man kan
beskriva problemet och man kan beskriva hur mycket alla jobbar och slitar samt vilken
betydelse butikerna har, men när man kommer till problemlösningsbiten har man inget hopp.
Det måste fortsätta som det är nu, fast det inte funkar! Det förvånar mig ganska mycket. Jag
tycker att man skall i lagtinget helt enkelt kunna begära en sådan utredning som föreslås i
motionen, att det skall vara en förutsättningslös utredning som ser också på innovationer och
nya möjligheter. Jag har svårt att tänka mig att lagtinget skulle avstå från det. När det gäller IT
är det inte så enkelt att det är någon som i sitt hem skall ha en PC eller en Mac och så skall det
börja fungera, utan det kan börja på strukturplanet. Precis som ltl Sundback sade, rätt som det
är så har vi IT här, allra helst som vi vet att sittande landskapsstyrelse, den som representerar
majoriteten här i lagtinget, har gått in för att Åland skall bli ungefär i världstoppen när det
gäller IT – och någonting av det skall väl sippra ner också till vanligt folk! Nu har visserligen
Kina med 1,3 miljarder invånare också sagt att de skall bli i toppen när det gäller IT, och vi
får väl en viss konkurrens därifrån, men man kan inte utesluta att det blir någonting av IT-
satsningen i alla fall.

Likadant är det när man säger att man försöker locka folk till butikerna genom att köra dem
dit osv. Det kan ju vara helt fel tänkt. Det kan faktiskt vara oriktigt. Jag vet att det finns
människor som sysslar med dessa frågor och som kan dem och som kan ge tips i en sådan här
utredning; de finns i olika länder, men också i våra närområden.

Jag skulle vara glad om håglösheten vad gäller butikerna i skärgården skulle försvinna och
lagtinget skulle brinna av en lust att verkligen medverka till att problemet blir löst.

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Det funkar tillsvidare med affärerna, även om de flesta vid det här laget har klappat ihop, men
vi har ännu några kvar och dem skall vi försöka hålla kvar. Det är de möjligheterna vi måste
slå vakt om, att de finns kvar inom överskådlig tid. Skall vi så här hux flux försöka få alla
pensionärer att lära sig handla på data och IT, så tror jag att det blir en mycket omständigare
och mycket dyrare procedur än att försöka hålla de arma butikerna vid liv. Jag tror att det är
säkert en bra grej på sikt, och den kommer oavsett vi vill det eller inte, och varför skulle vi
inte vilja ha det, men vi måste försöka hålla det funktionellt under tiden som vi väntar och
utvecklingen sakteligen har sin gång.

Ltl Svensson, replik:
Herr talman!
Jag tror inte att vi förlorar någon tid när det gäller skärgårdsbutikernas framtidsfrågor, om
lagtinget ber landskapsstyrelsen om en förutsättningslös och innovativ utredning kring dessa
frågor. Jag tror att ltl P-E Eriksson har lite missförstått detta med IT; det behöver alltså
uttryckligen inte basera sig på den enskilda kundens aktiviteter på Internet, men det finns i
kommunikationsteknologin många möjligheter att binda samman och, vilket ltl Sundback var
inne på, att utveckla ett samarbete av en ny typ för att lösa dessa frågor. Jag tycker att ltl
Eriksson inte behöver vara misstrogen till att man försöker söka nya vägar i dessa frågor.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till
näringsutskottet.


Föredras för remiss ärende nr 11:

Ltl Olof Erlands m.fl. hemställningsmotion om ett kostnadsutjämningsstöd. (HM nr
31/1999-2000).

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

Ltl Erland:
Herr talman!
Som debatten i anledning av föregående motion har visat så finns det många olika saker och
aspekter på bidrags- och stödsystem. Även om ltl Svensson tyckte att man skulle brinna för
glesbygdsbutikerna, tror jag att jag inte brinner för bidragssystemet. Däremot tror jag att
butikerna kan stödas på annat sätt, så jag håller med honom. Det paradoxala i politiken –
under den tid jag har varit med - är att jag alltid har utgått från att bidragssystemet skulle man
försöka komma bort från, men det finns väl ingen landskapsstyrelse som har satsat så mycket
på bidragstänkandet så mycket som den här, med bidrag till både det ena och det andra,
riskkapital och pengar till näringslivet osv. Det tror jag inte är rätt princip och det är det som
är utgångspunkten för vår motion att det finns, som några har nämnt tidigare, om vi tar
butikerna, som vår motion inte i och för sig handlar om, men de är en viktig komponent, om
en butiksägare jobbar mycket så betyder det att han har intresse för sin verksamhet, men han
har kanske inte så särskilt mycket intresse att sitta och fundera på hur han skall få stöd för
verksamheten. Däremot har han/hon intresse för att ha samma verksamhetsförutsättningar
som andra. Det betyder, om man ser på det konkreta i skärgården, att byggvarorna kostar.
Skall man ha ut lite bräder, material och grus, så är det lite extra kostnader. All service för el,
VVS och sådant som man måste ta från annat håll, kostar lite mera och dagligvarorna kostar
lite mer därför att man måste ha obruten fryskedja enligt EU-normerna, man måste ha viss
utrustning osv. Det finns alltså en massa omständigheter i det geografiska förhållandet som
gör att det finns extra kostnader och det är de kostnaderna som gör att man har svårt att klara
av verksamheten. Vi vill enligt det här tänkandet vända på det hela och säga att man skall inte
stöda livsmedel, räkna ut avståndet, ta hänsyn om det är en, två eller tre butiker, hur många
som bor i kommunen, utan man skall ge förutsättningar att bedriva affärsverksamhet på lika
villkor. Det gäller också annan företagsamhet, företagande som kan ha behov av reduceringen
av normala kostnader. Det här systemet har tillämpats med transportstöd och liknande.
Problemet i alla de här systemen är att EU har sitt på det klara, att så här skall det göras och
där finns inte våra glesbygder med i hanteringen. Detta är alltså inte fråga om bidrag till
enskilda verksamheter utan det är en utjämning av geografiska skillnader.

Om vi sedan tar lite av det som har debatterats här tidigare, så när det gäller Internet fanns det
två synpunkter som inte står i motsättning till varandra utan det är två olika tendenser, två
olika sätt att använda Internet. Det ena är alltså Internet-handeln som bygger på att det man
säljer skall kunna köpas av vem som helst var som helst i stora system. Det skall alltså inte
kosta att marknadsföra eller anpassa det eller någonting sådant, utan bor man på Åland kan
man beställa via ASG en livsmedelskorg från Tyskland. Snart kan man beställa en låda tyskt
öl, franskt vin osv., som levereras hem till dörren. Det är klart att en glesbygdsbutik kan inte
erbjuda den servicen; däremot kan den vara något slags förmedlande länk och där finns det en
sak i hela vårt konsumtionsmönster att många människor också i skärgården och glesbygden
vill åka till en stor butik för att handla och ta varor där man tar tre och betalar för två och där
det är ruljans och omsättning. Det måste vi acceptera. Vi kan alltså inte styra
konsumtionsmönstret på det sättet att vi ändrar köpvanorna, men, som några har sagt här, att
däremot använda informationsteknologin i systemen; det gör man redan delvis, man
installerar kassaapparater, redovisningssystem och liknande och man kan gå mycket längre.
De olika butikerna har Plussakort och Ica-kort osv.; där registreras enskilda kunders
konsumtionsmönster. I en skärgårdsbutik kan man alltså med det här systemet registrera
mönstret och ta in varor så att man begränsar sortimentet, inte på det sättet att kunderna inte
hittar sina varor, utan att man tar in det sortiment som man vet att kunderna vill ha. Det
tillämpas i dag i livsmedelshandeln. Man kan samordna inköp. I dag t.ex. i skärgårdsbutikerna
varierar bensinpriset från säg 140 procent av det faståländska priset till kanske 110 procent
och det tyder på att det finns de som har förhandlat om bra pris och de som inte har förhandlat
om bra pris. Där kunde man gå in och hjälpa från landskapets sida att samordna inköpen plus
att man skulle ge ett kostnadsutjämningsstöd; små leveranser till små öar på långa avstånd
kostar och den delen kunde man alltså ta bort.

Herr talman!
Utjämningsstödet låter kanske lite som et tbidrag, men det är faktiskt så att begreppet ”bidrag”
borde reserveras för prövning för enskilda som lyfter stödet, medan detta är ett stöd som är
allmänt och gynnar alla. Ett exempel på ett kostnadsutjämningsstöd är faktiskt
skärgårdstrafiken; egentligen skall de betala för folk när de åker; servicepersonal borde ha
betalt när de sitter på skärgårdsfärjorna därför att det tar tid. Då skulle man utjämna
kostnaden, för det kommer tillbaka på räkningen. Det är ett något tillspetsat exempel, men
genom att ha avgifter på skärgårdsfärjorna för servicepersonal så höjer man nackdelen ännu
lite till och gruslasset kostar ännu lite mer när det skall ut.

Herr talman! När det gäller butikerna skall jag inte säga så mycket mer än att butikerna är
exempel på en verksamhet som skulle få egna verksamhetsförutsättningar och samma princip
gäller företagen. Jag tror att det är inget hållbart system som landskapsstyrelsen nu håller på
med, där man räknar upp fler och fler kriterier för att rätta till de här sakerna: om en får
bidrag, så snedvrider det åt ett håll, då måste man rätta till med ett annat bidrag, ett nytt
kriterium och då hamnar man i egentligen samma stödprincip som vi har i dag. Jag hoppas
alltså att det utskott som tar hand om ärendet, också i samband med behandlingen av
föregående motion, tänker om och utgår från principen att hur skall man skapa
verksamhetsförutsättningar som gör att de som har butiker vill fortsätta med sin
affärsverksamhet och att de skall brinna av samma entusiasm som här i lagtinget när det gäller
Hasse Svensson och jag själv åtminstone.
TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till
näringsutskottet.


Föredras för remiss ärende nr 12:

Ltl Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om anpassning av landskapsägd
jordbruksmark till ekologisk odling. (HM nr 25/1999-2000).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

Ltl Viveka Eriksson:
Herr talman!
Enligt årets budget skall landskapsstyrelsen i det nya miljöstödsprogrammet prioritera den
ekologiska odlingen. Målet är, som framgår av motionens motivering, att utöka den
ekologiskt odlade arealen från 1.200 hektar till 3.300 hektar på hela Åland. Dessutom skall
stödnivåer för att stimulera det ekologiska tänkandet höjas. Den ekologiska rådgivningen skall
intensifieras och sköts av en fr.o.m. i år heltidsanställd rådgivare för ekologisk odling. Målet
för stödet för miljövänlig odling är att minska jordbrukets miljöbelastning på grund av
växtnäringsläckage och användning av kemiska bekämpningsmedel, att utveckla extensiva
odlingsmetoder, såsom ekologiskt jordbruk, att bevara det öppna odlingslandskapet och
småskaligheten samt att bevara lönsamheten i småskalig odling. Det här är alltså
landskapsstyrelsens målsättning i budgeten. En annan i budgeten nämnd målsättning är att för
jordbrukets del bibehålla och utveckla förutsättningar för en levande landsbygd och skärgård
med bibehållen sysselsättning och öppna landskap.

Landskapsstyrelsen har högt ställda mål, vilka kräver många insatser och mycket konkreta
åtgärder för att nå målen. De två målsättningarna om utvecklingen av ekologisk odling och
bibehållandet och utvecklandet av ett åländskt jordbruk är två mål som borde passa väl ihop.

I debatten ställs många gånger konventionell odling mot ekologisk odling och det borde inte
vara så. Jordbrukare, oberoende av vilken odlingsmetod som används, har i stort sett
gemensamma svårigheter då det gäller jordbrukets framtidsutsikter, den sviktande
lönsamheten, den byråkratiska djungeln som man skall hantera, det ofrivilliga beroendet av
olika stödformer, marknadens krav på kvalitet och behoven av förädling.

Jordbrukare i dag har alltmer att anpassa sig till marknadens krav på de produkter som tas
fram. EU:s jordbrukspolitik, som strävar till att minska jordbruksverksamhet i en anpassning
till marknadens efterfrågan, innebär att vi som bor på Åland måste hitta bra
marknadsföringsargument för våra jordbruksprodukter. Vi kan inte konkurrera med storskalig
produktion. Vi kan inte tävla när det gäller mängd.

Konsumenterna å andra sidan har blivit alltmer medvetna och det går mot att man som
konsument frågar efter produkter som uppfattas som rena och säkra ur ett hälsoperspektiv.
Galna kor, genmanipulationer, inhumana djurtransporter, tillsatsämnen och överdrivna
mängder av kemiska ämnen som används i odlingen avskräcker vid inköpsdiskarna och
alltmer efterfrågas mat som är nära producerad och kontrollerad. Till detta kommer det ökade
miljömedvetandet. Många börjar se vikten av att välja varor som producerats enligt
naturenliga metoder och i en nära omgivning. Historier om hur grönsaker från Åland tar ett
varv via Helsingfors innan de säljs i våra grönsaksdiskar i åländska butiker får var och en att
fundera över det vanvettiga i en sådan hantering av matvaror. Det är inte endast priserna som
på det här sättet trissas upp utan också kvaliteten blir lidande, för att inte tala om att det också
är ett miljöslitage att man transporterar varor hit och dit.

Jag tycker det är lätt att bara gå till sig själv - under de senare åren hur jag åtminstone ändrat
min syn på när jag handlar matvaror. Det är en förändring i attityderna och jag tittar gärna på
att det är märkt, är det åländska produkter så väljer jag dem i första hand och väljer också
sådant som är kontrollerat och kravmärkt. Det här tror jag att breder ut sig alltmer.

Vårt marknadsföringsargument måste alltså nödvändigtvis vara kvaliteten och att vi också
specialiserar oss på produkter som efterfrågas i vår närregion. Drömmen skulle vara att den
egna hemmamarknaden alltmer skulle tas om hand av åländska producenter, men trots allt
talar priserna mot det här, för fortsättningsvis är det många ålänningar som väljer lammet som
kommer från Nya Zeeland om det är billigare än det åländska. Men jag tror att allt fler hellre
avstår lammköttet om de inte kan få tag i åländskt, vilket för övrigt är ganska svårt, vilket är
synd, med tanke på att det är ett bra, nyttigt och gott kött. Jag tar i en annan motion upp hur
viktigt det är med det öppna naturlandskapet och behovet av att vi skulle ha en djurhållning i
landskapet. Får skötseln är en av de grenar inom jordbruket som alltmer borde uppmuntras
eftersom betande djur kommer att bli en raritet i framtiden. Sedan är det förståeligt att
jordbrukarna väljer bort fårskötseln eftersom det i princip inte är någon lönsamhet i
verksamheten.

Åländska jordbruksprodukter har alltså goda möjligheter att konkurrera då det gäller
kvalitetskravet. Det är så att varje jordbrukare är satt under ett lönsamhetskrav och i dag är det
knappast någon som gödslar eller sprutar mer än det allra nödvändigaste. Vi har t.ex. IP-
produktionen – integrerad produktion – där man utgår från behoven i sina odlingar, speciellt
äppelodlingen har infört den. Där gör man så att man i princip räknar larverna som finns i
träden och efter det behandlar träden och besprutar. Det betyder att man minimerar
mängderna väldigt mycket när man sprutar och gödslar. Äppel är en nischodlingarna som man
kunde tänka sig att utveckla. Det har visat sig att äppelodlingen har stått sig bra, trots den oro
som fanns inför EU-inträdet. Men, som sagt, jordbruksprodukter som odlas enligt ekologiska
metoder har ett starkt marknadsföringsargument och det är för att de är väldigt noggrant
kontrollerade och de produkterna måste märkas enligt godkända system.

Landskapsstyrelsen har alltså en målsättning om att viss mark skall läggas om till ekologisk
odling, 3.300 hektar under detta år. Troligtvis avser man att gå vidare i den målsättningen.
Men landskapsstyrelsen har också, som vi ser det, ett ansvar att planera för sin egen mark och
motionen syftar till att man också tittar över sin egen mark och gör upp program för hur man
lägger om den landskapsägda marken till ekologiskt odlad. Detta gör man inte bara över en
natt, utan det tar väldigt länge att lägga om marken så att den blir godkänd och därför behöver
landskapsstyrelsen göra upp en plan för hur man tänker sig att i framtiden lägga om marken.
Landskapsstyrelsen har också ett stort ansvar när det gäller andra saker i fråga om ekologisk
odling. T.ex. de jordbrukare som planerar och går in för att lägga om sin mark till ekologisk
odling har under många år ett lönsamhetsavbräck och här bör man stöda upp så att det blir
rimliga bördor för de jordbrukare som går in för ekologisk odling. En annan roll som
landskapsstyrelsen har är att man också utbildar jordbrukare inom naturbruksskolan och här
har utbildningen en väldigt stor roll när det gäller attitydförändringsarbetet. Användningen av
kemiska preparat är också en väldigt stor hälsofråga. Här menar jag att skolverksamheten har
betydelse när man leder unga människor rätt i sitt yrkesval. Det är också ofta så att unga
människor själva är mycket medvetna om sin hälsa och miljön, så jag tror att det så
småningom också kommer alltmera krav från ungdomens håll att utbildningen alltmer skall
inriktas på ekologisk odling. Landskapsstyrelsen har också försöksstationen där man borde
vara en föregångare. En del av försöksstationen har försök inom den ekologiska odlingen,
men man kunde alltmera ligga före. Ofta är det så att de som redan jobbar med ekologisk
odling är väldigt alerta och sätter sig in i nyproduktion och hur man skall utveckla
verksamheten, men det borde vara försöksstationen roll att stå i förgrunden.

Egentligen finns det hur mycket som helst att prata om ekologisk odling, men jag tror att jag
stannar här och hänvisar till motionens kläm, där vi föreslår att landskapsstyrelsen borde gå in
för att se över den landskapsägda marken och under en övergångsperiod anpassa den till
ekologisk odling.

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Det är intressant med ekologisk odling. Skulle den ha varit riktigt lönsam och riktigt effektiv
skulle den aldrig ha avskaffats. Före vi kom på att använda konstgödsel och dylikt var det helt
och hållet eko-odling allt vad vi odlade. Den kom naturligtvis till för att man behövde höja
skördarna och de steg avsevärt, dels också beroende på växtförädling. Nu går man in för eko-
odling som har blivit populärt och det är väldigt bra. Jag har inget illa att säga om det.
Problemet är att få lönsamhet på den också. Skulle vi lägga om allt till eko-odling, som väl
skulle vara intressant att göra, skulle vi knappast ha några större besvär med överproduktion
och löste det problemet också, men vart tar livsmedelskostnaderna vägen om man skall klara
av ekoproduktionen på ett lönsamt sätt så att man kan leva på den. Produktionen blir betydligt
lägre i snitt. Man kan lyckas på vissa små områden med intensivt arbete att få det att växa
något så när skapligt; kvaliteten blir förmodligen bra, men den är inte alltid tilltalande, för
med bekämpningsmedel kan man hålla bort insektangrepp. Det kan man visserligen på
biologisk väg också i dag när man har lyckats med att plantera in biologisk bekämpning på en
del skadeinsekter och sådant, men jag tror att vi har en lång väg att gå om vi skall komma till
god eko-odling så här på en gång.

Ltl Viveka Eriksson, replik:
Herr talman!
Jag håller med om att det egentligen är fråga om att återupptäcka, eftersom man i princip hade
en eko-odling tidigare innan man införde konstgödsel och bekämpningsmedel som
tillverkades på kemisk grund. När det gäller marknadens krav tror jag att den småningom
kommer att förändras så att man blir alltmer medveten, som jag sade i mitt anförande.
Riktgivande kommer att vara att människor alltmer efterfrågar ekologiskt odlade produkter.
Ltl P-E Eriksson frågade sig vart livsmedelskostnaderna tar vägen. Jag kan ta som ett exempel
hur man importerar kål från Tyskland och säljer här på Åland samtidigt som man väljer bort
nära producerad kål som man vet vem som har producerat, den är ekoproducerad och det
handlar om ett par pennis vinst, så prisbilden gör att det är svårt att komma åt det här. Men jag
tror ändå på att människors medvetenhet alltmer ökar när det gäller hälsoaspekten och att
man vill veta vem som har odlat det man äter, både kontrollen och närheten är viktig.

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Vi är besynnerligt nog ganska överens i det mesta i detta sammanhang. Det är egentligen
ganska vettlöst att man håller på och kör en massa livsmedel runt halv klotet och att vi kanske
i dag äter nya zeeländska produkter. Detta är ett problem och hur kan det då bli billigare att
odla maten på andra sidan klotet och köra hit den, med de konsekvenser det har för miljön!
Någonstans måste det vara fel. Vi måste få en lönsamhet i produktionen på vår egen sida på
klotet i vår närhet. Det är det problemet vi borde lösa och sedan kan vi kanske odla ekologiskt
också.

Ltl Sundback:
Herr talman!
Ledamoten P-E Eriksson för mot ekologisk odling argumentet att det är så olönsamt. Men det
är väl hela vårt jordbruk. Det är därför det pumpas in bidrag för att jordbrukarna
överhuvudtaget skall kunna leva på sitt jordbruk. Hela jordbrukspolitiken är en rent politisk
fråga. Den styrs aboslut inte av efterfrågan, konkurrens och lönsamhet. Så länge det är så att
jordbruket är en politisk fråga måste det vara skattebetalarna och konsumenterna som avgör
hur politiken skall drivas, inte är det egentligen producenternas sak att avgöra detta.
Konsumenterna vill naturligtvis ha rena näringsrika och säkra livsmedel. Konsumenterna vill
antagligen ha en jordbrukspolitik som inte förstör miljön på grund av det intensiva odlandet
där man pressar skördarna för att man tror att man skall nå lönsamhet, men vi har inte på
Åland sådana arealer överhuvudtaget att man kunde konkurrera med stora produktioner, om
man ser det globalt.

Jag tycker alltså att det är ganska givet vad jordbrukspolitikens mål skulle vara: att livsmedlen
är garanterat säkra och producerade så att de inte skadar miljön eller människorna. Det som är
det värsta i sammanhanget är att jordbrukarna har så svårt att lämna det storskaliga bidrags-
och jordbrukstänkandet, vilket absolut inte har någon framtid på Åland. Ja, så länge som vi
kan pumpa in bidrag, men det är också de åländska konsumenternas önskan att få ekologiska
produkter. Den gjorda livsmedelsutredningen visar att konsumenterna t.o.m. betalar mera bara
man får inhemskt producerade livsmedel samt att de är ekologiskt producerade. Jag skulle
förvänta mig lite mera hörsamhet hos jordbrukarna vad konsumenterna vill ha. Det är faktiskt
det som är det centrala. Alla andra som producerar någonting måste ta hänsyn till sina
konsumenter. På något vis är det dags att lagtinget tar ställning i den här frågan så att vi får en
annan inriktning och motionen är en av många under de senaste 20 åren som har kommit i
första hand från sådana som företräder konsumenterna. Men fortsättningsvis ser man ner på
detta med ekologisk odling från jordbrukarnas sida, trots att man inser, som ltl P-E Eriksson,
att det är helt absurt att snurra livsmedel runt hela jorden och dessutom är de kanske både
mindre näringsrika och innehåller t.o.m. kanske skadliga ämnen. Så vad har de åländska
jordbrukarna att förlora på att producera ekologiskt! Som jag ser det långsiktigt ingenting!

ANDRA VICETALMANNEN: Jag vill uppmana lagtingsledamöterna att hålla sig inom
ramarna för motionens kläm, dvs. att under rimlig övergångstid anpassa den landskapsägda
jordbruksmarken till ekologisk odling.

Ltl Holmberg, replik:
Herr talman!
Det är givetvis motionen om ekologisk odling som vi skal diskutera, men jag kan inte låta bli
att bemöta ltl Barbro Sundback när hon säger att vi skall sluta med att stöda jordbruket med
bidragsformer och dylikt. Som jag ser det är det inte jordbrukarnas fel att de måste ta till
stödformer och bidragsformer; i och med EU-anslutningen funktionerar jordbrukspolitiken på
detta vis. Jag tror nog att den jordbrukare som bedriver jordbruk i dag skulle vara mycket
tacksammare om han fick betalt för sin produkt, inbegripet den ekologiska odlingen, om han
slapp detta bidragssystem.
Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Också jag känner att jag måste ha rätt att få besvara repliken. Innan Finland och Åland gick
med i EU hade vi de högsta jordbruksstöden som det här landet någonsin har haft. Det är
ingen nyhet att jordbruket är totalt samhällsunderstött för att folk överhuvudtaget skall kunna
odla någonting. Skulle marknaden och priset reglera det skulle det inte finnas något jordbruk
på Åland. Det enda som på sikt kan göra att det åländska jordbruket kan konkurrera är
kvalitet, inte kvantitet. Det är för litet. Det har de flesta insett för länge, länge sedan. Det
konventionella jordbruket är dömt till undergång, inte bara på grund av det här, utan på grund
av att det bidrar till miljöförstöringen av våra vattendrag. Det är något slags kollektivt
självmord som de åländska jordbrukarna håller på med när de inte är beredda att gå över, men
det är tydligen ett så konservativt släkte. Det är lite samma som med affärerna på landsbygden
att det skall in pengar och bidrag trots att så många inser att det kan inte pågå så där hur länge
som helst utan man kommer att konkurreras ut av andra, som inser det här betydligt tidigare.
Det är en tur i oturen att vi har så mycket pengar i landskapet för det upprätthåller ekonomiska
aktiviteter som inte är sunda enligt min mening.

Ltl Holmberg, replik:
Herr talman!
Jag tror att det skulle vara värdefullt för ltl Sundback att lite sätta sig in i under hur
byråkratiska former dagens jordbruk bedrivs. Jag är övertygad om att den åländska
jordbrukarkåren mådde mycket bättre före EU-inträdet och lönsamheten var också större.

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Det är möjligt att den åländska jordbrukarkåren mådde bättre om det betyder att de fick mera
bidrag! Men det tycker jag inte är sunt. Vi har fått ett info på våra bord i dag och det är 40
människor på bilden som sysslar med något slags rådgivning osv. Vilken annan näring har en
så kolossal byråkrati och administration för stöden! Det är klart att vi måste ha stöd också om
vi har ekologisk odling, men då är det någon mening med det. Att hålla på och producera
jordbruksprodukter som ingen efterfrågar och förstöra miljön inser vem som helst att inte går,
det finns ett slut på den kulturen och den kommer antagligen ganska snabbt. Intagningen till
naturbruksskolan är två elever! Unga människor tror inte på det här. De inser att det finns
ingen framtid i ett sådant här jordbruk.

Ltl Pehrsson, replik:
Herr talman!
Det skulle finnas mycket att säga när det gäller bidragspolitiken och det som jordbrukarna har
dragits in i, men jag tänkte försöka hålla mig till det som talmannen påpekade, nämligen
motionen. När det handlar om ekologisk odling tror jag att fortfarande finns det så väldigt
mycket att forska i och se hur man på bästa sätt odlar ekologiskt. Jag hörde en dag en intervju
i radion med en skärgårdsbonde som sade att i och med att konstgödseln kom var det en
revolution därför att det fanns så fruktansvärt mycket brister i marken som ledde till
bristsjukdomar osv. hos människorna, eftersom produkterna inte innehöll de ämnen som man
behöver för att må bra. I och med att konstgödseln kom blev produkterna mycket
hälsosammare. Däremot finns det mycket annat som inte är så hälsosamt och som man jobbar
med, att alltså göra tillskottet till jorden på ett sådant sätt att det skall ersätta bristerna. Man tar
markkarteringsprov osv. så att man vet vad som fattas och man tillsätter sedan. Det är det som
jordbruket går ut på nuförtiden, även miljöstödsprogramen; allt går ut på att man hela tiden
forskar för att få bort gifter och ohälsosamma ämnen, så allt jordbruk är på väg mot ett
ekologiskt jordbruk. Men för den skull har jag ingenting emot att landskapet även när det
gäller landskapets marker fördjupar sig mer i detta och eventuellt använder mera mark till det.
Som EU:s jordbrukspolitik ser ut finns det dock ingen möjlighet för en jordbrukare att leva
utan stöd och jag ser det nog så att vi med den här politiken inte har jordbrukare kvar så länge
till. Sedan är man nog tvungen att importera oberoende om man vill eller inte.

Ltl Sundback, replik:
Nej, herr talman, med den här jordbrukspolitiken har vi inga jordbrukare snart! Det är därför
vi i 20 år har efterlyst en förändring med en inriktning på en produktion där det finns en
efterfrågan som konsumenterna står för och där det finns skäl av hänsyn till miljön att stötta
näringen.

Ltl Pehrsson, replik:
Herr talman!
När jag säger ”den här jordbrukspolitiken” menar jag förstås EU:s jordbrukspolitik som
bygger på att vi skall lyfta stöd. Min tro har varit från början att vi här uppe i Norden skall bli
konsumenter och äta upp överskottet som man har nere i Syd- och Mellaneuropa, där man har
andra klimatologiska förutsättningar att driva jordbruk. Fortfarande har jag inte behövt
ompröva den tron. Den EU-politik som bedrivs när det gäller jordbruket går ut på att man får
svårare och svårare att bedriva jordbruk här uppe i Norden, och utan bidrag skulle det inte gå;
oberoende om man odlar ekologiskt eller traditionellt skulle man inte kunna göra det utan
bidrag men jordbrukarna själva vill mycket hellre ha betalt för sina produkter än lyfta bidrag.

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
EU:s generella jordbrukspolitik kommer att leda till att det åländska jordbruket går under, det
är jag också övertygad om. Därför är enda alternativet att stöda ekologiskt odlade,
kvalitetsmässigt värdefulla produkter som man t.o.m. kan exportera. Därför måste vår
jordbrukspolitik ändras om och det skall ges stöd åt ekologisk odling. Det finns en gammal,
gammal idé om att Åland borde ha blivit ett produktionsområde för ren och fin barnmat. Tänk
om vi skulle ha haft en sådan jordbrukspolitik eller stött en sådan utveckling, vad fantastiskt
det hade varit i dag med just galna kosjukan osv. Det största hindret är de traditionella
jordbrukarna själva.

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Det är sällan man har fått höra en sådan jordbruksexpert som ltl Sundback! Det är klart att
jordbrukarna hellre skulle odla ekologiskt; de skulle helst odla utan stödformer, men följden
blir att konsumenten får betala priset, om vi skall ha något jordbruk kvar överhuvudtaget.
Sedan skall vi exportera våra fina produkter: skall vi köra på rapsolja eller skall vi köra häst
och kärra ner till kontinenten eller hur skall vi göra för att det skall gå biologiskt riktigt till!
En konsekvens av den helt ekologiska odlingen är att produktionen går ner med 30 till 50
procent och kvaliteten blir i många fall sämre. Det vet alla som sysslar med det. Man kan
lyckas med någon liten bit på några kvadratmeter som man går och sköter och pysslar med
alla dagar, som man kan hålla rent från ogräs, sjukdomar osv., men i en större produktion är
det praktiskt taget omöjligt. Då får vi hela världens arbetslösa folk för att lösa det problemet!

Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag måste upprepa det som ltl Svensson sade, att en större håglöshet än den här kan man
knappast uppleva i en debatt. Vad är det då som jordbrukarna vill? Inte vill man gå in för
ekologisk odling och inte vill man ha det som man har i dag, för det är EU:s politik och det
bär också rätt åt skogen! Det är totalt utan idéer från de s.k. jordbrukarna. Det finns bara en
väg; det säger också näringssidans jordbruksexperter, men det vill man inte höra på. Det är
klart att den ekologiska odlingen också måste utvecklas, precis som ltl Pehrsson sade, att det
måste hela tiden ske en utveckling. Det är inte att gå tillbaka till häst och kärra. Vi har hört
förut att vi som talar för ekologisk odling är bakåtsträvare, men det är tvärtom. Jag talar för
konsumenterna och för miljön. All näringsverksamhet måste beakta det. Varför skall inte
jordbruket göra det då! Det måste vara så. Det är kollektivt självmord att prata om att EU:s
jordbrukspolitik leder till att jordbruket utplånas och den ekologiska odlingen är tydligen
också rena dödsstöten, så varför inte göra proceduren kort och hitta på något annat att syssla
med!

Ltl P-E Eriksson, replik:
Herr talman!
Bönderna vill producera rena och bra livsmedel till möjligast billigt pris naturligtvis. Det är
bara det att det är inte riktigt så där enkelt som ltl Sundback tror att det är. Det är det som är
det stora problemet.

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.


Ltl Englund:
Herr talman!
Jag tycker att det till vissa delar är en intressant motion om ekologisk odling och att kunna
minska de kemiska bekämpningsmedlen. Det har man mer och mer börjat fundera på efter att
man också tar en titt på ingredienserna och innehållet i olika livsmedel. Det var inte så länge
sedan det var ett reportage i Sveriges TV där man gick igenom livsmedel, och där fanns nog
mycket övrigt att önska när man gick i sitt eget kylskåp och började titta på vad som fanns.

Om vi går direkt till motionen om att utöka den ekologiska odlingen tror jag att ett bra sätt
skulle vara att landskapet kunde rekommendera sina inrättningar, och där vi står för
finanserna både till skolor och sjukhus osv., att kunna inhandla den ekologiska maten
närodlad här på Åland. Då tror jag att vi också skulle få upp den ekologiskt odlade arealen på
Åland samt även annat konventionellt odlat som vi vet att är mindre bekämpat hos oss än på
andra ställen. Det tror jag att skulle vara positivt. Vi vet också att i Sverige har prisnivån
mellan konventionellt och ekologiskt minskat och då kanske intresset också minskar från
odlarnas sida att odla det, så det är tyvärr lite i fel banor.

Ltl Sundback var inne på kostnadsbilden och lönsamheten i odlingen. Vi vet att det i dag finns
exempel på att man fick 2,50 mark per kilo kött, ekologiskt odlat, när man levererade det för
slakt, sedan kommer stöden utanpå det. Man vet att det finns ingen möjlighet att odla och
driva upp det på Åland i dag. Det amerikanska jordbruket hade ett av sina bästa år 1999 och
detta tack vare stöd. Det är också det som vi konkurrerar med fastän vi är med i EU.

Men den globala handeln, det är vi det. När vi fyller shoppingvagnen i butiken deltar vi som
en liten pusselbit i den globala handeln, men vi vet så lite om de människoöden och de
miljökonsekvenser som produkterna skapat i olika producentländer. Genom att handla kaffe,
te, bananer, kött och andra varor, grönsaker som producerats med respekt och omtanke för
såväl människor som miljö stöder vi konsumenter de producenter och småodlare som
engagerar sig för en hållbar utveckling. Har vi alla gjort det den här dagen också när vi
började med vårt kaffe i morse, om vi tittade i kylskåpet? (Från salen, ltl Sundback: jag har
rättvisemärkt kaffe). Maten och miljön är i ett globalt perspektiv och även vi måste välja i de
sammanhangen. Här sitter vi nog alla i samma båt och vi måste alla lära oss att ro åt samma
håll, och det är vi och vår kropp som tar den sista stöten i det här sammanhanget. I matkassen
som vi bär med oss hem från butiken finns kanske många människoöden som man inte heller
tänker på. T.ex. de vackert gula bananerna som importeras t.ex. från Equador har vuxit i
moderna odlingar som är extremt giftkrävande och de har fullständigt badat i kemikalier innan
de har plockats i lådor. Gifthanteringen har gjorts tusentals bananarbetare i producentländerna
sterila eller så har de också drabbats av allergier och cancer bara för att vi skall få väl
fungerande jämnstora, ofläckade bananer som kanske hade kunnat odlats och köpts ekologiskt
också hit till Finland. Men hur mycket har vi konsumenter krävt detta? Vi köper kanske ofta
med ögat, vi vill att de skall se rena och fina ut och så är det också med våra närproducerade
livsmedel. Tyvärr finns det en hel del utbud på ekologiskt odlade produkter, men man har
nog den uppfattningen att inte är handeln riktigt så intresserade av dem i alla fall, fastän vi
vet att det finns diskar på många ställen att köpa dem i. Det är nog ett stort bekymmer hur
man skulle kunna få upp intresset, men slutligen är det nog vi som konsumenter som måste
bestämma det och vara beredda att betala ett högre pris för de produkter vi köper. Då tror jag
att vi också är på rätt väg i det här sammanhanget.

Ltl Viveka Eriksson, replik:
Herr talman!
Llt Englund sade att motionen har som syfte att lyfta upp landskapsstyrelsens roll i dessa
sammanhang. Vi har framför allt lyft fram landskapsstyrelsen som markägare. Eftersom man
har så högt ställda och fint formulerade mål i landskapsstyrelsen, borde man också på bred
front jobba för att förstärka dels att det produceras mera ekologiska livsmedel på Åland, men
också det som ltl Englund var inne på: att öka medvetandet hos oss konsumenter så att vi
alltmer går in för att faktiskt köpa produkterna. Det har också att göra med tillgång, det är inte
bara det att vi som konsumenter skall efterfråga, utan det är också fråga om hur vi får tag i
produkterna, hur långt har man från samhällets sida stött förädling av ekologiska produkter,
hur stöder man de ekologiska odlarna i deras försäljning av sina produkter. Det finns många
aspekter i detta och landskapsstsyrelsen har en väldigt stor roll i de olika sammanhangen och
det är det som vi vill lyfta fram i motionen och peka på att det finns mycket som man kan
göra. Ett sätt är att man i första hand lägger om sin egen mark till ekologiskt odlade system;
eftersom man också kräver att andra markägare skall göra det borde också landskapsstyrelsen
föregå med gott exempel.

Ltl Sundback, replik: Avstår.

Ltl Lindqvist:
Herr talman!
För att undvika eventuella reprimander skall jag inte vända mig till någon enskild ledamot
utan bara komma med ett allmänt tillägg. I huvudsak pratar vi om en konsumentfråga. I dag
finns det både vanliga morötter och ekologiskt odlade morötter på butikshyllan. Frågan är:
Vad väljer konsumenterna när morötterna ser ungefär likadana ut? Vissa kostar 2 mark kilo
och de andra kostar 7 mark kilo. Personligen väljer jag dem som kostar 7 mark kilo, men
uppenbarligen väljer inte alla dem som kostar 7 mark kilo, för om så vore fallet skulle vi inte
ha detta problem.
Ltl Sjöblom:
Herr talman!
Jag hade begärt en replik på ltl Englund, men tydligen var det någonting som talmannen
missade, så därför begär jag ordet. Jag håller helt med ltl Englund att det borde vara viktigt att
skolor, sjukhus, allmänna inrättningar osv. har ekologiska produkter. Om jag inte minns
alldeles fel har vi i samband med en budget i lagtinget också skrivit sådana målsättningar,
men problemet är att det inte finns tillräckligt med produkter. Efterfrågan är mycket större än
utbudet och det är det absolut största problemet i dag. Mariehamns stad har sedan många,
många år tillbaka i sina skolor och inrättningar förespråkat att det skall serveras ekologiska
produkter till personal, elever och lärare. Men där har man också i viss mån problem att
faktiskt få tag på de ekologiskt odlade produkterna på hemmaplan.

Ltl Lindqvist, replik:
Herr talman!
Om det är som ltl Sjöblom säger att efterfrågan är större än utbudet på ekologiska produkter
måste jag säga att det övergår mitt marknadsekonomiska förstånd, för det kan ändå inte vara
så att om morötterna som odlas för 2 mark kilo på gammalt hederligt sätt - eller gammalt
ohederligt sätt kanske – inte har någon efterfrågan och de skulle ligga i lagerna och ruttna, så
tvivlar jag på att jordbrukarna skulle odla dem. Finns det en efterfrågan på ekologiska
produkter där konsumenten är villig att betala vad det kostar att producera är jag ganska säker
på att det också skulle finnas ett utbud.

Ltl Sjöblom, replik:
Herr talman!
Problemet är att det faktiskt är så att efterfrågan i de offentliga inrättningarna är mycket större
än vad utbudet är och då blir man tvingad att ta 2 marks produkterna i stället för 7 marks
morötterna. När det gäller privatkonsumtion är det så att alla ålänningar inte har den
ekonomiska förutsättningen att man kan välja att äta ekologiskt odlade produkter, utan man
tvingas att välja en sämre produkt.



Ltl Lindqvist, replik:
Herr talman!
Jag förstår inte vad socialdemokraterna är ute efter! Vi skall slopa stödet till jordbrukarna men
vi skall sänka matpriserna. Vem skall betala?

Ltl Sjöblom, replik:
Herr talman!
Det måste vara någonting som ltl Lindqvist har missförstått. Vi har sagt i 20 år att vi vill stöda
ekologiskt jordbruk.

Ltl Pehrsson, replik:
Herr talman!
Jag tror faktiskt när det gäller större inrättningar, som skolor, sjukhus osv., att det kan finnas
ett för litet utbud på ekologiska produkter. Men det har också att göra med att det går inte,
som någon sade här, över en natt att gå över till ekologiskt jordbruk i den utsträckningen
därför att det är ett mycket arbetsdrygt sätt. Vi måste först få fram biologiska
bekämpningsmedel. Som här sades är det mycket arbete bara att hålla ogräset borta om man
inte får använda de traditionella bekämpningsmedeln, som hela tiden har blivit mindre giftiga.
Rent biologiska bekämpningsmedel finns inte heller ännu och man klarar inte av så stora
arealer när man skall odla biologiskt, utan det är några få odlare som har mindre arealer, som
ltl P-E Eriksson var inne på, och det är väl de produkterna som man bjuder ut i affärerna, men
som även skall tillhandahålla inrättningarna. Det är inte alla kommuner som beviljar pengar
till skolor osv. Jag tror att det beror på att det inte finns biologiska bekämpningsmedel och
gödselmedel när man får fram för lite produkter och inte får det lönsamt.

Ltl Sjöblom, replik:
Herr talman!
Jag tror att det också har med utbud och efterfrågan att göra. Finns det inte i jordbrukskåren
efterfrågan på biologiska bekämpningsmedel, så är det ingen som producerar dem! Så
fungerar marknaden!

Ltl Pehrsson, replik:
Herr talman!
Någon sade här några kloka ord en gång, att det är jordbrukarna som är allra angelägnast om
att slippa använda gifterna, eftersom jordbrukarna skall både hantera gifterna men de är också
konsumenter, så man är som jordbrukare dubbelt utsatt. Skulle det komma fram
bekämpningsmedel och gödeselmedel utan gifter tror jag nog ingen jordbrukare skulle tacka
nej till det.

Ltl Erland:
Herr talman!
Jag stöder naturligtvis ekologisk odling och har gjort det i många, många år. Men jag vill ändå
säga när det gäller det konventionella jordbruket att man målar upp det här med gifter och
man vill inte ens använda produkterna själv att de konventionella jordbrukarna försöker följa
olika program när det gäller miljöstödet och IP-produktion osv. att minimera gifterna. Man
har t.o.m. visat att ekologiskt odlade produkter innehåller mera gifter än konventionella
beroende på hur det är odlat. Men nu handlar det naturligtvis om ekologisk odling som man
vill öka och det som gjorde att jag tog till ordet var detta med marknaden, hur det kan fungera
så, som ltl Sjöblom sade, att det finns efterfrågan men inte produkter. Det är ganska naturligt
därför att när det gäller ekologisk odling är det inte så att det inte är lönsamt. De som har
hållit på 10-15 år har fått upp en lönsamhet, om de har haft förutsättningar. Problemet är att
det kostar att gå över till ekologisk odling. Det är alltså en övergångskostnad som är ganska
hög och då har landskapet – lagtinget - faktiskt stött övergången till ekologisk odling och det
finns också i EU-programmen. Men orsaken till att alla dagis, skolor osv. i Mariehamn inte
kan få produkter medan man i butiken kan köpa dem är att de kräver ett långsiktigt kontrakt,
de skall vara en jämn tillgång under hela säsongen, annars måste de vända sig någon
annanstans. Vi som handlar i butiken går in och ser på hyllan vad det finns för dagen; då
kanske det finns morötter för 7 mark att jämföra med dem som kostar 2 mark. Jag är inte
säker på om jag själv skulle välja 7 marks morötterna, för det verkar lite väl dyrt. Jag tror att
vi köper ekologiska för ett lägre pris, kanske vi odlar själva, jag vet inte… Men de praktiska
problemen med Odlarringen har varit att man måste få upp volymen för att det skall kunna
vara lönsamt att ha marknadsföring, förpackning, etiketter och produktionssystem. Det är
faktiskt lite samma problematik som finns i IT-världen, där det sägs att de gamla ekonomiska
principerna inte längre gäller, men det är precis samma gamla ekonomi, utbud och
efterfrågan. Men utbudet måste bli så stort att kostnaderna är rimliga; det är därför man också
skänker bort IT-program för att de skall spridas snabbt och sedan när det är spritt, så kan man
lite försynt börja plocka in pengarna. Den principen skulle betyda att man skulle skänka ut
ekologiskt odlade produkter tills alla inser att det här måste vi ha. Då höjer man priserna sakta
till 7 mark på morötterna – när alla är beroende av morötter.

När det gäller biologiska bekämpningsmedel finns det metoder; det finns gasolbrännare osv.
Problemet är just det här med ekologisk odling samtidigt som man har husdjursproduktion,
men husdjursproduktionen är inte lönsam. Det ger effekten att det blir svårare med ekologisk
odling, landskapet växer igen.

Då kommer jag till slutsatsen varför det här är en så utmärkt motion. Det är att för att få större
volym, för att få ut produkterna på marknaderna, borde landskapet föregå med gott exempel
och lägga om sin mark till ekologisk odling. Det kommer inte att bli mindre lönsamt, utan
tvärtom kommer det att hjälpa den andra delen av den ekologiska odlingen, den privata som
finns att få större lönsamhet, för övergångskostnaderna har man tagit och ju mer volym man
får desto billigare kan produkterna bli, distributionen, lagringen, varumärket osv. Bara genom
att stöda motionen har vi sänkt morotspriserna från 7 mark till 5,50 mark! Det måste vi väl
stöda!

Ltl Pehrsson, replik:
Herr talman!
Jag håller helt med om att det här med gifter som jag talade om att jordbrukarna vill slippa
hantera, så visst har de redan minskat. Jag har sagt flera gånger i olika repliker att man genom
miljöstödsprogrammen och forskning kommit ner till mera hälsosamma gödsel- och
bekämpningsmedel. Men fortfarande finns det en del kvar att göra. Däremot har jag funderat
just på detta att ha ekologisk odling. Om man skulle odla rotfrukter osv., finns det inte
marknad, åtminstone inte på Åland, och det kanske kan vara svårt att exportera, men en gröda
som jag tycker att skulle vara intressant är just att man skulle kunna odla energi, t.ex.
solrosolja osv., för det är en produkt som borde ha en marknad och det är kanske också
någonting som landskapet i högre utsträckning bör titta på. Det finns redan försök på
försöksstationen. Vi hade nyligen en miljökämpe här från Sverige, Mats Lönngren, som
pratade om att allt borde tas från jorden och inte under jordskorpan s.a.s. Vi borde lägga lock
på jorden och allt som används skall man ta ur odlingarna. Det ger ett intressant
framtidsperspektiv och när vi kommer så långt kanske det är lönsamt med biologisk odling.

Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Det är lönsamt med ekologisk odling om man gör det på rätt sätt och anpassar sig till
förutsättningarna. Det här är en replik på en replik i och för sig, men jag skulle vilja hänvisa
till de möjligheter som finns att förädla produkterna. Lagtinget har faktiskt godkänt en motion
– en utmärkt motion, måste jag tillägga – om ekologisk barnmat och där kan man också
utnyttja morötterna och andra rotfrukter. Morotspure, kålrotspure, solrospure som ger extra
energi osv.! Där finns en möjlighet, men allt hänger ihop med att man måste kunna ha
djurhållning och man måste få upp volymen, för när man får upp volymen blir det inte dyrare
i systemen utan man fördelar tvärtom kostnaderna. Det finns flera ekologiska odlingar i dag
som är lönsamma, men landskapet borde ta kostnaden för att lägga över sitt eget.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till
näringsutskottet.
Föredras för remiss ärende nr 13:

Ltl Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om en arbetsgrupp för att motverka att det
öppna natur- och kulturlandskapet försvinner. (HM nr 28/1999-2000).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt.
Diskussion.

Ltl Viveka Eriksson: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till den 15 maj.

Ltl Erland: Herr talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget och tiden.

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Viveka Eriksson föreslagit att ärendet bordläggs
till lagtingets plenum den 15.5. Stöd har uttalats för bordläggningstiden. Önskar någon uttala
sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 15.5.



Föredras för remiss ärende nr 14:

Ltl Olof Erlands m.fl. hemställningsmotion angående en utredning om att göra
arkivhandlingar och dokument tillgängliga via Internet. (HM nr 33/1999-2000).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

Ltl Viveka Eriksson: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till den 15 maj.

Ltl Svensson: Herr talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget och tiden.


TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Viveka Eriksson föreslagit att ärendet bordläggs
till lagtingets plenum den 15.5. Stöd har uttalats för bordläggningstiden. Önskar någon uttala
sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 15.5.



Föredras för remiss ärende nr 15:

Ltl Ritva Sarin Grufbergs hemställningsmotion om stöd för utbyggnaden av bredbandsnät i
Mariehamn. (HM nr 34/1999-2000).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

Ltl Sarin Grufberg: Herr talman! Jag föreslår att motionen bordläggs till plenum den 26
april.

Ltl Sune Mattsson: Herr talman! Jag ber att få understöda bordläggningen och
bordläggningstiden.
TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sarin Grufberg, understödd av ltl Sune Mattsson,
föreslagit att ärendet skulle bordläggas till lagtingets plenum den 26 april. Ärendet kommer
att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Ärendet
bordläggs till lagtingets plenum den 26 april.


Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

Talmanskonferensens framställning om talmannens representationsersättning. (TMK nr
3/1999-2000).

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets plenum den 26.4.

Lagtingets nästa plenum är den 26.4 klockan 13.00. Plenum är avslutat.
(Plenum avslutades kl. 17.50).

								
To top