Handikappombudsmannens rapport till regeringen 1997

							Handikappombudsmannens rapport till regeringen 1996

Överlämnad till regeringen i mars 1997
enligt Förordning med instruktion för
Handikappombudsmannen, SFS 1994:949. ISSN 1401-2596

(Sidhänvisningar avser den tryckta versionen, vänligen bortse från dessa.)

Kapitel 1
Inledning

För tredje gången lämnar Handikappombudsmannen sin rapport till regeringen.
Rapporten omfattar verksamheten 1996. Myndighetens arbetssätt styrs av lagen
om Handikappombudsmannen (SFS 1994:749) och Förordning med instruktion
för Handikappombudsmannen (SFS 1994:949). (Båda finns i en bilaga på sidorna
137-139.) Myndigheten har också regeringens uppdrag att föra ut och förankra
FN:s standardregler (Regleringsbrev för budgetåret 1995/96).

I lagens första paragraf anges att Handikappombudsmannen har till uppgift att
bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen.
Målet för verksamheten ska vara full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i
levnadsvillkor för personer med funktionshinder.

Viktiga arbetsområden och prioriteringar under 1996

FN:s expertpanel har rekommenderat medlemsstaterna att särskilt bevaka frågor
som rör tillgänglighet, utbildning, arbete, lagstiftning och samarbete med
handikapporganisationer, vilket avspeglar sig i ombudsmannens prioriterade
arbetsområden för 1996. Det är också inom dessa områden som ombudsmannen
främst får in anmälningar och ger mest juridisk rådgivning.

De uppgifter som anges i instruktionen (till exempel att följa forsknings- och
utvecklingsarbete, att följa tillämpningen av lagstiftning, att upprätthålla
kontakter med funktionshindrade personer) genomsyrar arbetet inom alla
prioriterade arbetsområden.

Tillgängligheten i kommunerna, både till byggnader och till information, har
kartlagts i en stor undersökning om hur FN:s standardregler efterlevs i
kommunerna. Undersökningen har också fokuserat på andra prioriterade
områden såsom utbildning, arbete och samarbete med handikapporganisationer.

En annan stor undersökning som genomförts under 1996 har gällt tillämpningen
av lagstiftning inom utbildningsområdet, angående elever med dolda
funktionsnedsättningar. I skolan är det få beslut som kan överklagas. I många
fall är det endast en anmälan till Skolverket som kan ge någon form av
upprättelse, och därför är tillsynsärendena viktiga att granska. Nu pågår fem
utredningar som berör situationen för elever med dolda funktionsnedsättningar
och denna rapport överlämnas därför för beaktande till dessa.

När det gäller arbetsmarknad har ett viktigt steg tagits mot en heltäckande
statistik i och med en pilotundersökning som SCB genomför i samarbete med
Handikappombudsmannen.

Enligt instruktionen (3 p. 2 §) ska ombudsmannen följa tillämpningen av
lagstiftning. Den tredje stora undersökning som Handikappombudsmannen
genomfört under året har granskat de fyra kammarrätternas domar enligt bland
andra lagen om assistansersättning, bilstödsförordningen och lagen om allmän
försäkring. I undersökningen refereras domar, och dessa är intressant läsning för
den som vill se hur kammarrätterna tolkat lagarna.

I en enkät har handikapporganisationerna givit sina synpunkter på vilka
områden som är viktiga att prioritera i Handikappombudsmannens verksamhet.
Synpunkterna kommer att beaktas i verksamhetsplaneringen för 1997-98.

I rapporten redogörs också för konferenser som Handikappombudsmannen
ordnat under året för att ”genom upplysnings- och informationsverksamhet eller
andra opinionsbildande insatser förmedla den samlade kunskap ombudsmannen
får genom sitt bevaknings- och uppföljningsarbete” (6 p. 2 § SFS 1994:949). Sju
konferenser har arrangerats om FN:s standardregler, i enlighet med
regeringsuppdraget att ”föra ut och förankra standardreglerna” (Regleringsbrev
för budgetåret 1995/96).

Vad har hänt med tidigare förslag och överväganden?

I sina tidigare rapporter till regeringen har Handikappombudsmannen lämnat
förslag till förbättringar. Denna den tredje rapporten inleder med att, genom
några exempel, se vad som hänt med Handikappombudsmannens förslag och
överväganden, och om man kan se någon positiv utveckling inom de områden
som Handikappombudsmannen lyft fram i sina rapporter.

Bevaka funktionshindrade personers rättigheter och intressen (1 §
SFS 1994:749)

Rättshjälp

Handikappombudsmannens huvuduppgift är att bevaka frågor som angår
funktionshindrade personers rättigheter och intressen (1 §, SFS 1994:749). I den
första rapporten till regeringen lyfte Handikappombudsmannen fram hur viktig
rättshjälp kan vara för en enskild person som vill få rätt i ett förvaltningsmål.
Handikappombudsmannen menade att det bör vara möjligt att få rättshjälp i mål
när en myndighet överklagar beslut som gynnar den rättssökande. Regeringen
har i propositionen 1996/97:9 om ny rättshjälpslag m.m. beaktat
Handikappombudsmannens uttalanden och medgett vissa öppningar när det
gäller rättshjälp i förvaltningsmål. Regeringen ville från början gå ännu längre
än vad som blev fallet, vilket framgår av propositionen, men lagrådet hade
invändningar mot det ursprungliga förslaget.

Rätten till information

En annan viktig rättighet är rätten till information. Under ett seminarium
redovisades positiva resultat från en kampanj i Australien där man informerat
kvinnor om att folsyra kan förebygga att barn föds med ryggmärgsbråck. En
fråga som väcktes på seminariet var vad svenska myndigheter kan lära av
Australien för att minska den form av missbildning som kan kopplas till
folsyrabrist.

Nu finns en rekommendation från Livsmedelsverket och Socialstyrelsen
(Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 8/96). En expertgrupp håller på att
utvärdera aktuell forskning, men redan 1996 ville man alltså rekommendera ett
ökat intag.

Lärarutbildningen

Inom skolområdet presenterade Handikappombudsmannen i sin första rapport
en undersökning av lärarhögskolor/universitet som visade på stora brister i
lärarutbildningen, och att det faktiskt är möjligt att genomgå lärarutbildning
utan att få undervisning om dyslexi och DAMP. Mot bakgrund av
undersökningen och forskning på området lämnade Handikappombudsmannen
förslag på åtgärder till regeringen, nämligen att införa obligatoriska kursplaner
för förskolebarn, som tar fasta på att den språkliga medvetenheten ska tränas i
förskoleåldern samt att lärar- och förskollärarutbildningen skulle ses över och att
större utrymme i utbildningarna skulle ges till dyslexi och DAMP. Regeringen
tillkallade i augusti 1996 en kommitté (Dir 1996:60) med uppdrag att redovisa
viktiga utgångspunkter för arbetet med att stödja elever med stora läs- och
skrivsvårigheter samt föreslå åtgärder i förebyggande och avhjälpande syfte.
Bland annat ska Läs- och skrivkommittén belysa sambandet mellan förskola och
grundskola samt analysera lärarutbildningens möjligheter att ge blivande
pedagoger beredskap att upptäcka och stödja elever med läs- och
skrivsvårigheter.

Olika myndigheter med ansvar för olika funktionsnedsättningar

I Handikappombudsmannens rapport 94/95 lyftes också Skolverkets respektive
SIH:s olika roller fram. Handikappombudsmannen pekade på att det är olyckligt
att olika myndigheter har ansvar för olika typer av funktionsnedsättningar.
Regeringen tillkallade i november en kommitté (FUNKIS-kommittén, dir
1995:134) som bland annat ska kartlägga samhällets nuvarande insatser för
funktionshindrade elever i skolan och hur dessa insatser tillgodoser elevernas
behov. Därefter ska utredningen analysera hur ansvaret ska fördelas för att
funktionshindrade elevers behov bäst kan tillgodoses.

Stöd till elever med funktionsnedsättningar

I oktober 1996 skrev Handikappombudsmannen till Utbildningsdepartementet
om skolans värdegrund och de allmänna handikappolitiska målen: ”En viktig
faktor som påverkar stödet till elever med funktionsnedsättning är skolans
resurser. En annan viktig faktor är kvaliteten på de åtgärder som vidtas i skolan
för att tillgodose olika behov av stöd och hjälp. För att uppnå hög kvalitet på
verksamheten krävs kunskap om varför åtgärder ska vidtas och vilka insatser
som kan eller bör sättas in. Därför är åtgärder som leder till en ökad
medvetenhet och kunskap om olika funktionsnedsättningar, om elevers
möjligheter och behov samt om olika stödåtgärder och anpassningar minst lika
viktiga som bibehållna eller utökade resurser. Vad gäller inriktningen och
kvaliteten på stödet till elever med funktionsnedsättning ger FN:s standardregler
en god vägledning. Standardreglerna bygger på den miljörelaterade
handikappdefinitionen. I mötet med miljön och undervisningen i skolan kan
handikapp uppstå för elever med funktionsnedsättning. I skolan måste därför
uppmärksamheten fästas på hinder och brister som, om de inte undanröjs, bidrar
till att handikapp uppstår.” Handikappombudsmannen har också under 1996
arbetat med situationen för elever med dolda funktionsnedsättningar, bland
annat genom en undersökning av Skolverkets tillsynsbeslut som presenterades i
en delrapport i november.

I regleringsbrevet för Skolverkets arbete under 1997 ställer regeringen högre
krav avseende elever med funktionsnedsättning: ”Särskilda utvärderings- och
utvecklingsåtgärder skall vidtas avseende elever som har behov av särskilt stöd,
såväl funktionshindrade elever som elever med mer dolda handikapp eller
svårigheter. De insatser som görs för att eleverna skall få en med övriga elever
likvärdig utbildning skall belysas och värderas, även ur kvalitetssynpunkt. En
analys skall göras av de hinder som kan finnas för skolor att leva upp till sitt
resultatansvar när det gäller denna grupp av elever. Skolverket ska vidare
analysera och rapportera på vilket sätt kommunernas besparingar påverkar
skolsituationen för dessa elever.” Dessutom framgår det av regleringsbrevet att
Skolverket ska öka sin tillsyn och fortsätta att granska kommunernas och
skolornas arbete med egen tillsyn av verksamheten.

Arbetsmarknadsstatistik

Eftersom det saknas en tillförlitlig statistik över sysselsättningsförhållanden för
funktionshindrade föreslog Handikappombudsmannen i sin första rapport att
regeringen skulle uppdra åt Statistiska centralbyrån, SCB, att upprätta en
regelbundet återkommande statistik. Nu genomförs i samarbete mellan
Handikappombudsmannen och SCB en pilotundersökning som består av
tilläggsfrågor till Arbetskraftsundersökningar, AKU, den mest omfattande
arbetskraftsundersökningen i Sverige. Undersökningsresultatet kommer att
redovisas under våren 1997.

Brist på logopeder

Hösten 1995 uppvaktades Handikappombudsmannen av Sveriges
stamningsföreningars riksförbund, SSR. Vid uppvaktningen överlämnades en
promemoria framtagen av Chefslogopederna där behovet av logopeder nu och i
framtiden redovisades. Den beskrivna situationen var oroväckande.
Chefslogopederna bedömde att det förutom de 150 obesatta tjänsterna fanns
behov i kommunerna och i landstingen att inrätta nya logopedtjänster.
Handikappombudsmannen skrev till utbildningsminister Carl Tham, och
bifogade Chefslogopedernas promemoria. I skrivelsen anförde
Handikappombudsmannen avslutningsvis: ”Bristen på logopeder är allvarlig för
en stor grupp av människor som har medfödda eller förvärvade
kommunikationshandikapp. Vilka åtgärder har vidtagits eller planeras i den här
frågan, som kan leda till att situationen förbättras?”

I budgetpropositionen för år 1997, utgiftsområde 16 (sidan 64), belyser
regeringen frågan: ”Eftersom det råder brist på logopeder är det önskvärt att en
viss omprioritering till logopedutbildningen görs vid de högskolor som har rätt
att ge logopedexamen. Då bristen på logopeder är särskilt besvärande i Norrland,
bör Umeå universitet fullfölja sina planer och starta ett logopedprogram.”

Verka för att brister i lagar och författningar avhjälps (2 § SFS
1994:749)

Diskrimineringslagstiftning i arbetslivet

I båda de tidigare rapporterna har Handikappombudsmannen tagit upp frågan
om en diskrimineringslagstiftning för funktionshindrade i arbetslivet. Under
1996 kom ett sådant förslag från Arbetsmarknadsdepartementet.
Ombudsmannen var dock kritisk till förslaget eftersom man som förebild använt
lagen mot etnisk diskriminering. Den hade visat sig i det närmaste omöjlig att
tillämpa i praktiken. I början av 1997 tillsattes en utredning med uppdrag att
utreda frågan om en diskrimineringslag för funktionshindrade i arbetslivet,
vilket Handikappombudsmannen ser positivt på.

Medicinska kontroller och genetiska test i arbetslivet

På arbetsmarknadsområdet har Handikappombudsmannen i sin första rapport
också tagit upp frågan om att reglera medicinska kontroller i arbetslivet. I ett
yttrande över betänkandet Mediciniska undersökningar i arbetslivet (SOU
1996:63) skrev Handikappombudsmannen till Arbetsmarknadsdepartementet:
”...tvingande medicinska undersökningar är av en sådan integritetskränkande
natur att de bör vara förbjudna om inte särskilda skäl föreligger. Dessa särskilda
skäl bör dessutom vara sanktionerade i lag eller annan författning”.

Enligt ett lagförslag om genetiska test i arbetslivet (Genetisk integritet - vem har
rätt att använda information från genetiska undersökningar, Ds 1996:13) ska
tredje man inte få använda information som kommit fram vid genetisk
undersökning. Handikappombudsmannen skrev i sitt yttrande:
”Handikappombudsmannen ställer sig särskilt positiv till att man i lagförslaget
har ett förbud att efterfråga genetisk information. Förbud att efterfråga genetisk
information förebygger situationer med så kallad falsk valfrihet. Om en
arbetsgivare vid ett anställningsförfarande efterfrågar genetisk information är
pressen på den enskilde arbetssökande att lämna ut sådan i regel mycket stor.
Även om genetisk information inte görs till ett villkor för en anställning är det
svårt att veta, alternativt bevisa, om en utebliven anställning var orsakad av den
arbetssökandes ovilja att lämna sådan information.”

Ändringar i LSS och LASS

I samband med propositionen med förslag till ändringar i lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade, LSS, och lagen om statlig assistansersättning,
LASS, skrev Handikappombudsmannen till Socialdepartementet och
socialutskottet. Socialutskottet beaktade i sitt betänkande
Handikappombudsmannens synpunkter (läs mer i kapitel 5, sidorna 60-62).

Verka för att ingen missgynnas eller utsätts för orättvis eller
kränkande behandling (3 § SFS 1994:749)

Via anmälningar till Handikappombudsmannen kan funktionshindrade personer
anmäla missgynnande, orättvis eller kränkande behandling. Under 1996 har 100
anmälningar kommit in till myndigheten, främst inom områdena tillgänglighet,
arbete och stöd och service. Genom juridisk rådgivning har
Handikappombudsmannen möjlighet att hjälpa personer att bena ut sina
rättigheter. Under 1996 har myndigheten givit juridisk rådgivning i ca 760 fall.
De vanligaste områdena har varit stöd och service, tillgänglighet och utbildning.
Nedan följer några exempel inom områdena arbete, stöd och service och
utbildning. Ytterligare exempel på anmälnings- och rådgivningsärenden finns på
sidan 11.

Arbetsskadade och långtidssjukskriva uteslutna från lönepott

Ett av anmälningsärendena under 1996 gällde om arbetsskadade och
långtidssjuka skulle få del av en individuell lönepott. Det ansåg en kvinna, A, som
fått en arbetsskada efter 20 år på Posten. Vid den lokala löneförhandlingen inom
Region Stockholm Södra mellan Posten och SEKO-Post hade man kommit
överens om ”golvet” (=lägsta lön) men man gjorde, på arbetsgivarens initiativ,
undantag för arbetsskadade och långtidssjukskrivna. Kvinnan ansåg sig
lönediskriminerad och fick stöd på lokal nivå. Fallet anmäldes till
Handikappombudsmannen. Efter Handikappombudsmannens agerande skrev
den lokala sektionen: ”Resultatet av er kontakt med Posten och SEKO-Post,
Stockholm, har blivit att A och alla andra inom Region Stockholm Södra i samma
eller liknande situation har fått sin lön (och därmed bland annat sjukpenning)
retroaktivt korrigerad i förhållande till 'golvet'. I den nu pågående
löneförhandlingen kommer A:s och de andras lönesättning att regleras på samma
sätt som de övriga anställdas.”

Hjälpmotor som hjälpmedel?

En rullstolsburen man anmälde att han inte beviljades en hjälpmotor till sin
rullstol som hjälpmedel. Landstinget avslog begäran med motivet att motorn är
att se som ett arbetstekniskt hjälpmedel. Landstinget ansåg att
brukarkooperativet borde stå för hjälpmedlet eftersom det främst är
assistenterna som behöver hjälpmedlet för att inte få förslitningsskador.

Handikappombudsmannen begärde att Landstinget skulle yttra sig över
anmälan. Av yttrandet framgick att landstinget tills vidare står för
hyreskostnaden av motorn.

Allmän behörighet för högskolestudier

Ett juridiskt rådgivningsärende gällde en flicka som sökte till högskolestudier.
Under gymnasiet fick hon dispens från gymnastikundervisningen på grund av sin
funktionsnedsättning. Någon alternativ form av gymnastik erbjöds aldrig. Efter
genomförda gymnasiestudier fick hon till sin bestörtning veta att dispensen från
gymnastiken gjorde att hon saknade allmän behörighet för högskolestudier. Det
innebar alltså att hennes ansökningar avslogs. Av Handikappombudsmannen fick
hon rådet att skicka en dispensansökan till Verket för högskoleservice, och i den
redogöra för händelseförloppet och skicka med ett läkarintyg.

Efter sitt brev till Verket för högskoleservice blev hon antagen som reserv på
flera av de utbildningar som hon sökt.

Utvärdera åtgärder för att förverkliga FN:s standardregler (4 p. 2 §
SFS 1994:949)

Överläggningar med myndigheter

Den tredje paragrafen i lagen om Handikappombudsmannen slår fast att
Handikappombudsmannen ska ”när det behövs ta initiativ till överläggningar
med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att motverka att
personer missgynnas”. Under de första ett och ett halvt åren hade
ombudsmannen ett flertal överläggningar, bland annat med Luftfartsverket som
kommer att leda till förbättringar i tillgänglighet på de flesta av landets
flygplatser.

Under 1996 har Handikappombudsmannen systematiskt utnyttjat sin befogenhet
att kalla till överläggningar för att följa upp den undersökning av hur
myndigheter lever upp till FN:s standardregler som gjordes 1995.
Överläggningarna, 25 till antalet, har lett till många konkreta förbättringar i
tillgänglighet till fysiska miljöer, tillgänglighet till information,
personalutbildning och övergripande policies (redovisas i kapitel 4, sidorna 22-
30).

Kommunerna och FN:s standardregler

Under januari och februari 1996 anordnade Handikappombudsmannen sju
konferenser i landet för att informera om FN:s standardregler. Alla kommuner,
såväl tjänstemän som förtroendevalda, inbjöds. En av de utmaningar
Handikappombudsmannen riktade till kommunerna var att upprätta konkreta
handlingsplaner med utgångspunkt i standardreglerna. Detta resulterade i att
flera kommuner kontaktade Handikappombudsmannen för att få råd i arbetet
med att göra handlingsplaner. Handikappombudsmannen har startat ett
samarbete med några ”pilotkommuner”: Boden, Halmstad, Sigtuna och
Upplands Väsby.

Kommunernas strävan att arbeta utifrån standardreglerna har också
uppmärksammats i pressen. Ett exempel är Hultsfred där man efter
Handikappombudsmannens FN-konferens i Linköping började diskutera
situationen i Hultsfred. Första steget mot en handikapplan blir en
tillgänglighetsguide som tas fram i ett samarbete mellan arbetsförmedlingen,
kommunen och Handikappförbundens samarbetsorgan. Ett annat exempel är
Södertälje där ett politiskt parti motionerade om att det ska utarbetas en
handlingsplan utifrån FN:s standardregler. I Ystad har De handikappades
riksförbund skrivit till kommunfullmäktige och krävt att ett handikappolitiskt
program ska upprättas i kommunen. (Källor: Oskarshamns-Tidningen,
Länstidningen Södertälje och Skånska Dagbladet.)

Under hösten 1996 har Handikappombudsmannen genomfört en stor
undersökning av hur kommunerna efterlever FN:s standardregler. Ett av
resultaten från undersökningen är att ungefär två tredjedelar av de kommuner
som inte har ett handikappolitiskt program/handlingsplan avser att utarbeta ett
sådant med utgångspunkt i standardreglerna. (Undersökningen redovisas i
kapitel 4, sidorna 31-59.)

Långsiktigt följa utvecklingen inom EU (5 p. 2 § SFS 1994:949)

När det gäller handikappfrågor inom EU har regeringen verkat enligt flera av de
förslag Handikappombudsmannen hade i den första rapporten; att ta upp frågan
i EU om integrering av handikappfrågor, att verka för att Forum blir permanent,
att medverka till att EU-kommissionen påskyndar tillämpningen av FN:s
standardregler.

Kapitel 2
Ärenden hos
Handikappombudsmannen 1996

Under 1996 har 1.574 ärenden varit aktuella hos Handikappombudsmannen.
Med ärenden avses diarieförda ärenden samt juridisk rådgivning per telefon.
Statistiken över ärendena är fördelad på ärendearter och ämnesområden.

Vad är Ärendearter och Ämnesområden?

För att få en överblick över hur arbetet fördelar sig på myndigheten grupperas
ärenden i åtta olika ärendearter: a/ anmälningsärenden, b/ rådgivningsärenden,
c/ remisser, d/ initiativärenden (skrivelser m.m.), e/ konferenser och seminarier
(egna aktiviteter), f/ inbjudningar (ombudsmannen inbjuds att medverka eller
delta i olika aktiviteter), g/ administrativa ärenden samt h/ övrigt.

Varje ärende kategoriseras sedan efter ämnesområde vilka följer FN:s 22
standardregler, med tillägg för administration och myndighetens speciella
uppdrag angående FN:s standardregler och bevakning av EU.

Bland ärendearterna är anmälnings- och rådgivningsärendena de som är mest
intressanta att kategorisera i ämnesområde, och att följa över tid. Att bestämma
till vilken art och vilket ämnesområde ett ärende ska kategoriseras är inte alltid
helt enkelt. Exempelvis kan anmälning och rådgivning i diarieförda ärenden
överlappa varandra.

Att bestämma ämnesområde kan än mer bli en tolkningsfråga. Ett och samma
rådgivningsärende kan röra sig inom flera ämnesområden, till exempel
rehabilitering, medicinsk vård och behandling och arbete.

Anmälningsärenden 100
Rådgivningsärenden (inkl juridisk rådgivning per telefon) 761
Remisser 32
Initiativärenden 55
Konferenser och seminarier (egna aktiviteter) 6
Inbjudningar 243
Administration 116
Övrigt 261
Totalt antal ärenden 1996 1.574
Tabell 1: Totalt antal ärenden 1996 fördelade över ärendeart.
Anmälningsärenden

Myndigheten har under 1996 fått in 100 anmälningar. Det dominerande
ämnesområdet var tillgänglighet (44 %). Tillgänglighet avser såväl tillgänglighet
till den yttre miljön som tillgång till information. Tillgängligheten till
kollektivtrafik och andra kommunikationsmedel hör till regel 5, varför även
färdtjänstfrågor har räknats hit. Anmälningarna rörde även frågor om arbete
(17 %), stöd och service (13 %), utbildning (7 %), ekonomisk och social trygghet
(6 %) och familjeliv och personlig integritet (5 %). Enstaka anmälningar har rört
bland annat medicinsk vård och behandling och kultur.

Tillgänglighet 44 %
Arbete 17 %
Stöd och service 13 %
Utbildning 7 %
Ekonomisk och social trygghet 6 %
Tabell 2: De fem vanligaste ämnesområdena för anmälningsärenden (i procent).

Exempel på anmälningsärenden
En kvinna blev efter 16 års arbete i en kommun förklarad som övertalig som
hemtjänstassistent av en stadsdelsnämnd. Under flera år av övertalighet ansåg sig
kvinnan konsekvent förbigången vid tillsättande av vakanser i kommunen, i strid
mot praxis som tillämpas gentemot annan övertalig personal. Hon menade att
orsaken till den negativa särbehandlingen var hennes hörselnedsättning. Efter en
skriftväxling mellan Handikappombudsmannen och stadsdelsnämnden fick
kvinnan arbete som socialsekreterare i sin stadsdelsnämnd.

DHB i Västra Sverige anmälde till Handikappombudsmannen att man ansåg att
Landstinget i Älvsborg undanhöll döva barn möjligheten att välja en
teckenspråkig tandläkare.

Handikappombudsmannen begärde i skrivelse att Landstinget skulle yttra sig
över DHB:s anmälan. Landstinget kunde sedan i sitt yttrande redovisa att
fullmäktige fattat ett beslut med en rekommendation till hälso- och
sjukvårdsnämnderna i Landstinget att teckna vårdavtal med
teckenspråkskunniga tandläkare.

Rådgivningsärenden
Behovet av juridisk rådgivning har under år 1996 varit stort. Myndigheten har
sammanlagt under året haft 761 rådgivningsärenden. Dessa består dels av
rådgivning per telefon, dels av skriftlig rådgivning. Av det totala antalet
rådgivningsärenden rör 28 % stöd och service, 26 % tillgänglighet, 9 %
utbildning, 7 % ekonomisk och social trygghet samt 6 % arbete.

Stöd och service 28 %
Tillgänglighet 26 %
Utbildning 9 %
Ekonomisk och social trygghet 7 %
Arbete 6 %
Tabell 3: De fem vanligaste ämnesområdena för juridisk rådgivning (i procent).

En jämförelse av antalet rådgivningsärenden för 1996, med antalet för 1995 visar
att myndighetens juridiska rådgivning har ökat med ca 260 ärenden. Det innebär
att rådgivningsärendena har ökat med 52 %. Ökning av antalet ärenden har
skett i alla ovan angivna ämnesområden, de som dock ökat mest under 1996 är
stöd och service samt tillgänglighet.

Exempel på ett rådgivningsärende
En mamma, som har en dotter med svår MS, ringde till
Handikappombudsmannen. Dottern skulle åka på en rekreationsresa genom
Landstingets försorg. Den personliga assistenten som dottern har för sin dagliga
livsföring, fick dock inte sina kostnader för uppehället bekostat av landstinget
under resan. Mamman undrade vad de skulle göra då assistansersättningen inte
räckte till för att finansiera assistentens kostnader för uppehället under resan.

Handikappombudsmannen gav mamman rådet, att ansöka om ersättning för
personlig assistans från kommunen enligt 9 § lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS), till den del som inte täcktes av
assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning(LASS).

De fick också rådet att, i andra hand, ansöka om ekonomiskt bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen (1980:620).

Remisser

32 remisser eller yttranden har under 1996 varit aktuella hos myndigheten. En
lista över dessa (och över de som inkommit under 1995 men som besvarats under
1996) finns i bilaga, sidorna 141-142.

Initiativärenden

Initiativärenden kan utgöras av kunskapsinsamling genom enkäter, eller av olika
skrivelser till utredningar, myndigheter, kommuner, landsting och andra
organisationer. Handikappombudsmannen har under 1996 tagit initiativ av den
här typen i 55 fall. Några exempel är en skrivelse till Utbildningsdepartementet
om skolans värdegrund och de handikappolitiska målen och en skrivelse till
Inrikesdepartementet om domstolstrots.
Konferenser och seminarier
(egna aktiviteter)

Myndigheten har ordnat konferenser och seminarier på en rad områden. I
början av året ordnades sju konferenser om FN:s standardregler i kommunerna
(dessa initierades dock 1995). Andra konferenser har rört psykiska
funktionsnedsättningar, dolda funktionsnedsättningar i skolan och
diskrimineringslagstiftning.

Inbjudningar

Under 1996 har 243 inbjudningar kommit in, med inbjudan att berätta om
myndighetens uppgifter och verksamhet, att föreläsa i olika ämnen.
Inbjudningarna kommer från handikapporganisationer, kommuner, forsknings-
och utbildningsverksamhet, mässarrangörer etc.

Handikappombudsmannen har också tagit emot ett flertal studiebesök, bland
annat från EU, Sydafrika, USA, Marocko, Japan, Slovakien, Taiwan och de
baltiska länderna.

Administration och övriga

De två sista ärendearterna gäller administration (116) till exempel upphandlingar
och övrigt (261). I den sistnämnda ingår bland annat förfrågningar om
Handikappombudsmannens verksamhet, frågor om ombudsmannens
uppfattning i olika frågor och handlingar eller ärenden som tillsänds
ombudsmannen för kännedom.

Kapitel 3
Ökad medvetenhet

Enligt sin instruktion ska Handikappombudsmannen ”genom upplysnings- och
informationsverksamhet eller andra opinionsbildande insatser förmedla den
samlade kunskap ombudsmannen får genom sitt bevaknings- och
uppföljningsarbete” (6 p. 2 § SFS 1994:949). Att goda kunskaper och hög
medvetenhet är viktiga lyfts också fram i den första av FN:s standardregler om
Ökad medvetenhet. I reglerna slås fast att ökad medvetenhet är en förutsättning
för ett samhälle med delaktighet och jämlikhet för människor med
funktionsnedsättning.

Myndigheten har också regeringens uppdrag att föra ut och förankra FN:s
standardregler (Regleringsbrev för budgetåret 1995/96). Under 1996 har
Handikappombudsmannen ordnat ett flertal konferenser och seminarier i syfte
att sprida information och bidra till en ökad medvetenhet. Konferenserna och
seminarierna har rört ett vitt fält av ämnen. Under våren arrangerades sju
konferenser på olika orter om FN:s standardregler och ett seminarium om
folsyra. Under hösten ordnades tre stora konferenser, en om psykiska
funktionsnedsättningar, en om dolda funktionsnedsättningar i skolan samt en om
lagstiftning i ett internationellt perspektiv.

Handikappombudsmannen stödjer också den omfattande dyslexikampanj som
pågår 1996/97.

Sist i kapitlet följer en redogörelse för hur Handikappombudsmannen
uppmärksammats i nyhetsbevakningen under året.

Konferenser om FN:s standardregler

Under januari och februari anordnade Handikappombudsmannen sju
konferenser om FN:s standardregler för att föra ut reglerna till landets
kommuner och landsting, där en stor del av det konkreta arbetet dagligen pågår
som måste förändras om reglerna ska efterlevas. Syftet var att visa hur man kan
omsätta FN:s standardregler i praktisk handling, att visa att delaktighet och
jämlikhet för funktionshindrade är en fråga för alla samhällsområden samt att
visa bredden i de olika förutsättningar som olika handikappgrupper har.

Inbjudan till konferenserna gick ut brett till ca 10.500, bland annat regionala och
lokala beslutsfattare i alla kommuner och länsstyrelser, men också tjänstemän
från alla förvaltningar, regionala statliga organ och handikapprörelsen. Intresset
för standardreglerna var stort i alla grupper som inbjöds, och samtliga
konferenser var fullsatta. Sammanlagt deltog ca 2.500 personer.

Konferensorter valdes med spridning över landet. Till varje ort inbjöds ett
statsråd för att hålla ett anförande om arbetet med standardreglerna inom
regeringskansliet. Dessutom inbjöds Bengt Lindqvist, FN:s specielle rapportör.
Deltagande statsråd (dåvarande poster) var vice utrikesminister Pierre Schori i
Malmö, bostads- och energiminister Jörgen Andersson i Halmstad, civilminister
Marita Ulvskog i Linköping, kulturminister Margot Wallström i Karlstad och
socialförsäkringsminister Anna Hedborg i Stockholm. I Sundsvall deltog Bengt
Lindqvist och i Luleå ersattes arbetsmarknadsminister Anders Sundström av
statssekreterare Tommy Ohlström.

Handikappombudsmannen Inger Claesson Wästberg berättade om
standardreglerna, och gav goda exempel på vad som kan göras för att målen i
reglerna ska uppfyllas.

Efter dessa anföranden följde samtal mellan journalisten Göran Skytte, som
ledde samtliga konferenser, och fem till sju representanter från olika
handikapporganisationer. I de olika panelerna fanns representanter från Astma-
och Allergiförbundet, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, BRO, De
handikappades riksförbund, DHR, Neurologiskt handikappades
ungdomsförbund, DUNS, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar
och vuxna, FUB, Hörselskadades riksförbund, HRF, Handikappförbundens
samarbetsorgan, HSO, Svenskt förbund för stomiopererade, ILCO,
Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU,
Reumatikerförbundet, Riksförbundet för trafik- och polioskadade, RTP, Sveriges
dövas riksförbund, SDR samt Synskadades riksförbund, SRF. Vilka
organisationer och vilka personer som skulle finnas i panelerna på de olika
orterna hade valts ut av DHR, HSO, SDR och SRF. Samtalet avslutades med
frågor från publiken.

Röda trådar i anföranden och debatter var: reglernas innehåll, deras tyngd och
betydelse och att de ska efterlevas i Sverige; vad delaktighet och jämlikhet är; det
miljörelaterade handikappbegreppet; att det finns ett mervärde för alla
medborgare i ett anpassat samhälle; att negativa attityder skapar handikapp; vad
man kan göra för att övervinna hinder mot delaktighet och jämlikhet.

Under konferenserna utmanade Handikappombudsmannen kommunerna att
upprätta konkreta handlingsplaner med utgångspunkt i standardreglerna. I regel
14 om policy och planering sägs att ”Staterna bör underlätta för kommunerna att
utveckla handlingsprogram och åtgärder till gagn för människor med
funktionsnedsättning”. Detta resulterade i att flera kommuner kontaktade
Handikappombudsmannen för att få råd i arbetet med att göra handlingsplaner.
Handikappombudsmannen har startat ett samarbete med några
”pilotkommuner”: Boden, Halmstad, Sigtuna och Upplands Väsby.

Annonskampanj om FN:s standardregler

Under juni och augusti fortgick arbetet med att göra reglerna kända, nu i en
annonskampanj om FN:s standardregler. Målgrupperna för kampanjen fanns i
kommuner och landstingskommuner, bland tjänstemän och förtroendevalda.
Dessa målgrupper styrde mediavalet till KommunAktuellt (4 införanden),
LandstingsVärlden (3), Dagens Politik (3) och Dagens Nyheter (4).
Handikappombudsmannens råd har vid två möten deltagit i arbetet med att
utarbeta annonserna.

Annonserna gjordes i tre varianter. En rubrik och en stor kupong dominerade.
De tre olika rubrikerna var ”Det finns inga handikappade”, ”Man är inte
handikappad – Man blir det” och ”Sluta handikappa”. Under rubrik och kupong
fanns en längre text, som beskrev FN:s standardregler. Genom konkreta
exempel, hämtade från verkligheten, illustrerades olika hinder som gör att
personer med funktionshinder blir handikappade i samhället. Exemplen visade
också hur hinder mot delaktighet och jämlikhet kan övervinnas med enkla och
effektiva insatser. Genom en kupong kunde man beställa reglerna i form av
broschyr, kassett eller punktskriftsversion. Även telefon- och faxnummer till LL-
stiftelsen uppgavs för den som ville beställa lättläst version.
Konferens om Delaktighet och jämlikhet för människor med
psykiska funktionsnedsättningar

Handikappombudsmannen har under året fortsatt att ha överläggningar med
enskilda handikapporganisationer för att diskutera frågor av gemensamt
intresse. Vid ett av dessa besök hos Riksförbundet för social och mental hälsa,
RSMH, väcktes tanken på en gemensam konferens för att öka medvetenheten om
vad det innebär att ha en psykisk funktionsnedsättning och vad som bör göras för
att människor med psykiska funktionsnedsättningar ska bli delaktiga och
jämlika.

En konferens på temat arrangerades den 10 oktober av
Handikappombudsmannen i samarbete med RSMH. Ca 200 personer deltog. I
programmet medverkade representanter för RSMH, Johan Cullberg, professor i
psykiatri, Judi Chamberlin från Center for Psychiatric Rehabilitation, University
of Boston, USA. Karin Wilhelmson ledde avslutningsvis ett samtal med personer
som har erfarenheter av egna eller anhörigas psykiska funktionsnedsättningar.
Av samtalet framkom, att det fortfarande kvarstår mycket att göra för att
människor med psykiska funktionsnedsättningar ska bli delaktiga och jämlika.
Några av de problem som nämndes gäller: egna och andras fördomar,
möjligheter att få personlig assistans, omhändertagandet inom akutpsykiatrin,
kraven på drogfri vård och fördyringarna inom tandvården.

Medborgerliga rättigheter och psykisk funktionsnedsättning

I sitt anförande framhöll Judi Chamberlin att den kanske viktigaste skillnaden
mellan världens demokratiska stater och de som styrs med andra system är
individens rätt att slippa godtyckligt statligt maktutövande. Hon avslöjade också
att ledande amerikanska transplantationsinstitutioner hade ”svarta listor” över
personer som de ”inte ansåg lämpliga för transplantationer”. På dessa listor
fanns människor som hade diagnosen mentalsjukdom och människor med
mentalsjukdom i släkten.

En punkt som Judi Chamberlin uppehöll sig vid är det system som hon kallade
paternalism; en grupp vet vad som är bäst för en annan grupp. Hon menade att
människor med psykiska funktionsnedsättningar ofta utsätts för eller tvingas till
psykiatrisk behandling, eftersom ”det är vad de behöver.”

Den schizofrena genen eller bakterien kommer aldrig att påvisas enligt Judi
Chamberlin. Men även om det funnes verkliga, biologiska sjukdomar skulle
psykiaterna inte få makt att låsa in människor och behandla dem mot deras vilja
eller att ignorera deras livsval. Det är juridiska, och i slutändan moraliska beslut,
inte medicinska menade hon. Hon framhöll också den stora betydelse de olika
självhjälpsalternativ, som utvecklats av patientrörelsen, har för personer med
psykiska funktionsnedsättningar. Judi Chamberlin avslutade sitt anförande med
att konstatera att ”det faktum att det fortfarande förekommer
tvångsomhändertagande, att det finns fängelseliknande mentalsjukhus, att
diskriminering och segregation florerar visar hur långt vi fortfarande har kvar
att gå för att nå våra mål: fullt medborgarskap, jämlikhet och mänsklig
värdighet.”

Konferens om situationen för elever med dolda
funktionsnedsättningar i skolan

Den 12 november anordnade Handikappombudsmannen konferensen ”Elever
med dolda funktionsnedsättningar – delaktiga och jämlika eller handikappade i
den svenska skolan?” Ca 220 personer deltog i konferensen, som leddes av Jens
Orback.

Konferensen vilade på tre ben. Representanter från fem
handikapporganisationer beskrev sitt perspektiv på skolan. Resultat från två
undersökningar presenterades, en om Skolverkets tillsynsärenden (se sidorna 64-
84) och en om rektorers arbete med elever som har dolda funktionsnedsättningar
(se sidorna 85-86). Dessutom informerade forskare och specialister om olika
dolda funktionsnedsättningar.

Dagen avslutades med samtal och diskussion mellan ett par skolledare, en
representant från kommunförbundet och konferensdeltagarna. Nedan följer en
summarisk redogörelse för en del av de ämnen som togs upp under dagen.

Handikapporganisationernas perspektiv

Representanten från Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar,
RBU, som också organiserar barn och ungdomar med MBD/DAMP och deras
föräldrar, berättade bland annat att det i åldersgruppen 3-18 år finns ca 25.000
barn med ”DAMP-problematik”. Vidare betonades vikten av att klasserna med
hänsyn till barn med DAMP inte blir för stora och att en diagnos är viktig.

Representanten från Riksförbundet mot läs- och skrivsvårigheter, FMLS, sa att
25 % av Sveriges befolkning inte når upp till den läs-, skriv- och räkneförmåga
man förväntas ha efter årskurs 9. Det är viktigt att alla oavsett orsak får hjälp.
En diagnos är viktig för att man ska kunna ge rätt stöd.

Från Sveriges stamningsföreningars riksförbunds, SSR, sida berättade man att
många döljer sin stamning och att de därför inte kan få hjälp. Utbildning om
stamning i den specialpedagogiska utbildningen efterlystes.

Hjärtebarnsföreningens representant menade att det behövs mer information och
förståelse för de problem som barn med hjärtfel har, inte minst inom idrott.
Behovet av konsulenter för elever med medicinska funktionsnedsättningar lyftes
fram.
Unga allergikers representant informerade om att ungefär hälften av alla elever
har någon form av allergi. En förutsättning för att elever ska kunna fullgöra sin
skolplikt är att de kan vistas i skolans lokaler. Det saknas inte kunskap, det finns
brister i inlevelseförmåga och respekt. Dålig städning, rökning, parfym etc ställer
till problem.

Forsknings- och specialistperspektiv

Överläkare Claude Marcus tog bland annat upp reumatiska sjukdomar och
diabetes. Ett speciellt problem som han pekade på var att barn oftast inte visar
att de är sjuka och har ont. Överläkare Gunilla Hedlin informerade om
tarmsjukdomar, eksem och barnens ”folksjukdomar” astma och allergier.
Logoped Helena Bergström informerade om stamning.

Christopher Gillberg, professor i barnpsykiatri, talade om dyslexi, DAMP,
Tourettes och Aspergers syndrom, autism m.m. Han påpekade att eftersom en
elev av tio har ett allvarligt hinder för sin utveckling i skolan och sin sociala
utveckling är det viktigt att varje lärare har goda kunskaper om olika
funktionsnedsättningar. Gillberg lyfte också fram hur viktigt det är att få en
diagnos, den är till för att ge bästa tänkbara hjälp. Det finns många olika
diagnoser och därmed olika behov av hjälp, men gemensamt är att eleverna
behöver mer individuell hjälp.

Konferens om Diskrimineringen av funktionshindrade & lagarna

På den internationella handikappdagen ordnade Handikappombudsmannen en
konferens där temat var lagstiftning ”Diskrimineringen av funktionshindrade &
lagarna”. Den rättsliga grunden för delaktighet och jämlikhet för
funktionshindrade i Sverige belystes och jämfördes med några andra länder i
Europa. Konferensen arrangerades tillsammans med De handikappades
riksförbund, DHR, Sveriges dövas riksförbund, SDR, och Synskadades
riksförbund, SRF, som stod för eftermiddagens program, en handikapptribunal.
I konferensen deltog ca 250 personer från departement,
handikapporganisationer, kommuner, landsting, länsmyndigheter med flera.

Handikappombudsmannen Inger Claesson Wästberg och Madeleine
Leijonhufvud, professor i straffrätt, gav en inledande bild av det rättsliga läget i
Sverige. Leijonhufvud kommenterade i sitt anförande de förslag till
diskrimineringslagstiftning som Handikappombudsmannen lämnat till
regeringen, och hon framhöll att det nu är upp till regeringen att gå vidare med
lagförslag.

Tyskland

Kaj Fölster från Ministeriet för Kvinno-, arbetsmarknads- och
socialförsäkringsfrågor i Hessen fanns på plats för att berätta hur långt man
kommit i Tyskland. 1994 fick Tyskland en ny författning i vilken det för första
gången infördes ett diskrimineringsförbud och en ny grundrätt för människor
med funktionsnedsättning. Kritik saknades inte: det fanns de som menade att det
finns skrivningar i författningen som täckte in alla människors behov av stöd och
att det inte behövdes ett diskrimineringsförbud för funktionshindrade.

I Tysklands 16 delstater finns en rad speciella bestämmelser som gäller
människor med funktionsnedsättning. Den tyska Handikappombudsmannen har
påbörjat ett arbete på uppdrag av parlamentet, som går ut på att få till stånd en
samordning mellan grundlagen och delstatsförfattningarna. Bland annat har
delstaterna slagit in på vägen att ”gallra ut” lagar och föreskrifter som på olika
sätt förhindrar integration.

Storbritannien

I Storbritannien trädde lagen om diskriminering av människor med
funktionsnedsättning i kraft dagen innan konferensen, den 2 december 1996,
berättade Mr O’Gorman, från Departement of Social Security i London.

Den färska engelska lagstiftningen liknar den amerikanska. En skillnad är dock
att i den amerikanska använder man begreppet ”kvalificerad funktionshindrad”,
vilket innebär att lagen i huvudsak tillvaratar rättigheter för ”kvalificerade
funktionshindrade” inte för gruppen funktionshindrade i sin helhet. I
Storbritannien däremot ger lagstiftningen rättigheter till alla funktionshindrade,
men tillåter att rättigheterna begränsas när det finns grund för detta. Det ser
man som en mer flexibel lösning. Inom transportområdet använder man sig av en
annan metod. Istället för att ge enskilda personer rätt att till exempel anmäla att
ett tåg inte svarar mot personens krav på tillgänglighet, så sätter regeringen upp
tillgänglighetsnormer för nya bussar, tåg, taxibilar och spårvagnar.

FN:s center för Mänskliga Rättigheter i Genève

Mr Brian Burdekin från Australien (för närvarande Senior Special Advisor, UN
Centre for Human Rights) var inbjuden för att tala om mänskliga rättigheter,
men fick tyvärr förhinder. Burdekin arbetar i 18 länder som speciell rådgivare
inom mänskliga rättigheter. Dessa länder har redan antingen stiftat lagar för att
inrätta en nationell kommission (eller ombudsman) eller har förbundit sig att
göra detta. Nedanstående är ett utdrag från det anförande han skulle hållit.

I Australien finns en lagstadgad kommission för mänskliga rättigheter och
jämställdhet. Kommissionen har ca 200 anställda och leds av sex
kommissionärer, varav en är särskilt ansvarig för frågor som gäller
diskriminering av funktionshindrade. Mr Burdekin konstaterade att
diskriminering av funktionshindrade fortfarande är en mycket utbredd
företeelse, och att det ingalunda är begränsat till fattigare länder. I sitt anförande
gav Burdekin ett utförligt exempel från Australien, som handlar om en nationell
undersökning som rörde personer med psykiska funktionsnedsättningar. En
slutsats man dragit från undersökningen var att lagstiftning ofta är en
nödvändig, men aldrig tillräcklig förutsättning för skyddet av mänskliga
rättigheter. Allra viktigast är resurser att förverkliga de normer som uttrycks i
lagstiftningen, och ett effektivt och aktivt utbildningsprogram för allmänheten.

År 1993 uppmanade Världskonferensen för mänskliga rättigheter i sin
slutdeklaration och i sitt handlingsprogram alla länder att ge särskild prioritet åt
att inrätta och stärka oberoende internationella institutioner för att stödja och
skydda mänskliga rättigheter.

Seminarium om Folsyra och ryggmärgsbråck

I januari fanns professor Fiona Stanley från University of Western Australia i
Stockholm för att delta i ett Nobelseminarium. I samband med
stockholmsbesöket deltog professor Stanley i ett seminarium hos
Handikappombudsmannen den 26 januari.

Stanley har aktivt deltagit i den statliga grupp i Australien som arbetat fram en
kampanj om folsyra. I kampanjen har blivande mödrar fått information om hur
folsyra kan förebygga ryggmärgsbråck. Folsyra finns naturligt i frukt och
grönsaker: spenat, kål, bönor, bär och apelsiner osv. Skador uppstår redan åtta
veckor in på graviditeten och därefter är det för sent att förebygga. I den
australiska kampanjen har man rekommenderat att folsyra tas i mat, och man
arbetar för att folsyra ska tillsättas i bröd och frukostflingor.

Stanley uttryckte vid sitt besök irritation över att det inte varit någon debatt
kring folsyran förrän nu, när även män kan ha nytta av den. Det finns nämligen
forskning som pekar på att folsyra även hjälper vid hjärt-kärlsjukdomar.

En fråga som väcktes på seminariet var vad svenska myndigheter kan lära av
Australien för att minska den form av missbildning som kan kopplas till
folsyrabrist. Nu finns en rekommendation från Livsmedelsverket och
Socialstyrelsen (Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 8/96). En expertgrupp håller
på att utvärdera aktuell forskning, men redan 1996 ville man alltså
rekommendera ett ökat intag. Folsyran kan också intas i tablettform (säljs på
apotek).

Stöd till Dyslexikampanjen 96/97

Hösten 1995 blev Handikappombudsmannen tillfrågad – bland andra – av
Elisabet Reslegård, informationschef på Kulturhuset, om myndigheten ville ge
sitt stöd till en kampanj om dyslexi. Redan i den första rapporten till regeringen
har ombudsmannen lyft fram funktionsnedsättningarna dyslexi och DAMP. I
FN:s standardregler lyfts just kampanjer fram som ett instrument att öka
medvetenheten om funktionsnedsättningar i samhället ”Staterna bör ta initiativ
till och stödja informationskampanjer om människor med funktionsnedsättning
och om handikappolitik”. Dyslexikampanjen stöds av Handikappinstitutet,
Handikappombudsmannen och Tal- och Punktskriftsbiblioteket.

Den första aktiviteten i kampanjen var en stor dyslexipedagogisk kongress ”Bli
vän med det skrivna ordet” den 14-16 augusti. I september kom sedan en massiv
upptakt med 1.200 affischer uppsatta i hela landet. En satsning på Sveriges alla
Åhléns-varuhus inleddes den 23 september. Samma dag hade kampanjen
annonser i 33 av landets största dagstidningar, och alla landets bibliotek inledde
en dyslexivecka.

Kampanjen är bred och kommer att avslutas i augusti 1997 när Posten
tillsammans med kampanjen och ett bokförlag producerar en skönlitterär bok
om läs- och skrivsvårigheter som skickas ut till landets 100.000 blivande
förstaklassare. Kampanjen kommer då att ha varit en av de största i sitt slag i
Sverige stödd av myndigheter, i samarbete med myndigheter, företag,
organisationer, länsbibliotek m.m. över hela landet.

Handikappfrågor i media

Liksom under hösten 1995 har de två enskilt största handikappfrågorna som
bevakats i media varit personlig assistans och lönebidrag. Förutom stöd och
service, 20 %, och arbete, 13 % har frågor om tillgänglighet, 21 %, dominerat i
nyhetsbevakningen. Främst har det gällt färdtjänst och
tillgänglighetsinventeringar/handikappguider i kommunerna. Därnäst följer
områdena ökad medvetenhet, 7 %, utbildning, 6 %, ekonomisk och social
trygghet, 5 %, samt lagstiftning, 4,5 %.

Handikappombudsmannen i media

Jämfört med tidigare år har Handikappombudsmannen under 1996
uppmärksammats i betydligt högre grad i media. Under de första ett och ett halvt
åren (juli 1994-1995) uppmärksammades myndigheten i ca 200 inslag och
artiklar. Under 1996 är siffran ca 410.

(I slutet av december 1996 presenterade Handikappombudsmannen en stor
undersökning av hur kommunerna efterlever FN:s standardregler.
Nyhetsbevakningen av undersökningen inföll under början av 1997 och har
därför inte räknats med i de 410 inslag som nämnts ovan. Fram till och med
rapportens tryckning hade kommunundersökningen fått mycket stort genomslag
i media, ca 140 inslag. Bevakningen inleddes med inslag i SVT:s Rapport och
Aktuellt. Många lokala och regionala redaktioner har gjort inslag med lokal
vinkling utifrån den egna kommunen eller länet.)

I början av 1996 presenterade Handikappombudsmannen resultatet av sin
undersökning om Kvinnor och handikapp med forskning och statistik, som
visade att funktionshindrade kvinnor missgynnas i förhållande till
funktionshindrade män. Resultaten uppmärksammades i ett 60-tal inslag.

Under året arrangerade Handikappombudsmannen konferenser om FN:s
standardregler för kommuner och landsting på sju orter i landet. Även dessa
bevakades i ett 60-tal inslag, främst i lokal och regional media.

Under våren överlämnade Handikappombudsmannen sin årliga rapport till
regeringen. Huvudnyhet i rapporten var en stor undersökning om hur FN:s
standardregler efterlevs i statliga myndigheter. Myndigheternas bristande
handikappanpassning uppmärksammades i drygt 60 inslag, både i lokal och
rikspress. Även morgonprogrammen i TV2 och TV4 hade nyhetsinslag om
rapporten.

En undersökning om att elever med dolda funktionsnedsättningar får dåligt stöd
i skolan presenterades i en delrapport i november. Undersökningen
uppmärksammades i drygt 70 inslag.

Exempel på andra områden som uppmärksammats är lagstiftning, 40 inslag, där
det bland annat handlat om förslaget till diskrimineringslagstiftning i arbetslivet,
och tillgänglighet, knappt 40 inslag. Inom tillgänglighet gällde nyhetsbevakningen
nästan uteslutande ärenden som anmälts till Handikappombudsmannen, till
exempel inom färdtjänst och kollektivtrafik.

Underlag för samtliga beräkningar är: dagspress (storstads och lokal), fackpress
samt nyhetsredaktioner i radio och TV (riks, regional och lokal).

Kapitel 4
Hur efterlevs FN:s standardregler?

Delaktighet och jämlikhet för funktionshindrade inom samhällets alla områden –
det är grundtanken i FN:s standardregler. I 22 regler preciseras vilka
förutsättningar som krävs för delaktighet och jämlikhet, vilka huvudområden
som är väsentliga och med vilka medel man kan genomföra förändringar. FN:s
standardregler ställer politiska och moraliska krav. Krav som den svenska
regeringen ställer sig bakom: ”Alla i samhället, regeringen, offentliga organ på
alla nivåer, företag, organisationer med flera, har ett ansvar för att reglerna blir
kända och respekterade och att den vision om ett samhälle för alla, som reglerna
uttrycker, också blir verklighet.”

Handikappombudsmannen har i uppdrag enligt Förordning med instruktion för
Handikappombudsmannen(4 p. 2 § SFS 1994:949) att utvärdera de åtgärder som
vidtas för att förverkliga FN:s standardregler.
Enligt Regleringsbrevet (regeringsbeslut 23, 1995-06-15) ska
Handikappombudsmannen också föra ut och förankra FN:s standardregler.
Under 1996 har Handikappombudsmannen bland annat genomfört sju
konferenser om FN:s standardregler dit alla kommuner och landsting inbjöds.
Läs mer om det arbetet i kapitlet Ökad medvetenhet, sidorna 12-13.

Under året har Handikappombudsmannen också träffat inrikesminister Jörgen
Andersson och diskuterat tillgängligheten.

Hur efterlevs standardreglerna i statliga myndigheter?

I förra rapporten till regeringen kunde Handikappombudsmannen presentera en
undersökning av hur FN:s standardregler efterlevs i statliga myndigheter. Under
1996 har Handikappombudsmannen följt upp genom överläggningar med 25
myndigheter. Handikappombudsmannens befogenhet att kalla till överläggning
slås fast i lagen om Handikappombudsmannen (4 § SFS 1994:749), och är ett
effektivt sätt att uppnå konkreta resultat. Överläggningarna har lett till
förbättringar på övergripande nivå – såsom planer för hur myndigheten ska leva
upp till standardreglerna – men också till att många påtagliga hinder –
exempelvis att texttelefon saknats – mot delaktighet och jämlikhet har
undanröjts.

Hur efterlevs standardreglerna i kommunerna?

Handikappombudsmannen har gått vidare till den kommunala nivån. Genom
åren har kommunernas ansvar ökat för frågor som rör personer med
funktionsnedsättning. En undersökning liknande den av de statliga
myndigheterna har därför genomförts under hösten. Resultaten visar att mycket
arbete återstår i kommunerna för att delaktighet och jämlikhet ska uppnås. Stora
brister har uppdagats på de flesta områden som undersökts, till exempel i
tillgängligheten till skolor, bibliotek och kommunfullmäktiges
sammanträdeslokaler. Även tillgängligheten till information är begränsad, en
tredjedel av kommunerna tar inte fram någon information i anpassad form ens
vid förfrågan. Det finns också stora brister i kommunernas policy- och
planeringsarbete; drygt hälften saknar handikappolitiska program.

Tillgänglighet i myndigheter och kommuner

Sedan 1966 har Sverige haft en lagstiftning som ställer krav på att den byggda
miljön ska kunna nås och användas av personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga. Denna lagstiftning gäller vid nybyggnad och vid ändringar
av byggnader, tomter och, i skälig omfattning, allmänna platser. Till stora delar
utformades dock den byggda miljön innan specifika krav på tillgänglighet hade
införts i lagstiftningen. Det har medfört att tillgängligheten på bland annat
allmänna platser och i publika lokaler inte alltid uppfyller de krav som
funktionshindrade personer kan ställa för att kunna använda sig av dessa
miljöer.

Det som krävs för att tillgodose funktionshindrades behov av anpassad miljö har
belysts i en rad utredningar under 1980- och 90-talen. Plan- och byggutredningen
(Miljö- och fysisk planering, SOU 1994:36) hade i uppdrag att bland annat se
över bestämmelserna om tillgänglighet i plan- och bygglagen (1987:10).
Utredningens analys av tillgängligheten visar att det ofta är i gatumiljön som
hindren finns för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Hindren består bland annat av svårigheter för rörelsehindrade att klara
nivåskillnader, markbeläggning och trottoarkanter och svårigheter för personer
med nedsatt orienteringsförmåga att
hitta rätt.

Utredningen presenterade förslag till förändring av gällande bestämmelser. Ett
förslag var krav på att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och
användbarheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga
skulle vara åtgärdade före år 2000 i befintliga publika lokaler och på befintliga
allmänna platser.

Plan- och byggutredningens förslag behandlades i propositionen Kommunal
översiktsplanering enligt plan- och bygglagen m.m. (1994/95:230). Regeringen
uttalade i propositionen att den delade Plan- och byggutredningens uppfattning
att tillgängligheten till publika lokaler och allmänna platser bör förbättras utöver
den takt som betingas av nuvarande nybyggnads- och ändringsverksamhet för att
det ska bli möjligt för funktionshindrade personer att delta i samhällslivet på
samma villkor som andra. Regeringen ansåg dock att innebörden av ”enkla
åtgärder” måste förklaras tydligare och att kostnadskonsekvenserna av
lagförslaget måste belysas närmare. Boverket fick därför i uppdrag att
genomföra en sådan analys.

Riksdagen ställde sig bakom bostadsutskottets hemställan att regeringen, sedan
Boverket redovisat sitt uppdrag, ”utan tidsåtdräkt skulle återkomma till
riksdagen med förslag till förbättringar av tillgängligheten i befintliga offentliga
lokaler och allmänna platser”. Boverket redovisade sitt uppdrag till regeringen i
juni 1996.

Boverkets utredning visade att det finns ett stort antal åtgärder som är enkla och
relativt billiga att vidta. Många åtgärder kan också göras i samband med
underhållsarbete, varvid kostnaderna kan minskas ytterligare. För att uppnå
låga kostnader för anpassningsåtgärder föreslås att kommunerna utarbetar
åtgärdsplaner. Åtgärdsplanen ska innehålla uppgifter om tillgängligheten i den
egna kommunen utifrån egna inventeringar och preciserade förslag till åtgärder
för att undanröja hinder i tillgängligheten. Genom en indelning i åtgärdsnivåer
sker en inbördes prioritering samtidigt som kommunen erhåller en strategi för
tillgängligheten.
De undersökningar som Handikappombudsmannen genomfört av statliga
myndigheters och kommuners efterlevnad av FN:s standardregler bekräftar
bilden av att det finns stora bister i offentliga lokalers och allmänna platsers
tillgänglighet. I denna rapport (sidorna 22-59) och i den föregående rapporten till
regeringen för hösten 1995 finns detaljerade redogörelser för den statliga och
kommunala tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

Handikappombudsmannens undersökningar visar också att det är stora brister i
möjligheten att få tillgång till information och dokumentation i anpassad form
för funktionshindrade hos statliga myndigheter och kommuner.

Handikappombudsmannen föreslår
   att klara riktlinjer uppställs för vad man menar med begreppet
     tillgänglighet och
     användbarhet.

    att det måste finnas möjlighet att ingripa om tillgänglighetskravet inte är
     uppfyllt samt möjlighet till sanktioner gentemot de byggherrar som
     försummar att uppfylla kravet.

    att kommunerna i enlighet med Boverkets förslag åläggs att ta fram
     åtgärdsplaner som innehåller uppgifter om tillgänglighet i den egna
     kommunen för personer med funktionsnedsättning och preciserade förslag
     till åtgärder för att undanröja dessa hinder.

    att regeringen föreslår ett tillägg till plan- och bygglagen med följande
     lydelse: "I lokaler där allmänheten har tillträde och på allmänna platser
     ska före år 2005 enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet och
     användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga
     vara undanröjda i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade
     med stöd av denna lag.".

    att statliga myndigheter, kommuner och landsting åläggs att tillhandahålla
     information och dokumentation i anpassad form för funktionshindrade.

Överläggningar med statliga myndigheter

Handikappombudsmannen har fått regeringens uppdrag att i Sverige utvärdera
de åtgärder som vidtas för att förverkliga FN:s standardregler för att tillförsäkra
människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet (4p. 2 § SFS
1994:949). Som ett led i utvärderingsarbetet skrev ombudsmannen under hösten
1995 till 192 statliga myndigheter, affärsdrivande verk, högskolor,
kulturinstitutioner och vissa aktiebolag med statligt ägande (för enkelhetens skull
kallade myndigheter) och ställde frågor om bland annat tillgänglighet. Resultatet
av den undersökningen finns publicerad i Rapport till regeringen för hösten 95.
Som en fortsättning på enkätundersökningen kallades under året 25 statliga
myndigheter och andra (affärsdrivande verk och stiftelser med statlig koppling,
samtliga kallas nedan för myndigheter) till överläggning.
Handikappombudsmannens befogenhet att kalla till överläggningar följer av
lagen om Handikappombudsmannen (4 § SFS 1994:749).

Handikappombudsmannen valde att ha överläggningar framför allt med
myndigheter av stor betydelse för den breda allmänheten. Ett annat
urvalskriterium var att uppnå en bred representation av olika
verksamhetsområden. Det förtjänar att poängteras att det inte var kvaliteten på
enkätsvaren som avgjorde vilka myndigheter som kallades.

Följande myndigheter hade Handikappombudsmannen överläggningar med
under 1996: Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsgivarverket,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Boverket, Centrala studiestödsnämnden, Chalmers
tekniska högskola, Folkhälsoinstitutet, Högskoleverket, Konsumentverket, Kungl.
Tekniska högskolan, Post- och telestyrelsen, Posten AB, Riksförsäkringsverket,
Riksskatteverket, Socialstyrelsen, Statens invandrarverk, Statens järnvägar,
Statens kulturråd, Statens skolverk, Statistiska centralbyrån, Stiftelsen Skansen,
Svenska kyrkan, Telia AB, Ungdomsstyrelsen samt Vägverket.

Överläggningarna följde en dagordning som byggde på frågorna i enkäten från
hösten 1995. Varje överläggning resulterade i ett protokoll undertecknat av båda
parterna.

I protokollen redogörs för anpassningsåtgärder som av en eller annan anledning
inte kom med i det ursprungliga enkätsvaret, utfästelser om konkreta
anpassningsåtgärder eller andra åtgärder av mer generell natur för ökad
anpassning av myndigheternas verksamhet. I många fall bestod utfästelserna i att
en åtgärd togs till övervägande för att myndigheten senare skulle återkomma
med besked till Handikappombudsmannen.

Att vissa myndigheter inte vidtagit några åtgärder för att öka tillgängligheten
efter överläggningarna kan bero på att tillgängligheten redan från början var
god. Ett exempel på en sådan myndighet är RSV som redan i enkätsvaret kunde
presentera en god tillgänglighet.

(Chalmers, KTH, RFV, SJ, Statens kulturråd och Svenska kyrkan har vid
rapportens tryckning inte återkommit med sina avrapporteringar om planerade
eller vidtagna åtgärder. Anledningen är antingen att sista dag för
återrapportering satts ut till under 1997 eller förseningar från myndigheternas
sida.)
Resultat av överläggningarna

Det som redovisas här är de konkreta resultat som protokollförts. Som framgår
av uppräkningen av resultaten (i rutorna på sidorna 25-30) har överläggningarna
gällt såväl övergripande frågor – exempelvis att CSN ska genomföra kontinuerlig
analys av sitt regelverk utifrån ett handikapperspektiv och utarbeta en plan för
hur myndigheten ska leva upp till målsättningarna i FN:s standardregler – som
åtgärdande av konkreta hinder mot delaktighet och jämlikhet, till exempel att
Högskoleverket ska placera varningstejp på trappsteg.

Det är viktigt att observera att redogörelsen för överläggningarna inte ger en
heltäckande bild av myndigheternas handikappanpassning. För att få en samlad
bild måste man gå tillbaka till respektive myndighets svar på
Handikappombudsmannens enkät från 1995.

Tillgänglighet till byggnader och lokaler

När det gäller tillgängligheten till byggnader och lokaler var resultaten i 1995-års
enkät bäst för rörelsehindrade. 85 % av myndigheterna kunde ange sådan
anpassning. Ingen av de myndigheter som kallades till överläggning saknade
heller anpassningsåtgärder för rörelsehindrade. Efter överläggningarna har flera
myndigheter ytterligare förbättrat tillgängligheten, dels via nya inventeringar
och åtgärdsprogram, men också via utfästelser om undanröjande av konkreta
hinder. Exempelvis ska CSN och SIV göra kartläggningar och utarbeta
åtgärdsprogram för att undanröja hinder mot tillgänglighet. Telia ska utarbeta
en policy om tillgänglighet för personer med rörelsehinder, syn- och hörselskador
och för personer med andra funktionsnedsättningar. Posten kommer att ta fram
riktlinjer för tillgängligheten till postkontor och kontorens kundavdelningar.
Riktlinjerna ska distribueras till regionerna tillsammans med information om
FN:s standardregler.

Tillgängligheten för personer med synskada och hörselskada visade sig i 1995-års
enkät vara sämre (21 % respektive 39 %) än för rörelsehindrade. Men resultatet
av överläggningarna är detsamma, dvs bättre helhetssyn och en rad konkreta
hinder som undanröjts. Ett exempel på konkret hinder mot delaktighet och
jämlikhet är avsaknaden av texttelefon. Ett nedslående resultat från
Handikappombudsmannens enkät till myndigheterna 1995 var att endast 11
myndigheter uppgav att de hade texttelefon. Efter överläggningarna har denna
skara utökats med bland andra Boverket och PTS. CSN kommer att genomföra
en studie avseende möjligheterna att koppla någon form av texttelefon till datorer
och datasvar på myndigheten. Telia planerar att installera ca 1.000 telefoner av
typ Information, som bland annat innehåller tangentbord för texttelefonering.
Tillgänglig information och dokumentation

En angelägen fråga vid överläggningarna var att information och dokumentation
ska finnas tillgänglig i anpassad form. Ett anmärkningsvärt resultat från enkäten
1995 var nämligen att så många som fyra myndigheter av tio inte var beredda att
ta fram information i anpassad form ens efter förfrågan.

Första frågan avsåg om myndigheterna regelmässigt tar fram information i
anpassad form. Bland de myndigheter som kallades till överläggningar var det 14
som gjorde det regelmässigt. 12 sa sig vara beredda att ta fram olika typer av
information efter förfrågan. Efter överläggningarna kan man konstatera att
frågan om tillgänglig information på flera håll blivit en policyfråga:
Konsumentverket kommer att genomföra en översyn av sin informationspolicy
där även frågor om anpassad information och dokumentation för personer med
funktionsnedsättning kommer att tas upp. Vägverket kommer att genomföra en
inventering för att få fram ett preciserat behov av omstrukturering av befintligt
informationsmaterial. Svenska kyrkan och Telia kommer att ta fram policies om
tillgänglig information för personer med funktionsnedsättning.

Policy för rekrytering av personal med erfarenhet av egen
funktionsnedsättning

Ingen av de myndigheter som deltog i överläggningarna kunde uppvisa någon
policy eller något annat dokument om rekrytering av personer med
funktionsnedsättning. Efter överläggningarna kommer flera myndigheter att se
över frågan om rekrytering av personer med erfarenhet av egna
funktionsnedsättningar, bland andra ASS, CSN och Socialstyrelsen.

Personalutbildning i handikappfrågor

I enkäten framkom att endast var femte myndighet bedrev regelbundet
återkommande utbildning i handikappfrågor för hela eller delar av
personalgruppen. RFV, PTS, SJ, Chalmers, ASS, SCB, RSV och
Konsumentverket uppgav någon form av personalutbildning i handikappfrågor i
sina svar på enkäten. Endast fyra myndigheter kunde i enkäten uppge
regelbundet återkommande utbildning för hela personalen (Handikappinstitutet,
Nämnden för Vårdartjänst, Statens Institut för Handikappfrågor i skolan och
Talboks- och punktskriftsbiblioteket).

Efter överläggningarna har fler myndigheter sett över sin personalutbildning.
AMS, Folkhälsoinstitutet, Skolverket och RSV kommer att ha med
handikappfrågor i introduktionsutbildningen för nyanställda.

Telia har infört utbildningsmoment om förutsättningar, behov och möjligheter då
det gäller kunder med funktionsnedsättning i sin certifiering av produktcheferna
inom Telia TeleCom.
Vägverket har påbörjat en utbildning av personalen i
handikappkunskap/handikappförståelse. Som lärare eller medverkande i
utbildningen anlitas bland annat funktionshindrade.

Resultaten från överläggningarna med 25 myndigheter punkt för
punkt

Nedan följer en fullständig redogörelse för överläggningarnas resultat.
Redogörelsen följer den dagordning som användes vid överläggningarna. Det är
framförallt de olika myndigheternas konkreta utfästelser om åtgärder för att göra
den egna verksamheten mer tillgänglig som har tagits med.

I inledningen till de flesta avsnitten finns en kursiverad redogörelse för
myndigheternas anpassning inom respektive område gjord utifrån enkätsvaren
(och kompletterande information under överläggningarna, i de fall där
information av någon anledning inte kommit med i enkäten).

Chalmers, KTH, RFV, SJ och Svenska kyrkan har vid rapportens tryckning
ännu inte återkommit med avrapporteringar om planerade eller vidtagna
åtgärder. Anledningen är antingen att återrapporteringsdatumet satts ut till
under 1997 eller förseningar från myndigheternas sida.

Observera att redogörelsen för överläggningarna inte ger en heltäckande bild av
myndigheternas handikappanpassning. För att få en samlad bild måste man gå
tillbaka till respektive myndighets svar på Handikappombudsmannens enkät
från 1995.

Tillgänglighet för rörelsehindrade

Ingen av myndigheterna saknade anpassningsåtgärder för rörelsehindrade. Även
de myndigheter som svarat nej i sina enkätsvar kunde under överläggningarna
presentera anpassningsåtgärder.

CSN kommer att genomföra en kartläggning avseende lokalernas tillgänglighet.
Kartläggningen skall uppta läget på orten, trappor, hissar, entréer, receptioner.
Till kartläggningen kommer en åtgärdsplan att läggas.

Högskoleverket kommer att göra sin entré tillgänglig för rörelsehindrade.

Posten kommer att med utgångspunkt från bland annat
handikapporganisationernas synpunkter ta fram vissa riktlinjer med avseende på
tillgängligheten till postkontoren och kontorens kundavdelningar (till exempel
entréer, vändytor, kundmöbler). Riktlinjerna ska i möjligaste mån vara
tillämpliga också vid inrättande av Post i butik. Riktlinjerna kommer att
distribueras till regionerna tillsammans med information om FN:s
standardregler.
De centrala utvecklingsresurserna får direktiv att i allt utvecklingsarbete ta
hänsyn till de speciella behoven hos personer med funktionsnedsättningar av
olika slag samt att ha kontakt med berörda handikapporganisationer innan
förändringar genomförs som kan ha betydelse för tillgängligheten.

Skansen har startat ett handikapprojekt med avsikten att i möjligaste mån öka
tillgänglighet och anpassning för personer med olikartade funktionshinder. Som
en första etapp diskuteras tillgängligheten för rörelsehindrade. I detta arbete
ingår en inventering av den nuvarande handikappanpassningen och vilka
möjligheter som kan finnas att utöka tillgängligheten i de kulturhistoriska
anläggningarna. Protokollet från överläggningen mellan Skansen och
Handikappombudsmannen kommer att beaktas i arbetet.

Skolverket har satt upp två skyltar vid huvudingången till myndigheten med en
hänvisning till en annan entré som är anpassad för rullstolsburna besökare.

SIV kommer att göra en inventering av sina lokalers tillgänglighet för personer
med rörelsehinder. Utifrån inventeringen kommer SIV att utarbeta ett
åtgärdsprogram för att undanröja hinder i tillgänglighet.

Telia kommer att utarbeta en policy med avseende på Telias tillgänglighet för
personer med rörelsehinder, syn- och hörselskador och för personer med andra
funktionsnedsättningar. Telia har presenterat en redogörelse för
Handikappombudsmannen om sina lokalers tillgänglighet för rörelsehindrade.

Tillgänglighet för synskadade

Endast ASS, SCB, RSV, Posten och SJ uppgav i enkäten åtgärder vidtagna för
ökad tillgänglighet för synskadade. Under överläggningarna kunde
Högskoleverket, PTS, Skolverket, Socialstyrelsen och CSN uppge
anpassningsåtgärder eller annan hjälp för synskadade.

AMS kommer att göra en genomgång av centralförvaltningens lokaler för att få
förslag på åtgärder som ökar tillgängligheten för synskadade.

CSN kommer att följa upp märkning och färgsättning i myndighetens lokaler
med hänsyn till synskadades behov. I anslutning till uppföljningen kommer en
åtgärdsplan att läggas. Man kommer även att se över sitt system för
kommunikation via Internet för att undanröja eventuella hinder för synskadade
att få tillgång till information.

Högskoleverket kommer att se till att varningstejp utplaceras på trappsteg.

Socialstyrelsen kommer att genomföra en markering av trappavsatser med
markeringsremsor/tape i sina lokaler.
Ungdomsstyrelsen kommer att anpassa sina lokaler för synskadade (märkning av
glasrutor etc).

Vägverket kommer att inom ALU-verksamhetens ram anställa en synskadad
person som resurs vad gäller att öka tillgängligheten till information för
funktionshindrade.

Tillgänglighet för hörselskadade

I enkätsvaret uppgav Socialstyrelsen, RFV, SJ, Chalmers, AMS, ASS, Svenska
kyrkan och SCB åtgärder vidtagna för tillgänglighet för hörselskadade. PTS
uppgav under överläggningarna att man hyr en portabel hörselslinga vid behov.
Skolverket och CSN kompletterade sina enkätsvar med vidtagna åtgärder för
ökad tillgänglighet för hörselskadade.

AMS telefonväxelpersonal kommer att ta ett ansvar för att personalen får
utbildning i att använda texttelefon, dels vid introduktionsutbildningen dels i
individuella fall när behov uppstår.

En av Boverket ofta använd sammanträdeslokal är inte anpassad för
hörselskadade/döva. Inte heller har verket någon texttelefon eller motsvarande.
Inom dessa områden kommer Boverket att vidta anpassningsåtgärder.

CSN kommer att genomföra en studie avseende möjligheterna att koppla någon
form av texttelefon till datorer och datasvar på myndigheten. Myndigheten har
införskaffat en texttelefon som ett resultat av överläggningarna.

Folkhälsoinstitutet har som ett resultat av överläggningarna införskaffat en
portabel hörselslinga.

Posten kommer att överväga införskaffandet av en texttelefon.

PTS har införskaffat en texttelefon för att underlätta kommunikation med
hörselskadade/döva.

SIV kommer att vidta åtgärder som syftar till att ge verket tillgång till lokal med
hörselslinga när så erfordras.

För sammanträden där döva eller hörselskadade kan tänkas delta är en mobil,
alternativt en fast hörselslinga, under upphandling av Skolverket.

Socialstyrelsen har beställt hörselslingor vilka kommer att installeras i ca 10
sammanträdesrum på myndigheten. Portabla centralenheter till dessa slingor var
beställda för installation under oktober 1996.
Telia planerar att installera ca 1.000 telefoner av typ Information, som bland
annat innehåller tangentbord för texttelefonering. Utplaceringen kommer att ske
successivt från början av 1997.

Vägverket kommer att införskaffa en texttelefon till huvudkontorets centrala
växel i Borlänge. I det planerade arbetet för 1997 ingår att bättre dokumentera
vilka problem olika grupper har i trafiken som ett led i att ta fram en plan för
införandet av väginformatik. Vägverket kommer därvid att ånyo ta kontakt med
bland annat organisationerna för döva och hörselskadade i syfte att få till stånd
ett samråd.

Ungdomsstyrelsen kommer att installera permanenta hörselslingor i
sammanträdeslokalerna.

Tillgänglighet för annan funktionsnedsättning

SJ och Svenska kyrkan uppgav i sina enkätsvar åtgärder vidtagna för
tillgänglighet för andra grupper funktionshindrade. Högskoleverket, AMS,
Konsumentverket, SJ, Skolverket och CSN kunde under överläggningarna uppge
åtgärder av generell natur som vidtagits för att underlätta tillgänglighet för
andra grupper funktionshindrade.

AMS kommer att utbilda personalen i receptionen om vilka växter och andra
föremål som kan vara besvärande för personer med allergi. Myndigheten
återkommer till Handikappombudsmannen om åtgärder planerade och vidtagna
för allergisanering.

Högskoleverket har införskaffat informationsmaterial om allergiframkallande
växter som kommer att delas ut till personalen.

Skolverket har gått igenom förekomsten av växter i gemensamma utrymmen med
tanke på eventuella allergiproblem. Verket kommer också att ta upp frågor om
allergi och förebyggande av allergi i verkets skyddskommitté.

Socialstyrelsen kommer att ombesörja publiceringen av en artikel om allergi i
myndighetens personaltidning.

Information och dokumentation i tillgänglig form och i anpassad form vid
förfrågan Socialstyrelsen, Vägverket, Telia, SJ, Chalmers, ASS, Statens
kulturråd, Svenska kyrkan, SCB, Konsumentverket, RSV och Folkhälsoinstitutet
kunde uppge information och dokumentation i anpassad form. Högskoleverket
och AMS kunde under överläggningarna komplettera sina enkätsvar med
anpassningsåtgärder för att göra information och dokumentation tillgänglig för
vissa grupper funktionshindrade.
Socialstyrelsen, RFV, Vägverket, Posten, Telia, PTS, SJ, Högskoleverket,
Chalmers, SCB och RSV uppgav i enkätsvaret att de tar fram information i
anpassad form vid förfrågan. AMS kunde under överläggningen rätta ett
felaktigt svar i sitt enkätsvar och meddela att styrelsen tar fram information i
anpassad form vid förfrågan.

AMS kommer att I samband med ställningstaganden till hur ny
informationsteknik ska användas också beakta frågan om tillgänglighet för
funktionshindrade.

Boverket kommer framdeles att ta fram information i anpassad form vid
förfrågan. Boverket kommer att informera Handikappombudsmannen om vilka
publikationer som kommer att tas fram i anpassad form och vilken form av
anpassning man väljer.

CSN kommer att ge ut information på diskett vid förfrågan. Man kommer också
att ta fram grundläggande information om studiestöd och återbetalning för
personer med funktionshinder.

Högskoleverket kommer i fortsättningen att ge ut information som efterfrågas på
diskett som anpassningsåtgärd.

Konsumentverket kommer att genomföra en översyn av sin informationspolicy. I
översynen kommer även frågor om anpassad information och dokumentation för
personer med funktionsnedsättning att tas upp.

SIV kommer att läsa in broschyrer på band om någon efterfrågar en sådan i
anpassad form. Huvudkontoret kommer att se till att SIV:s inställning i denna
fråga blir känd i hela organisationen.

Skolverkets hemsida på internet är nu anpassad för synskadade. Motsvarande
anpassning har skett av Skoldatanätet. Övrig information kommer att göras
tillgänglig på diskett vid förfrågan. Om en sådan lösning inte skulle fungera är
verket berett att ta fram information i annan anpassad form, till exempel på
kassett.

Socialstyrelsen har följande policy vad gäller information och dokumentation i
anpassad form för funktionshindrade: Skrifter, broschyrer, tidningar etc
anpassas så att de är tillgängliga för personer med funktionshinder. För
synskadades behov har vissa titlar överförts till ljudkassett, datadisketter eller
punktskrift. För utvecklingsstörda finns lättlästa versioner.

Alla publikationer som direkt berör funktionshindrade finns på kassett. Några av
dessa finns också på diskett och i lättläst version. Andra publikationer som
bedöms vara av allmänt handikappolitiskt intresse finns också i anpassade
versioner. Alla titlar som lästs in på kassett, presenteras i foldern "Våra
kassetter".

När Socialstyrelsen producerar en broschyr riktad till en bred allmänhet
distribueras den på ljudkassett till de synskadade som finns i Synskadades
riksförbunds register. Färger på broschyrer och omslag anpassas i görligaste
mån med tanke på att de skall kunna läsas av synskadade.

Statens kulturråd kommer att ta fram information och dokumentation på diskett
vid förfrågan. I vissa andra fall då det kan anses vara rimligt kommer
information och dokumentation att tas fram även i annan anpassad form.

Svenska kyrkan kommer att ta fram en policy for information och
dokumentation i anpassad form.

Telia AB kommer att utarbeta en policy om information tillgänglig för
funktionshindrade. Telia anser att i princip allt externt informationsmaterial bör
vara tillgängligt för alla Telias kunder och anställda, oavsett funktionshinder.
Detta bör gälla vare sig man behöver tillgång till informationen som privatperson
eller i sitt arbete. Anpassning av tryckt information bör i första hand ske med
tanke på personer som är synskadade, dövblinda, förståndshandikappade samt
dem som har läs- och skrivsvårigheter.

Vidare är man beredd att, på begäran från personer med
kommunikationshandikapp, diskutera lämpliga former för alternativa media.

All ny information och dokumentation som Ungdomsstyrelsen tar fram riktad till
allmänheten kommer att finnas tillgänglig på diskett vid förfrågan från
synskadade.

Under första halvåret 1997 kommer Vägverket att genomföra en inventering för
att få fram ett preciserat behov av omstrukturering av befintligt
informationsmaterial. Vägverket kommer att inom ALU-verksamhetens ram
anställa en synskadad person som resurs vad gäller att öka tillgängligheten till
information för funktionshindrade.

Policy för rekrytering av personal med erfarenhet av egen
funktionsnedsättning

Ingen av de myndigheter som deltog i överläggningarna kunde uppvisa någon
policy eller något annat dokument om rekrytering av personer med
funktionsnedsättning.

ASS kommer att ta upp frågor som rör rekrytering av personal med erfarenhet
av egna funktionsnedsättningar.
CSN kommer att analysera behovet av att rekrytera personer med
funktionsnedsättning eller personer med utbildning inriktad på
funktionshindrade. Behovet att utbilda den egna personalen på CSN kommer
också att beaktas. CSN har anställt personer med speciell utbildning (till exempel
teckenspråksutbildning) med inriktning mot handikappområdet.

I samband med en översyn av sin personalpolicy kommer Socialstyrelsen att ta
upp frågor rörande rekrytering av personal med egna funktionsnedsättningar.

Telia undersöker möjligheten att bedriva en aktivare rekryteringspolitik för
personer med funktionsnedsättning.

Personalutbildning i handikappfrågor

RFV, PTS, SJ, Chalmers, ASS, SCB och RSV uppgav någon form av
personalutbildning i handikappfrågor i sina svar på enkäten.

Konsumentverket skrift "Handikapp, vad vi gör" delas ut till alla anställda och
distribueras även utanför verket.

AMS personalutbildningsansvariga har uppmärksammats på att
handikappfrågor liksom kunskap om FN:s standardregler bör finnas med i
introduktionsutbildningen för nyanställda. Som underlag för kunskapsspridning
om standardreglerna har Handikappombudsmannens videofilmer och
informationsmaterial anskaffats. Kompetenscentrum i Uppsala anordnar en
särskild utbildning i "Att möta människor med olika funktionshinder" som
vänder sig till assistenter och administrativ personal som i sitt arbete ska ge
service till personer med funktionsnedsättningar.

Folkhälsoinstitutet kommer att i avsnittet om offentlighet och service lägga in ett
moment om allas, inklusive funktionshindrades, rätt till information under en
genomgång som äger rum för nyanställda om administrationens sätt att fungera.

RSV kommer att ta med moment som rör handikappfrågor in sin
introduktionsutbildning för nya medarbetare.

Skansen ska regelbundet rapportera och informera all personal om
handikapprojektet. Den personal som främst kommer i kontakt med besökarna,
dvs värdinnor och värdar i hus och gårdar, entrépersonal och museilärare, ska
också uppmanas att delge sina erfarenheter och komma med idéer. Studiebesök
kommer att genomföras och även träffar med representanter för olika
handikapporganisationer.

Skolverket har gått ut med information till all personal om de åtgärder som
vidtagits respektive övervägts. Skolverket menar att en information som är
knuten till hur tillgänglighet konkret ska förbättras och som riktas till alla har
den bästa genomslagskraften. I samband med introduktionsutbildning kommer
information av detta slag att lämnas. De personalgrupper i verket som är speciellt
berörda, till exempel i reception och vaktmästeri, har under hösten 1996 fått
genomgå en särskild utbildning kring myndighetens tillgänglighet. Även i
administratörsutbildning som anordnats under hösten har motsvarande frågor
behandlats.

Socialstyrelsen har informerat all personal om FN:s standardregler för att
tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet
genom en artikel i personaltidningen "SoS-Aktuellt".

Telia har infört utbildningsmoment om förutsättningar, behov och möjligheter då
det gäller kunder med funktionsnedsättning i sin certifiering av produktcheferna
inom Telia TeleCom. Telia har för avsikt att efter en utvärdering av resultatet,
överväga att göra denna utbildning till en del av även annan internutbildning
inom koncernen.

Vägverket har påbörjat en utbildning av personalen i
handikappkunskap/handikappförståelse. En provkurs har genomförts.
Ytterligare beslutade kurser kommer att äga rum i börja av december och i
januari 1997. Som lärare eller medverkande i utbildningen anlitas bland annat
funktionshindrade.

Övriga frågor

Boverket kommer att granska Handikappombudsmannens begäran om en
utvärdering av hur reglerna om bostadsanpassningsbidrag idag tillämpas av
kommunerna. Verket återkommer med besked till Handikappombudsmannen.
Boverket återkommer också med information om hur verkets arbete med en
manual om tillgänglighet fortskrider.

CSN kommer att genomföra en kontinuerlig analys av sitt regelverk utifrån ett
handikapperspektiv och kommer även att se över dialogen med
handikapporganisationerna. Studiestödsavdelningen kommer att ta kontakt med
Handikappombudsmannen för en presentation av översynen. Man kommer även
att diskutera formerna för samarbete med handikapporganisationerna. CSN
kommer också att utarbeta en plan för hur myndigheten ska leva upp till
målsättningarna i FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.

Ungdomsstyrelsen har ett uppdrag att i samband med bidragsprövning till
ungdomsorganisationer kräva att de är öppna för alla. Inom ramen för detta
uppdrag kommer Ungdomsstyrelsen att uppmärksamma i vilken utsträckning
organisationerna är öppna och tillgängliga för ungdomar med
funktionsnedsättning.
Undersökning av kommunerna

Kommunernas ansvar för frågor som rör personer med funktionsnedsättning har
genom åren blivit allt större. Under 1996 har Handikappombudsmannen därför
gått vidare i arbetet med att utvärdera hur FN:s standardregler efterlevs, via en
undersökning av kommunerna. (Under hösten 1995 gjordes en
enkätundersökning riktad till statliga myndigheter. Sammanställning och analys
av den undersökningen finns i Handikappombudsmannens rapport till
regeringen för hösten 1995.)

Undersökningen har koncentrerats till hur kommunerna tillförsäkrar
funktionshindrade delaktighet och jämlikhet inom några centrala områden.
Frågorna i enkäten utgick från standardreglerna 5, 6, 7, 14, och 18, 19 dvs de
handlade om tillgänglighet, utbildning, arbete, policy och planering,
handikapporganisationer och personalutbildning. (Fyra av dessa regler – 5, 6, 7
och 18 – har lyfts fram som prioriterade av FN:s rapportör Bengt Lindqvist och
hans expertpanel.)

Frågorna är utformade som stickprov och ger alltså inte en heltäckande bild av
situationen inom respektive område. Vissa begränsningar har också gjorts av
praktiska skäl. Till exempel ställs frågor om tillgänglighet till den centrala
kommunala förvaltningen endast med avseende på administrationens
huvudbyggnad. Det är vanligt förekommande att den centrala kommunala
förvaltningen är spridd på ett antal byggnader vilket innebär att en mindre
avgränsad fråga skulle vara svår att besvara och sammanställa. Frågor om
anställda med funktionsnedsättning gäller endast synliga funktionsnedsättningar
för att inte ge upphov till undersökning/registrering av dolda
funktionsnedsättningar.

Enkäten har skickats till landets samtliga 288 kommuner. Den 25 oktober 1996
hade 268 kommuner besvarat enkäten. Följande sju kommuner kom in med sina
svar senare och har därför inte tagits med i undersökningen: Skurup, Lidköping,
Älvdalen, Örnsköldsvik, Bräcke, Sorsele och Åsele.

Trots skyldighet att lämna information på förfrågan från
Handikappombudsmannen, vilket följer av § 4 i lagen om
Handikappombudsmannen, har 13 kommuner överhuvudtaget inte besvarat
enkäten. Dessa kommuner är Arjeplog, Hudiksvall, Järfälla, Mölndal, Norberg,
Nybro, Nynäshamn, Oskarshamn, Solna, Säter, Torsås, Valdemarsvik och Vara.

Svarsfrekvensen blev därmed 93 %.

Kommunerna har i redovisningen delats in i tre olika grupper efter
befolkningsstorlek. I de fall kommunstorleken avgör hur man svarat redovisas
det under respektive fråga. De små kommunerna (mindre än 30 000 invånare)
utgör 74 % av totala antalet kommuner. De väger därför tungt i medelvärdet av
samtliga kommuner.

Beteckning Invånare Antal
Stor >100 000 10
Mellan 30 000 - 100 000 60
Liten < 30 000 198

Det är viktigt att poängtera att svaren bygger på kommunernas egna
bedömningar. Det är alltså inte självklart att den kommun som ger uttryck för
den största graden av anpassning också i realiteten har kommit längst.

Svaren presenteras fråga för fråga.

Policy och planering

   1. Finns det ett handikappråd i Er kommun?

Så gott som samtliga kommuner, 97 %, har ett handikappråd. Av de 18
kommuner som var indelade i kommundelsnämnder hade 8 särskilda
handikappråd som nämnderna samarbetar med. De kommuner som har
kommundelsnämnder är samtliga stora eller mellanstora kommuner.

Kommun Ja Nej
Stor 10 (100 %) 0 (0 %)
Mellan 59 (98 %) 1 (2 %)
Liten 190 (96 %) 7 (4 %)
Alla 259 (97 %) 8 (3 %)
Tabell 1: Kommuner som har ett handikappråd. Antal respektive andel av de
som besvarat frågan.

   2. Har någon av de kommunala nämnderna särskilda råd knutna
      till sig som består av representanter för
      handikapporganisationerna?

I 42 % av kommunerna har någon av nämnderna ett särskilt handikappråd
knutet till sig. Särskilda råd knutna till de kommunala nämnderna finns i
avsevärt högre grad i stora kommuner än i övriga kommuner.

Kommun Ja Nej
Stor 7 (78 %) 2 (22 %)
Mellan 25 (43 %) 33 (57 %)
Liten 77 (40 %) 114 (60 %)
Alla 109 (42 %) 149 (58 %)
Tabell 2: Kommuner där de kommunala nämnderna har särskilda råd knutna
till sig. Antal respektive andel av de som besvarat frågan.
   3. Rådfrågas det kommunala handikapprådet eller
      handikapporganisationerna i ett tidigt skede före beslut som
      rör funktionshindrade och som skall fattas av fullmäktige,
      kommunstyrelsen och en kommunal nämnd?

Före beslut i kommunfullmäktige eller -styrelse rådfrågas ett handikappråd alltid
i 27 % av kommunerna. Före beslut i en kommunal nämnd rådfrågas
handikapprådet alltid i 35 % av kommunerna.

Det är betydligt vanligare att ett kommunalt handikappråd eller
handikapporganisation rådfrågas i vissa fall före beslut. I 61% av kommunerna
före beslut i fullmäktige, i 65 % före beslut av kommunstyrelsen och i 63 % före
beslut av en kommunal nämnd.

Det kommunala rådet tillfrågas alltid i betydligt högre grad i de stora
kommunerna än i de små och mellanstora kommunerna. Detta gäller oavsett om
beslut skall fattas i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige eller i en kommunal
nämnd.

Alltid I vissa fall Aldrig
Kommunfullmäktige 65 (27 %) 144 (61 %) 28 (12 %)
Kommunstyrelsen 63 (27 %) 154 (65 %) 19 (8 %)
Kommunal nämnd 90 (35 %) 164 (63 %) 5 (2 %)
Tabell 3: Hur ofta rådfrågas det kommunala handikapprådet? Antal respektive
andel av dem som besvarat frågan.




Figur 3: Hur ofta rådfrågas det kommunala handikapprådet?

   4. Inbjuds representanter för det kommunala handikapprådet
      eller handikapporganisationer att delta i byggsamråd?

Byggnadsnämnden kallar till byggsamråd när bygganmälan inkommit.
Byggsamrådets uppgift är att skapa klarhet i hur byggherren tänker uppfylla
samhällets krav i den aktuella byggnaden. Byggherren redovisar projektet, hur
funktionskrav avses uppfyllas och hur kontroll ska ske. Byggnadsnämnden
bedömer om byggherrens redovisning ger tillräckliga garantier för att samhällets
krav är uppfyllda. I annat fall kan nämnden i sitt beslut om kontrollplan kräva
ytterligare bestyrkande.

Kommunerna bjuder in kommunala handikappråd eller
handikapporganisationer till alla byggsamråd i 24 % av kommunerna, till vissa i
37 % och aldrig i 39 %. Inbjudan till byggsamråd (vissa eller samtliga)
förekommer i högre grad i små kommuner än i de stora och mellanstora
kommunerna.

20 kommuner uppger att man inbjuder till byggsamråd i samband med byggande
av allmänna lokaler och offentliga byggnader.

Byggsamråd uppges av 15 kommuner ske i samband med byggande av vissa
uppgivna kategorier av offentliga lokaler (till exempel servicehus, simhallar,
byggnader som ägs eller ska hyras av kommunen).

Samråd i samband med detaljplanering uppges i fyra fall och vid
ritningsgranskning i sex fall.

Andra mer generellt definierade sammanhang när kommunen kallar till
byggsamråd är: när behov finns, i bygglovsskedet, vid stora projekt, vid stora
planfrågor m.m. Sådana sammanhang för byggsamråden uppges av 21
kommuner.

I Lunds kommun skickas alla detaljplaner på remiss till handikapprådets
byggrupp.

Kommun Alltid Vissa Nej
Stor 3 (33 %) 1 (11 %) 5 (56 %)
Mellan 12 (20 %) 17 (29 %) 30 (51 %)
Liten 45 (24 %) 76 (41 %) 65 (35 %)
Alla 60 (24 %) 94 (37 %) 100 (39 %)
Tabell 4: Inbjuds representanter för det kommunala handikapprådet eller
handikapporganisationer att delta i byggsamråd? Antal respektive andel av de
som besvarat frågan.

   5. Har kommunen ett handikappolitiskt program om delaktighet
      och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning?

Mindre än hälften, 121 kommuner (45 %), har ett handikappolitiskt program.
Bland de kommuner som har ett program, så är det antaget av
kommunfullmäktige i 103 kommuner (85 %). I ungefär lika många kommuner
omfattar programmet uppgifter om vilka åtgärder som ska genomföras för att
undanröja hinder mot delaktighet och jämlikhet för personer med
funktionsnedsättning. Tidsramar för genomförandet finns dock bara i drygt en
femtedel, 26 kommuner, av programmen. När man höjer kraven på konkretion
(dvs att åtgärder och tidsramar ska anges) så minskar antalet kommuner som
uppfyller villkoren.

Ja Nej
Har program som: 121 (45 %) 144 (54 %)
antagits av kommunfullmäktige 103 (38 %) 20 (7 %)
innefattar åtgärder 105 (39 %) 18 (7 %)
innefattar tidsramar 26 (10 %) 97 (36 %)
Tabell 5: Har kommunen ett handikappolitiskt program? Antal respektive andel
kommuner.

   6. Vilka övriga policydokument om delaktighet och jämlikhet för
      personer med funktionsnedsättning finns i kommunen?

157 kommuner har uppgivit dokument utöver handikappolitiskt program, 111
har inte svarat. 107 kommuner har skrivit en kommenterande text.

Av de kommuner som skrivit en kommenterande text har följande svar avgivits:

Mål och plandokument som rör äldre- och handikappade finns i 18 kommuner.

Mål- och policydokument och verksamhetsplaner knutna till socialnämnden och
socialtjänsten anges av 16 kommuner.

Omsorgsplan, omsorgsnämndens vårddokument, vård och
omsorgsverksamhetsplan och omvårdnadsprogram finns i 15 kommuner.

Av fyra kommuner uppges varje facknämnd ha en egen plan som rör delaktighet
och jämlikhet för person med funktionsnedsättning.

Ljusdals kommun och Gislaveds kommun uppger FN:s standardregler som ett
policydokument för sin verksamhet.

Kramfors, Eskilstuna och Uppsala kommuner uppger policyprogram för
personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Allergifrågor som tema för policyprogram uppges av Linköping, Ronneby och
Eskilstuna kommuner.

Kramfors kommun uppger sin jämställdhetsplan som ett policydokument för
delaktighet och jämlikhet för funktionshindrade.

Personalpolicy uppges av Älmhults och Nyköpings kommuner.
Enköpings kommun uppger brukarinflytande för handikappade och Jönköpings
kommun ett demokratiprojekt som policydokument för delaktighet och
jämlikhet.

På skolområdet uppger sju kommuner policydokument. Barnomsorg är temat för
policydokument i fyra kommuner. Kultur och fritid i fyra kommuner. Tre
kommuner uppger policydokument med tillgänglighet som tema.

Utöver nämnda policydokument finns ytterligare 13 dokument med teman jämnt
fördelade på olika kommunala verksamhetsområden.

   7. Om åtgärder för delaktighet och jämlikhet för personer med
      funktionsnedsättning skall vidtas enligt det kommunala
      handikappolitiska programmet/handikapplanen eller enligt
      övriga policydokument, inom vilka områden sker detta i så
      fall?

Totalt har 147 kommuner svarat på frågan. Det motsvarar ett bortfall på 45 %
av alla kommuner som har besvarat enkäten. Bortfallet var störst bland de små
och mellanstora kommunerna med 49 % respektive 40 %. Samtliga stora
kommuner har besvarat frågan.

I de stora kommunerna behandlas i programmet i genomsnitt 6,5 av de 12
områdena som fanns angivna som alternativ (alternativen följer huvudområdena
i FN:s standardregler). Motsvarande siffra för små respektive mellanstora
kommuner, som har besvarat frågan, är 6,5 respektive 7 områden. Tillgänglighet
utgör den vanligaste åtgärdsområdet i programmen och planerna, och uppges av
mer än 130 kommuner. Resterande åtgärdspunkter tar upp följande områden i
fallande storleksordning: stöd och service, utbildning, kultur, ökad medvetenhet,
rehabilitering, arbete, rekreation och idrott, ekonomisk och social trygghet,
familjeliv och personlig integritet, medicinsk vård och behandling samt religion.




Figur 7. Åtgärder för delaktighet och jämlikhet. Antal kommuner som uppger att
området finns i programmet.
   8. Om kommunerna inte har ett handikappolitiskt
      program/handlingsplan planerar kommunen att utarbeta en
      sådan med utgångspunkt i FN:s standardregler?

Ungefär två tredjedelar av de kommuner som inte har ett program avser att
utarbeta ett program med utgångspunkt i standardreglerna. 53 av 144
kommuner svarar att de inte avser att utarbeta ett sådant program.

Tillgänglighet

9a. Är den lokal i vilken fullmäktige håller sina sammanträden
anpassad för rörelsehindrade i enlighet med samtliga punkter i
checklistan?

- plana och hinderfria golvytor
- breda passager (dörrar minst 80 cm breda, korridorer minst 130 cm breda)
- lyftanordningar, hiss eller ev. ramper (lutning högst 1:12) när annan lösning
inte finns
- lättmanövrerade dörrar
- handikapptoalett

Checklistan ger uttryck för en minimal anpassning som gör det möjligt för en
rullstolsburen person att på egen hand ta sig in och förflytta sig i en lokal.
Checklistan förutsätter en viss armstyrka då även lättmanövrerade dörrar
accepteras som anpassning. Automatiska dörröppnare är alltså inte ett krav. Inte
heller har krav uppställts i checklistan på att alla delar av en byggnad ska vara
tillgängliga, vilket än mer understryker listans karaktär av minimikrav på
anpassning för rörelsehindrade.

Den lokal i vilken kommunfullmäktige håller sina sammanträden är anpassad för
rörelsehindrade i enlighet med minimikraven i checklistan ovan i 88 % av
kommunerna. 30 kommuner (12 %) har angett att den lokal i vilken
kommunfullmäktige håller sina sammanträden inte är anpassad för
rörelsehindrade.

9b. Vilka anpassningar för rörelsehindrade finns i byggnaden där
kommunfullmäktige håller sina sammanträden?

Den vanligaste anpassningsåtgärden är handikapptoalett som finns i 90 % av
kommunerna, och låga eller inga trösklar i byggnaden som finns i 81% av
kommunerna. Handikappparkering finns i 75 % av kommunerna. Automatiska
dörröppnare uppges av 59 % och plant insteg till huvudentrén i 65 % av
kommunerna. Ramp till huvudentrén uppges av 31 % av kommunerna och
annan anpassad ingång till byggnaden än huvudentrén finns i 32 % av
kommunerna.
I flera fall tar anpassningsåtgärderna ut varandra. Finns ett plant insteg till
huvudentrén behövs i regel ingen ramp eller annan anpassad ingång.




Figur 9b Anpassning för rörelsehindrade. Antal kommuner som uppger att
anpassningen finns i byggnaden där kommunfullmäktige håller sina
sammanträden.

Anpassning Stor Mellan Liten Alla
Plant insteg till
huvudentrén 6 (60 %) 38 (63 %) 129 (65 %) 173 (65 %)
Ramp till
huvudentrén 0 (0 %) 22 (37 %) 61 (31 %) 83 (31 %)
Annan anpassad
ingång 4 (40 %) 23 (38 %) 59 (30 %) 86 (32 %)
Låga eller inga
trösklar i byggnaden 9 (90 %) 49 (82 %) 158 (80 %) 216 (81 %)
Dörröppnare 7 (70 %) 41 (68 %) 110 (56 %) 158 (59 %)
Handikapptoalett 9 (90 %) 54 (90 %) 177 (89 %) 240 (90 %)
Handikapparkering
inom 25 m fr. entrén 9 (90 %) 44 (73 %) 149 (75 %) 202 (75 %)
Annan 1 (10 %) 14 (23%) 30 (15 %) 45 (17 %)
Tabell 9b: Vilka anpassningar finns i byggnaden där fullmäktige håller sina
sammanträden? Antal respektive andel kommuner.

Kommunerna ombads också att uppge annan anpassning för rörelsehindrade
utöver de alternativ som angavs i enkäten.

29 kommuner uppger hiss som annan anpassning. Lyftanordning i
sammanträdeslokalen uppges av två kommuner och möjlighet att låna rullstol
uppges av tre kommuner. Södertälje kommun uppger utrymningsplan som
annan anpassning och Faluns kommun uppger särskilda platser för rullstolar.
Bengtsfors kommun uppger möjligheten att bli hjälpt om lutningen är för stor
som annan anpassning.
10. Är den lokal i vilken kommunfullmäktige håller sina
sammanträden anpassad för synskadade?

Den vanligaste anpassningen för synskadade är rymliga korridorer, 83 %, och
väl belysta utrymmen, 51 %. Bemannad reception uppgavs av 35 % av
kommunerna och dörrar och väggar i kontrasterande färg av 31 %. Skyltar,
symboler och texter vilka är lätta att upptäcka och läsa har 28 % av
kommunerna medan varningstejp på trappsteg finns i 27 % av kommunerna. De
minst vanliga anpassningarna är punktskriftsmarkeringar på hissknappar och
hissdörrar, 9 kommuner, och syntetiskt tal i hiss, en kommun.

20 kommuner, 7 %, har inte angivit någon anpassningsåtgärd för synskadade.




Figur 10: Anpassning för synskadade. Antal kommuner som uppger att
anpassningen finns i byggnaden där kommunfullmäktige håller sina
sammanträden.

Anpassning Stor Mellan Liten Alla
Väl belysta utrymmen
m. bländfri belysning 5 (50 %) 35 (58 %) 97 (49 %) 137 (51 %)
Rymliga korridorer 6 (60 %) 48 (80 %) 169 (85 %) 223 (83 %)
Punktskriftsmark. på
hissknappar o. -dörrar 0 (0 %) 1 (2 %) 8 (4 %) 9 (3 %)
Syntetiskt tal i hissar 0 (0 %) 0 (0 %) 1 (1 %) 1 (0 %)
Varningstejp på
trappsteg 2 (20 %) 11 (18 %) 60 (30 %) 73 (27 %)
Dörrar o. väggar i
kontrasterande färger 4 (40 %) 20 (33 %) 60 (30 %) 84 (31 %)
Skyltar, symboler o.
texter som är lätta
att upptäcka 5 (50 %) 16 (27 %) 54 (27 %) 75 (28 %)
Bemannad reception 5 (50 %) 25 (42 %) 63 (32 %) 93 (35 %)
Annan anpassning 1 (10 %) 5 (8 %) 1 (1 %) 7 (3 %)
Tabell 10: Vilka anpassningar för synskadade finns i byggnaden där fullmäktige
håller sina sammanträden? Antal respektive andel kommuner.

Kommunerna ombads även att uppge annan anpassning för synskadade utöver
de alternativ som fanns angivna i enkäten. Hissknappar med relief och
markerade gångstråk uppges av två kommuner. Reception med personal som
kan följa synskadade uppges av Västerås kommun, och sammanhängande
trappräcke av Skövde kommun.

11. Är den lokal i vilken fullmäktige håller sina sammanträden
anpassad för hörselskadade?

Mer än tre fjärdedelar av kommunerna, 77 %, har hörselslingor installerade i
sammanträdeslokalen. 20 kommuner uppgav annat slag av anpassning för
hörselskadade. Stora kommuner har i högre grad än mindre kommuner en
hörselslinga installerad i kommunfullmäktiges sammanträdeslokal.

34 kommuner, 13 %, har inte angett någon anpassning för hörselskadade.

Kommun Hörselslinga Annan
i lokalen anpassning
Stor 9 (90 %) 1 (10 %)
Mellan 48 (80 %) 6 (10 %)
Liten 150 (76 %) 13 (7 %)
Alla 207 (77 %) 20 (7 %)
Tabell 11: Vilka anpassningar finns för hörselskadade i byggnaden där
fullmäktige håller sina sammanträden? Antal respektive andel kommuner.

Kommunerna ombads också att uppge annan anpassning för hörselskadade
utöver de alternativ som fanns uppgivna i enkäten. Den helt dominerande
anpassningsåtgärden är högtalaranläggning. 21 kommuner uppger att de har en
sådan. Portabel hörselslinga uppges av två kommuner. Bra akustik uppges av
Sävsjö kommun och akustiska plattor uppges av Tomelilla kommun.

12. Är den lokal i vilken fullmäktige håller sina sammanträden
anpassad för andra grupper av funktionshindrade?

52 kommuner har svarat att den lokal där fullmäktige håller sina sammanträden
är anpassad för andra grupper av funktionshinder. Ett stort antal uppgivna
anpassningsåtgärder hänförde sig till grupper som vi redan frågat om
(rörelsehinder, syn- och hörselskada) och har därför inte tagits med i denna
sammanställning.

Den enskilda mest förekommande anpassningen för andra grupper
funktionshindrade är rökfria miljöer, vilket anges av sex kommuner. Tre
kommuner uppger allergisanering. Anpassningar för astma och inga
heltäckningsmattor uppges av en kommun vardera som anpassning.

13a. Är den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad
anpassad för rörelsehindrade i enlighet med samtliga punkter i
checklistan?

- plana och hinderfria golvytor
- breda passager (dörrar minst 80 cm breda, korridorer minst 130 cm breda)
- lyftanordningar, hiss eller ev. ramper (lutning högst 1:12) när annan lösning
inte finns
- lättmanövrerade dörrar
- handikapptoalett

Den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad är anpassad enligt
samtliga ovanstående punkter i 81 % av kommunerna. 50 kommuner, 19 %,
svarar nej på frågan om tillgänglighet för rörelsehindrade enligt samtliga
punkter i checklistan.

13b. Vilken av följande anpassningar för rörelsehindrade finns i den
centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad?

Den vanligaste anpassningsåtgärden är handikapptoalett som finns i 88 % av
kommunerna och handikapparkering som finns i 78 % av kommunerna.
Automatiska dörröppnare uppges av 65 %, låga eller inga trösklar alls i
byggnaden av 76 %, plant insteg till huvudentrén i 65 % av kommunerna. Ramp
till huvudentrén uppges av 31% av kommunerna och annan anpassad ingång till
byggnaden än huvudentrén finns i 28 % av kommunerna.




Figur 13b: Anpassning för rörelsehindrade. Antal kommuner som uppger att
anpassningen finns i förvaltningens huvudbyggnad.

Anpassning Stor Mellan Liten Alla
Plant insteg till
huvudentrén 7 (70 %) 40 (67 %) 127 (64 %) 174 (65 %)
Ramp till
huvudentrén 0 (0 %) 24 (40 %) 59 (30 %) 83 (31 %)
Annan anpassad
ingång 6 (60 %) 20 (33 %) 50 (25 %) 76 (28 %)
Låga eller inga
trösklar i byggnaden 8 (80 %) 45 (75 %) 151 (76 %) 204 (76 %)
Dörröppnare 7 (70 %) 48 (80 %) 118 (60 %) 173 (65 %)
Handikapptoalett 10 (100 %) 55 (92 %) 172 (87 %) 237 (88 %)
Handikapparkering
inom 25 m fr. entrén 9 (90 %) 47 (78 %) 152 (77 %) 208 (78 %)
Annan 1 (10 %) 5 (8 %) 16 (8 %) 22 (8 %)
Tabell 13b: Är den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad anpassad
för rörelsehindrade? Antal respektive andel kommuner.

Kommunerna ombads också att uppge annan anpassning i den centrala
kommunala förvaltningens huvudbyggnad för rörelsehindrade utöver de
alternativ som fanns uppgivna i enkäten.

Liksom när det gäller kommunfullmäktiges sammanträdeslokal är hiss den
vanligaste enskilda anpassningen, vilket uppgavs av 26 kommuner. Ramp
uppgavs av två kommuner och trapplift av en kommun. Östhammars kommun
uppgav informationsdisk i rullstolshöjd som annan anpassning.

14. Är den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad
anpassad för synskadade?

De vanligaste anpassningarna för synskadade är bemannad reception i 87 % av
kommunerna samt rymliga korridorer i 81% av kommunerna. Väl belysta
utrymmen uppges av 53 % av kommunerna medan dörrar och väggar i
kontrasterande färg finns i 35 % av kommunerna. Skyltar, symboler och texter
som är lätta att upptäcka och läsa finns i 35 % av kommunerna och varningstejp
på trappsteg i 34% av kommunerna.

Syntetiskt tal och/eller punktskrift i hissar är ovanligt, vilket också var fallet i
kommunfullmäktiges sammanträdeslokal. Syntetiskt tal i hissar finns i tre
kommuner och punktskriftsmarkeringar på hissknappar och hissdörrar finns i
14 kommuner.

20 kommuner, 7 %, avgav ingen anpassning för synskadade i den centrala
kommunala förvaltningens huvudbyggnad.
Figur 14: Anpassning för synskadade. Antal kommuner som uppger att
anpassningen finns i den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad.

Anpassning Stor Mellan Liten Alla
Väl belysta utrymmen
m. bländfri belysning 7 (70 %) 37 (62 %) 97 (49 %) 141 (53 %)
Rymliga korridorer 10 (100 %) 50 (83 %) 158 (80 %) 218 (81 %)
Punktskriftsmark. på
hissknappar o. -dörrar 0 (0 %) 4 (7 %) 10 (5 %) 14 (5 %)
Syntetiskt tal i hissar 0 (0 %) 3 (5 %) 0 (0 %) 3 (1 %)
Varningstejp på
trappsteg 1 (10 %) 15 (25 %) 74 (37 %) 90 (34 %)
Dörrar o. väggar som
kontrasterar i färg 3 (30 %) 28 (47 %) 64 (32 %) 95 (35 %)
Skyltar, symboler o.
texter som är lätta
att upptäcka och läsa 5 (50 %) 24 (40 %) 65 (33 %) 94 (35 %)
Bemannad reception 8 (80 %) 55 (92 %) 170 (86 %) 233 (87 %)
Annan anpassning 1 (10 %) 1 (2 %) 4 (2 %) 6 (2 %)
Tabell 14: Är den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad anpassad
för synskadade? Antal respektive andel kommuner.

Endast tre kommuner uppgav svar om annan anpassning för synskadade.

Gnosjö kommun uppger efterlysande gångvägs-/utrymningsmarkering. Namnen i
punktskrift på dörrarna till tjänsterummen på kommunstyrelsens förvaltning
uppges av Melleruds kommun. Personal i receptionen som hjälper till och kan
ledsaga uppges av Essunga kommun.

15. Är den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad
anpassad för hörselskadade?

Hörselslinga installerad i något sammanträdesrum uppges av 50 % av
kommunerna, portabel hörselslinga av 23 % av kommunerna och texttelefon i
kommunens växel av 9 % av kommunerna. 34 kommuner, 13 %, har inte angett
någon anpassning för hörselskadade i den centrala kommunala förvaltningens
huvudbyggnad.




Figur 15: Anpassning för hörselskadade. Antal kommuner som uppger att
anpassningen finns i förvaltningens huvudbyggnad.

Anpassning Stor Mellan Liten Alla
Texttelefon i
kommunens växel 2 (20 %) 12 (20 %) 9 (5 %) 23 (9 %)
Hörselslinga i något av
sammantr.-rummen 6 (60 %) 39 (65 %) 90 (45 %) 135 (50 %)
Portabel hörselslinga 4 (40 %) 14 (23 %) 43 (22 %) 61 (23 %)
Annan anpassning 1 (10 %) 3 (5 %) 8 (4 %) 12 (4 %)
Tabell 15: Är den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad anpassad
för hörselskadade? Antal respektive andel kommuner.

Kommunerna ombads även att uppge annan anpassning för hörselskadade i den
centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad än de alternativ som fanns
uppgivna i enkäten.

Åtta kommuner uppger texttelefon som annan anpassning. I samtliga dessa fall
är texttelefonen knuten till en begränsad del av den kommunala förvaltningen
(till exempel färdtjänsthandläggaren, äldreomsorgen eller socialkontoret).

Portabel högtalaranläggning uppges av Gnosjö kommun och akustikplattor i ett
sammanträdesrum uppges av Hässleholms kommun som annan anpassning.

16. Är den centrala kommunala förvaltningens huvudbyggnad
anpassad för andra grupper funktionshindrade?

54 kommuner, 23 %, uppger att de har anpassning för andra grupper av
funktionsnedsättningar. Anpassning för andra grupper är vanligare i stora
kommuner än i små och mellanstora kommuner.

Den vanligaste enskilda anpassningsåtgärden är rökfritt. Fem kommuner uppger
rökfritt som anpassningsåtgärd för andra grupper. Inga mjuka mattor uppges av
tre kommuner och ej heltäckningsmattor av två kommuner. Andra åtgärder som
anges är: anpassning för allergiker av Markaryds kommun, skyltning av Örebro
kommun, luftkonditionering av Kristianstads kommun, daglig städning av
Linköpings kommun och slutligen ”luktfria” sammanträden av Älvsby kommun.

17a. Har kommunen genomfört inventering/inventeringar, 1990 eller
senare, med avseende på tillgänglighet för personer med
funktionsnedsättningar till allmänna platser och lokaler som
allmänheten har tillträde till?

Inventering av tillgängligheten har genomförts i 56 % av alla kommuner sedan
1990. Inventering har varit vanligare i de stora kommunerna än i de små och
mellanstora kommunerna.

Kommun Ja Nej
Stor 7 (70 %) 3 (30 %)
Mellan 29 (53 %) 26 (47 %)
Liten 106 (56 %) 82 (44 %)
Alla 142 (56 %) 111 (44 %)
Tabell 17a: Har kommunen genomfört inventering 1990 eller senare? Antal
respektive andel av dem som besvarat frågan.

17b Har kommunen i något fall kopplat ett åtgärdsprogram till
inventeringen/inventeringarna?

Denna fråga har besvarats av 220 kommuner trots att bara 142 kommuner
uppger att de har gjort minst en inventering sedan 1990. Vi har här valt att
redovisa resultatet av samtliga de som har besvarat frågan, dvs även svar från de
kommuner som inte har uppgett inventering sedan 1990 eller senare.

Hälften av dem som svarat ja på fråga 17a har också ett åtgärdsprogram kopplat
till inventeringen. Eftersom fler kommuner svarat på fråga 17b än på fråga 17a
utgör ja-svaren endast 32 % av alla avgivna svar.

Kommun Ja Nej
Stor 4 (44 %) 5 (56 %)
Mellan 15 (35 %) 28 (65 %)
Liten 52 (31 %) 116 (69 %)
Alla 71 (32 %) 149 (68 %)
Tabell 17b: Har kommunen kopplat ett åtgärdsprogram till inventeringen? Antal
respektive andel av de som besvarat frågan.
Om svaret på frågan 17a är ja
- anges i åtgärdsprogrammet vilka de hinder är som skall åtgärdas?

64 kommuner, 97 %, anger de hinder som ska åtgärdas i sina program. Endast
två kommuner saknar sådana uppgifter i sina åtgärdsprogram. De små och
medelstora kommunerna har i högre grad än de stora kommunerna angett vilka
åtgärder som skall vidtas i programmet.

Kommun Ja Nej
Stor 3 (100 %) 0
Mellan 13 (93 %) 1
Liten 48 (98 %) 1
Alla 64 (97 %) 2
Tabell 17c: Anges vilka hinder som ska åtgärdas i programmet? Antal respektive
andel kommuner.

Om svaret på frågan 17a är ja
- anges i åtgärdsprogrammet tidsramar för att åtgärda dessa
hinder?

17 kommuner, 26 %, uppger tidsramar i sina åtgärdsprogram för åtgärdernas
vidtagande medan 48 kommuner saknar tidsramar i sina program.

Kommun Ja Nej
Stor 1 (33 %) 2
Mellan 4 (29 %) 10
Liten 12 (25 %) 36
Alla 17 (26 %) 48
Tabell 17d: Anges tidsramar i programmet? Antal respektive andel kommuner.

Även här, liksom i frågan om kommunernas handikappolitiska program, kan
man se att ju högre krav som ställs på konkretion och tidsramar desto fler
kommuner är det som faller bort. Endast 17 kommuner kan redovisa
åtgärdsprogram som innehåller tidsramar, vilket utgör knappt var fjärde
kommun av dem som har åtgärdsprogram.

18. Hur stor del av kommunens trottoarkanter är avfasade vid
markerade övergångsställen?

Avfasning är en relativt enkel anpassningsåtgärd som innebär att en trottoarkant
slipas ned eller byggs om för att skapa en hinderfri passage över en gata för en
person i rullstol eller permobil.

I 64 % av landets kommuner är mer än hälften av alla trottoarer vid markerade
övergångsställen avfasade. Bland de medelstora och stora kommunerna är
resultatet bättre, där har 70 % respektive 75 % av kommunerna mer än hälften
av alla trottoarkanter avfasade.

Av dem som besvarat frågan har 39 % av kommunerna avfasat mer än tre
fjärdedelar dock ej alla trottoarkanter vid markerade övergångsställen. 18 % av
kommunerna har avfasat mindre än en fjärdedel. 18 %har avfasat mellan en
fjärdedel och hälften. 18 % har avfasat mellan hälften och tre fjärdedelar. Endast
7 %, 16 kommuner, uppger att samtliga trottoarkanter är avfasade vid
markerade övergångsställen, samtliga dessa är små kommuner.




Figur 18: Andel avfasade trottoarkanter i kommunen.

Andel anpassning Stor Mellan Liten Alla
Inga 0 (0 %) 0 (0 %) 1 (1 %) 1 (0 %)
Mindre än
en fjärdedel 0 (0 %) 9 (17 %) 35 (19 %) 44 (18 %)
Mellan en fjärde-
del o. hälften 2 (25 %) 7 (13 %) 35 (19 %) 44 (18 %)
Mellan hälften o.
tre fjärdedelar 2 (25 %) 13 (24 %) 30 (16 %) 45 (18 %)
Mer än tre fjärde-
delar men inte alla 4 (50 %) 25 (46 %) 66 (36 %) 95 (39 %)
Samtliga 0 (0 %) 0 (0 %) 16 (9 %) 16 (7 %)
Tabell 18: Andel avfasade trottoarkanter vid markerade övergångsställen? Antal
respektive andel av de som besvarat frågan.

19. & 20. Hur många av kommunens allmänna bibliotek är
anpassade för rörelsehindrade med samtliga av följande
anpassningar?

- plana och hinderfria golvytor
- breda passager (dörrar minst 80 cm breda, korridorer minst 130 cm breda)
- lyftanordningar, hiss eller ev. ramper (lutning högst 1:12) när annan lösning
inte finns
- lättmanövrerade dörrar
- handikapptoalett
Endast i 35 % av alla kommuner har samtliga bibliotek en minimal anpassning
för rörelsehindrade. Även om man tillåter att så lite som hälften av samtliga
bibliotek är anpassade så klarar endast 55 % av kommunerna kravet. När det
gäller anpassningen av samtliga bibliotek är situationen avsevärt bättre i de små
kommunerna än i de större. 40 % av de små kommunerna har samtliga bibliotek
anpassade medan motsvarande siffra för stora kommuner är endast 11 %.

42 % av kommunerna har antingen alla eller fler en tre fjärdedelar av sina
bibliotek anpassade för rörelsehindrade. 13 % av kommunerna har mellan
hälften och tre fjärdedelar av sina bibliotek anpassade. 21% mellan en fjärdedel
och hälften och 11% mindre än en fjärdedel. Så många som 35 kommuner, 13 %,
har inga bibliotek anpassade.




Figur 20: Andel bibliotek anpassade för rörelsehindrade.

Andel anpassning Stor Mellan Liten Alla
Inga 1 (11 %) 6 (10 %) 28 (15 %) 35 (13 %)
Mindre än en
fjärdedel 0 (0 %) 7 (12 %) 21 (11 %) 28 (11 %)
Mellan en fjärde-
del och hälften 3 (33 %) 13 (22 %) 39 (20 %) 55 (21 %)
Mellan hälften
o. tre fjärdedelar 2 (22 %) 12 (20 %) 20 (10 %) 34 (13 %)
Mer än tre fjärde-
delar men inte alla 2 (22 %) 8 (14 %) 7 (4 %) 17 (7 %)
Samtliga 1 (11 %) 13 (22 %) 78 (40 %) 92 (35 %)
Tabell 20: Andel anpassade bibliotek? Antal respektive andel av de som besvarat
frågan.

21. & 22. Hur många av kommunens allmänna idrottshallar,
simhallar och ishallar är anpassade för rörelsehindrade med
samtliga följande anpassningar?

- plana och hinderfria golvytor
- breda passager (dörrar minst 80 cm breda, korridorer minst 130 cm breda)
- lyftanordningar, hiss eller ev. ramper (lutning högst 1:12) när annan lösning
inte finns
- lättmanövrerade dörrar
- handikapptoalett

I 60 % av alla kommuner som har simhall är minst hälften av alla hallar
anpassade för såväl åskådare som utövare. Minst hälften av alla ishallar är
anpassade för åskådare i 57 % av de kommuner som har ishall. Motsvarande
siffra för utövare är 53 %. Minst hälften av idrottshallarna är anpassade för
åskådare i 39 % av kommunerna. I 47 % av alla kommuner är minst hälften av
idrottshallarna anpassade för utövare som är rörelsehindrade (se figur 22b).

I 99 kommuner, 37 % av alla kommuner, är minst hälften av alla ishallar,
simhallar och idrottshallar anpassade för såväl åskådare som utövare.

Totalt 152 kommuner har idrottshall, simhall och ishall (minst en av varje slag).
Av dessa var samtliga hallar anpassade i 18 kommuner, 12 %, och inga hallar
(eller ej svar) i 23 kommuner, 15 %.

En jämförelse mellan de olika storleksklasserna är inte meningsfull för denna
fråga. Underlaget är för litet eftersom 97 kommuner inte har svarat på frågan om
ishall och 50 kommuner inte har svarat på frågan om simhall.

Utövare Åskådare
Andel anpassade: Idrottsh. Simhall Ishall Idrottsh. Simhall Ishall
Ingen 66 63 73 88 68 66
Mindre än en
fjärdedel 25 1 0 27 2 0
Mellan en fjärde-
del o. hälften 44 20 7 40 15 7
Mellan hälften o.
tre fjärdedelar 31 9 1 23 9 2
Mer än tre fjärde-
delar men inte alla 14 0 0 13 0 0
Samtliga 76 118 89 64 118 94
Ej svar 12 57 98 12 56 99
Tabell 22a: Andel anpassade idrottsanläggningar? Antal kommuner.

Utövare Åskådare
Andel anpassade: Idrottsh. Simhall Ishall Idrottsh. Simhall Ishall
Ingen 26 % 30 % 43 % 34 % 32 % 39 %
Mindre än en
fjärdedel 10 % 0 % 0 % 10 % 0 % 0 %
Mellan en fjärde-
del o. hälften 17 % 9 % 4 % 16 % 7 % 4 %
Mellan hälften o.
tre fjärdedelar 12 % 4 % 0 % 9 % 4 % 1 %
Mer än tre fjärde-
delar men inte alla 5 % 0 % 0 % 5 % 0 % 0 %
Samtliga 30 % 56 % 52 % 25 % 56 % 56 %
Tabell 22b: Andel anpassade idrottsanläggningar? Andel kommuner av de som
har besvarat frågan.




Figur 22b: Andel kommuner där minst hälften av respektive halltyp är anpassad
enligt checklistan.

23. Är bussar i ordinarie linjetrafik i kommunen anpassade för
rullstolsburna?

Även om bussar i ordinarie linjetrafik inte alltid är ett ansvar för
primärkommunerna är det av stort intresse att veta hur många kommuner som
har anpassade bussar i ordinarie linjetrafik.

138 kommuner, 55 %, har inga bussar anpassade i ordinarie linjetrafik för
rullstolsburna. 14 kommuner, 6 %, anger att samtliga bussar i ordinarie
linjetrafik är anpassade för rullstolsburna, medan 99 kommuner, 39 %, uppger
att bussar endast på vissa linjer är anpassade.

Följande kommuner uppger att bussar i ordinarie linjetrafik är anpassade för
rullstolsburna på samtliga linjer: Boxholm, Degerfors, Eslöv, Fagersta,
Falkenberg, Huddinge, Kiruna, Kramfors, Olofström, Tibro, Trelleborg,
Ulricehamn, Ystad och Årjäng.

Kommun Bussar på Bussar på Inga bussar
samtliga linjer vissa linjer anpassade
Stor 0 (0 %) 7 (70 %) 3 (30 %)
Mellan 3 (5 %) 43 (78 %) 9 (16 %)
Liten 11 (6 %) 49 (26 %) 126 (68 %)
Alla 14 (6 %) 99 (39 %) 138 (55 %)
Tabell 23: Andel bussar anpassade för rullstolsburna i ordinarie linjetrefik?
24. Finns någon information och dokumentation som den centrala
kommunala förvaltningen producerar tillgänglig på något eller
några av följande sätt?

35 % av alla kommuner har information i anpassad form på kassett. Anpassning
i form av information på internet uppges av 20 % av kommunerna, som lättläst
av 12 % av kommunerna och på diskett av 9 % av kommunerna. Punktskrift
finns bara i 4 % av alla kommuner.

Här finns dessutom ett klart storleksbundet mönster. Större kommuner är bättre
på att tillgodose behovet av anpassad tillgänglig information än mindre.




Figur 24: Antal kommuner som uppger sig producera
information/dokumentation i anpassad form.

Anpassning Stor Mellan Liten Alla
Diskett 4 (40 %) 9 (15 %) 12 (6 %) 25 (9 %)
Kassett 7 (70 %) 36 (60 %) 51 (26 %) 94 (35 %)
Punkt 2 (20 %) 4 (7 %) 4 (2 %) 10 (4 %)
Som lättläst 2 (20 %) 7 (12 %) 22 (11 %) 31 (12 %)
Internet 5 (50 %) 18 (30 %) 30 (15 %) 53 (20 %)
Tabell 24: Anpassad information. Antal respektive andel ja-svar i respektive
kommuntyp.

Kommunerna ombads också att uppge andra former av anpassning av
information och dokumentation än de redan förtryckta alternativen i enkäten. 49
kommuner uppgav annan anpassning.

Den vanligaste anpassningen var taltidning som uppgavs av tio kommuner, och
stor stil och närradio som uppgavs av tre kommuner vardera. Talsvar uppgavs
av två kommuner som annan form av anpassning. Andra former av anpassning
av information och dokumentation är telefonlinje med lokal nyhetsanpassning i
Falköpings kommun och anpassning ”på begäran” i Arboga kommun.
25. Tar den centrala kommunala förvaltningen fram information och
dokumentation i anpassad form vid förfrågan?

33 % av samtliga kommuner tar inte fram information eller dokumentation i
anpassad form vid förfrågan.

Kommun Ja Nej
Stor 10 (100 %) 0 (0 %)
Mellan 48 (80 %) 10 (17 %)
Liten 102 (51 %) 79 (40 %)
Alla 160 (60 %) 89 (33 %)
Tabell 25: Anpassad information vid förfrågan? Antal respektive andel
kommuner.

Kommunerna ombads att ange vilken typ av information/dokumentation som tas
fram vid förfrågan. 50 kommuner uppger inga ämnesmässiga eller
administrativa begränsningar i den information som man är beredd att ta fram i
anpassad form (uttryck man använder är: all offentlig information, det som finns
i möjligaste mån, kommunala handlingar, kommunal information).

23 kommuner tar fram protokoll i anpassad form vid förfrågan.

Fyra kommuner tar fram ”handlingar” i anpassad form vid förfrågan.

Tre kommuner tar fram guider (handikapp-, kultur- och fritidsguider) i
anpassad form vid förfrågan.

Ockelbo kommun och Perstorps kommun uppger man anpassar muntlig
information vid förfrågan och Mönsterås kommun information på papper.

Ekerö kommun tar fram det som finns inskrivet på förvaltningarnas datorer i
anpassad form vid förfrågan.

Om beställning sker och någon betalar är Sollentuna kommun beredd att ta fram
information i anpassad form. Gotlands kommun tar fram information om berörd
förvaltning betalar.

Kommunerna ombads också att ange vilken typ av anpassning man
tillhandahåller. Kassett är den i särklass vanligaste anpassningen och därefter
följer i fallande ordning diskett, stor stil, punktskrift,
inläsning/inläsningstjänst/uppläsning, lättläst, efter behov samt internet.
Figur 25: Typ av anpassning av den kommunala
informationen/dokumentationen.

Arbete
26. Hur många personer som arbetar i den centrala kommunala
förvaltningen har ett svårare rörelsehinder eller en svårare syn-
eller hörselskada?

Hos mediankommunen bland de 96 kommuner som har svarat på frågan var
andelen anställda med funktionsnedsättning 1,5 %, dvs avsevärt högre än de 0,66
% som anges i tabellen nedan. Orsaken till skillnaden är att ett antal av
kommunerna har ett mycket stort antal anställda men mycket få med
funktionsnedsättning. De drar ner genomsnittet men medianen påverkas i ringa
grad.

Även om andelen kvinnor anställda i den centrala kommunala förvaltningen,
med någon av de ovan uppräknade funktionsnedsättningarna, är mycket lägre än
andelen män är proportionerna för samtliga anställda än mer skeva ur ett
jämställdhetsperspektiv. Andelen kvinnor av samtliga anställda med någon av de
ovan uppräknade funktionsnedsättningarna utgör 33 % medan motsvarande
andel för samtliga anställda i den centrala kommunala förvaltningen är 23 % för
kvinnorna.

Endast de kommuner som har avgivit fullständiga svar på frågan har beaktats,
vilket innebär svar från endast 96 kommuner, 36 %. En jämförelse mellan
storleksklasser är ej meningsfull då endast en av de stora kommunerna avgivit ett
fullständigt svar.

Män Kvinnor Totalt Andel Andel
kvinnor
Totalt anställda 24.666 7.554 32.220 100 % 23 %
Svårare rörelsehinder 69 36 105 0,33 % 34 %
Svårare synskada 37 19 56 0,17 % 34 %
Svårare hörselskada 36 16 52 0,16 % 31 %
Summa 142 71 213 0,66 % 33 %
Tabell 26: Personer med funktionshinder i den centrala förvaltningen.

Utbildning

27. Omnämns elever med funktionsnedsättning/handikapp
uttryckligen i kommunens skolplan?

Elever med funktionsnedsättning omnämns uttryckligen i skolplanen i två
tredjedelar av alla kommuner. Andelen är något lägre i de små kommunerna.

Kommun Ja Nej
Stor 8 (80 %) 2 (20 %)
Mellan 43 (74 %) 15 (26 %)
Liten 122 (63 %) 73 (37 %)
Alla 173 (66 %) 90 (34 %)
Tabell 27: Omnämns elever med funktionsnedsättning/handikapp uttryckligen i
kommunens skolplan? Andel kommuner av de som har besvarat frågan.

28. Hur många elever finns i kommunernas grundskolor?

Svaren på denna fråga har använts i sammanställningen under fråga 30 om
antalet elever i särskilda undervisningsgrupper och klasser.

29. Finns det inom ramen för grundskolan särskilda
undervisningsgrupper och klasser för elever med
funktionsnedsättningar?

Särskilda undervisningsgrupper finns i knappt hälften, 47 %, av alla kommuner.
De är vanligare i stora kommuner än i små. 121 kommuner har avgivit
textkommentarer.

Kommun Ja Nej
Stor 10 (100 %) 0 (0 %)
Mellan 37 (64 %) 21 (36 %)
Liten 74 (39 %) 117 (61 %)
Alla 121 (47 %) 138 (53 %)
Tabell 29: Finns det särskilda undervisningsgrupper för elever med
funktionsnedsättningar?

Kommunerna har använts sig av ett stort antal olika, och ibland överlappande,
definitioner för de särskilda undervisningsgrupperna. Dessutom är
redogörelserna i regel kortfattade. En av förklaringarna är att det på
skolområdet saknas klara riktlinjer för definitioner av olika grupper med behov
av särskilt stöd. I flera fall har en och samma kommun angett flera särskilda
undervisningsgrupper.
Följande särskilda undervisningsgrupper och klasser för elever med någon form
av funktionsnedsättning inom ramen för grundskolan uppgavs av kommunerna:

MBD/DAMP 26 kommuner
Autistiska barn 20
Rörelsehinder 15
Sociala/psykosociala störningar eller problem 15
Hörselskador/dövhet 15
Aspbergers syndrom 12
Språk- eller talstörning (språksvårigheter) 11
Dyslexi 5
Långsam inlärning 5
Beteendestörningar 4
Psykiska funktionsnedsättningar 4
Koncentrationssvårigheter (koncentrationsstörningar) 4
Koncentrationsstörda elever 4
Synskadade 3
Läs- och skrivsvårigheter 3
Neurologiska/neuropsykologiska störningar 3
Begåvningshandikapp 3
Allergi 2
ADHD 2

Följande särskilda undervisningsgrupper har uppgivits av en kommun vardera:
kommunikation, lågpresterande elever, epileptiker, SU-gruppen, flerhandikapp,
utvecklingsneurologiska skador, gränspsykoser, fysiska funktionsnedsättningar,
utagerande barn, beteendestörningar.

Några kommuner har som svar på frågan om särskilda undervisningsgrupper
uppgett vissa undervisningsformer:

Skoldaghem 5 kommuner
Samverkansklass 4
Samundervisningsgrupper 3
Kommunikationsklass 2
Träningsklass/skola 2
Grundtränings-, specialträningsskola 1
Samordningsklass 1
30. Hur många elever finns sammantaget i de särskilda
undervisningsgrupperna och klasserna?

Bland de 104 kommuner som svarat på frågan om antalet elever i grundskolan
och i särskilda undervisningsgrupper fanns 2.255 elever i särskilda
undervisningsgrupper. Det motsvarar 0,52 % av det totala antalet elever i dessa
kommuner.

Det finns ett klart mönster att elever i mindre kommuner i större utsträckning än
i större befinner sig i särskilda undervisningsgrupper.

Elever Elever i Andel i
Kommun totalt grupper grupper
Stor 127.984 324 0,25 %
Mellan 193.959 1.029 0,53 %
Liten 110.078 902 0,82 %
Alla 432.021 2.255 0,52 %
Tabell 30: Hur många elever finns sammantaget i de särskilda
undervisningsgrupperna och klasserna?

31. Hur många elever inskrivna i kommunens särskola får sin
undervisning utanför ordinarie skollokal?

Av särskoleeleverna fick 8,4 % sin undervisning utanför ordinarie skollokal.
Undervisning utanför ordinarie skollokal är vanligare i små kommuner än i de
mellanstora och stora kommunerna.

Bland de kommuner som hade minst en elev i särskola (och hade svarat på frågan
om hur många elever som finns i kommunens grundskolor) finns totalt 10.303
elever i särskolan. Detta motsvarar 1,4 % av det totala antalet elever i dessa
kommuner.

Om enbart de kommuner som har svarat att minst en elev har undervisning
utanför ordinarie skollokal beaktas blir procentsatsen avsevärt högre. Drygt en
femtedel av alla särskoleelever i dessa kommuner får sin undervisning utanför
ordinarie skollokal. Även här finns en klar koppling till kommunens storlek där
elever i mindre kommuner oftare får sin undervisning utanför ordinarie
skollokal.

Elever Elever Andel Elever Andel
Kommun totalt särskola särskola annan lokal annan lokal
Stor 127.984 1.555 1,2% 74 4,8 %
Mellan 335.503 5.094 1,5 % 306 6,0 %
Liten 278.188 3.654 1,3 % 484 13,2 %
Alla 741.675 10.303 1,4 % 864 8,4 %
Tabell 31: Hur många elever är inskrivna i kommunens särskola, och hur många
fick sin undervisning utanför ordinarie skollokal?

32. Hur många heltidstjänster finns i kommunen som psykolog,
speciallärare och talpedagog

Svaren har omräknats till antal elever per yrkesgrupp: 1.632 elever per psykolog,
1.754 elever per talpedagog och 137 elever per speciallärare.

33. Har kommunen ett pågående samarbete med ett
specialpedagogiskt center i eller utanför kommunen för att bistå
skolorna med utredningar och specialpedagogiskt stöd för elever
med funktionsnedsättningar?

67 % av kommunerna har samarbete med ett specialpedagogiskt center.

Kommun Ja Nej
Stor 6 (67 %) 3 (33 %)
Mellan 38 (66 %) 20 (34 %)
Liten 127 (67 %) 62 (33 %)
Alla 171 (67 %) 85 (33 %)
Tabell 33: Pågående samarbete med ett specialpedagogiskt center?

34. & 35. Hur många av kommunens grundskolor är anpassade för
rörelsehindrade elever, lärare och föräldrar med samtliga av
följande anpassningar?

- plana och hinderfria golvytor
- breda passager (dörrar minst 80 cm breda, korridorer minst 130 cm breda)
- lyftanordningar, hiss eller ev. ramper (lutning högst 1:12) när annan lösning
inte finns
- lättmanövrerade dörrar
- handikapptoalett

Totalt finns 3.802 grundskolor i de svarande kommunerna. Av dessa har endast
1.765, 46 %, en minimianpassning för rörelsehindrade.

Skolor Skolor Andel
Kommun totalt anpassade anpassade
Stor 508 223 44 %
Mellan 1.471 644 44 %
Liten 1.823 887 49 %
Alla 3.802 1.754 46 %
Tabell 35: Hur stor del av grundskolorna är anpassade för rörelsehindrade?
Personalutbildning

36. Har kommunen genomfört utbildning av sin personal i frågor
som rör funktionsnedsättningar, 1990 eller senare?

195 kommuner, 75 %, har genomfört en utbildning av sin personal i frågor som
rör funktionshindrade under 1990 eller senare.

Om ja – i vilket sammanhang har dessa utbildningar ägt rum?

Utbildningar har ägt rumm i samband med rekrytering av personal i 7 % av
kommunerna. Vid mer generella utbildningar av hela eller delar av personalen i
37 % av kommunerna, och vid utbildning av personal som har ett särskilt ansvar
inom handikappområdet i 52 % av kommunerna.

Stor Mellan Liten Alla
Har haft utbildning 10 (100 %) 45 (76 %) 140 (73 %) 75 %
I samband med
rekrytering av personal
m. funktionsnedsättning 1 (10 %) 3 (5 %) 14 (7 %) 7 %
Generella utbildningar
av hela eller delar av
personalen 5 (50 %) 28 (47 %) 62 (32 %) 37 %
Endast utbildning av
personal som har ett
särskilt ansvar inom
handikappområdet 8 (80 %) 31 (53 %) 95 (50 %) 52 %
Annan utbildning 0 (0 %) 10 (17 %) 35 (18 %) 17 %
Tabell 36: Har personalen fått utbildning om funktionsnedsättningar? Andel
kommuner av de som har besvarat frågan.

Kommunerna blev uppmanade att ange andra typer av utbildningar. 45
kommuner, 17 %, kunde ange sådana.

Den vanligaste angivna typen av personalutbildningar har anknytning till
skolområdet. Tolv kommuner uppger sådana utbildningar. Sex kommuner
uppger utbildningar med anknytning till LSS. Dyslexianknutna utbildningar
uppges av tre kommuner. Personalutbildning i frågor som rör psykiska
funktionsnedsättningar uppges av två kommuner. Utbildning av politiker som
personalutbildning har skett i Finspångs kommun. I Lerums kommun har
handikapprådets ledamöter, kommunstyrelsens och facknämndernas presidium
och förvaltnings- och avdelningschefer genomgått personalutbildning i frågor
som rör funktionshindrade.
Analyser av vissa samband

1. Är en handikapplan förknippad med bättre anpassning etc.?

Man kan förmoda att de kommuner som har ett handikappolitiskt program eller
en handikapplan om delaktighet och jämlikhet för personer med
funktionsnedsättning skulle vara bättre än genomsnittskommunen inom flertalet
områden som berör funktionshindrade.

Vi har jämfört de 20 kommuner som uppfyller samtliga följande villkor

    kommunen har ett handikappolitiskt program eller en
     handikapplan,
    planen har antagits av kommunfullmäktige,
    planen innehåller åtgärder för att undanröja hinder mot
     delaktighet och jämlikhet,
    planen har tidsramar för genomförandet,

med genomsnittet av samtliga kommuner som har besvarat enkäten. Av de som
uppfyllde kraven tillhör alla utom en gruppen små kommuner med mindre än
30.000 invånare.

Det kommunala handikapprådet eller handikapporganisationerna tillfrågas i
högre grad inför beslut i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen eller en
kommunal nämnd hos de 20 kommunerna med fullständiga planer än hos
genomsnittskommunen. Likaså inbjuds till byggsamråd i högre grad i dessa 20
kommuner än hos genomsnittskommunen.

Tillgängligheten till de byggnader där kommunfullmäktige håller sina
sammanträden samt till den kommunala förvaltningens huvudbyggnad är inte
generellt bättre hos de 20 kommunerna med fullständiga planer: den är bättre för
rörelsehindrade och hörselskadade men inte för synskadade.

Tillgängligheten till allmänna platser och byggnader är inte bättre än i
genomsnittskommunen. Däremot har man i högre grad än andra inventerat
tillgängligheten och upprättat åtgärdsprogram. Kommuner med
handikappolitiska program har med andra ord oftast även ett åtgärdsprogram
för tillgänglighet.

De 20 kommunerna tar fram anpassad information i samma utsträckning som
andra kommuner. Däremot är man mindre benägen att ta fram anpassad
information på begäran än genomsnittskommunen.

De 20 kommunerna som har handikappolitiska program har i högre grad än
andra kommuner anställda med egna funktionsnedsättningar. I
genomsnittskommunen har 0,66 % av de anställda en funktionsnedsättning.
Bland kommunerna med handikapppolitiskt program har 0,90 % av de anställda
i den centrala kommunala förvaltningen en funktionsnedsättning.

Inom skolområdet är de 20 kommunerna generellt sett bättre än
genomsnittskommunen. Elever med funktionsnedsättningar omnämns
uttryckligen i skolplanen i 75 % av kommunerna, jämfört med 66 % i
genomsnittskommunen. En större andel av kommunens grundskolor är
anpassade för rörelsehindrade (55 % att jämföra med
46 %) än i genomsnittskommunen. Andelen av särskoleeleverna som får sin
undervisning utanför ordinarie skollokal är avsevärt lägre bland de kommuner
som har ett handikappolitiskt program än i genomsnittskommunen.

Man utbildar inte sin personal i handikappfrågor i någon högre grad än andra
kommuner.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det föreligger ett positivt samband
mellan plan och verklighet för kommuner med handikappolitiskt program inom
fem av åtta undersökta områden. Inom två områden var sambandet neutralt och
inom 1 är det negativt.

2. Är en inventering förknippad med faktisk tillgänglighet?

Här analyseras sambandet mellan inventering av tillgängligheten till allmänna
platser och lokaler och den faktiska tillgängligheten. Vi har valt ut kommuner
som sedan 1990 faktiskt har genomfört en inventering och till denna har kopplat
ett åtgärdsprogram med konkreta åtgärder och tidsramar. Totalt 17 kommuner
uppfyllde villkoret.

Dessa kommuner har generellt sett en bättre tillgänglighet till allmänna platser
och lokaler än genomsnittskommunen. En större andel av kommunens
trottoarkanter är avfasade. Tillgängligheten för rörelsehindrade till idrottshallar,
simhallar och ishallar såväl som åskådare som utövare är bättre än i
genomsnittskommunen. Likaså uppvisar bussarna en något bättre anpassning för
rörelsehindrade om än på en låg nivå.

3. Finns det ett samband mellan omnämnande av funktionshindrade
i skolplanen och en bättre anpassning?

I 173 kommuner nämns uttryckligen elever med funktionsnedsättning i
skolplanen.

Där är anpassningen av kommunernas skolor för rörelsehindrade bättre än i
övriga kommuner. I genomsnitt 46,2 % av grundskolorna är anpassade medan
40,5 % var anpassade i övriga kommuner.
Andelen elever i särskola samt andelen av dessa utanför ordinarie skollokal
skiljer sig inte från medelkommunen.

4. Finns något samband mellan anställda med egna
funktionsnedsättningar och tillgänglighet?

De kommuner som har anställda med svårare rörelsehinder eller svårare syn-
eller hörselskador uppvisar inte en bättre anpassning av den centrala kommunala
förvaltningens lokaler än genomsnittskommunen. Däremot är de avsevärt bättre
på att tillhandahålla information eller dokumentation i tillgänglig form. Nästan
hälften av dessa kommuner erbjuder information på kassett. Likaså är de bättre
på att erbjuda anpassad information vid förfrågan.

Kommunenkätens resultat i korthet

Under 1996 har Handikappombudsmannen undersökt hur kommunerna
efterlever FN:s standardregler i en stor undersökning. Enkäten har skickats till
landets samtliga 288 kommuner. 268 kommuner finns med i svarsunderlaget. Här
följer en kort sammanfattning av resultatet.

97 % av kommunerna har ett handikappråd.

I 42 % av kommunerna har någon av de kommunala nämnderna ett särskilt
handikappråd knutet till sig. I 27 % av kommunerna rådfrågas alltid ett
handikappråd före beslut i kommunfullmäktige eller -styrelse. I 35 % av
kommunerna rådfrågas alltid handikapprådet före beslut i en kommunal nämnd.
(Gäller beslut som rör funktionshindrade.)

Kommunerna bjuder in kommunala handikappråd eller
handikapporganisationer till alla byggsamråd i 24 % av kommunerna.

I 88 % av kommunerna är den lokal där kommunfullmäktige har sina
sammanträden anpassad för rörelsehindrade (enligt minimikrav). De tre
vanligaste anpassningarna är handikapptoalett, låga eller inga trösklar och
handikapparkering. De vanligaste anpassningarna som anges för synskadade är
rymliga korridorer, 83 % och välbelysta utrymmen, 51 %. 77 % av kommunerna
har hörselslingor installerade i kommunfullmäktiges sammanträdeslokal. 52
kommuner uppger också att de har anpassat för andra grupper av
funktionshindrade, främst gäller det för astmatiker och allergiker.
Mindre än hälften av alla kommuner, 45 %, har ett handikappolitiskt program.
157 kommuner uppger att de har andra policydokument om delaktighet och
jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Motsvarande frågor om tillgänglighet ställdes också angående den centrala
kommunala förvaltningens huvudbyggnad.
En inventering av tillgängligheten har gjorts i 56 % av alla kommuner (142)
sedan 1990, hälften av dessa har också ett åtgärdsprogram kopplat till
inventeringen. I åtgärdsprogrammen anger 64 av kommunerna konkreta hinder,
och endast 17 uppger tidsramar för åtgärderna.

I 64 % av kommunerna är mer än hälften av alla trottoarkanter avfasade.

I 35 % av alla kommuner har samtliga bibliotek en minimal anpassning för
rörelsehindrade. 35 kommuner, 13 %, har inga bibliotek anpassade.

I 99 kommuner är minst hälften av alla ishallar, simhallar och idrottshallar
anpassade för såväl åskådare som utövare.

14 kommuner uppger att samtliga bussar i ordinarie linjetrafik är anpassade för
rullstolsburna. Mer än hälften av kommunerna, 55 %, har inga anpassade bussar
i ordinarie linjetrafik.

49 kommuner uppger att de har information och dokumentation som den
centrala kommunala förvaltningen producerar tillgänglig i anpassad form. På
frågan om man tar fram anpassad information vid förfrågan svarar 33 % att
man inte gör det. Den vanligaste typen av anpassning är kassett.

Andelen anställda i den centrala kommunala förvaltningen med svårare
rörelsehinder eller en svårare syn- eller hörselskada är 0,66 %.

Elever med funktionsnedsättning omnämns uttryckligen i skolplanen i två
tredjedelar av alla kommuner.

Särskilda undervisningsgrupper finns i knappt hälften av kommunerna. Andel
elever i sådana grupper är 0,52 %.

1,4 % av det totala antalet elever är inskrivna i särskola. Av dessa får 8,4 % sin
undervisning utanför ordinarie skollokal.

I kommunerna finns i snitt 1.632 elever per psykolog, 1.754 elever per talpedagog
och 137 elever per speciallärare.

46 % av grundskolorna har en minimianpassning för rörelsehindrade.

75 % av kommunerna har genomfört en utbildning av sin personal i frågor som
rör funktionsnedsättningar, under 1990 eller senare.
Kapitel 5
Stöd och service

I december 1995 och under vintern 1996 har man inom regeringskansliet berett
Assistansutredningens förslag (Kostnader för den statliga assistansersättningen,
SOU 1995:126). Under våren 1996 presenterade regeringen en proposition med
förslag till ändringar i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) och lagen om statlig assistansersättning (LASS).

Handikappombudsmannen har skrivit till socialministern och socialutskottet, i
enlighet med lagen om Handikappombudsmannen (”verka för att brister i lagar
och andra författningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps”, 2 §
SFS 1994:749).

Innehållet i LSS och LASS

LSS trädde i kraft den 1 januari 1994. Verksamheten som styrs av lagen ska
främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet ska
vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

LSS är en rättighetslagstiftning. Det innebär att människor som tillhör lagens
personkrets har rätt till stöd och service i form av de insatser som föreskrivs i
lagen. Rätten följer av att beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

En av insatserna enligt lagen är personlig assistans. Syftet med insatsen är att ge
de mest utsatta personerna med funktionsnedsättning möjlighet att leva ett
självständigt och oberoende liv. Staten är genom den statliga
assistansersättningen (LASS) huvudman för insatsen. I konstruktionen ligger att
assistansersättning ska utgå för biträde eller skälig ekonomisk ersättning för
personlig assistent till den som är i behov av personlig assistans i genomsnitt mer
än 20 timmar i veckan. Vid behov som understiger 20 timmar per vecka eller för
tillfälliga toppar är kommunen, som ytterst ansvarig för insatser enligt LSS,
skyldig att träda in.

När LASS infördes uppskattade man antalet berättigade människor till ca 7.000.
Denna uppskattning har visat sig överensstämma med verkligheten. Däremot
underskattades assistansbehovet och därmed kostnaderna.

Skrivelse till socialdepartementet

Handikappombudsmannen har i en skrivelse till socialministern betonat bland
annat vikten av att inte göra ensidiga ekonomiska bedömningar. Riskerna med
att beskära möjligheterna för barn att ha personlig assistans med
assistansersättning i skolan och barnomsorgen lyftes också fram. Avslutningsvis
anförde ombudsmannen:

”Barn som har flera grava funktionsnedsättningar har mycket speciella behov.
Ofta krävs det att assistenten känner barnet och dess behov in i minsta detalj för
att övrig verksamhet ska bli meningsfull. Assistenten ska hjälpa till att tolka och
kommunicera med omvärlden. Personlig assistans för mycket svårt
funktionshindrade är en garanti för kontinuitet och helhetssyn.”

I den proposition som lades fram under våren med förslag till ändringar i LSS
och lagen om statlig assistansersättning (LASS) var syftet att uppnå en bättre
kostnadskontroll och vissa besparingar inom statlig assistansersättning.
Förslagen var enligt propositionen främst avsedda att åstadkomma
förtydliganden i den aktuella lagstiftningen utan att förändra de grundläggande
principerna för personlig assistans.

Handikappombudsmannen konstaterade dock att större delen av den föreslagna
besparingen skulle komma att slå mot barn och ungdom samt att förslaget
uppvisade brister som stred mot grundläggande principer i motiven för LSS.

Ett av förslagen i propositionen gick ut på att personlig assistans skulle definieras
i LSS. Tidigare utgick man från den definition som fanns i förarbetena till LSS
och LASS. En paragraf 9 a skulle införas för att förtydliga vilka grundläggande
behov som sökande måste ha för att överhuvudtaget vara berättigade till
personlig assistans. LASS skulle samtidigt ändras så att det av lagtexten skulle
framgå att sökande måste ha behov av personlig assistans för sina grundläggande
behov med i genomsnitt 20 timmar per vecka för att vara berättigad till
assistansersättning. I propositionen föreslogs således införandet av ett tydligt
”nålsöga” som skulle göra det enklare för försäkringskassorna att bedöma vilka
personer som skulle vara berättigade till assistansersättning.

Vidare föreslogs att assistansersättning inte skulle lämnas för den tid då man
vistas i barnomsorg, skola eller deltar i daglig verksamhet. Avsikten var inte att
föra över ansvaret för personlig assistans på kommunerna utan kommunerna
ansågs vara skyldiga enligt annan lagstiftning – socialtjänstlagen, LSS och
skollagen – att ge det stöd som behövs för att personerna ska kunna delta i
verksamheterna. Dock skulle assistansersättning kunna beviljas om det fanns
särskilda skäl, till exempel om den enskildes funktionshinder skapar särskilda
svårigheter att kommunicera eller där det med hänsyn till den funktionshindrade
personens hälsotillstånd är viktigt att assistenten finns till hands.

Skrivelse till socialutskottet

Under ett sammanträde med Handikappombudsmannens råd diskuterades
frågan om hur Handikappombudsmannen bör agera eftersom beslutsunderlaget
till propositionen inte remissbehandlats. Resultatet av dessa diskussioner blev att
Handikappombudsmannen beslöt att i en skrivelse till socialutskottet redovisa
ombudsmannens synpunkter. Beslutet motiverades med att
Handikappombudsmannen inte i sedvanlig ordning beretts tillfälle att yttra sig
över de föreslagna förändringarna i LSS och LASS. Samtliga närvarande
rådsledamöter ställde sig bakom skrivelsen.

I skrivelsen till socialutskottet konstaterades att om förslagen i propositionen
skulle genomföras skulle det bli avsevärt mycket svårare att få personlig
assistans.

Tillkomsten av ett ”nålsöga” på det sätt som regeringen föreslog riskerade att
utesluta grupper som till exempel barn med autism eller autismliknande tillstånd,
barn med ryggmärgsbråck och inopererad shunt eller barn med epilepsi. Dels
innehöll definitionen i 9 a § LSS ett nytt begrepp ”praktisk hjälp”, dels
omfattades inte insatser som förutsätter ingående kunskaper om den
funktionshindrade.

Handikappombudsmannen tydliggjorde i skrivelsen till socialutskottet att oavsett
vad som stadgas i LASS måste en prövning ske enligt LSS om det överhuvudtaget
skulle kunna bli aktuellt med assistansersättning.

”De öppningar (”särskilda skäl” förslag till ändring § 4 LASS p 4) som ges i
propositionstexten faller platt, eftersom det i teorin kan vara så att behov av
praktisk hjälp samt behov av kommunikation var för sig eller sammantaget inte
räcker för att passera ”nålsögat”.

Argument som tidigare kunde tala för att det förelåg behov av en personlig
assistent har inte längre något värde om ”nålsögat” enligt förslaget till § 9 a LSS
genomförs, då dessa argument riskerar att aldrig bli prövade. Vissa barn som har
behov av ett starkt begränsat antal personer knutna till sig med expertkunskap
om barnets hälsotillstånd utesluts med stor sannolikhet från rätten till personlig
assistans.

Stödet till dessa barn skall om förslaget genomförs ges av kommunen på andra
sätt. Det finns anledning att befara att ett sådant stöd inte blir av samma kvalitet
som vid insatsen personlig assistans. Dessutom är lösningen med staten som
huvudman för assistansersättningen ett av grundmotiven i reformen för att
garantera att stödet blir likformigt oavsett var i landet individen bor.”

Handikappombudsmannen lyfte också fram kroniskt och allvarligt psykiskt
funktionshindrade, till exempel på grund av institutionsskador, som med den
föreslagna definitionen och det nya begreppet ”praktisk hjälp” skulle riskera att
inte få rätt till assistansersättning.
Vidare kritiserades förslaget om ändring i 6 § LASS som handlade om att
assistansberättigade inte längre skulle tillåtas att spara timmar i samma
omfattning som tidigare.

Avslutningsvis kritiserades det föreslagna tillägget om föräldraansvar i 3 § LASS
skarpt. Handikappombudsmannen formulerade sig på följande sätt:

”Vidare ifrågasätter Handikappombudsmannen skrivningarna om
föräldraansvar i den föreslagna ändringen i 3 § LASS. Bestämmelserna i
Föräldrabalken gäller alla. Att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar
tar mer ansvar för vården av sina barn är ett faktum, men att antyda att detta
merarbete ska vara en avgörande faktor vid bedömningen om assistansersättning
skall utgå, är ett hån mot dessa föräldrar.”

Synpunkter beaktades

I samband med att ärendet bereddes kallade socialutskottet
Handikappombudsmannen till utfrågning. Handikappombudsmannen
redogjorde där för sin skrivelse och visade exempel på hur rätten till personlig
assistans enligt LSS har tolkats av kammarrätterna, samt föreslog att man genom
en omarbetning av förslaget till 9 a § LSS skulle kunna komma till rätta med en
del av bristerna i den föreslagna propositionen.

Socialutskottet kom i sitt betänkande att beakta Handikappombudsmannens
synpunkter. Detta innebar att 9 a § LSS fick en annan utformning, att det
föreslagna tillägget i 3 § LASS om föräldraansvar inte infördes, att regeringens
förslag om att assistansberättigade inte längre skulle tillåtas spara timmar mer
än tre månader ändrades till sex månader (innan ändringarna kunde man spara
timmar i ett år).

Handikappombudsmannen kan konstatera att förslaget i sin slutliga form inte
uteslöt några grupper. Besparingen riktad mot de mest funktionshindrade i
landet kvarstår dock. Det är i avgränsningen mot andra verksamheter som
besparingen i huvudsak ligger. Risken är att kvaliteten på stödet kan komma att
försämras.

Kapitel 6
Utbildning

Skolfrågor har varit ett prioriterat område i Handikappombudsmannens
verksamhet under 1996. Utbildning lyfts också fram av FN:s expertpanel som ett
prioriterat område.

Handikappombudsmannen har fått ett stort antal samtal och brev med
anknytning till elever med funktionsnedsättning. (Skolfrågor är det tredje största
området för Handikappombudsmannens juridiska rådgivning efter stöd och
service och tillgänglighet.) Liksom tidigare år är det huvudsakligen föräldrar och
andra närstående till elever med dolda funktionsnedsättningar som hör av sig till
myndigheten. Antingen anmäls missförhållanden eller så vill man ha råd om
vilka regler som gäller i skolan, och hur man som anhörig kan trycka på för att
elever ska få sin rätt.

Handikappombudsmannens verksamhet har under 1996 präglats av frågor kring
elever som har dolda funktionsnedsättningar (se definitioner sidan 64). Den
undersökning, som aviserades i rapporten till regeringen för hösten 95, om
skolledares möjligheter att ge stöd till elever med dolda funktionsnedsättningar
har genomförts. Dessutom har Handikappombudsmannen i en undersökning av
Skolverkets tillsynsbeslut analyserat om lagar, förordningar och andra regler
som gäller för verksamheten i skolan ger ett tillräckligt skydd för elever med
dolda funktionsnedsättningar.

Resultaten från de båda undersökningarna presenterades på en konferens om
elever med dolda funktionsnedsättningar den 12 november 1996. (En närmare
redogörelse för konferensen finns i kapitlet Ökad medvetenhet, sidorna 14-15).

Efter presentationen av de båda undersökningarna följer en redogörelse för läget
i skolan – baserad på fakta från undersökningar och rapporter från Skolverket
och Handikappombudsmannen.

Kapitlet avslutas med en sammanfattning och en avslutande diskussion om
skolområdet, där bland annat tillämpningen av FN:s standardregler i skolan tas
upp.

Till skillnad från tidigare rapporter lämnar Handikappombudsmannen inga
förslag på skolområdet. Ombudsmannen avvaktar de utredningar som nu pågår,
och som tillsammans täcker in de viktigaste frågorna som rör elever med
funktionsnedsättning. Denna rapport överlämnas för beaktande till
utredningarna. En redogörelse för utredningarnas uppdrag lämnas sist i kapitlet.

Så här hittar du i kapitlet om Utbildning
• Undersökning av tillsynsärenden hos Skolverket sidan 64
• Undersökning av rektorers syn på arbetet med
elever med dolda funktionsnedsättningar sidan 85
• Läget i skolan sidan 87
• Sammanfattning och avslutande diskussion om skolområdet sidan 89

Undersökning av tillsynsärenden hos Skolverket

En av Handikappombudsmannens viktigaste uppgifter är att följa
rättstillämpningen på handikappområdet. Handikappombudsmannen har därför
med utgångspunkt i Skolverkets tillsynsbeslut undersökt om de regler som gäller
i skolan ger ett tillräckligt skydd för elever med dolda funktionsnedsättningar.
Handikappombudsmannen har samlat in alla beslut i tillsynsärenden som
Skolverket fattat sedan myndigheten inrättades. De beslut som gäller elever med
dolda funktionsnedsättningar har sedan sammanställts och analyserats.

Resultaten som presenteras nedan har delgivits regeringen i november 1996 i en
delrapport ”Skyddar reglerna i skolan elever med dolda funktionsnedsättningar
– Undersökning av tillsynsärenden hos Skolverket”.

Syfte och metod

Det primära syftet med undersökningen har varit att med utgångspunkt i de
beslut som fattats i tillsynsärenden utreda i vilken mån lagar, förordningar och
andra regler, som gäller för verksamheten i skolan, ger ett tillräckligt skydd för
elever med dolda funktionsnedsättningar.

I skolan är det få beslut som kan överklagas. I många fall är det endast en
anmälan till Skolverket, följd av eventuell kritik mot skolhuvudmannen, som kan
ge någon form av upprättelse.

Tillsynsbesluten har delats in i olika grupper. De ärenden som rör elever med
dolda funktionsnedsättningar och där Skolverket har riktat kritik mot
skolhuvudmannen refereras och kommenteras för att sedan utgöra underlag för
analys och slutsatser.

Definitioner av dolda funktionsnedsättningar

Dolda funktionsnedsättningar kan grovt delas in i medicinska
funktionsnedsättningar och övriga dolda funktionsnedsättningar.

Till de medicinska funktionsnedsättningarna räknas allergier och överkänslighet,
diabetes samt en grupp som kallas andra medicinska funktionsnedsättningar
(blödarsjuka, cystisk fibros, hjärt- och kärlsjukdomar, mag- och tarmsjukdomar,
njursjukdomar, psoriasis, epilepsi, stomiopererade samt annat).

I gruppen övriga dolda funktionsnedsättningar ingår stamning, språk-, tal- och
röststörningar, specifika läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, specifika
matematiksvårigheter, MBD/DAMP (svårigheter med koncentration, perception
och motorik) samt annat.

I denna undersökning har de funktionsnedsättningar lyfts fram som varit
aktuella i tillsynsbesluten.

Skolverket och tillsynen
Skolverket inrättades den 1 juli 1991 som central förvaltningsmyndighet för
skolväsendet. Genom den nya myndigheten anpassades den statliga
skoladministrationen till den förändrade statliga styrningen, som gått från regel-
och resursstyrning till mål- och resultatstyrning.

Skolverket ska enligt sin instruktion följa upp och utvärdera skolan, lägga fram
förslag till utveckling av skolan och medverka till sådan utveckling samt ha
tillsynen över det offentliga skolväsendet.

Kommunerna är huvudmän för grundskolan, gymnasieskolan och särskolan och
har därmed ansvaret för att eleverna i skolan uppnår de mål som regering och
riksdag har slagit fast.

En bärande tanke bakom hela reformarbetet med det nya styrsystemet för skolan
var att kommunerna själva skulle ta sitt ansvar för planering, uppföljning,
utvärdering och tillsyn av verksamheten i skolan. Skolverket har initierat tillsyn i
flera fall för att kontrollera hur kommunerna lever upp till kraven på
egenkontroll dvs att de själva ska kontrollera att verksamheten motsvarar de
nationella kraven. Resultaten visar att kommuner ännu inte hittat fungerande
normer för uppföljning, utvärdering och tillsyn (Dnr 96:196, Dnr 96:190, Dnr
96:200).

Skolverket har fattat beslut om en programplan för tillsynsprogrammet
(Programplan för tillsynsprogrammet Dnr 93:2467). Uppföljning och utvärdering
är de kontrollformer som i första hand ska användas. Tillsynen är en sidoordnad
och kompletterande kontrollform som ska användas restriktivt. Tillsyn kan
påbörjas genom anmälningar, genom Skolverkets eget initiativ i enskilt fall och
genom planmässig verksamhet (som är en regelbunden kontroll av om friskolor
och utlandsskolor lever upp till de nationella krav som ställs).

Tillsyn är utredningar, som prövar om en verksamhet, företeelse eller åtgärd, för
vilken en bestämd huvudman är ansvarig, står i överensstämmelse med
nationella författningsbestämmelser. Den värdering som görs är således
begränsad till att enbart gälla huruvida de nationella bestämmelserna är
uppfyllda eller ej.

Enskilda elevers rättigheter är en av fem frågor som prioriteras inom tillsynen.
Övriga är rättssäkerhet i huvudmannens myndighetsutövning, huvudmannens
egenkontroll, statliga krav på verksamhetens förutsättningar samt fristående
skolor och utlandsskolor.

Det är skolhuvudmannens och dennes personals handlande som granskas.
Skolhuvudman är vanligen kommunen. Bedömningen kan leda till att Skolverket
riktar kritik mot huvudmannen för att denne inte efterlever en
författningsbestämmelse.
Kritikens syfte är att få huvudmannen att vidta åtgärder mot det kritiserade
missförhållandet och att i fortsättningen respektera bestämmelsen. Någon formell
skyldighet för huvudmannen att ändra det klandrade beslutet eller den
kritiserade verksamheten finns emellertid inte.

Om en kommun grovt eller under längre tid åsidosatt sina skyldigheter kan
Skolverket föreslå regeringen att meddela de föreskrifter som behövs eller på
kommunens bekostnad vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristen. (15
kap. 15 § skollagen) Bestämmelsen har aldrig tillämpats hittills.

Rättsregler i skolan för elever med dolda funktionsnedsättningar

De rättsregler som styr verksamheten i skolan återfinns i skollagen,
skolformsförordningarna och läroplanerna. De regler som är viktigast för elever
med dolda funktionsnedsättningar kommenteras nedan.

Skollagens portalparagraf slår fast att alla barn och ungdomar ska ha lika
tillgång till utbildning. Utbildningen ska inom varje skolform vara likvärdig
varhelst den anordnas i landet. ”Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och
färdigheter, samt i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling
till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen skall
hänsyn tas till elever med särskilda behov.” (1 kap. 2 §)

De grundläggande värden som ska gälla för verksamheten i skolan uttrycks i
skollagen på följande sätt: ”Verksamheten i skolan skall utformas i
överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en
som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och
respekt för vår gemensamma miljö.”

I denna skrivning ryms normer och värden som till exempel respekt för
människans värdighet, individens frihet och integritet, jämställdhet mellan
kvinnor och män, omsorg om och solidaritet med den som har det svårt.

Skolplikten och motsvarande rätt till utbildning regleras i tredje kapitlet i
skollagen.

I förarbetena till skollagen utvecklas resonemanget om lika tillgång till
utbildning: ”För att alla elever skall uppnå goda resultat i skolan behöver
särskild hänsyn tas till elever med olika former av inlärningssvårigheter. Det kan
gälla elever med handikapp, koncentrationssvårigheter, läs- och skrivsvårigheter
eller störningar av sådan art som påverkar elevernas arbete i skolan.” (Prop.
1990/91:18)

Enligt det avsnitt i skollagen som tar sikte på verksamheten i grundskolan ska
elever med svårigheter ges särskilt stöd. Enligt förarbetena till paragrafen syftar
bestämmelsen på det som föreskrivs i grundskoleförordningen om särskilda
stödinsatser. (4 kap. 1 §)

I och med att den nya läroplanen för grundskolan (Lpo 94) skulle träda i kraft
hösten 1995 beslutade regeringen om en ny grundskoleförordning. I den nya
förordningen kopplas behov av stödundervisning till de mål som minst ska ha
uppnåtts vid slutet av det femte och nionde skolåret.

Om det kan befaras att eleven inte kommer att nå dessa mål eller om eleven av
andra skäl behöver särskilt stöd ska eleven ha stödundervisning (5 kap. 14 §
grundskoleförordningen).

Särskilt stöd ska också ges till elever med behov av specialpedagogiska insatser.
Sådant stöd ska i första hand ges inom den klass eller grupp som eleven tillhör.
Om det finns särskilda skäl får sådant stöd i stället ges i en särskild
undervisningsgrupp (5 kap. 15 § grundskoleförordningen).

Beslut om särskilda stödinsatser enligt förordningen fattas av rektor. Om en elev
behöver särskilda stödåtgärder ska ett åtgärdsprogram utarbetas av berörd
skolpersonal som bör samråda med eleven och elevens vårdnadshavare (5 kap. 1
§ grundskoleförordningen).

Bestämmelsen om åtgärdsprogram fanns tidigare i den gamla läroplanen:
”Arbetsenheten är den naturliga enhet inom vilken man skall försöka lösa olika
problem. Diskussionerna inom ett arbetslag eller i elevvårdskonferensen kring en
elevs problem skall utmynna i ett åtgärdsprogram. Av programmet, som bör
utarbetas av skola, elev och föräldrar tillsammans och utgå från elevens behov,
skall framgå vad det är man vill söka åstadkomma, exempelvis bättre
läsfärdigheter, ökad närvaro, större motivation, bättre samarbetsförmåga. Av
programmet bör dessutom framgå med vilka medel och metoder man vill arbeta.
Det är viktigt att söka stärka elevens självuppfattning och självtillit genom att
utgå från elevens starka sidor.” (Lgr 81 sidan 54)

Andra avsnitt i grundskoleförordningen av betydelse är bestämmelsen om
ändamålsenliga lokaler i kap. 1, bestämmelserna om elevvårdskonferensen i kap.
3 och bestämmelserna om betyg och utvecklingssamtal i kap. 7.

Enligt läroplanerna (Lpo 94 och Lpf 94) ska alla i skolan hjälpa elever som
behöver särskilt stöd. Läraren ska ”utgå från varje enskild elevs behov,
förutsättningar, erfarenheter och tänkande”. Läraren ska också ”stimulera,
handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter”.

Rektor är enligt läroplanerna ansvarig för skolans resultat och har ett särskilt
ansvar för att undervisningen och elevvårdsverksamheten utformas så att
eleverna får det särskilda stöd och den särskilda hjälp de behöver.
Även om en del bestämmelser har ändrats kan man ändå i viss utsträckning
studera äldre tillsynsbeslut. Ändringarna har inneburit en skärpning av reglerna
jämfört med hur det var tidigare.

Skärpningen består främst i att de nationella bestämmelserna tydligt anger att
det är skolans ansvar att eleverna når de mål som anges i läroplanen och
kursplaner men också i tydliga ansvarsbeskrivningar för exempelvis lärare och
rektor.

Skolverkets beslut i tillsynsärenden

Indelning i grupper

Samtliga tillsynsbeslut från och med 1992 till och med den 1 juli 1996 har utgjort
underlag för undersökningen.

Ärendena har delats in i grupperna A – F.
A. Dolda funktionsnedsättningar
B. Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi
C. Elever med särskilda behov, nära dold funktionsnedsättning
D. Elever med funktionsnedsättningar (andra än dolda)
E. Mobbning
F. Övrigt

Gränserna mellan de olika grupperna är flytande. En indelning har dock varit
nödvändig eftersom avsikten är att lyfta fram de ärenden som rör elever med
dolda funktionsnedsättningar.

I grupperna A, B och C ingår ärenden som rör elever med dolda
funktionsnedsättningar. Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi (B) har brutits ut som en
egen grupp för att de frågor som rör elevers läs- och skrivsvårigheter har varit
föremål för tillsynsbeslut i högre grad än andra dolda funktionsnedsättningar.
Både ärenden som rör fastställd dyslexi och ärenden där dyslexi inte nämns som
orsak till läs- och skrivsvårigheterna har sorterats in i gruppen. Att elever med
särskilda behov (C) har brutits ut som en egen grupp beror på att det inte alltid
går att läsa ut av beslutet om elevens särskilda behov är orsakade av en dold
funktionsnedsättning eller ej. Om det inte framgått klart att det gäller en dold
funktionsnedsättning har beslutet inordnats i denna grupp.

Ärenden som rör elever med andra mer tydliga funktionsnedsättningar har brutits
ut som en egen grupp för att det finns ett intresse av att jämföra med hur många
ärenden som rör till exempel elever med rörelsehinder, synskada och
hörselskada. Andra skolformer (särskolan, specialskolan och gymnasiesärskolan)
än grundskolan och gymnasiet har förts in i denna grupp.
Även i fall där anmälaren har tagit upp missförhållanden i skolan som har lett till
mobbning av en enskild elev kan en dold funktionsnedsättning eller allmänt
behov av särskilt stöd vara en omständighet som har spelat in. Om detta har
framgått av beslutet har det inte förts till gruppen mobbning utan i stället till en
annan lämplig grupp.

Gruppen övrigt innehåller alla andra ärenden. Dessa rör exempelvis friskolor,
betyg, skolplikt, formell handläggning, mottagande, rättssäkerhet,
huvudmannens egenkontroll osv.

Antal tillsynsbeslut från Skolverket

Från och med 1992 till och med den 1 juli 1996 fattades 188 tillsynsbeslut. Antalet
beslut har ökat jämnt. 1992 fattades 14 beslut. 1993 fattades 24 beslut och 1994
var det 36. Under 1995 ökade antalet kraftigt: det fattades 66 beslut under 1995,
alltså nästan en fördubbling jämfört med året innan.

Under det första halvåret 1996 fattades 46 beslut, vilket tyder på att antalet
tillsynsärenden som avgörs av Skolverket fortsätter att öka.

Av de 188 beslut som fattats i tillsynsärenden rör 16 dolda
funktionsnedsättningar (A), 12 läs- och skrivsvårigheter/dyslexi (B), 17 elever
med särskilda behov, där behoven påminner om A och B (C), 15 elever med
funktionsnedsättning (D), 34 mobbning (E) och 94 övrigt (F). (Se tabell 1.)

Om man lägger ihop antalet ärenden i grupp A och B så utgör dessa omkring 15
% av det totala antalet beslut. Om sedan grupp C läggs till blir andelen knappt
24 % av antalet beslut. En fjärdedel av Skolverkets fattade beslut i
tillsynsärenden rör alltså frågor med anknytning till undersökningen.

Samtidigt finns det anledning att misstänka att dolda funktionsnedsättningar hos
elever kan vara en bidragande orsak till mobbning. Inom denna kategori kan det
således finnas ett visst mörkertal.

Grupp år 92 år 93 år 94 år 95 år 96 Totalt
A. Dolda funktionsnedsättningar 1 1 4 7 3 16
B. Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi 1 1 4 2 4 12
C. Särskilda behov, liknande A och B 1 2 5 7 2 17
D. Elever med funktionsnedsättningar 3 2 0 6 4 15
E. Mobbning 1 5 4 11 13 34
F. Övrigt 7 14 19 34 20 94
Totalt 14 25 36 67 46 188
Tabell 1: Antal beslut i tillsynsärenden uppdelat i grupper och år. År 1996 gäller
endast sexmånadersperioden januari-juni.
Kritik från Skolverket

I 108 (ca 57 %) av de 188 besluten har Skolverkets granskning utmynnat i kritik
eller anmärkningar mot skolhuvudmannen.

Detsamma gäller i 25 (ca 56 %) av de 45 ärenden som rör elever med dolda
funktionsnedsättningar.

Inom grupp A (dolda funktionsnedsättningar) som totalt innehåller 16 ärenden
har Skolverket kritiserat skolhuvudmannen i 8 fall, fem gånger av tio.

Inom grupp B (läs- och skrivsvårigheter/dyslexi) som totalt innehåller 12 ärenden
har Skolverket kritiserat skolhuvudmannen i 8, knappt sju gånger av tio.

Inom grupp C (särskilda behov, liknande A och B) som totalt innehåller 17
ärenden har Skolverket kritiserat skolhuvudmannen i 9, drygt fem gånger av tio.

Vilka dolda funktionsnedsättningar har förekommit i
tillsynsärendena?

Inom grupp A, B och C (dvs dolda funktionsnedsättningar, läs- och
skrivsvårigheter/dyslexi och särskilda behov) finns de flesta olika typer av dolda
funktionsnedsättningar representerade. Vanligast är att ärenden rör elevers läs-
och skrivsvårigheter.

Med tanke på hur många barn som har olika typer av allergier så framstår
antalet beslut som få. Detsamma gäller ärenden som rör elever med medicinskt
diagnostiserad DAMP eller ADHD (uppmärksamhetsstörning och
hyperaktivitet). Här finns dock en rimlig förklaring. Av den undersökning som
Handikappombudsmannen genomfört tillsammans med Skolverket med flera
framgår att rektorer underskattar antalet barn med DAMP jämfört med den bild
forskningen ger. Endast 0,64 % av eleverna anges av rektorerna ha MBD/DAMP.
Detta att jämföra med forskningen där man räknar med att andelen barn med
DAMP är 4–6 %, varav drygt 1 % räknas som svår DAMP.

En slutsats är att få barn med DAMP har diagnos. Detta stämmer också med den
bild som de refererade ärendena i grupp C ger. Det är troligt att en del av de
elever som tillsynsbesluten i grupp C rör har odiagnostiserad DAMP eller ADHD.

En annan iakttagelse är att endast ett av de fall där Skolverket riktat kritik mot
kommuner rör någon form av språkstörning. Det stämmer inte alls med de
signaler som handikapporganisationerna ger eller det faktum att det finns för få
utbildade logopeder för att behoven ska motsvaras. Inget ärende rör stamning.

Endast ett ärende rör andra medicinska funktionsnedsättningar än allergi,
nämligen diabetes.
Sammanfattning av ärenden som rör elever med dolda
funktionsnedsättningar med kommentarer

Grupp A. Dolda funktionsnedsättningar

I åtta fall har Skolverket riktat kritik mot skolhuvudmannen eller uttalat att
denne inte följt nationella bestämmelser när det gäller ärenden som har förts in i
grupp A (dolda funktionsnedsättningar). Dessa har nedan delats in i
underavdelningar efter typ av funktionsnedsättning. Varje ärende beskrivs
kortfattat och efter varje grupp följer kommentarer.

MBD/DAMP och ADHD eller liknande

Beslut fattat 1992-08-17, Dnr 92:180

En specialist i barn- och ungdomspsykiatri framhöll i en anmälan att en kommun
under lång tid grovt försummat behov av rätt till utbildning för en pojke. Pojken
hade diagnosen MBD.

Specialisten pekade i anmälan speciellt på att pojken var i behov av att få tillhöra
en klass i skolan, att ha en heltäckande skoldag samt att få så mycket
specialundervisning som möjligt.

Utredningen visade att eleven fått mycket bristfällig undervisning. Kommunen
anförde att personalen i den ordinarie grundskolan saknat kompetens och
resurser för att ha kunnat ge eleven den utbildning han behövde.

Skolverket konstaterade att kommunen trots att man sedan förskoleåldern känt
till pojkens behov inte kunnat erbjuda en undervisning anpassad efter hans
handikapp.

Kommunen hade på detta sätt allvarligt åsidosatt elevens rätt till utbildning
enligt skollagen. Vidare ansåg Skolverket att kommunen brustit i den formella
handläggningen.

Beslut fattat 1995-04-13, Dnr 94:57 Reg 5

Pappan till en pojke anmälde till Skolverket att sonens skolgång varit mycket
bristfällig, eftersom han endast erbjudits ett fåtal lektionstimmar undervisning i
veckan under vårterminen 1994.

Utredningen visade att pojken – när han kom som ny elev till skolan i åk 4 –
utsattes för mobbning. Av anmälan framgick att pojken hade ett handikapp som
innebar att han hade ett beteende som avvek något från kamraternas.
Handikappet innebar inte någon nedsättning i begåvningen. Sedermera har
pojken fått diagnosen ”hyperaktiv autism”.
Det beslöts att pojken skulle sjukskrivas och få ”särskild undervisning” några
timmar i veckan.

Skolverket uttalade att det var ostridigt att den direkta orsaken till
”sjukskrivningen” var att pojken mobbats och att han hade svårigheter med
kamratkontakterna.

Skolverket ansåg att det varit angeläget att utreda vilken typ av skolmiljö som
skulle kunnat vara lämplig för pojken. I och med att pojken tidigare kunnat
tillgodogöra sig undervisningen föreföll det enligt Skolverket rimligt att han
skulle ha kunnat delta i undervisningen i avvaktan på utredningsresultatet.

Kommunen hade enligt Skolverket på ett allvarligt sätt brutit mot skollagen
genom att på intet sätt erbjuda pojken den undervisning han varit berättigad till
under våren 1994.

Beslut fattat 1994-08-22, Dnr 93:47 Reg 1

En mamma anmälde att kommunen brutit mot skollagen eftersom hennes son,
som fått diagnosen ADHD, inte fått det stöd han varit berättigad till samt att han
borde ha rätt till fri skolskjuts. Vid tiden för anmälan gick pojken i åk 7.

Utredningen visade att några särskilda åtgärdsprogram gällande
specialundervisning eller annat stöd åt eleven inte upprättats på skolan; inte
heller hade någon regelrätt uppföljning av insatta stödinsatser gjorts. Efterfrågad
dokumentation i form av relevanta protokoll saknades nästan helt i kommunens
yttrande.

Skolverket fann att kommunen allvarligt brustit när det gällde att i samråd med
elev och förälder utarbeta åtgärdsprogram och att följa upp och dokumentera
särskilda stödinsatser för eleven. Bristen på dokumentation gjorde dock att
Skolverket inte kunde bedöma huruvida vidtagna åtgärder varit tillräckliga.

Skolverket riktade vidare kritik mot kommunen när det gällde den formella
handläggningen. Beträffande rätten till skolskjuts så föll den enligt
bestämmelserna i skollagen eftersom en annan skola än grundplaceringen valts
för eleven.

Kommentar
Skolverket har fattat beslut i tre tillsynsärenden i fall där eleven i fråga haft
medicinskt diagnostiserbara problem som yttrat sig i koncentrationssvårigheter.
I två av fallen hade skolan brustit när det gällde att ge eleven den undervisning
som denne varit berättigad till.
Den formella handläggningen brast i två av fallen. I ett fall kommenterades att
det saknades åtgärdsprogram, att dokumentationen brustit samt att ingen
uppföljning gjorts av insatta stödåtgärder. Allt detta borde alltså gjorts enligt
Skolverkets uttalanden. Värt att notera är att i de två andra fallen framkom inget
som tydde på att åtgärdsprogram varit upprättade.

Två principer antyds. För det första tog Skolverket upp omständigheten att man i
kommunen – trots att man känt till problemen ”sedan förskoleåldern” – inte
kunnat anpassa undervisningen. Skolverket menar troligen att tidiga insatser och
åtgärder borde ha vidtagits.

För det andra diskuterades kommunens skyldighet att utreda en lämplig
klassmiljö och att under utredningsperioden erbjuda undervisning inom ramen
för klassen.

När det gäller skolskjuts så framgår det tydligt av 4 kap. 7 § skollagen att elever
inte har rätt till kostnadsfri skolskjuts på grund av funktionshinder om
föräldrarna valt en annan skola än den kommunen anvisat.

Astma och allergi

Beslut fattat 1993-06-21, Dnr 93:12 Reg 5

En mamma anmälde till Skolverket att kommunen åsidosatt sina skyldigheter att
ordna skolgång för hennes dotter, som fått ”sjuka-hus-sjukan” till följd av
skolans dåliga inomhusmiljö. Mamman krävde att flickan skulle få fullgod
undervisning i samtliga ämnen vilket inte varit fallet under två år.

Utredningen visade att skolan inte tagit några formella beslut om att elever skulle
undervisas utanför den vanliga klassen. Trots det hade anmälarens barn och två
andra barn enbart fått begränsad hemundervisning.

Skolverket fann att kommunen ”allvarligt brustit i sina skyldigheter vad gäller
att se till att alla barn i kommunen får utbildning i grundskola. Att kommunen
har lokaler, som gör att allergiska barn ej kan vistas där, utgör inget skäl till att
kommunen kan undandra sig sitt ansvar beträffande skyldigheten att tillse att
alla barn får möjlighet att fullgöra sin skolplikt.”

Dessutom fann Skolverket att kommunen brustit i den formella handläggningen
av ärendet.

Beslut fattat 1995-03-13, Dnr 94:1813

En mamma framförde klagomål per telefon till Skolverket om kommunens
hantering av hennes sons skolgång. Enligt mamman kunde inte hennes son på
grund av allergi vistas i skolan under den tid som en miljösanering pågick.
Skolgången avbröts och särskild undervisning i hemmet inleddes efter en dryg
månad.

Utredningen visade att en överläkare skrivit ett intyg med innebörden att det
lämpligaste borde ha varit att utrymma skolan helt vid tiden för saneringen för
att inte riskera allergikers hälsa.

Skolverket fann att kommunen brustit i sina skyldigheter genom att inte alla
barn fått utbildning i grundskolan. ”Att kommunen har lokaler, som gör att
allergiska barn inte kan vistas där, utgör inget skäl för kommunen att undandra
sig sitt ansvar.”

Beslut 1995-04-11, Dnr 94:2106

Föräldrarna till en pojke med mycket svår astma och pälsdjursallergi ifrågasatte
i anmälan till Skolverket kommunens åtgärder för att möjliggöra deras sons
skolgång sedan åk 1. Vid tiden för anmälan gick barnet i åk 5.

Skolverket konstaterade att en sådan uppläggning av undervisningen som kan
förutses i ett sådant här fall får till följd att utbildningens tillgänglighet och
likvärdighet kan ifrågasättas.

Utredningen visade att skolan vidtagit åtgärder för att skapa en så pälsdjursfri
skolmiljö som möjligt för eleven. Denna avsikt fullföljdes inte, men kommunen
hade vid tiden för tillsynsbeslutet börjat utreda förutsättningarna för att skapa
en så kallad allergiklass och att samtidigt under utredningstiden erbjuda
hemundervisning. Skolverket fann därför att kommunen inte brustit vad det
gäller att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler.

Däremot fanns det uppenbara brister i den formella handläggningen. Det
saknades åtgärdsprogram och protokoll från elevvårdskonferenser. Skolverket
fann därför att kommunen brustit i sitt ansvar vad gäller att dokumentera
planerade eller vidtagna åtgärder.

Kommentar
I två av fallen framträder en tydlig princip: nämligen att om lokalerna inte varit
ändamålsenliga för allergiska barn så utgör detta inget skäl för kommunen att
undandra sig sitt ansvar att ge barnen den undervisning de är berättigade till.

I det tredje fallet är omständigheterna lite annorlunda. Källan till allergin var
inte lokalerna utan de fragment av pälsdjur som andra elever hade med sig till
skolan. Även i detta fall framgår det att kraven på kommunen var högt ställda.
Det förefaller som att det enda skälet till att kommunen inte ådrog sig kritik när
det gällde bristen på ändamålsenliga lokaler var att man kunde redovisa att
åtgärder hade vidtagits som kunde leda till att problemen löstes. Att Skolverket
ansåg att ett åtgärdsprogram varit lämpligt av flera skäl framgår tydligt.
Diabetes

Beslut fattat 1994-03-17, Dnr 93:1643

En mamma vars son har diabetes och lätt får ”känningar” vände sig till JO för
stöd och hjälp. JO överlämnade ärendet till Skolverket. Mamman hade varit med
sin son i skolan sedan skolstarten (vid tiden för anmälan gick pojken i åk 5).
Våren 1993 erhöll pojken undervisning i hemmet enligt bestämmelserna i 10 kap.
4 § skollagen om ”skolpliktens fullgörande på annat sätt”.

Mamman upplevde att skolan utsatt familjen för trakasserier och medvetet mygel
bland annat genom att anmäla hennes barn till de sociala myndigheterna för
utredning.

Skolverkets utredning visade att det förelegat samarbetssvårigheter mellan
skolan och hemmet, att ingen utredning gjorts av speciallärare, skolpsykolog eller
skolhälsovården och att inget åtgärdsprogram upprättats för hur undervisningen
skulle ha kunnat läggas upp under de långa frånvaro- och
hemundervisningsperioderna.

Skolverket fann ingen anledning att rikta kritik mot skolan för att den anmält
eleven till de sociala myndigheterna, eftersom anmälningsplikten inte förutsätter,
att det är klarlagt att socialtjänsten behöver ingripa.

När det gällde samarbetssvårigheterna konstaterade Skolverket att dessa är
svåra att utreda och att det inte var meningsfullt att gå tillbaka i tiden för att
försöka utreda vem som gjort rätt eller fel.

Skolverket ansåg dock att skolan i vissa fall dröjt alltför länge med att reagera på
frånvaro samt underlåtit att upprätta någon form av åtgärdsprogram. Det
saknades beslut för hemundervisningen under en period. I dessa avseenden
riktade Skolverket kritik mot kommunen.

Kommentar
Särskild undervisning utanför hemmet regleras i 10 kap. skollagen. Beslut av den
här typen går enligt gällande bestämmelser att överklaga till allmän
förvaltningsdomstol.

Skolverket var i detta fall tydligt när det gällde att påpeka skyldigheten att
upprätta åtgärdsprogram och att skolan har ett tydligt ansvar för att reagera
snabbt på omständigheter som ökad frånvaro.
Autism och utvecklingsstörning

Beslut fattat 1996-06-07, Dnr 96:238

En mamma anmälde att hon och hennes dotter varit utsatt för kränkande
behandling av rektor och elever på skolan där dottern vid tiden för anmälan gick
på ett individuellt program.

Utredningen visade att dottern, som tidigare gick i särskolan, klarat vistelsen och
sina studier vid skolan – utifrån sina förutsättningar – utan anmärkning.

Vissa störningar hade dock förekommit i kamratrelationerna. Vid en
elevvårdskonferens hade rektor enligt anmälaren uttalat: ”Det finns skolor för
såna som [dottern].” Kommunen kommenterade inte uttalandet i sitt yttrande.
Vidare träffades hela klassen, lärare, mamman och rektor vid ett tillfälle för att
diskutera dotterns situation. Mötet urartade. Mamman ansåg att rektorn genom
att inte ingripa kränkt henne och hennes dotter. Rektorn uttryckte förståelse för
eleverna.

Skolverket fann att skolans handlande stred mot den värdegrund som uttrycks i
skollagen och att anmälaren och hennes dotter utsatts för kränkande behandling.
Skolverket riktade allvarlig kritik mot kommunen.

Kommentar
Skolverket reagerade med eftertryck på omständigheterna i ärendet som visade
att det fanns negativa attityder och fördomar kring den utvecklingsstörda
flickan, som deltagit i undervisning utanför särskolan.

Grupp B. Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi

I åtta fall har Skolverket riktat kritik mot skolhuvudmannen eller uttalat att
denne inte följt nationella bestämmelser när det gäller ärenden som har förts in i
grupp B (läs- och skrivsvårigheter/dyslexi).

Beslut fattat 1993-11-01, Dnr 93:8 Reg 3

Föräldrarna till en pojke ifrågasatte i anmälan till Skolverket skolans insatser
under sonens tre första skolår.

Enligt pojkens föräldrar hade sonen allvarliga problem med sin läsinlärning.
Skolan deltog inte aktivt i försök att finna orsakerna till problemen och kunde
inte se orsakssambandet mellan pojkens aggressivitet och problemen med
läsningen. Inte heller togs någon hänsyn till att det i åk 3 konstaterades att sonen
hade ett synfel. Vidare försökte inte skolan analysera sitt eget arbetssätt utan
talade ensidigt om familjesituationen. Skolan saknade även grund för att ha
anmält pojken till socialtjänsten, menade föräldrarna.

Utredningen visade att skolan ansåg att bakgrunden till anmälan var att pojkens
problem bedömdes olika av skolan och hemmet. Att pojken var läsförsenad
medgavs men inte att läsförseningen var anmärkningsvärd. Inget test för att
analysera pojkens lässtatus hade genomförts.

Från skolans håll redovisades uppfattningen att pojkens verkliga problem var
svårigheter i kamratrelationerna.

Skolverket ansåg bland annat att skolan redan i åk 1 borde ha vidtagit åtgärder
för att analysera och specificera pojkens problem med läsinlärning och att rektor
borde ha låtit genomföra en utredning angående pojkens aggressiva beteende.

Skolverket riktade ingen kritik mot anmälan till socialtjänsten, men konstaterade
sammanfattningsvis att kommunen brustit i sitt ansvar att utreda orsaken till
pojkens beteende samt att upprätta åtgärdsprogram.

Beslut fattat 1994-05-16, Dnr 93:37 Reg 5

Föräldrarna anmälde sitt missnöje med sonens skolgång till Skolverket. De
menade att sonen fått för lite stöd och hjälp för sina läs- och skrivsvårigheter, att
kontakten mellan hem och skola varit bristfällig och att sonen felaktigt fått sänkt
avgångsbetyg från grundskolan.

Utredningen visade bland annat att kommunen höll med om att omfattningen av
stödundervisningen kunde ifrågasättas, och kanske borde varit större, om
kommunen haft mer resurser.

Skolverket fann att kommunen brustit i fråga om att dokumentera och följa upp
särskilda stödinsatser för eleven i fråga och att det inte funnits något
åtgärdsprogram. Vidare hade kommunen brustit i sina kontakter mellan hemmet
och skolan såväl inför betygsättning i åk 9 som då det gällde elevens svårigheter i
skolarbetet.

Beslut fattat 1994-08-22, Dnr 93:4 Reg 7

Föräldrarna till fyra barn anmälde till Skolverket dels rätten till hemspråk för
alla barnen, dels att en son inte fått en undervisning som tillgodosett hans behov
med anledning av hans dyslexi. Här redovisas endast frågan om särskilda
stödinsatser och dyslexi.

Skolverket konstaterade att pojken fått ett visst stöd i undervisningen men kunde
inte med utgångspunkt i tillgängliga uppgifter bedöma om dessa åtgärder varit
tillräckliga.
Skolverket kritiserade dock kommunen när det gällde brister i hanteringen
beträffande att upprätta åtgärdsprogram, att dokumentera överenskommelser
och att följa upp insatta stödåtgärder.

Beslut fattat 1994-08-22, Dnr 94:72 Reg 1

Föräldrarna anmälde skolan som ansvarig för sonens problemfyllda skolgång
med betoning på hanteringen av studierna i åk 9. Sjutton föräldrar till andra
barn i samma klass protesterade i en anmälan mot förhållandet i klassen och
krävde varje barns rätt till meningsfull skolgång.

Den förstnämnda eleven var under åk 9 orolig och aggressiv, och efter ett bråk
blev han avstängd från skolan. Under vårterminen var det meningen att han
successivt skulle återgå till skolarbetet. Situationen blev så småningom ohållbar.
Yrkesinspektionen fattade vid vite ett beslut som innebar att eleven inte fick gå i
skolan med mindre än att han förutom av läraren bevakades av två vuxna
personer. Det uppstod nya problem. Till slut fattades ett beslut som innebar att
eleven skulle ha anpassad studiegång, som förlängd PRAO på ett bygge resten av
terminen.

Utredningen visade bland annat att eleven i fråga haft grava läs- och
skrivsvårigheter under sin skolgång och att en psykolog menat att dessa skulle
kunna förklara elevens aggressivitet.

Skolverket riktade skarp kritik mot kommunen som allvarligt brustit i sitt ansvar
genom beslutet om avstängning och genom den anpassade studiegången, som inte
uppfyllde kravet att ge en utbildning som så långt det är möjligt är likvärdig
övrig utbildning i grundskolan. Vidare uppfyllde inte det handlingsprogram som
presenterats av skolan läroplanens krav på ett åtgärdsprogram, eftersom det inte
utarbetats i samråd med föräldrarna.

Skolverket erinrade om att en kommun har en oavvislig skyldighet att ge särskilt
stöd till alla som behöver det. Ytterst – även mot elevens och vårdnadshavarens
vilja – kan detta innebära att en elev flyttas till en skola där det finns möjlighet
att ge eleven behövligt stöd utan att undervisningen för andra elever blir lidande.

Beslut fattat den 1994-12-27, Dnr 94:16 Reg 4

Föräldrarna till en pojke i åk 3 med diagnostiserad dyslexi och en flicka i åk 4
med grav språkstörning anmälde kritik mot skolans sätt att ordna undervisning
för barnen. Kritiken tog främst fasta på att undervisningen på avgörande
punkter inte varit anpassad till barnens handikapp samt att skolan inte redovisat
den plan för barnens språkliga träning som föräldrarna begärt. Föräldrarna
kritiserade även kommunens åtaganden generellt avseende elever med
språkhandikapp.
Skolverket riktade ingen kritik mot kommunen för hur elever med
språkhandikapp generellt hanteras i kommunen. De åtgärder som vidtagits för
pojken och flickan fann Skolverket inte heller skäl att kritisera. Kommunen hade
dock brustit i sin skyldighet att utfärda åtgärdsprogram för de berörda eleverna.

Beslut fattat 1996-01-15, Dnr 95:1118

Föräldrarna till en elev vid en landstingskommunal gymnasieskola anmälde till
Skolverket att deras son inte fått den hjälp han behöver med hänsyn till hans läs-
och skrivsvårigheter.

Av utredningen framkom att elevvårdskonferenser hållits dels i maj det första
läsåret, dels i juni året därpå. Först den fjärde terminen anställdes en
speciallärare och individuell undervisning påbörjades.

Skolverket påvisade att skyldigheten att identifiera och att åtgärda svårigheter
som elever kan ha i skolarbetet följer av 1 kap. 2 § skollagen och
gymnasieförordningen.

Skolverket konstaterade att skolan först i ett senare skede av utbildningen satt in
erforderliga åtgärder. Det noterades att kommunen påbörjat satsningar för att
möta problemen med dyslexi och/eller andra problem med läsning och skrivning.

Vidare anförde Skolverket: ”Goda kunskaper hos lärarna är utslagsgivande för
skolans möjligheter att komma tillrätta med problemen. Bristen på sådan
kompetens får emellertid inte innebära att skolan väntar på att vidtaga åtgärder
mot funktionshandikapp som tydligt ger sig till känna i skolarbetet. Möjligheten
finns att i avvaktan på egen kompetensuppbyggnad utnyttja den kompetens som
finns tillgänglig i form av resurscentra och andra dyslexisatsningar i landet.”

Skolverket riktade kritik mot kommunen för att inte tillräckliga åtgärder
vidtagits för att hjälpa eleven med det språkhandikapp som skolan tidigt haft
kännedom om.

Beslut fattat 1996-01-25, Dnr 95:1025

Mamman till en pojke, som vid tiden för anmälan gick i åk 5, anmälde till
Skolverket att hennes son inte fått det stöd i undervisningen som han varit
berättigad till enligt skollagen. Hon kritiserade skolan för att sonen inte fått
stödundervisning i tillräcklig omfattning, för att samarbetet mellan skola och
hem inte fungerat samt för att sonen inte fått särskild träning med dator som
hjälpmedel.

Av utredningen framkom bland annat att pojken i åk 3 fått diagnosen dyslexi.
Det framkom också att kommunen och mamman var eniga om att pojken
behövde särskilt stöd. Anmälaren och kommunen hade dock skilda uppfattningar
när det gällde omfattning av stödet, arbetssätt och arbetsformer. Kommunen
anförde att man valt andra träningsmetoder för pojken än de datorstödda som
mamman och de experter som utrett pojken föreslagit. Vidare framkom att
pojkens stödundervisning med undantag av stöd från talpedagog upphört under
vårterminen 1995 trots att skolan tidigare uppskattat behovet till fyra
veckotimmar.

Skolverket anförde att när en elevs behov av stöd är uppmärksammat och utrett
är det skolhuvudmannen som avgör hur stödet ska utformas och vilka metoder
som ska användas. Skolverket tog därför inte ställning till kommunens
bedömning beträffande pojkens behov av datorstöd.

Skolverket tog inte ställning till den del av anmälan som gällde samverkan skola
– hem med hänsyn till att det förelegat delade meningar om vad som hänt.
Däremot betonade Skolverket vikten av väldokumenterade åtgärdsprogram för
att bekräfta vad skola och vårdnadshavare kommit överens om.

Sammanfattningsvis riktade Skolverket kritik mot kommunen för att pojken inte
fått stödundervisning under vårterminen 1995 i den omfattning han enligt
kommunens egen bedömning varit i behov av.

Beslut fattat 1996-05-13, Dnr 96:139

Föräldrarna till en elev med dyslexi anmälde klagomål till Skolverket. Enligt
anmälarna hade sonen trots diagnosen dyslexi som ställdes i åk 8 (vid tiden för
beslutet gick han i åk 9) varit utan specialundervisning under mer än ett år.

Av utredningen framkom att situationen för eleven tagits upp på ett flertal
möten. Någon dokumentation från dessa möten kunde kommunen dock inte
redovisa. Som ett resultat hade ett åtgärdsprogram upprättats. Detta innehöll
emellertid inga beskrivningar om målet med åtgärderna eller hur de skulle följas
upp.

Skolverket påtalade att elevens rätt till stöd förutsätter att skolan skaffar sig
kunskap om elevens svårigheter. ”Det ankommer på skolan att upptäcka att en
elev har svårigheter i skolarbetet, att utreda vilket särskilt stöd eleven har behov
av och att vidta de åtgärder som svarar mot behoven. I detta fall har [elevens]
svårigheter upptäckts genom initiativ från föräldrarna.”

Skolverket uttalade angående åtgärdsprogram att ”om en elev har problem med
sin skolgång skall, enligt läroplan för grundskolan (Lgr 80) samt enligt 5 kap. 1 §
grundskoleförordningen, ett åtgärdsprogram utarbetas. Det bör göras av skola ,
elev och föräldrar tillsammans och utgå från elevens behov. Det skall framgå vad
man vill åstadkomma. Även medel och metoder bör framgå. Ett åtgärdsprogram
som anger mål på kortare eller längre sikt och hur man skall uppnå målen, ger
viktiga förutsättningar för att komma tillrätta med en elevs svårigheter. Det kan
också vara ett sätt för vårdnadshavaren att få insyn i de bedömningar som skolan
gör.”

Skolverket riktade kritik mot skolhuvudmannen för att det tagit
anmärkningsvärt lång tid att ta fram ett åtgärdsprogram och för att
åtgärdsprogrammet saknade en väsentlig del, nämligen målet för insatserna.

Dessutom underströk Skolverket att möten där viktiga elevvårdsfrågor
behandlas, oavsett om de formellt kallas för elevvårdsfrågor, bör dokumenteras.

Kommentar
Principer som antyddes för ett par år sedan, som att man redan i åk 1 bör vidta
åtgärder för att analysera och specificera problem med läsning, har avlösts av
skarpa uttalanden där Skolverket tydligt markerar vad som ankommer på
skolhuvudmannen.

Att åtgärdsprogram ska upprättas framgår med önskvärd tydlighet. Dessutom
innehåller de senare besluten skrivningar som klart markerar vad programmen
ska innehålla, både medel och vad man vill åstadkomma med programmet på
kort och lång sikt.

Av särskilt intresse är det fall som gäller gymnasiet där Skolverket var mycket
tydligt i sin kritik.

Grupp C. Särskilda behov

I nio fall har Skolverket riktat kritik mot skolhuvudmannen eller uttalat att
denne inte följt nationella bestämmelser när det gäller ärenden som har förts in i
grupp C (särskilda behov). Dessa har nedan indelats i ämnesområden, och
ärendena redovisas i kronologisk ordning.

Avstängning från skolan – rätt till utbildning

Beslut fattat 1994-01-10, Dnr 93:1697

En pojke stängdes av från skolan i ungefär två veckor efter ett bråk i skolan.
Beslut fattades om han att skulle undervisas i hemmet. Föräldrarna meddelades
per telefon. Utredningen i ärendet visade att pojkens problem hade börjat redan i
åk 1 och att han fått specialundervisning i olika omfattning hela sin skoltid. Vid
tiden för anmälan gick pojken i åk 5.

Skolverket konstaterade att kommunen dels brustit i kontakten med föräldrarna
i samband med att eleven skickats hem från skolan, dels i sitt ansvar att upprätta
åtgärdsprogram. Vidare fann Skolverket att kommunen åsidosatt skollagens
bestämmelser om rätt till utbildning.
Beslut fattat 1995-02-06, Dnr 94:0490

Mamman till en pojke anmälde brister när det gällde hennes sons skolgång.
Eleven hade under sex år undervisats i olika klasser, i olika skolor, i skoldaghem
och i hemmet. Under en period var pojken helt utan undervisning.

Utredningen visade att pojken hade haft svårt att anpassa sig och att det varit
svårt att finna en miljö som varit acceptabel både för eleven i fråga och hans
kamrater.

Skolverket betonade att alla barn har rätt till utbildning och att barn som har
svårigheter också har rätt till särskilt stöd.

Kritik riktades mot att kommunen inte kunnat erbjuda en trygg och varaktig
skolgång för eleven och att inget åtgärdsprogram upprättats.

Beslut 1995-09-13, Dnr 94:63 Reg 5

I en anmälan ifrågasatte föräldrarna till en pojke med särskilda behov bland
annat om verksamheten i sonens skola bedrivits i enlighet med skollagen och
grundskoleförordningen. Vidare hävdade föräldrarna att skolan brustit i
kontakterna med hemmet och deras barn samt att de inte underrättats om att
deras barn blivit hemsänt från skolan.

Skolverkets utredning visade att skolan hade vidtagit olika åtgärder; bland annat
hade eleven i relativt stor omfattning fått ta del av skolans resurser för
psykologhjälp. Vidare hade eleven placerats i annan undervisningsgrupp i ämnet
engelska. Skolan hade föreslagit att eleven skulle byta klass till en mindre enhet
för elever med stora behov av särskilt stöd. Föräldrarna avböjde dock
erbjudandet.

Föräldrarna menade att de haft synpunkter på hur undervisningen för sonen
borde ha organiserats och även på hur information till dem om sonens situation i
skolan skulle ha lämnats.

Skolverket konstaterade att det är av stor vikt att åtgärder sätts in på ett tidigt
stadium. Utvecklingen i det här fallet tydde på att åtgärderna varit otillräckliga
och att sådana möjligen borde ha satts in på ett tidigare stadium, men att
utredningen inte gett tillräckligt underlag för en sådan bedömning. Inte heller
när det gäller den problemfyllda kommunikationen skola – hem fann Skolverket
anledning att rikta kritik mot skolan.

Dock ansåg Skolverket att kritik skulle riktas mot kommunen för att eleven vid
ett tillfälle skickats hem från skolan.
Kommentar
De två första fallen visar tydligt att kommunens skyldighet att erbjuda utbildning
är oavvislig.

Det senare fallet är svårtolkat. Skolverket har inte tagit ställning i sakfrågan om
vidtagna åtgärder varit tillräckliga. Utredningen gav inte ett tillräckligt underlag
för att denna bedömning skulle kunna göras. Det framgår heller inte om något
åtgärdsprogram upprättats eller inte. Dock riktades kritik mot huvudmannen av
samma skäl som i de två första fallen.

Samverkan skola – hem

Beslut fattat 1994 -03 -21, Dnr 93:19 Reg 6

Efter att en elevassistent hade misshandlat en pojke i åk 3 anmäldes händelsen av
pojkens mamma. Mamman fick reda på händelsen av en socialsekreterare först
efter en månad. Mamman menade att hennes barn blivit trakasserat av
klassföreståndaren och fritidspedagogen under hela sin skoltid.

Utredningen i ärendet visade att pojken tidigt uppvisat störningar i
klassrumssituationen och att barnpsykiatrin varit inkopplad. Skolan hade
vidtagit åtgärder i form av att tillsätta en elevassistent.

Skolverket riktade kritik mot skolan för att kontakter mellan skola och hem inte
resulterat i ett åtgärdsprogram samt för att skolan inte omedelbart informerat
om att eleven blivit slagen.

Beslut 1994-06-28, Dnr 93:2281

Pappan till en pojke i åk 8 anmälde till Skolverket att skolan dels inte
tillsammans med familjen diskuterat sonens skolsituation, dels att skolan anmält
pojken till de sociala myndigheterna.

Utredningen visade bland annat att man inom skolan ansåg att eleven i fråga var
ensam och att denne hade ett kraftigt avvikande beteende. Skolans personal hade
inte ansett sig ha möjlighet att hjälpa eleven, därav anmälan till socialtjänsten.

Redan på mellanstadiet hade man i skolan uppmärksammat pojkens sociala
situation och oroats för honom. Kontakt etablerades med barnpsykiatrisk
expertis. Inga noteringar hittades dock om hur skolans egen expertis deltagit i
bedömningarna.

Skolverket fann ingen anledning att rikta kritik mot skolan avseende anmälan till
de sociala myndigheterna, eftersom anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen
inte förutsätter att det är klarlagt att socialtjänsten behöver ingripa.
Däremot fann Skolverket att de åtgärder som vidtagits för att stödja eleven i hans
skolgång inte varit tillräckliga och inte heller grundade på erforderliga
bedömningsunderlag.

Skolverket riktade också kritik mot att det inte fanns något åtgärdsprogram eller
dokumentation från tidigare vidtagna åtgärder.

Kommentar
Det första fallet visar vikten av att upprätta ett åtgärdsprogram som ett led i
processen att skapa ett fungerande samarbete mellan skola och hem.

Det andra fallet är intressant eftersom det visar att skolan har ett eget ansvar för
att ta fram erforderliga bedömningsmaterial. En möjlig tolkning av detta
uttalande är att det inte räcker med att anmäla problem till socialtjänsten eller
att ta hjälp av utomstående expertis.

Mobbning, kränkande särbehandling

Beslut fattat 1994-06-28, Dnr 94:2 Reg 3

Målsmännen till en pojke i första klass begärde i en anmälan till Skolverket en
utredning om skolans sätt att hantera deras sons första skolår. Härvid gjorde de
bland annat gällande att ingen lärare funnit på plats när deras barn överfallits av
två andra barn, att skolpersonalen utövat kränkande särbehandling av deras
barn och att skolledningen hållit sig alltför passiv.

Skolan hävdade att de på alla sätt försökt möta pojken i skolsituationen och att
det rått stor öppenhet och lyhördhet för hans behov.

Utredningen visade att en elevassistent anställts i elevens klass och att eleven fått
tillgång till ytterligare speciallärarresurs.

Skolverket fann att skolan brustit i sin skyldighet att föra protokoll vid
elevvårdskonferens och att inget åtgärdsprogram upprättats. I övrigt fann man
inget skäl att kritisera kommunen.

Beslut fattat 1995-02-24, Dnr 94:58 Reg 5

Pappan till en pojke i åk 6 anmälde att mobbning mot hans barn inte åtgärdats
samt att skolan inte givit det stöd som behövts.

Utredningen visade att pojkens problem, bland annat koncentrations- och
inlärningssvårigheter, uppmärksammades redan i åk 1. Behandling påbörjades
men avbröts av föräldrarna. Pojken gick om åk 3 efter förslag från skolan utan
att föräldrarna motsatte sig det.
Mobbningsproblemen fanns dokumenterade i två elevvårdsprotokoll och i ett
dokument som benämndes Åtgärdsprogram – Överenskommelse.

Skolverket konstaterade att kommunen redovisat vilka åtgärder som vidtagits för
att underlätta elevens skolarbete och kunde inte finna att åtgärderna varit
otillräckliga.

Däremot ansåg Skolverket att kommunen brustit i sitt ansvar vad det gällde att
dokumentera planerade och vidtagna åtgärder i ett åtgärdsprogram enligt
läroplanen.

Beslut 1995-12-08, Dnr 95:1915

I anmälan till Skolverket tog mamman till en pojke upp att hennes barn mobbats
samt att hon inte informerats om utredningar som skolpsykologen gjort om
sonens skolsituation.

Utredningen visade bland annat att kommunen tidigt uppmärksammat elevens
svårigheter i undervisningen, att stöd satts in i form av extra gymnastik för
motorisk träning samt stöd av talpedagog. Skolan bestred att mamman inte
informerats om gjorda utredningar.

Skolverket konstaterade, när det gällde mobbningsfrågan, att skolan vidtagit
vissa åtgärder. Den utredning som gjorts gav inte tillräckligt underlag för att
bekräfta den kritik som mamman lämnat i sin anmälan. Skolverket kunde därför
inte rikta kritik mot kommunen i denna del.

Det framgick dock att något åtgärdsprogram för pojken inte upprättats.
Skolverket menade att ett sådant program, med uppföljning av vidtagna
åtgärder, hade kunnat skapa bättre förutsättningar för elevens skolgång och
hade kunnat förhindra att motstridiga uppfattningar uppstått mellan skolan och
mamman om vad som gjorts och överenskommits. Skolverket riktade därför
kritik mot kommunen i denna del.

Kommentar
Även om det inte framgår direkt att elevernas problem i de här fallen berott på
dolda funktionsnedsättningar finns det omständigheter som talar för det.

I samtliga fall hade inga åtgärdsprogram tagits fram. I ett fall kallades ett
dokument åtgärdsprogram. Skolverket ansåg att denna åtgärd inte varit
tillräcklig.
Särskilda stödåtgärder

Beslut 95-03-10, Dnr 94:1923

I en anmälan till Skolverket har en mamma anmält att stödet till hennes son dröjt
och att ingen tagit på sig ansvaret för att så skett.

Utredningen visade att såväl skolstyrelsen som socialnämnden hade deltagit i
bedömningen av skolsituationen för den berörde eleven. Det var i socialnämndens
budget som medel avsatts för barn med särskilda behov. BUP (barn och
ungdomspsykiatrin) hade deltagit i bedömningarna och föreslagit att oroliga
elever ska ha personliga assistenter.

Skolverket konstaterade att även om ansvaret för en åtgärd lagts på någon annan
nämnd så fritar detta inte ansvariga för skolan i kommunen från ansvar för att
eleven får den hjälp som behövs.

Inget åtgärdsprogram hade upprättats och Skolverket fann därför anledning att
rikta kritik mot kommunen.

Kommentar
Detta fall liksom flera av de andra i grupp C visar att skolan, trots att andra
instanser är inkopplade, har ett ansvar för att åtgärder vidtas och för att dessa
åtgärder dokumenteras i ett åtgärdsprogram.

Analys och diskussion utifrån tillsynsärendena
Hur tolkar Skolverket de nationella bestämmelserna?

Rektors beslut om att sätta in särskilt stöd och att upprätta åtgärdsprogram går
inte att överklaga. För föräldrar och elever är därför Skolverkets tillsynsbeslut
viktiga. Hur Skolverket tolkar de nationella bestämmelserna framgår konkret i
tillsynsärendena.

Skolverket har under 1996 blivit tydligare i motiven till den kritik som riktats
mot skolhuvudmännen. Tonen från verket har hårdnat. Det framstår som
särskilt tydligt i de ärenden som gäller läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Att
tendensen håller i sig visar ett beslut som fattades den 30 september 1996, det vill
säga efter det sista beslut som ingick i undersökningen. En man anmälde till
Skolverket att kommunen inte längre uppfyllde sitt åliggande att ge barn med
behov av särskilt stöd tillräckliga resurser. Anmälaren framhöll att denna
situation gällde i många fall, men att anmälan speciellt avsåg fyra elever i åk 5.

Utredningen i ärendet visade bland annat att samtliga hade grava läs- och
skrivsvårigheter. Två av eleverna hade diagnosen DAMP, en av eleverna hade
diagnostiserats med dyslexi. En av eleverna hade ingen diagnos. Av utredningen
framkom vidare att såväl elevassistent som speciallärare dragits in.

Skolverket konstaterade: ”Elevs rätt till särskilt stöd är otvetydig enligt 4 kap. 1 §
och det är rektor som beslutar om stöd till elev. Skolan och skolhuvudmannen
har ansvar för att eleven ges möjlighet att nå kunskapsmålen. Det är skolans
skyldighet att ge elever med behov av stöd sådant och detta skall inte vara
beroende av om föräldrar särskilt begär det. Brist på resurser är ej godtagbart
skäl att förvägra en elev rätten till stöd.

Skolverket kritiserar [kommunen] för att de fyra aktuella eleverna under 1995
inte fått de stödinsatser de enligt kommunens egen bedömning varit i behov av.”

I beslutet tillämpas den nya läroplanen och grundskoleförordningen. Inte i något
av ärendena som ingår i undersökningen har Skolverket uttryckt sig så här
skarpt, bland dem var det endast i ett ärende som den nya läroplanen och
grundskoleförordningen tillämpades (beslut fattat 1996-01-25, Dnr 95:1025, se
sidan 17).

En förklaring till den hårdnande tonen är att reglerna skärpts i och med att det
tydligt anges i läroplanen att kunskapsmålen ska uppnås, och i och med att
reglerna om stödundervisning kopplats till kunskapsmålen.

Skolan måste upprätta åtgärdsprogram

Enligt grundskoleförordningen 5 kap. 1 § ska åtgärdsprogram upprättas för
elever som behöver särskilda stödåtgärder. Reglerna om åtgärdsprogram är de
som Skolverket oftast kritiserar skolhuvudmännen för att inte ha uppfyllt. Den
skrivning som fanns i den gamla läroplanen (jfr avsnitt 2.4) om åtgärdsprogram
är fortfarande basen för hur Skolverket tillämpar reglerna om åtgärdsprogram i
tillsynsbesluten.

De refererade tillsynsbesluten visar att det är en oavvislig skyldighet för
skolhuvudmännen att upprätta åtgärdsprogram för elever med dolda
funktionsnedsättningar som har svårigheter i skolarbetet och därmed är i behov
av särskilda stödåtgärder.

Skolverket hävdar i tillsynsbesluten att åtgärdsprogrammet är centralt när
åtgärder ska planeras för att ge stöd till elever som har särskilda behov. I och
med att åtgärderna planeras och dokumenteras kan bättre förutsättningar
skapas för elever som har behov av olika stödåtgärder.

Åtgärdsprogrammet ska enligt Skolverket följas upp och utvärderas. Det kan
således innehålla mål både på kort och lång sikt. Det ska framgå av programmet
hur målen ska nås liksom medel och metoder. Åtgärdsprogrammet ska utgå från
elevens behov och det bör upprättas av skolan, föräldrarna och eleven
tillsammans.

I några fall har Skolverket poängterat att upprättande av ett åtgärdsprogram
också kan underlätta samarbetet skola – hem. Att det finns ett åtgärdsprogram
kan förhindra att skolan och föräldrarna får motstridiga uppfattningar om vad
som gjorts och överenskommits.

Skolverkets uppföljningsarbete – de så kallade tillståndsbeskrivningarna för år
1995 – visar att skolor brister i sin skyldighet att upprätta åtgärdsprogram. 15 %
av skolorna uppgav att de aldrig upprättat åtgärdsprogram för elever med
särskilda behov.

I en enkät, genomförd på Handikappombudsmannens initiativ, som gått ut till
rektorer om deras möjligheter att ge stöd till elever som har dolda
funktionsnedsättningar, ställdes en fråga om åtgärdsprogram för sådana elever.
Av rektorernas svar framgick att åtgärdsprogram upprättas för alla elever med
dyslexi i 60 % av skolorna, för alla elever med DAMP i 38 % av skolorna och för
alla elever som stammar i endast 27 % av skolorna.

Enkäten visar således att åtgärdsprogram upprättas men långt ifrån för alla
elever med dolda funktionsnedsättningar. Det är långt kvar innan skolorna
regelmässigt upprättar åtgärdsprogram för elever med svårigheter.

Ett antal rektorer har också intervjuats i anslutning till enkäten. Av intervjuerna
framgår att det kan finnas ett inbyggt motstånd mot att upprätta
åtgärdsprogram till exempel av etiska skäl. Att formulera elevens problem
upplevs som känsligt. I detta sammanhang framgick att även sekretessregler kan
utgöra ett hinder.

Har elever med dolda funktionsnedsättningar ett tillräckligt skydd?

Tillsynsbesluten visar att skolhuvudmännen har en långtgående skyldighet att ge
stöd till elever med dolda funktionsnedsättningar. Reglerna som styr
verksamheten i skolan ger ett bra skydd i teorin. En annan sak är hur reglerna
efterlevs i praktiken.

Det är viktigt för elevernas och deras föräldrars rättssäkerhet att det inte brister
i kunskap i skolan om de formella regler som finns för verksamheten, men av de
refererade besluten framgår att skolhuvudmännen ofta inte har sådan kunskap.

I en fjärdedel av tillsynsbesluten har Skolverket riktat kritik mot huvudmän för
att de inte tillgodosett behoven för elever med dolda funktionsnedsättningar.
Orsakerna varierar. Det finns fall där det framgår att man inom skolan inte har
känt till vilka skyldigheter man har.
I andra fall framgår det att man känt till att man gjort fel, men att det brustit i
kunskap om vilka åtgärder som skulle satts in, eller att man inte ansett sig ha
tillräckliga resurser.

Hur ska lärare och rektorer kunna fullgöra sitt ansvar om de inte har kunskap
om vilka åtgärder som behöver vidtas för elever med olika dolda
funktionsnedsättningar? Att få kritik från Skolverket kan vara nog så smärtsamt
för en kommun. Att sedan bemöta kritiken med rätt åtgärder kräver resurser i
form av både kunskap om hur man ska förändra situationen och medel för att
genomföra dessa förändringar. Kunskap om vilka åtgärder som krävs är
dessutom en viktig faktor när skolan ska begära resurser.

Skolverkets värdering och kontroll av om de nationella bestämmelserna följs av
skolhuvudmännen i tillsynen av enskilda elevers rätt syftar till att få
huvudmännen att vidta åtgärder mot kritiserade missförhållanden och att sedan
respektera de bestämmelser som de inte har efterlevt. Föräldrar till barn med
dolda funktionsnedsättningar eller andra som anmäler missförhållanden kan på
detta sätt få upprättelse.

Tillsynen är dock ett trubbigt instrument. Kvaliteten på beslutade och
genomförda åtgärder bedöms inte. Det finns heller inga regler om sanktioner som
kan användas. Skolverket och föräldrar har således inget bra instrument för att
med rättsliga medel ålägga skolhuvudmännen att följa gällande bestämmelser.
Rättigheterna för elever med dolda funktionsnedsättningar vilar därför på en
bräcklig grund.

Skolverkets regleringsbrev för budgetåret 1997

Att regeringen bedömer att tillsynen är ett viktigt instrument för att styra skolan
framgår av Skolverkets regleringsbrev för år 1997. Regeringen ställer i
regleringsbrevet högre krav på Skolverket, som i förhållande till föregående
budgetår ska öka sin tillsyn. Skolverket ska även vad gäller utvärderings- och
utvecklingsåtgärder vidta speciella insatser avseende elever med särskilda behov.
I regleringsbrevet anges att:

”Särskilda utvärderings- och utvecklingsåtgärder skall vidtas avseende elever
som har behov av särskilt stöd, såväl funktionshindrade elever som elever med
mer dolda handikapp eller svårigheter. De insatser som görs för att eleverna skall
få en med övriga elever likvärdig utbildning skall belysas och värderas, även ur
kvalitetssynpunkt. En analys skall göras av de hinder som kan finnas för skolor
att leva upp till sitt resultatansvar när det gäller denna grupp av elever.
Skolverket ska vidare analysera och rapportera på vilket sätt kommunernas
besparingar påverkar skolsituationen för dessa elever.”

Handikappombudsmannen konstaterar att uppdraget ger förutsättningar för att
kunskaperna, om vad som krävs för att skolhuvudmännen ska leva upp till sina
skyldigheter avseende elever med dolda funktionsnedsättningar, ska öka. Följden
kan bli att kommunerna får en bas för tolkning av de nationella bestämmelserna.
Med den inriktning som Skolverket har valt att ha på sin tillsyn av verksamheten
i skolan är det välkommet att olika insatser för att elever ska få en likvärdig
utbildning ska värderas även ur kvalitetssynpunkt.

Analysen av hinder för att skolorna ska leva upp till sitt resultatansvar avseende
elever med funktionsnedsättningar kan bli ett avstamp för kommunerna vad
gäller att efterleva de principiella ståndpunkter och förslag som följer av FN:s
standardregler.

Avslutande diskussion om tillsynsärenden hos Skolverket

Ett förhållandevis stort antal, en fjärdedel, beslut i tillsynsärenden rör elever med
dolda funktionsnedsättningar. Det vittnar om att skolhuvudmännen behöver
hjälp i sitt arbete med att ge stöd till dessa elever. Av tillsynsbesluten framgår att
man i skolan stundtals är osäker på vad som krävs och vad man ska göra för att
leva upp till sina skyldigheter.

Kunskaperna måste alltså öka hos skolhuvudmännen om vad som krävs för att
verksamheten ska motsvara de nationella krav som ställs. Det behövs en
tolkningsbas – material, fakta och underlag – som kan tjäna som en utgångspunkt
för hur lagar och regler som gäller för skolan, ska tolkas.

Ett tydligt exempel, där skolorna uppenbarligen behöver information om hur de
ska efterleva reglerna, är skyldigheten att upprätta åtgärdsprogram.
Handikappombudsmannen anser att det är allvarligt att åtgärdsprogrammet
används i så liten utsträckning för att planera stödåtgärder för elever med
funktionsnedsättningar. I det nya styrsystemet, med kontrollpunkter för vilka
mål eleverna ska ha uppnått det femte respektive det nionde skolåret, blir
åtgärdsprogrammet ännu viktigare. Om det visar sig att planeringen inte håller
eller att vidtagna åtgärder inte är tillräckliga för att elever med svårigheter ska
närma sig kunskapsmålen, måste något göras. Ett upprättat åtgärdsprogram,
som följs upp och utvärderas i förhållande till kunskapsmålen, ger skolan
underlag för när vidtagna åtgärder behöver revideras för att elevers rättigheter
ska tillgodoses.

Resultaten av den statliga uppföljningen, utvärderingen och tillsynen ger
skolhuvudmännen kunskaper om hur de nationella bestämmelserna ska
efterlevas och ger skolorna en bas för tolkning av dem. Det är angeläget med en
mer aktiv, kontinuerlig uppföljning och utvärdering från Skolverkets sida med
inriktning på elever med särskilda behov. Den bör omfatta elever med dolda
funktionsnedsättningar och om dessa får tillräckligt stöd för att nå
kunskapsmålen.
En annan väg som Handikappombudsmannen tidigare diskuterat med
Skolverket är behovet av allmänna råd. Handikappombudsmannen anser att
frågan är än mer aktuell nu när barnomsorgsfrågorna har flyttats från
Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet. Socialstyrelsen har en lång
tradition när det gäller att ge ut allmänna råd. Vad händer med de allmänna råd
som finns när Skolverket får ansvar för utvärdering, uppföljning och tillsyn inom
förskolan? Det skulle behövas ett allmänt råd om handläggningen av
elevvårdsfrågor för elever i behov av särskilt stöd. Även handläggningen av
åtgärdsprogram skulle kunna ingå i ett sådant allmänt råd.

Undersökning – Rektorers syn på arbetet med elever med
dolda funktionsnedsättningar

På Handikappombudsmannens initiativ har Skolverket under 1996 utvärderat
hur rektorer ser på sitt arbete med elever som har dolda funktionsnedsättningar.
Syftet har varit att bidra till en ökad förståelse för vilka problem rektorerna
upplever i samband med att underlätta för elever med dolda
funktionsnedsättningar. Arbetet har skett i samverkan mellan
Handikappombudsmannen, Skolverket, Socialstyrelsen, Statens Institut för
handikappfrågor i skolan, SIH och Svenska kommunförbundet. Under arbetets
gång har projektet haft en hearing med representanter från berörda
handikapporganisationer.

Resultaten från undersökningen baseras på en enkät som gått ut till ett statistiskt
urval rektorer samt intervjuer med ett mindre antal av dessa. Undersökningen
publiceras i Skolverkets rapportserie. Nedan följer en kort sammanfattning av
viktiga resultat (förutom åtgärdsprogram, vilket redovisats ovan, se sidorna 81-
81).

Elevers dolda funktionsnedsättningar är ibland dolda för
skolledarna

Genomgående gäller att rektorerna i enkätsvaren redovisar färre elever med
dolda funktionsnedsättningar än vad statistik baserad på forskning visar (se även
tabell 1).

Endast 9,7 % av eleverna uppges ha någon form av allergi eller överkänslighet,
jämfört med uppgift er om ca 40 % från Folkhälsoinstitutet. Glappet mellan
statistik baserad på forskning och rektorernas uppgifter är även stort vad gäller
elever med MBD/DAMP. Rektorerna beräknar antalet till 0,64 % medan
forskare på området beräknar att mellan 4-6 % har MBD/DAMP i någon form (1
% beräknas ha allvarlig DAMP). Vad gäller dyslexi har rektorerna uppgivit
antalet elever till 2,5 % medan statistik baserad på forskning säger att andelen är
4-6 %. Detsamma gäller dyscalculi (specifika matematiksvårigheter) där
rektorerna uppgivit 1,15 % medan forskare uppskattar antalet till 3,6 %. Även
antalet stammande barn underskattas. Enligt Sveriges Stamningsföreningars
Riksförbund uppskattas antalet till 1 % medan rektorerna har uppgivit 0,3 %.

Flickor Pojkar Totalt
Medicinska funktionsnedsättningar:
Allergier och överkänslighet 4,80 % 4,90 % 9,70 %
Andra medicinska funktionsnedsättningar 0,13 % 0,14 % 0,27 %
Diabetes 0,24 % 0,25 % 0,49 %
Annat 0,20 % 0,22 % 0,44 %
Övriga dolda funktionsnedsättningar:
Stamning 0,06 % 0,24 % 0,30 %
Språk-, tal och röststörningar 0,40 % 0,84 % 1,24 %
Specifika läs- och skrivsvårigheter (dyslexi) 0,90 % 1,60 % 2,50 %
Specifika matematiksvårigheter (dyscalculi) 0,50 % 0,65 % 1,15 %
MBD/DAMP 0,14 % 0,50 % 0,64 %
Annat 0,09 % 0,28 % 0,37 %
Tabell 1: Andel elever med dolda funktionsnedsättningar på skolan läsåret
1995/96 enligt rektorer i enkäten.

Vad begränsar skolornas möjligheter att stödja elever med dolda
funktionsnedsättningar?

I en fråga fick rektorerna ta ställning till om och i vilken grad olika faktorer
innebär begränsningar i skolans möjligheter att stödja elever med dolda
funktionsnedsättningar.

90 % av rektorerna uttryckte att bristen på resurser är ett hinder för skolans
arbete med dessa elever. Skolverket finner två omständigheter av intresse i
svaren. För det första att rektorerna i så pass hög grad anser att skolans
organisation och arbetssätt innebär ett hinder i arbetet. Med den frihet som idag
råder, borde här finnas stora möjligheter till förändring. För det andra att
flertalet rektorer tycks ha en positiv uppfattning om skolhälsovården.

Även personalens kompetens och skolornas egna resursfördelning är
omständigheter som rektorer upplever begränsar möjligheterna att ge stöd till
elever med dolda funktionsnedsättningar.

Möjligheter och begränsningar i förhållande till olika
funktionsnedsättningar

I en annan fråga fick rektorerna ta ställning till om hjälpmöjligheterna varierade
beroende på vilken funktionsnedsättning eleven har.

Enkätsvaren visar en förhållandevis stor variation när det gäller rektorernas
bedömningar av sina möjligheter att stödja eleverna. Elever med dyslexi och
diabetes är de som rektorerna anser sig ha störst möjlighet att stödja. 24 % av
rektorerna menar att de har dåliga eller mycket dåliga möjligheter att stödja
stammande elever. Även beträffande elever med MBD/DAMP och språk-, tal-
och röstsvårigheter är det relativt många rektorer som anser sig ha svårigheter
att stödja dessa elever.

Behov av ytterligare kunskap finns

En majoritet av de rektorer som besvarat enkäten anser sig generellt sett ha
behov av ytterligare kunskap vad gäller elever med dolda
funktionsnedsättningar. Det är framförallt kunskap om dyslexi, dyscalculi och
MBD/DAMP som efterfrågas.

Flera av de rektorer som intervjuats tycker att de skulle behöva ytterligare
kunskap för att lättare kunna identifiera och förstå problemen på ett tidigt
stadium. Det är ofta kunskap om hur man ska gå tillväga i olika fall som
efterfrågas av rektorerna och deras personal. Tips och kunskap om praktiska
lösningar och arbetssätt önskas.

Diagnos – en för- eller nackdel för eleven?

För många rektorer har frågan om hur många elever de har med dolda
funktionsnedsättningar på skolan varit problematisk på grund av att innebörden
i vissa begrepp, enligt deras uppfattning, är oklar och flytande. Det gäller dyslexi
som kan vara svårt att skilja från läs- och skrivsvårigheter liksom gruppen
koncentrationsstörningar från MBD/DAMP. Ovilja att stämpla elever genom att
sätta etiketter på dem, har också framkommit i enkäten. Det finns rektorer som i
linje med det resonemanget menar att diagnosen inte är särskilt viktig.

Flertalet intervjuade rektorer menar dock att det är viktigt att få en diagnos på
elevens problem. Lärarna får bekräftelse på att det inte är deras undervisning
det är fel på och skolan kan sätta in rätt åtgärder. Enligt rektorerna har
attityderna till en diagnos förändrats hos föräldrar. Medan föräldrar tidigare
ofta var rädda för att få en stämpel på sitt barn genom en diagnos, ser man idag
en diagnos som ett kvitto som berättigar till stödåtgärder.

Läget i skolan

Det finns en mängd olika källor som tillsammans ger en bild av hur läget är i
skolan, vilka resurser som finns och hur de är fördelade, vilket stöd elever med
funktionsnedsättning får etc. Förutom de två undersökningar om elever med
dolda funktionsnedsättningar som presenterats tidigare i kapitlet refereras här
till ytterligare fakta som tagits fram av Skolverket och
Handikappombudsmannen.
Elever får sämre stöd

Skolverket presenterar löpande fakta om situationen i den svenska skolan.
Resursinsatsen per elev minskar i skolan. Särskilt kraftig är nedgången när det
gäller lärartimmar per elev i den ordinarie undervisningen. Antalet timmar
specialundervisning hade 1994 minskat med en tredjedel jämfört med läsåret
1990/91. Samtidigt har kostnaderna för elevvård ökat. (Bilden av skolan 1996,
sidan 69.)

Elevvårdande personal är till exempel kuratorer, psykologer och skolläkare.
Resurserna till dessa yrkesgrupper har minskat. En trolig förklaring till de ökade
kostnaderna för elevvård är en ökad användning av elevassistenter.

Elevassistenter kan vara ett utmärkt stöd för lärare i arbetet med att ge stöd till
elever som har funktionsnedsättning. Handikappombudsmannen har dock i sin
juridiska rådgivning fått signaler om att situationen inte alltid förbättras för
elever med funktionsnedsättningar bara för att de får en elevassistent. Ur ett
handikappolitiskt perspektiv är det till exempel allvarligt om elever till stora
delar undervisas av outbildade elevassistenter utanför ordinarie lokaler.

Eleverna mår sämre. Antalet anmälningar till barn- och ungdomspsykiatriska
mottagningar har ökat de senaste åren. Dessutom visar undersökningar att elever
med allmänna skolsvårigheter och elever med läs- och skrivsvårigheter enligt
deras lärare skulle behöva mer stöd än de får. (Bilden av skolan 1996, sidan 59.)

Fakta visar således att eleverna får mindre stöd och hjälp i skolan till följd av
kommunala nedskärningar. Elever med tydliga handikapp förefaller inte ha
drabbats i samma utsträckning som elever med mindre synliga behov
(Budgetproposition för år 1997, utgiftsområde 16, sidan 24). De brev och samtal
som kommit till Handikappombudsmannen från i första hand anhöriga till elever
med olika dolda funktionsnedsättningar pekar i samma riktning.

Skolorna är inte anpassade för elever med rörelsehinder

Även om elever med mer tydliga funktionsnedsättningar inte verkar ha drabbats
lika hårt av kommunala nedskärningar som elever med dolda
funktionsnedsättningar finns det brister även för denna grupp. Kommunerna
uppgav att endast 54 % av skolorna uppfyllde de minimikrav på tillgänglighet
för rörelsehindrade som ställdes upp i den undersökning som
Handikappombudsmannen genomförde hösten 1996 (se kapitlet Hur efterlevs
FN:s standardregler, sidan 55).

Om det brister i den fysiska tillgängligheten för rörelsehindrade elever i skolan
påverkas elevernas möjlighet att kunna gå i samma skola som sina kamrater.
Dessutom kan dylika brister ha segregerande effekter. Kommunen kanske har en
eller några få skolor som är anpassade, vilket betyder att kommunens
rörelsehindrade elever koncentreras till de skolorna. Dessutom kan kostnaderna
för skolskjuts bli högre om elever måste köras till en anpassad skola.

En annan aspekt på otillgängliga skolor är att rörelsehindrade föräldrar inte får
samma möjligheter som andra att vara delaktiga och ha inflytande på sina barns
skolgång.

Elever med funktionsnedsättning undervisas i speciella grupper

Förutom att eleverna får sämre stöd och att skolorna brister i tillgänglighet, finns
fakta som tyder på att elever med funktionsnedsättning i högre utsträckning får
sin undervisning i speciellt ordnad form utanför den ordinarie undervisningen.
Kommuner uppger att klasserna blir större samtidigt som särskilda
undervisningsgrupper startas. Många kommuner planerar även att starta
terapiklasser och skoldaghem. Orsaken är att antalet oroliga och utagerande
barn ökar. (Bilden av skolan, sidan 58.)

Av Handikappombudsmannens undersökning av kommunerna framgår att
ungefär hälften av kommunerna har särskilda undervisningsgrupper eller
speciella klasser för elever med funktionsnedsättning. Kommunerna har olika
kriterier för att placera elever i särskilda klasser, och svaren visar en stor
variation på vilka funktionsnedsättningar som eleverna i de olika grupperna har
(se sidan 53).

Ökad inskrivning till särskolan

Antalet inskrivningar till särskolan ökar. Endast barn med utvecklingsstörning,
autism eller autismliknande tillstånd kan skrivas in i särskolan, vars personkrets
är tydligt uttryckt i skollagen.

I Sverige var 13.400 elever inskrivna i särskolan läsåret 95/96 (1,4 % av alla
skolpliktiga barn). Under de senaste fem åren har antalet elever i särskolan ökat
med 14 %. Detta ska jämföras med att grundskolans elever (938.869 elever,
läsåret 95/96) har ökat med 4 % under samma period. (Bilden av skolan, sidan
13.)

Ekonomiska nedskärningar i kommunerna har inneburit att klasserna blivit
större och att det individuella stödet blivit sämre. Därför är det troligt att den
ökade inskrivningen i särskolan huvudsakligen har sin grund i att barn med
lindrig till måttlig utvecklingsstörning inte längre kunnat hänga med i
undervisningen.

En plats i särskolan i en mindre klass med lugnare tempo kan av föräldrar och
barn upplevas som en positiv förändring, åtminstone på kort sikt. Men en ökad
inskrivning till särskolan kan på längre sikt ha negativa konsekvenser både för
individen och kommunen. För elever med lindrig utvecklingsstörning som kanske
med bibehållet stöd kunnat klara den vanliga skolan blir konsekvensen av en
”felaktig” inskrivning i särskolan att vägen mer eller mindre stängs för en
reguljär gymnasieutbildning. Det är allvarligt eftersom valmöjligheterna inför
den fortsatta yrkeskarriären blir kraftigt begränsad. Samtidigt kan en
särskoleinskrivning innebära en segregering. Handikappombudsmannens
undersökning av kommunerna visar att 8,4 % av eleverna i särskolan får sin
undervisning utanför ordinarie skollokal (se sidan 54).

Om särskolan har öronmärkta resurser kan en tveksam särskoleinskrivning på
kort sikt för en skola med eget resultatansvar medföra avsevärda
kostnadsminskningar. Konsekvensen av att fler elever diagnostiseras som
utvecklingsstörda och skrivs in i särskolan (och därmed omfattas av LSS:s
personkrets), kan dock på längre sikt bli ökade kostnader för kommunen, både
avseende utbildning och särskilt stöd.

Sammanfattning och avslutande diskussion om
skolområdet

I det här kapitlet har fakta redovisats om läget i skolan. Skolverkets rapport
Bilden av skolan, visar bland annat att eleverna får mindre stöd och hjälp i
skolan på grund av nedskärningar, och att eleverna mår sämre.
Handikappombudsmannens undersökning av kommunerna visar att
tillgängligheten till skolornas byggnader och lokaler är dålig, bara lite drygt
hälften av skolorna uppfyllde de minimikrav på tillgänglighet som ställdes upp i
enkäten. Fakta visar också att elever med funktionsnedsättning i högre
utsträckning än tidigare får sin undervisning i speciellt ordnad form utanför den
ordinarie undervisning. Antalet inskrivningar till särskolan ökar också.

Handikappombudsmannens utredning av tillsynsärenden hos Skolverket visar att
en fjärdedel av tillsynsärendena rör elever med dolda funktionsnedsättningar. Av
besluten framgår att man i skolan ofta är osäker på vilket stöd som krävs och hur
man lever upp till sina skyldigheter. Det som Skolverket oftast kritiserar
skolhuvudmännen för är att de inte uppfyllt reglerna om åtgärdsprogram.
Skolverket anger i besluten att åtgärdsprogrammet är centralt när åtgärder ska
planeras för att ge stöd till elever som har särskilda behov.

I en undersökning av rektorernas syn på stöd till elever med dolda
funktionsnedsättningar (genomförd av Skolverket på initiativ av
Handikappombudsmannen) anger rektorerna att bristen på resurser är ett stort
hinder för att kunna ge rätt stöd. En majoritet anser sig också generellt ha behov
av ytterligare kunskaper om elever med dolda funktionsnedsättningar.

Till skillnad från tidigare rapporter lämnar Handikappombudsmannen inga
förslag på skolområdet. Ombudsmannen avvaktar de utredningar som nu pågår,
och som tillsammans täcker in de viktigaste frågorna som rör elever med
funktionsnedsättning. Denna rapport överlämnas till utredningarna för
beaktande.

Utredningarna är FUNKIS-kommittén, Läs- och skrivkommittén,
Skolkommittén, Barnomsorg och skola-kommittén (BOSK) samt
Barnpsykiatrikommittén.
Kommittéernas uppdrag redovisas sist i detta kapitel (sidorna 91-94).

FN:s standardregler i skolan

I Handikappombudsmannens bevakande uppgifter ligger både att följa
rättstillämpningen och följa forskning och utveckling på området.
Ombudsmannen ska också ha kontakter med handikapporganisationerna och
verka för att FN:s standardregler genomförs.

På skolans område slås i FN:s standardregler fast att alla elever med
funktionsnedsättning, oavsett ålder, ska ha lika möjligheter till utbildning.
Utbildningen ska vara en integrerad del av den ordinarie undervisningen. Ovan
konstaterades att reglerna i skolan, åtminstone vad gäller individuellt stöd till
elever med dolda funktionsnedsättningar, ger ett bra skydd i teorin. Trots det
visar fakta om skolan och redovisade undersökningar stora brister när det gäller
såväl individuellt stöd som anpassning. Dessutom finns det en tendens när
resurserna krymper i kommunerna att man i högre utsträckning använder sig av
särlösningar (särskilda undervisningsgrupper och särskola), som i sig kan
medföra en ökad segregering. I Standardreglerna (regel 6:8) medges att
specialundervisning kan övervägas i vissa fall, men i så fall bör målet med
undervisningen vara att förbereda eleverna för det ordinarie
utbildningssystemet.

Ovan redogjordes för Handikappombudsmannens uppfattning att det är viktigt
att öka kunskapen om innebörden av de regler som styr verksamheten i skolan.
För att skolhuvudmännen ska kunna leva upp till de krav som ställs i de
nationella bestämmelserna krävs kunskap om olika funktionsnedsättningar, om
olika stödåtgärder och om olika anpassningar. Sådan kunskap är vid sidan om
skolans resurser en viktig faktor för att elever med funktionsnedsättning ska få
stöd och hjälp samt en hög kvalitet på undervisningen.

Av enkäten till rektorerna framgår att rektorerna i jämförelse med statistik
baserad på forskning underskattar antalet elever med dolda
funktionsnedsättningar. Om rektorerna inte känner till elevers
funktionsnedsättningar minskar naturligtvis möjligheterna att sätta in åtgärder
som är anpassade efter elevernas behov och förutsättningar.
Ökad medvetenhet en förutsättning för att elever inte ska
handikappas

Enligt standardreglerna bör staterna aktivt öka medvetenheten i samhället om
människor med funktionsnedsättning. På skolans område anges särskilt att
staterna bör försäkra sig om att det ordinarie utbildningsväsendet på alla sätt
återspeglar principen om delaktighet och jämlikhet. Vidare anges att åtgärder
för att öka medvetenheten bör vara en viktig del både i utbildningen av barn med
funktionsnedsättning och i rehabiliteringsprogram.

Handikappombudsmannen anser att en ökad medvetenhet om elever med dolda
funktionsnedsättningar är en förutsättning för att dessa elever inte ska
handikappas i skolan.

Att genomföra standardreglerna

Standardreglerna 13 om kunskap och forskning och 19 om personalutbildning
belyser viktiga aspekter i genomförandet av standardreglerna, som bör beaktas
på utbildningsområdet.

Forskning och utveckling leder till kunskap, som i sin tur om den inhämtas,
tolkas och tillämpas av personal i skolan leder till en ökad medvetenhet. Det är
viktigt att den utbildning lärare får om funktionshindrade elever
överensstämmer med de forskningsresultat som framkommit om barn med
funktionsnedsättning, inte bara pedagogisk forskning utan även forskning från
andra områden till exempel psykologi, medicinsk forskning och annan forskning
om handikapp, såväl i Sverige som internationellt.

Den översyn av lärarutbildningen som aviserades i budgetpropositionen i januari
1995 resulterade bland annat i att regeringen i samband med
budgetpropositionen anslagit särskilda resurser för lärarutbildningarnas
forskningsanknytning och kompetensutveckling av lärare.
Handikappombudsmannen kan konstatera att en ökad forskningsanknytning är
en bra början men att det krävs ytterligare åtgärder.

Lärarutbildningens betydelse för elever med läs- och skrivsvårigheter utreds av
Läs- och skrivkommittén. En brist är dock att utredningen inte berör andra
dolda funktionsnedsättningar, till exempel DAMP.

I betänkandet (Ds 1996:16) som föregick satsningen på en förnyad
lärarutbildning betonar arbetsgruppen det angelägna i att översynen av
lärarutbildning fortsätter. Funktionshindrades behov lyfts fram som ett område,
vilket bör vara föremål för fortsatta överväganden.

Riksdagen har, i syfte att åstadkomma en förnyelse av lärautbildningen, gett
regeringen i uppdrag att tillkalla en parlamentarisk utredning.
Handikappombudsmannen anser att det är angeläget att denna utredning
beaktar lärarutbildningens betydelse för att standardreglerna ska kunna
genomföras på utbildningsområdet.

Enligt standardregel 14 om policy och planering ska staterna se till att
handikappaspekter beaktas i alla relevanta policysammanhang och i planering på
riksnivå. Regeringen aviserar i budgetpropositionen för år 1997 att en nationell
utvecklingsplan ska lämnas våren 1997. Handikappombudsmannen vill mot
bakgrund av standardreglerna och de brister som redovisats ovan i utbildningen
av funktionshindrade elever, betona vikten av att olika handikappaspekter
beaktas i den planerade utvecklingsplanen.

I skollagen slås fast att utbildningen ska vara likvärdig varhelst den anordnas i
landet. För att elever med funktionsnedsättningar ska få en likvärdig utbildning
krävs att funktionsnedsättningar så långt det är möjligt kompenseras eller
reduceras. Ju sämre det individuella stödet är och ju fler brister och hinder som
finns i miljön och omgivningen, desto mer handikappas elever med
funktionsnedsättning.

Av standardregel 15 följer att det ska finnas en rättslig grund för åtgärder som
leder till delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning.
Handikappombudsmannen har i undersökningen av skolverkets tillsynsbeslut
konstaterat att reglerna som styr skolan ger ett bra skydd i teorin för elever med
dolda funktionsnedsättningar men att elevers rättigheter vilar på en bräcklig
grund. Införandet av ytterligare medel för styrning, exempelvis ett system med
sanktioner mot skolhuvudmän som inte tillgodoser elevers lagstadgade
rättigheter bör därför diskuteras (jämför avsnittet Sanktioner mot domstolstrots,
sidan 99).

För att markera att elever med funktionsnedsättning är en skyddsvärd grupp
som måste prioriteras är det lämpligt att de nationella bestämmelserna
förtydligas. Detta passar väl in i utvecklingen mot en integrering av skola –
skolbarnsomsorg – sexårsverksamhet, och överföring av bestämmelser från
socialtjänstlagen till skollagen.

Ett förtydligande av de nationella bestämmelserna underlättar tillsyn och kan
dessutom stimulera huvudmännen att arbeta med handikappfrågor enligt de
principer som genomsyrar standardreglerna.

Utredningar om skolan

Till skillnad från tidigare rapporter lämnar Handikappombudsmannen, som
nämnts, inga förslag på skolområdet. Ombudsmannen avvaktar de utredningar
som nu pågår och kommer att lämna denna rapport för beaktande.
Kommittéernas uppdrag redovisas nedan.
FUNKIS-kommittén – utreder hur ansvaret ska fördelas mellan
huvudmän

Staten sätter målen för verksamheten i skolan och svarar genom Skolverket för
utvärdering, uppföljning och tillsyn. Verksamheten är i huvudsak
decentraliserad till kommunerna, som är resultatansvarig huvudman. Staten har
dock fortfarande ansvar för viss verksamhet. Exempelvis svarar staten
fortfarande för viss skolutveckling (se nedan om lokal skolutveckling) och är
huvudman för specialskolan. Vidare svarar Statens institut för handikappfrågor i
skolan, SIH, för specialpedagogisk konsulentverksamhet samt för den statliga
läromedelsproduktionen.

Vissa elever – beroende på typ, och i vissa fall grad, av funktionsnedsättning – får
stöd från SIH. Stödet består av rådgivning till skolorna och specialpedagogisk
konsulentverksamhet. Elever som inte omfattas av SIH:s stöd, företrädesvis
elever med dolda funktionsnedsättningar, har inget liknande stöd från staten.
Stödet till elever med funktionsnedsättning är alltså olika organiserat beroende
på typ och grad av funktionsnedsättning.

Skolverkets respektive SIH:s olika roller lyftes fram i
Handikappombudsmannens rapport till regeringen 94/95.
Handikappombudsmannen pekade på att det är olyckligt att olika myndigheter
har ansvar för olika typer av funktionsnedsättningar. Detta rimmar illa med
visionen om ”en skola för alla”, där samma principer gäller oavsett
funktionsnedsättning.

Regeringen tillkallade i november 1996 en kommitté (FUNKIS-kommittén, Dir
1995:134) som bland annat ska kartlägga samhällets nuvarande insatser för
funktionshindrade elever i skolan och hur dessa insatser tillgodoser elevernas
behov. Därefter ska utredningen analysera hur ansvaret ska fördelas för att
funktionshindrade elevers behov bäst kan tillgodoses. Uppdraget ska vara
slutfört senast den 15 september 1997.

Läs- och skrivkommittén i linje med Handikappombudsmannens
förslag

Handikappombudsmannen redovisade i rapporten till regeringen 94/95 resultatet
från en undersökning om vilken utbildning blivande lärare får om dyslexi och
DAMP. Lärarhögskolorna fick i undersökningen redovisa hur många timmars
undervisning de blivande lärarna fick om dyslexi och DAMP samt vilken
kurslitteratur som gavs om dessa funktionsnedsättningar. Resultatet visade att
det finns stora brister i lärarutbildningen. Det visade sig att det faktiskt var
möjligt att genomgå en lärarutbildning utan att få någon som helst utbildning om
dyslexi och DAMP.
Forskning om träning av den språkliga medvetenheten genom strukturerad lek i
tidig ålder har visat mycket goda resultat vad gäller att underlätta för barn att
lära sig läsa och skriva.

Mot bakgrund av detta lämnades i rapporten förslag till åtgärder.
Handikappombudsmannen föreslog att regeringen skulle införa obligatoriska
kursplaner för förskolebarn, som tar fasta på att den språkliga medvetenheten
ska tränas i förskoleåldern. Dessutom föreslogs att lärar- och
förskollärarutbildningen skulle ses över och att större utrymme i utbildningarna
skulle ges till dyslexi och DAMP.

Regeringen tillkallade i augusti 1996 en kommitté (Dir 1996:60) med uppdrag att
redovisa viktiga utgångspunkter för arbetet med att stödja elever med stora läs-
och skrivsvårigheter samt föreslå åtgärder i förebyggande och avhjälpande syfte.
Kommittén arbetar under namnet Läs- och skrivkommittén.

Bland annat ska Läs- och skrivkommittén belysa sambandet mellan förskola och
grundskola samt analysera lärarutbildningens möjligheter att ge blivande
pedagoger beredskap att upptäcka och stödja elever med läs- och
skrivsvårigheter. Kommitténs arbete ska vara slutfört den 1 september 1997.

Det inre arbetet i skolan

Regeringen tillkallade i mars 1995 en kommitté, som tagit namnet
Skolkommittén, med uppdrag att belysa det inre arbetet i det offentliga
skolväsendet för barn och ungdom och föreslå åtgärder för att stimulera den
pedagogiska utvecklingen (Dir 1995:19). I direktiven anges att en fundamental
fråga är hur skolan bemöter barn och ungdomar som har de allra största
svårigheterna, till exempel elever med funktionsnedsättning.

Skolkommitténs uppdrag är att belysa det inre arbetet i skolan, bland annat ur
perspektivet funktionshinder. Härvid ska kommittén huvudsakligen
sammanställa befintlig kunskap och värdera den. Det står kommittén fritt att
lämna förslag på åtgärder.

Kommittén har bland annat inlett sitt arbete med att se över hur inflytandet för
elever och föräldrar ska kunna stärkas. Resultatet har blivit två delbetänkanden
där Handikappombudsmannen har varit remissinstans (SOU 1996:22) och bland
annat anfört följande:

”Skolkommittén har nästan undantagslöst förbisett perspektivet elever med
funktionsnedsättningar i betänkandet. När Kommittén inbjuder till diskussion
om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar i skolan utan att närmare
ha belyst funktionshindrade elevers situation missar man enligt
Handikappombudsmannens uppfattning ett led.
Vägen mot inflytande, delaktighet och ansvar är ofta annorlunda för
funktionshindrade elever. Först när hinder som handikappar i möjligaste mån är
undanröjda i skolmiljön och undervisningssituationen kan de rättigheter som
Skolkommittén beskriver i betänkandet realiseras för funktionshindrade elever.”

Integrationen förskoleverksamhet – skola – skolbarnsomsorg

Ansvaret för barnomsorgen fördes den 1 juli 1996 över från Socialdepartementet
till Utbildningsdepartement.

Regeringen har i propositionen Vissa skolfrågor m.m. (prop. 1995/96:206)
redovisat sin syn på integrationen förskoleverksamhet – skola – barnomsorg i
syfte att förbättra barns förutsättningar. Regeringen anser att all pedagogisk
verksamhet som syftar till att stödja barn och ungdomar i deras utveckling, bör
ses som en helhet. En integration av förskolverksamhet, skola och
skolbarnsomsorg bör därför eftersträvas med syftet att uppnå högre kvalitet i
alla dessa verksamheter.

En särskild kommitté, Barnomsorg och skola-kommittén, BOSK, (Dir 1996:61)
har tillsatts med uppdrag att utarbeta ett samlat måldokument för den
obligatoriska skolan, förskolans så kallade sexårsverksamhet och
skolbarnsomsorgen. Det samlade måldokumentet ska ersätta nu gällande
läroplan (Lpo 94), grundläggande principer och utformning av måldokumentet
bör dock bestå.

Handikappombudsmannen har haft ett möte med kommittén, vars ursprungliga
uppdrag slutfördes den 15 februari 1997. BOSK fick i februari 1997
tilläggsdirektiv som bland annat innebär att skollagen ska ses över utifrån de
krav integrationen av förskola, skola och skolbarnsomsorg ställer, och utifrån
förslagen till nya måldokument för verksamheternas.

Parallellt med utredningen om ett samlat måldokument har en arbetsgrupp inom
Utbildningsdepartementet arbetat med att se över definitioner och föra över
bestämmelserna om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg i socialtjänstlagen
till skollagen. Handikappombudsmannen har i en skrivelse till
Utbildningsdepartementet bland annat anfört:

”Om man å ena sidan studerar målet för handikappolitiken och å andra sidan
studerar utvecklingen i skolan så kan man – trots att utgångspunkten är den
samma – se skillnader. Det finns tendenser i skolan som inte går att förena med
grundläggande principer som gäller för handikappolitiken.”

”En viktig faktor som påverkar stödet till elever med funktionsnedsättning är
skolans resurser. En annan viktig faktor är kvaliteten på de åtgärder som vidtas i
skolan för att tillgodose olika behov av stöd och hjälp.
För att uppnå hög kvalitet på verksamheten krävs kunskap om varför åtgärder
ska vidtas och vilka insatser som kan eller bör sättas in. Därför är åtgärder som
leder till en ökad medvetenhet och kunskap om olika funktionsnedsättningar, om
elevers möjligheter och behov samt om olika stödåtgärder och anpassningar
minst lika viktiga som bibehållna eller utökade resurser.”

Av skrivelsen framgick också att socialtjänstlagens skrivningar vad gäller
omsorger om barn och ungdom på många sätt är tydligare när det gäller barns
behov av särskilt stöd än motsvarande skrivningar i skollagen. Dessutom finns
det i 21 § och 21 a § i socialtjänstlagen allmänna skrivningar om omsorgen av
människor med funktionshinder som i sin lydelse har stora likheter med den
allmänna handikappolitiska målsättningen.

Barnpsykiatrikommittén

Barnpsykiatrikommittén (Dir 1995:75) är en parlamentariskt tillsatt utredning,
vars resultat och överväganden kan komma att få betydelse för hur stödet ska
organiseras för barn och ungdom med psykiska problem. Huvudproblemen i
vården och stödet tycks med utgångspunkt i tidigare kartläggningar vara att
ansvaret delas mellan olika samhällsinstanser och att samordningen försvåras av
en rad olika omständigheter.

Utredningen ska bland annat utifrån ett resonemang om hur gruppen ska
definieras fastställa omfattningen av problemen. Vidare skall utredningen
överväga och föreslå olika insatser för att förebygga uppkomsten av psykiska
problem samt insatser som förebygger att psykiska problem inte fördjupas och
befästs när de väl har uppstått. I sammanhanget bör utredningen ange vilken roll
olika samhällsinstanser, till exempel skolan och barnomsorgen, ska ha i relation
till barn och ungdomar med psykiska problem. Även familjens roll i samspelet
mellan olika samhällsinstanser och barnet eller den unge med psykiska problem
ska belysas. Utredningsarbetet ska redovisas senast den 15 december 1997.

Handikappombudsmannen har vid ett möte med kommitténs ordförande och
huvudsekreterare diskuterat frågor med anknytning till
Handikappombudsmannens bevakningsområde.

Kapitel 7
Arbete

I sina tidigare rapporter till regeringen har Handikappombudsmannen föreslagit
en lag mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Ett sådant förslag
kom från Arbetsmarknadsdepartementet under 1996, och
Handikappombudsmannens yttrande presenteras nedan i sammanfattning.
Dessutom har ett viktigt steg tagits mot en heltäckande statistik på
arbetsmarknadsområdet i form av en pilotundersökning som Statistiska
centralbyrån, SCB, genomför i samarbete med Handikappombudsmannen.

pilotundersökning – heltäckande arbetsmarknadsstatistik för
funktionshindrade

Det finns idag ingen heltäckande och regelbunden statistik som belyser
funktionshindrades situation på arbetsmarknaden. De studier som gjorts har i
allmänhet varit av engångskaraktär och täckt in endast ett begränsat antal
grupper funktionshindrade. Den arbetslöshetsstatistik som samlas in av
Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, är med avseende på funktionshindrade inte
tillräcklig. Behovet av en fortlöpande och heltäckande statistik är därför stort och
har påtalats av Handikappombudsmannen i tidigare rapporter till regeringen.

Under hösten 1995 fick Handikappombudsmannen medel av Rådet för
arbetslivsforskning för att genomföra expertseminarier om behovet och
utformningen av en arbetsmarknadsstatistik för funktionshindrade. Två
seminarier genomfördes, ett i november 1995 och ett i januari 1996.

Seminarierna ledde fram till förslaget att genomföra en pilotundersökning
bestående av tilläggsfrågor till Arbetskraftsundersökningar, AKU, den mest
omfattande (med avseende på antalet intervjuade) arbetskraftsundersökningen i
Sverige. Handikappombudsmannen och SCB ställde sig bakom förslaget.

Hösten 1996 ansökte SCB i samråd med Handikappombudsmannen om medel
hos Rådet för arbetslivsforskning för att genomföra pilotundersökningen.
Ansökan beviljades av rådet.

Tilläggsfrågor till 37.000 personer

Syftet med pilotstudien är dels att få en uppfattning om hur heltäckande den bild
är som man kan erhålla genom en intervjuundersökning, dels att ge underlag för
fortsatt arbete med att beskriva funktionshindrades situation på
arbetsmarknaden. Undersökningsresultatet kommer att redovisas under våren
1997.

Pilotstudien består av fem tilläggsfrågor som ställs i anslutning till en ordinarie
AKU-undersökning. Ur ett slumpvis urval av befolkningen tas personer fram
med någon form av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Detta urval delas i
nästa led upp på ett antal relativt vanligt förekommande funktionsnedsättningar.
Dessutom ställs frågor om den enskildes arbetsförmåga, bakgrund till
funktionsnedsättningen och arbetsmiljöns anpassning.

Frågorna ställs under tre månader, med början i oktober och med slut i
december 1996. Studien omfattar 37.000 personer och alla intervjuer sker per
telefon. Frågorna har formulerats av SCB i samarbete med
Handikappombudsmannen.

Arbetskraftsundersökningarna

Undersökningspopulationen i AKU består av alla i Sverige folkbokförda personer
som fyllt 16 men inte 65 år. AKU beskriver de aktuella
sysselsättningsförhållandena och ger information om utvecklingen på
arbetsmarknaden. I AKU ingår förutom uppgifter om sysselsättning och
arbetslöshet även uppgifter om frånvaro, övertid, undersysselsättning och
förekomst av bisyssla. Dessutom finns redovisningar av anställda med fast
respektive tidsbegränsad anställning. För att beskriva de arbetslösa finns uppgift
om bland annat sätt att söka arbete, önskad arbetstid och arbetslöshetstidens
längd. Undersökningarna ger också statistik om befolkningen utanför
arbetskraften, till exempel hur många som är hemarbetande eller studerande.

Förslag till lag mot diskriminering av funktions-hindrade i
arbetslivet

I september 1996 lämnade Arbetsmarknadsdepartementet ett förslag till lag mot
diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Handikappombudsmannen
var i sitt yttrande kritisk till förslaget.

Lagförslaget är i alla sina väsentliga delar en direkt överföring av reglerna i
lagen mot etnisk diskriminering. Handikappombudsmannen ställde sig avvisande
till Arbetsmarknadsdepartementets val av lagen mot etnisk diskriminering som
förebild för en lag mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

”Vi finner det anmärkningsvärt att detta lagförslag läggs nu samtidigt som
regeringen i budgetpropositionen för 1997 aviserar en översyn av lagen mot
etnisk diskriminering på grund av den kritik som har riktats mot lagen.”

”Vi anser att om man ska välja någon av de två befintliga lagarna mot
diskriminering i arbetslivet som förebild så bör man välja jämställdhetslagen.
Endast jämställdhetslagen har kunnat användas som ett effektivt instrument mot
diskriminering.”

I propositionen till lag mot etnisk diskriminering görs hänvisningar till den
allmänna rättskänslan som ett argument mot aktiva åtgärder.
Handikappombudsmannen ansåg att denna hänvisning inte var relevant för
funktionshindrade. Tvärtom finns en acceptans till åtgärder för att integrera
personer med funktionsnedsättning i arbetslivet. En acceptans som kommer till
uttryck i anställningsskyddslagen, arbetsmiljölagstiftningen och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
”Rimligheten, för att inte säga nödvändigheten, av positiv särbehandling är väl
förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Därför är det motiverat med en
lagstiftning som bygger på ett vidare diskrimineringsbegrepp, inbegripande såväl
indirekt diskriminering som presumtionsregler vid bevisning efter
jämställdhetslagens modell.”

Handikappombudsmannen ställde sig i yttrandet på intet sätt avvisande till
tankarna på ett samlat grepp kring frågorna om diskriminering i arbetslivet och
en samlad lagstiftning mot diskriminering.

”Vi kan dock inte acceptera att lagar mot diskriminering på grund av etnisk
bakgrund, funktionsnedsättning och sexuell läggning ska separeras från
lagstiftning mot diskriminering på grund av kön. All diskriminering oberoende
av personkrets är oacceptabel och bör därför inte graderas. Resonemanget i
lagförslaget om en samlad lagstiftning på området riskerar att leda till en
antidiskrimineringslagstiftning indelad i ett A- och ett B-lag. En grupp
tillförsäkras en fungerande antidiskrimineringslag, medan övriga grupper får
hålla till godo med en i praktiken icke användbar lag av symbolkaraktär.
Handikappombudsmannen anser att en sådan utveckling är i sig
diskriminerande.”

Personkretsen

Handikappombudsmannen ansåg att personkretsen i lagförslaget definierats
alltför snävt. Ett diskrimineringsförbud bör omfatta all form av otillåtet
missgynnande som har sin grund i en funktionsnedsättning. Även diskriminering
som har sin grund i funktionsnedsättningar som inte medför betydande
begränsningar i den dagliga livsföringen. Det är lika stötande för den allmänna
rättskänslan att någon diskrimineras på grund av ett lindrigare synfel som på
grund av en mer omfattande funktionsnedsättning.

Tillämpningsområdet

Handikappombudsmannen ansåg att lagen också bör innehålla ett förbud mot
indirekt diskriminering. Även till synes neutrala regler eller villkor som leder till
att funktionshindrade missgynnas bör omfattas av diskrimineringsförbudet.

Fördelen med ett indirekt diskrimineringsförbud är att arbetsgivarna tvingas att
uppställa krav vid rekrytering som är relevanta för de arbetsuppgifter som ska
utföras. Arbetsgivaren tvingas också att bli mer stringent i sin anställningspolitik
och ta i beaktande frågor som rör funktionshinder, vilket i sig är ett viktigt
resultat.
Arbetssökande

Frågan om vilka krav som ska ställas på bevisning har visat sig vara av
avgörande betydelse för de rådande diskrimineringslagarnas sätt att fungera.
Handikappombudsmannen ansåg att jämställdhetslagens regler om presumerad
diskriminering är att föredra framför beviskravet sannolika skäl, som i lagen mot
etnisk diskriminering.

Till skillnad från kravet på sannolika skäl innebär jämställdhetslagens modell för
bevisbördans placering att den enskilde slipper bevisa arbetsgivarens
diskriminerande bevekelsegrunder och tankegångar bakom beslutet. Det är
tillräckligt om han/hon kan visa bättre sakliga förutsättningar för en tjänst och
att arbetsgivaren var medveten om den sökandes funktionsnedsättning. Har man
lyckats med detta är det arbetsgivarens uppgift att visa att beslutet inte, vare sig
direkt eller indirekt, har något samband med den arbetssökandes
funktionsnedsättning.

Handikappombudsmannen menade i yttrandet att det för lagens tillämpning inte
ska krävas att en person utan funktionsnedsättning har blivit anställd. Det är det
diskriminerande syftet som bör ställas i centrum. Därför bör otillbörlig
särbehandling kunna föreligga även i fall där den som har blivit anställd har en
funktionsnedsättning. Även ett diskriminerande syfte mot någon viss typ av
funktionsnedsättning bör vara klandervärt. Det avgörande momentet blir att
någon utsatts för en negativ särbehandling på grund av en funktionsnedsättning
trots bättre sakliga förutsättningar för arbetet.

Arbetstagare

Även för anställda med funktionsnedsättning föreslog Handikappombudsmannen
ett diskrimineringsförbud huvudsakligen konstruerat som en presumtionsregel.
Förslaget överensstämde med Jämställdhetslagen och med
Handikapputredningens förslag.

Skälen till förslaget är de samma som för presumtionsregeln för arbetssökande.
Presumtionsregler innebär en rimligare fördelning av bevisbördan, till skillnad
från beviskravet sannolika skäl.

Arbetsplatsanpassning

Handikappombudsmannen ansåg att det bör förtydligas att brott mot
arbetsmiljölagens bestämmelse kan utgöra otillbörlig särbehandling på grund av
funktionsnedsättning. Att en arbetstagare inte tilldelas arbetsuppgifter, inte får
tillgång till sin arbetsplats, att arbetsgivaren förlägger en internutbildning i
lokaler som inte är tillgängliga bör kunna innebära att diskriminering
presumeras. På motsvarande sätt bör bristande anpassning av arbetsplatsen
kunna utgöra otillbörlig särbehandling vid ett anställningsförfarande om en
arbetsgivare anger den bristande anpassningen som orsak till varför en bättre
meriterad arbetssökande med funktionsnedsättning inte erbjudits en anställning.

Kapitel 8
Lagstiftning

En av Handikappombudsmannens viktigaste uppgifter är att verka för att brister
i lagar och andra författningar avhjälps (lagen om Handikappombudsmannen, 2
§ SFS 1994:749). I FN:s standardregel 15 om lagstiftning betonas att staterna har
ansvaret att skapa en rättslig grund för åtgärder som leder till delaktighet och
jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. Lagstiftning anges också som
ett prioriterat område av FN:s expertpanel ledd av Bengt Lindqvist.

I allt fler länder införs antidiskrimineringslagstiftning. I Finland har införts ett
generellt förbud mot diskriminering i grundlagen. I Storbritannien har nyligen
en speciell antidiskrimineringslag trätt i kraft. Sverige har ett väl utbyggt
regelsystem med lagar som slår fast funktionshindrades rättigheter och som styr
olika samhällsinstanser vad gäller att kompensera funktionsnedsättningar.
Genom lagar om hälso- och sjukvård, stöd och service, hjälpmedel och
rehabilitering etc finns i Sverige en god rättslig grund som ger förutsättningar för
delaktighet på lika villkor för människor med funktionsnedsättning. De krav som
standardreglerna ställer i reglerna 2-4 (medicinsk vård och behandling,
rehabilitering, stöd och service) är rättsligt reglerade.

Det finns dock fortfarande brister i de rättsliga systemen.
Handikappombudsmannen vidhåller att det behövs lagar som förbjuder
diskriminering av funktionshindrade. För att Sverige ska leva upp till FN:s
standardregler krävs att sanktioner införs mot kränkningar av principen om
ickediskriminering.

Förbud mot diskriminering i arbetslivet och i näringsverksamhet

Ett område som Handikappombudsmannen lyft fram där det behövs förbud mot
diskriminering är arbetslivet. I kapitel 7 (sidorna 96-98) presenteras
Handikappombudsmannens synpunkter på ett lagförslag som förbjuder
diskriminering på arbetslivets område.

På Handikappombudsmannens uppdrag har en närmare analys av
förutsättningarna för ett förbud mot diskriminering av funktionshindrade i
näringsverksamhet gjorts vid Lunds Universitet. Madeleine Leijonhufvud,
professor i straffrätt och ledamot i Handikappombudsmannens råd, har tagit del
av analysen. Leijonhufvud har även lämnat synpunkter på de förtydligade motiv
och nya förslag om diskriminering i näringsverksamhet som lämnas nedan.
Bristande tillgänglighet kräver tydligare lagstiftning

Även när det gäller tillgänglighet finns brister i lagstiftningen, vilket
Handikappombudsmannen påtalat i tidigare rapporter. I arbetet med att se hur
FN:s standardregler efterlevs har Handikappombudsmannen undersökt
tillgängligheten i myndigheter och kommuner. Resultaten från dessa
undersökningar bekräftar att stora brister finns och att lagstiftningen inte har
effekt. Analys och förslag finns i kapitlet Hur efterlevs FN:s standardregler,
sidorna 20-21.

Rättshjälp

Ett annat område som Handikappombudsmannen tidigare lyft fram är rätten till
rättshjälp. Riksdagen har hösten 1996 antagit en ny rättshjälpslag som ger vissa
öppningar för människor med funktionsnedsättning. Den nya lagen kan medföra
att det blir vanligare med rättshjälp i förvaltningsmål. I det här kapitlet lämnas
en utförligare beskrivning av vad beslutet innebär.

Domstolstrots

Ytterligare ett område där det fortfarande finns brister är verkställandet av
domar. Det finns idag inget fungerande system med sanktioner som garanterar
att rättigheter som funktionshindrade fått fastslagna i domstol verkställs av
kommuner. Även i kapitlet om Utbildning tas frågan om sanktioner mot
kommuner upp, när det gäller att man inte tillgodoser elevers lagstadgade
rättigheter (sidan 91).

Hur tillämpas lagen av kammarrätterna?

Handikappombudsmannen har under året också i enlighet med sin instruktion
att följa tillämpningen av lagstiftning som kan ha betydelse för
funktionshindrade personer (3 p. 2 §, SFS 1994:949) undersökt om lagen
tillämpas lika av de fyra kammarrätterna.

Utredningen omfattar domar som handlar om lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS), lag om assistansersättning (LASS),
bilstödsförordningen, lagen om allmän försäkring, 6 § socialtjänstlagen samt
lagen om bostadsanpassningsbidrag.

I utredningen refereras domar och den är därför en god vägledning och
intressant läsning för den som vill följa hur kammarrätterna tolkat lagarna.

Så här hittar du i kapitlet om Lagstiftning
• Diskriminering i näringsverksamhet sidan 101
• Rättshjälp i förvaltningsmål ger större rättsäkerhet? sidan 104
• Sanktioner mot domstolstrots sidan 105
• Undersökning – Tillämpas lagen lika av de fyra kammarrätterna? sidan 106

Diskriminering i näringsverksamhet

Det är straffbart för en näringsidkare att diskriminera någon på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller homosexuell
läggning. Handikappombudsmannen anser att det är lika klandervärt om en
näringsidkare diskriminerar någon på grund av funktionsnedsättning.
Handikappombudsmannen har därför föreslagit att brottsrubriceringen olaga
diskriminering (16 kap. 9 § brottsbalken) ska utvidgas att omfatta även
människor med funktionsnedsättning.

Motiv för att förbjuda diskriminering av funktionshindrade i
näringsverksamhet

Handikappombudsmannen har genom anmälningar, massmedia, samtal med
enskilda och handikapporganisationer blivit varse flera fall där personer med
funktionsnedsättning har blivit negativt särbehandlade av näringsidkare.

En utvidgning av straffstadgandet 16 kap. 9 § brottsbalken till att även omfatta
funktionshindrade skulle vara en tydlig markering från lagstiftaren att
diskriminerande handlingar från näringsidkare vad gäller människor med
funktionsnedsättning är oacceptabla. Förbudet bör även ge allmänpreventiva
effekter och tillsammans med andra åtgärder bidra till en attitydförändring. Att
utvidga ett redan befintligt diskrimineringsförbud till att omfatta
funktionshindrade har dessutom den fördelen att både förbudets
tillämpningsområde liksom vilka personalkategorier som omfattas av
diskrimineringsförbudet redan är kända.

Syftet är, vilket egentligen borde vara självklart, att människor med
funktionsnedsättning ska tillgodoräknas samma skydd som de grupper som
omfattas av den gällande bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken.

Den brottsliga gärningen enligt 16 kap. 9 § brottsbalken består i att en
näringsidkare diskriminerar en person genom att inte gå honom/henne tillhanda
på de villkor som näringsidkaren tillämpar i förhållande till andra. Ordet
diskriminering har i detta sammanhang en snäv betydelse. Bestämmelsen
omfattar endast sådana situationer där någon uppsåtligen missgynnar en
människa genom att behandla honom/henne mindre förmånligt än andra. Det
handlar om diskriminering som kan komma till uttryck genom att en
näringsidkare till exempel inte släpper in människor på restauranger eller till
affärslokaler, för att de är homosexuella, tillhör en etnisk minoritet eller har en
speciell hudfärg. En näringsidkare kan även ställa upp villkor för att
tillhandahålla en prestation, som leder till att människor som omfattas av
bestämmelsen inte får tillgång till tjänsten/varan. Det räcker med ren
underlåtenhet att gå vederbörande till handa, men gärningen kan också
manifesteras genom uttalanden, åtbörder, våld och andra handlingar.

Missgynnande på grund av bristande service eller anpassning

Förslaget om en utvidgning av bestämmelsen att omfatta även människor med
funktionsnedsättning är inte oproblematiskt. En svårighet är att avgränsa
straffbara gärningar från andra hinder och brister i omgivningen eller miljön,
som utestänger funktionshindrade eller begränsar handlingsfriheten i
förhållande till andra.

En strafflag måste med hänsyn till rättssäkerheten vara tydligt definierad och
inte medföra på förhand givna tolkningssvårigheter. Enligt
Handikappombudsmannens mening är det orimligt att näringsidkare ska kunna
ställas till ansvar för olaga diskriminering om ansvar för service eller anpassning
åvilar någon annan. Överhuvudtaget är straff inte någon lämplig sanktion i dessa
sammanhang. I stället bör andra lagar om stöd, service och anpassning utgöra en
rättslig grund för full delaktighet och jämlikhet. Den straffbara gärningen bör
därför renodlas till att avse sådana situationer avseende funktionshindrade som
straffbestämmelsen, såsom den är utformad i dag, är tillämplig beträffande
andra grupper.

Det bör dock poängteras att näringsidkaren inte undantagslöst bör kunna undgå
straffansvar genom att hänvisa till att det inte är möjligt att gå den
funktionshindrade till mötes på grund av bristande anpassning eller att
näringsidkaren inte har något ansvar för särskild service. Det är bara i de
situationer där det faktiskt är omöjligt att gå den funktionshindrade tillhanda på
samma sätt som andra som näringsidkaren ska kunna undgå ansvar. Ett exempel
är om en funktionshindrad bedömer att det är möjligt att komma in i en lokal
eller att personen i fråga har med sig assistenter som exempelvis kan lyfta en
rullstolsburen över en tröskel, men att näringsidkaren ändå nekar den
funktionhindrade tillträde till lokalen.

Några exempel tagna ur verkligheten kan illustrera vilka tolkningssvårigheter
som kan uppstå kring vad som är bristande service och anpassning samt vad som
bör vara straffbart som olaga diskriminering.

Exempel 1: En rullstolsburen kvinna kunde tidigare tanka på en bensinstation
när hon ville. Lösningen var att hon med tekniska hjälpmedel kunde kontakta
personalen utan att kliva ur bilen, och personalen kom då ut och hjälpte till. Efter
ett ägarbyte står inte bensinstationen för samma service. Den nya ägaren har
beslutat om en ny policy med innebörden att service för funktionshindrade
endast ges vissa tider.
Exempel 2: En blind man kommer in i ett snabbköp, vars personal i normala fall
hjälper mannen att handla. Under julruschen är det dock omöjligt att avvara
personal för att ge honom den service han behöver.

Exempel 3: En tobaksaffär byter ägare. Den nya ägaren genomför tillsammans
med fastighetsägaren en omfattande renovering. Bygglov sökes för
förändringarna, bland annat en ny entré. Kommunen beviljar bygglov. Butiken
blir dock inte tillgänglig för rullstolsburna efter renoveringen.

Exempel 4: En bostadsförmedling har ett talsvarssystem för förmedling av
bostäder. Döva kan inte använda systemet, som inte fungerar tillsammans med
texttelefoner.

I samtliga dessa fall står det klart att de berörda är missgynnade i förhållande till
andra. Missgynnandet består i bristande anpassning eller otillräcklig service.

Utgångspunkten för bensinstationsägaren i exempel 1 är att bensinstationer i
Sverige som regel inte tillhandahåller annan service vid tankning än
självbetjäning. Dessutom har kvinnan rätt till stöd och service enligt
socialtjänstlagen eller LSS. Att ägaren till en bensinstation gör en ekonomisk
bedömning som leder till att särskild service för funktionshindrade inte är möjlig,
bör därför inte vara straffbart.

Butikens ansvar att ge service i exempel 2 är inte lagreglerat. Med hjälp av
ledsagare kan mannen handla som vanligt. Inte heller i detta exempel bör därför
näringsidkaren kunna ställas till ansvar för olaga diskriminering. Om mannen
däremot förvägras inträde till butiken eller om näringsidkaren vägrar expediera
mannen med motiveringen att han är blind föreligger straffbar diskriminering.

Den rullstolsburne i exempel 3 är förhindrad att köpa en tidning och är
missgynnad i förhållande till andra. Ägaren till tobaksaffären, som har handlat
enligt gällande bestämmelser, har dock inte handlat på ett sådant klandervärt
sätt att han bör straffas för olaga diskriminering. I det här fallet bör plan- och
byggreglerna styra fastighetsägaren och näringsidkaren att anpassa lokalerna
och göra dem tillgängliga för rörelsehindrade.

Om bostadsförmedlingen i exempel 4 kan erbjuda lägenheter på ett annat sätt
med likvärdig möjlighet att få lägenhet som för andra, är en döv bostadssökande
inte diskriminerad på det sätt som bör förutsättas för straffansvar.
Överhuvudtaget bör tillgänglighet till information inte reglernas i brottsbalken.
Definition av gruppen

Ett argument mot att utvidga 16 kap. 9 § brottsbalken till att omfatta även
funktionshindrade, och som ofta tagits upp i diskussionen, är svårigheter att
definiera gruppen.

Utifrån de fall som kommit till myndighetens kännedom gör
Handikappombudsmannen bedömningen att det oftast är personer med tydliga
funktionsnedsättningar som diskrimineras i näringsverksamhet. En
näringsidkare kan inte gärna argumentera för att han exempelvis inte upptäckt
att en rullstolsburen gäst som förvägrats inträde på en restaurang har haft ett
rörelsehinder. Om en person som har en synlig funktionsnedsättning (till exempel
rörelsehinder, utvecklingsstörning, grav synskada) diskrimineras av en
näringsidkare kan det till och med vara enklare att slå fast att denne omfattas av
bestämmelsen, än när det gäller vissa andra grupper som i dag omfattas. Ett
uppsåtligt diskriminerande av en homosexuell person förutsätter att denne öppet
visar sin homosexuella läggning eller att näringsidkaren på annat sätt fått
kännedom om att personen är homosexuell. Detsamma gäller diskriminering på
grund av trosbekännelse och nationellt ursprung.

Det kan dock också förekomma fall där näringsidkare ställer upp särskilda
villkor för att utföra en prestation som riktar sig mot människor med mindre
tydliga funktionsnedsättningar, som inte syns för den betraktaren. Även en sådan
gärning bör, om det går att styrka uppsåt, vara straffbar.
Handikappombudsmannen förespråkar därför att en vid personkrets ska
omfattas av bestämmelsen.

Begreppet funktionsnedsättning/funktionshinder är inte ett för allmänheten lika
känt begrepp, som exempelvis homosexuell läggning eller trosbekännelse. Av
rättssäkerhetsskäl bör därför begreppet definieras i lagtexten. Ytterligare ett
argument för denna ordning är att betydelsen av förarbetena tenderar att minska
på grund av att EU-rätten får allt större betydelse i svensk rätt.

Handikappombudsmannen anser att definitionen i lagtexten bör vara vid och
överensstämma med hur funktionsnedsättning definieras i FN:s standardregler.
En tänkbar definition att foga in i lagtexten (i själva bestämmelsen eller i en
separat paragraf) är:

”Människor kan ha funktionsnedsättningar på grund av fysiska eller
intellektuella skador eller sjukdomar, medicinska tillstånd eller
mentalsjukdomar.”

I förarbetena bör dessutom förklaras och förtydligas vad som avses med
funktionsnedsättning/funktionshinder. Diskrimineringslagstiftning i andra
länder, FN:s standardregler, och definitioner i andra lagar eller lagförslag kan
tjäna som en utgångspunkt för dessa motivuttalanden.

Handikappombudsmannen föreslår
   att regeringen tar initiativ i frågan och att 16 kap. 9 § brottsbalken utökas
     till att omfatta även funktionshindrade personer.
   att den straffbara gärningen renodlas till att avse situationer där
     straffbestämmelsen, som den är utformad i dag, skyddar andra grupper.
   att begreppet funktionsnedsättning/funktionshinder definieras i lagtexten
     och att denna definition förklaras och förtydligas ytterligare i förarbetena
     till bestämmelsen.


Rättshjälp i förvaltningsmål ger större rättsäkerhet?

I sin första rapport till regeringen framhöll Handikappombudsmannen att det
bör vara möjligt för människor med funktionsnedsättning att få rättshjälp i mål
när en myndighet överklagar beslut som är gynnande för den rättssökande. Man
hamnar då i en utsatt position och Handikappombudsmannen menade att det,
trots domstolarnas utredningsskyldighet, är risk att den rättssökande måste ha
en grundläggande kännedom för att denne ska kunna vara säker på att få sin rätt
i förvaltningsmål.

Sedan dess har situationen förbättrats något. Förvaltningsprocessen utvecklas
från officialprincipen mot förhandlingsprincipen, som innebär att domstolen
väger in parternas ståndpunkter i större utsträckning. Numera gäller en
tvåpartsprocess, vilket betyder att klagande i förvaltningsmål har en motpart. I
mål som rör rättigheter för människor med funktionsnedsättning är kommunen,
försäkringskassan eller Riksförsäkringsverket motpart eller klagande.

Proposition 1996/97:9 om ny rättshjälpslag m.m.

Regeringen har i propositionen 1996/97:9 om ny rättshjälpslag m.m. beaktat
Handikappombudsmannens uttalanden och medgett vissa öppningar när det
gäller rättshjälp i förvaltningsmål. Regeringen ville från början gå ännu längre
än vad som blev fallet, vilket framgår av propositionen, men lagrådet hade
invändningar mot det ursprungliga förslaget.

”I lagrådsremissen framhölls, något som också påpekats av några
remissinstanser, att det dock kan finnas behov av juridiskt biträde i vissa mål i
allmän förvaltningsdomstol. I remissen nämndes att sådant behov t.ex. kan finnas
i vissa socialförsäkringsmål och andra mål som rör funktionshindrade personer
och att det t.ex. kan finnas anledning att bevilja rättshjälp om en
förvaltningsmyndighet överklagar ett beslut som har ändrats till den
rättssökandes fördel.” (Prop. 1996/97:7, sidan 116)
Lagrådet anförde i sitt yttrande att regeringens uttalande inte tillräckligt
beaktade den utveckling som fortgår på förvaltningsprocessens område. Vad
gäller rätt till rättshjälp för funktionshindrade ställde Lagrådet frågan om
avgränsningen av det föreslagna motivuttalandet till just funktionshindrade är
lämpligt. Lagrådet menade att anknytningen till funktionshindrade inte är
särskilt meningsfylld i sammanhanget och att ett motivuttalande som särskilt
lyfter fram funktionshindrade som en särskilt behövande grupp snarare skulle
riskera att missuppfattas. Det framfördes även kritik mot definitionen av
funktionshinder, som enligt lagrådet är föga precis.

Det slutgiltiga motivuttalandet i propositionen bygger på att det är
biträdesbehovet som ska vara avgörande för att rättshjälp ska beviljas i
förvaltningsmål. Om det finns särskilda skäl kan rättshjälp beviljas. Den rättsliga
angelägenhetens art, omfattning och betydelse ska vägas in härvid. Regeringen
förutser dock inga dramatiska förändringar men nämner mål där personer inte
själva kan föra sin talan på grund av funktionshinder som exempel på mål där
behovet av rättshjälp kan tänkas bli större än hitintills (exempelvis i mål om
personlig assistans). Riksdagen antog den nya rättshjälpslagen, som träder i kraft
den 1 december 1997.

Handikappombudsmannen bedömer utvecklingen som positiv. För många
funktionshindrade kan domar från förvaltningsdomstolarna ha stor betydelse
både vad gäller individens ekonomi och omfattning av stöd. De materiella
reglerna kring funktionshinder är komplicerade. Individuella bedömningar om
funktionshindrades rättigheter ställer höga krav på kompetens hos beslutsfattare.
Ett juridiskt skolat ombud som företräder den enskilde kan bidra med argument
som kan leda till att kvaliteten på bedömningarna höjs. Styrkeförhållandena i
målen utjämnas. Utökade möjligheter till rättshjälp för funktionshindrade kan
därför ha en positiv inverkan på utvecklingen av praxis. I och med att praxis
utvecklas ökar rättsäkerheten.

På sikt kommer kammarrätterna också få tillräckligt underlag för att i färre fall
bevilja prövningstillstånd, vilket leder till kortare handläggningstider. För
huvudmännen betyder en utvecklad praxis på området att de med större
säkerhet kan fördela resurser och planera för verksamheten så att den lever upp
till de krav som lagen ställer.

När den nya rättshjälpslagen träder i kraft är det upp till
förvaltningsdomstolarna att avgöra när det finns särskilda skäl för bevilja
rättshjälp i mål som rör funktionshindrade. Handikappombudsmannen kommer
att följa den fortsatta utvecklingen.
Sanktioner mot domstolstrots

Handikappombudsmannen föreslog i Rapport till regeringen 94/95 (s 48-49) att
regeringen snarast presenterar ett förslag om hur tredskande kommuner ska
förmås verkställa domar om insatser enligt rättighetslagstiftning. I dag finns inga
fungerande sanktioner mot kommuner som inte verkställer domar enligt LSS och
socialtjänstlagen. Kommunerna kan alltså undvika att ge stöd och service till
svårt funktionshindrade, vars rättigheter har slagits fast först av riksdagen sedan
av domstolar (så kallat domstolstrots).

Handikappombudsmannen anser att det finns ett behov av sanktioner mot
kommuner som inte verkställer gynnande domar. En lämplig sanktion är att
länsstyrelsen, som har tillsynsansvar över både LSS och socialtjänstlagen, ges
möjlighet att vitesförelägga kommuner som inte verkställer domar. En lämplig
ordning är att stadganden härom förs in i respektive lag.

Handikappombudsmannen har skrivit till Inrikesdepartementet (som efter den
omorganisation som genomfördes vid regeringsskiftet är ansvarigt för frågan)
och vidhållit att ombudsmannens förslag bör genomföras.

Socialstyrelsen har ansvaret för uppföljning och utvärdering av
handikappreformen, där LSS var det viktigaste inslaget. Socialstyrelsen
redovisade i 1995 års rapport (Handikappreformen Årsrapport 1995) en
undersökning om huruvida gynnande domar i LSS-mål hade verkställts. Under
1994 avkunnande länsrätterna 150 gynnande domar. Sommaren 1995 hade
huvudmännen verkställt 66 av dessa. I 24 domar var det okänt om domen
verkställts.

Av de domar som inte verkställts rörde 26 bostad med särskild service och 13
rätten till ledsagarservice. Socialstyrelsen redovisade i rapporten att tre
fjärdedelar av de, som domstol gett bifall, fick tillgång till insatsen inom tre
månader. En fjärdedel fick dock vänta tre månader eller längre, innan domen
verkställdes. Mer än hälften av de som hade en dom om bostad med särskild
service fick vänta längre än tre månader.

Socialstyrelsen anser att det är anmärkningsvärt att domstolarnas bedömning att
brist på resurser inte är skäl nog för avslag, inte beaktas i högre grad av
huvudmännen. De är ansvariga för att avsätta tillräckliga resurser för drift av
verksamheten.

Handikappombudsmannen föreslår
   att regeringen tar initiativ till att införa sanktioner mot kommuner som
     inte verkställer domar enligt lagen om stöd och service för vissa
     funktionshindrade och socialtjänstlagen.
   att bestämmelser härom förs in i respektive lag.
    att länsstyrelsen ges befogenhet att vitesförelägga vid domstolstrots.


Tillämpas lagen lika av de fyra kammarrätterna?

Enligt förordning med instruktion för Handikappombudsmannen (2 § 1994:949)
ska ombudsmannen följa tillämpningen av lagstiftning som kan ha betydelse för
funktionshindrade personer. I en utredning har Handikappombudsmannen gjort
en jämförelse av de fyra kammarrätternas praxis. I utredningen refereras domar
och den ger därför god hjälp till den som vill följa hur kammarrätterna tillämpat
lagen.

Syftet var att undersöka om det finns några större skillnader i hur
kammarrätterna tillämpar olika lagar och förordningar vad gäller
funktionshindrade.

Det finns fyra självständiga kammarrätter i Sverige, och det är därför inte
osannolikt att skillnader i tillämpningen av lagar kan förekomma. Men om
skillnader finns bör de inte vara alltför stora, med hänsyn till stadgandet i
Regeringsformens 1 kap. 9 § att domstolar ska beakta allas likhet inför lagen.
Skulle någon kammarrätt genomgående tillämpa lagen på ett sätt som skiljer sig
från de övriga innebär det att medborgarna inte behandlas lika oavsett var de är
bosatta i landet.

Omfattning och metod

I april 1995 begärde Handikappombudsmannen att Regeringsrätten och de fyra
kammarrätterna skulle sända in domar som faller inom ombudsmannens
bevakningsområde. Domstolarna har därför under åren 1995 och 1996 översänt
domar till Handikappombudsmannen inom områdena: rätt till vårdbidrag,
handikappersättning, förtidspension, sjukbidrag, sjukpenning, bilstöd,
bostadsanpassningsbidrag, kommunal riksfärdtjänst, ersättning från
arbetsskadeförsäkringen, bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen, arbetshjälpmedel,
ersättning enligt tandvårdstaxan och rätten till insatser enligt LSS (lag om stöd
och service till vissa funktionshindrade) och assistansersättning enligt LASS (lag
om assistansersättning).

Utredningen omfattar med andra ord tillämpningen av LSS, LASS,
bilstödsförordningen, lagen om allmän försäkring (vårdbidrag och
handikappersättning), 6 § socialtjänstlagen samt lagen om
bostadsanpassningsbidrag. För att visa på hur lagarna och förordningen
tillämpas av domstolarna redovisas domar som är intressanta eftersom de faller
inom bevakningsområdet för Handikappombudsmannen. Observera att det i
redovisningen används sådana ord och uttryck som förekommer i domarna från
kammarrätterna och Regeringsrätten.
För att åskådliggöra materialet finns tabeller över antalet insända domar, det
antal gånger som kommun/landsting/Riksförsäkringsverket (RFV) överklagat,
och antalet avslag som respektive kammarrätt meddelat på överklagan från
kommun/landsting eller RFV.

Källförteckning finns på sidan 143. Domar som hänvisas till i texten via noter
finns på sidan 144.

Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade –
LSS

Kammarrätterna har sänt in 128 domar och Regeringsrätten har sänt in tre
domar vad gäller tillämpningen av lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, LSS. Domarna är avkunnade under tidsperioden 95-06-20—
96-08-23. 22 av kammarrättsdomarna rör prövningstillstånd.

Respektive Antal domar Antal gånger Antal avslag
kammarrätt som insänts som kommun på kommuns
överklagat klagan
KR i Göteborg 27 10 (33 %) 4 (44 %)
KR i Jönköping 20 7 (35 %) 4 (57 %)
KR i Stockholm 32 6 (21 %) 4 (67 %)
KR i Sundsvall 27 10 (37 %) 5 (50 %)
Totalt antal domar 106 33 (31,5 %) 17 (54,5 %)
Tabell 1: Domar angående lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Domar som avser frågan om prövningstillstånd är ej medräknade i underlaget. I
vissa enstaka mål är det landstinget som överklagat. Av de tio överklagandena i
Göteborg: ett överklagande avvisades då domen ej gått kommunen emot. Av de
32 domarna i Stockholm: ett mål avskrevs, ett återförvisades och ett avsåg talan
om inhibition.

Antal bifall på
enskilds klagan
KR i Göteborg 7 (41%)
KR i Jönköping 5 (38 %)
KR i Stockholm 6 (26 %)
KR i Sundsvall 3 (18 %)
Totalt antal 21 (31 %)
Tabell 2: Antal bifall (helt eller delvis) på enskilds klagan.

Tillhör den funktionshindrade personkretsen?

I följande domar har kammarrätterna avgjort frågan om en person tillhör
personkretsen i LSS eller ej.
Psykiskt funktionshinder

A som är psykiskt sjuk (schizofreni) är passiv, initiativlös, ångestfylld och orolig
då han lämnas ensam. Han klarar av att själv tvätta sig, klä på sig, förflytta sig
och kommunicera, dock krävs det att A:s föräldrar finns i hemmet och ser till att
dessa vardagliga rutiner utförs. Föräldrarna måste även se till att han tar sin
viktiga medicin mot sina psykotiska symtom. A kan inte hålla i sina pengar och
kan inte heller strukturera sin tillvaro. Enligt ett läkarutlåtande har A ett mycket
långvarigt sjukdomstillstånd med påtaglig funktionsnedsättning. Fråga uppkom i
Kammarrätten i Stockholm1 om A tillhör personkretsen enligt LSS eller ej.
Domstolen fann att A, trots medicineringar, har stora kvarstående svårigheter att
klara ett vardagligt liv. Hänsyn togs till behov vad gäller boende, medicinering
och handhavande av ekonomin. Kammarrätten konstaterade att A tillhör
personkretsen.

B har en schizofreniform psykos och får dagligt stöd för att klara sin ekonomi. B
har svårt att kommunicera, isolerar sig och hon har även svårt att klara av
vardagsrutiner som matlagning, hygien och hemmets skötsel och hon får stöd och
service i boendet. Kammarrätten i Göteborg2 fann att B:s psykiska
funktionshinder förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och
ett omfattande behov av stöd eller service. B ansågs därför tillhöra
personkretsen.

En man med ett mångårigt missbruk och som ådragit sig en hjärnskada med
högersidig kraftnedsättning, störning i språk och minnesfunktion bedömdes av
Kammarrätten i Sundsvall3 ha ett varaktigt psykiskt funktionshinder som är
stort och som medför betydande svårigheter och ett omfattande behov av stöd
eller service. Domstolen fann att mannen tillhör personkretsen enligt LSS.

Aperts syndrom, synrubbningar och dåligt tal m.m.

C, som är 11 år, har Aperts syndrom som innefattar missbildningar i händer och
ansikte, vilka opererats. C har svårt att gå längre sträckor och hon har
balansstörningar och begränsad rörlighet i axelpartiet. Hon har även dålig
funktion i händerna, synrubbningar, perceptionsstörningar, problem med
hörseln, avviker i gommen och har därför ett dåligt tal. C har en
utvecklingsförsening på ca tre år och hon klarar inte den allmän dagliga
livsföringen så som man kan förvänta sig av ett jämnårigt barn. Kammarrätten i
Stockholm4 fann att C tillhör personkretsen enligt LSS.
Insatser enligt 9 § LSS

Rådgivning och annat personligt stöd, 9 § 1 p.

– Logoped - sjukgymnastik

A, som är gravt psykomotoriskt utvecklingsstörd, har gomspalt och inte talar,
ansökte om insats enligt 9 § 1 p. LSS i form av logoped en gång i månaden och
sjukgymnastik två gånger per vecka. Sjukgymnastiken är nödvändig för att inte
musklerna ska förtvina. Länsrätten menade (Kammarrätten i Jönköping5
fastställde domen) att A var berättigad till sökt insats eftersom behovet inte
tillgodosetts genom hälso- och sjukvården eller på något annat sätt.

Ett barn som fick logopedbehandling var åttonde vecka via hälso- och sjukvården
konstaterade Kammarrätten i Sundsvall6 inte vara berättigad till ytterligare
logopedbehandling enligt 9 § 1 p. för att vara tillförsäkrad goda levnadsvillkor.
Barnet hade diagnostiserats med Cri du chats syndrom (utvecklingsförsenad).
Kammarrätten tyckte att det var ostridigt att barnet tillhörde den personkrets
som omfattas av LSS. Man konstaterade också att barnet skulle vara berättigat
till logopedinsats enligt LSS om hans behov inte tillgodosågs på annat sätt.
Kommunen anförde i målet att behandlingen bör ha föregåtts av en
behovsbedömning och att hans behov av rådgivning och stöd därigenom
tillgodosetts. Kammarrätten fann att någon ytterligare logopedbehandling var
barnet inte i behov av och man ansåg att han redan var tillförsäkrad goda
levnadsvillkor.

– Psykoterapi

Frågan om psykoterapi kan beviljas enligt 9 § 1 p. LSS avgjordes i ett mål från
Kammarrätten i Stockholm7. Domstolen fann att den person som ansökan avsåg
tillhör personkretsen enligt LSS och var i behov av att gå i en längre
samtalsterapi. Av domskälen framgår: ”Det framstår [...] som klart att det krävs
särskilda kunskaper hos psykologer och psykoterapeuter som skall bedöma och
behandla personer med grava funktionshinder. Denna särskilda stödinsats som
[den funktionshindrade] är i behov av kan därför inte jämställas med sådan
sjukvårdande behandling/rehabilitering som hon får inom tillämpningsområdet
för hälso- och sjukvårdslagen utan får ses som ett komplement till denna.”.
Kammarrätten fann att samtalsterapi eller psykoterapi kan utgöra sådan
rådgivning och annat personligt stöd som avses i 9 § 1 p.

– Teckenspråksutbildning

Kammarrätten i Sundsvall8 fann i ett mål att teckenspråksutbildning kan
beviljas som insats enligt 9 § 1 p. LSS. Kammarrätten framhöll att även om
teckenspråksundervisning allmänt sett kan ses som en utbildningsåtgärd inom de
utbildningssystem som finns bör det även kunna komma ifråga att i det enskilda
fallet medge sådan undervisning såsom rådgivning och annat personligt stöd.
Kammarrätten skriver i sin dom att teckenspråksutbildning för föräldrar i det
enskilda fallet är en sådan insats som bidrar till goda levnadsvillkor för den
enskilde och förutsättningarna för full delaktighet och jämlikhet ökar för den
döve eller gravt hörselskadade. I målet hade föräldrarna beviljats 125 timmars
utbildning och det tillgodosåg inte det behov föräldrarna hade. Domstolen kunde
inte pröva frågan på vilken nivå utbildningen istället bör ligga på eftersom
länsrätten inte tagit ställning till den frågan. (Det berörda landstinget erbjuder
nu 250 timmars utbildning fördelat på två-tre veckor per år under förskoletiden.)

Biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga
kostnader för sådan assistans, 9 § 2 p.

– Person med psykisk störning - rätt till personlig assistent?

A som lider av en allvarlig psykisk störning på grund av en hjärnskada ansökte
om insats i form av personlig assistent. A klarar inte av att hantera inköp av mat
och kläder och han har stora problem i det nuvarande boendet. Grannar och
hyresvärd har klagat på såväl A:s beteende som bristande skötsel av lägenheten.
Socialstyrelsen hävdade i ett yttrande att A var i behov av en personlig assistent.
Kammarrätten i Göteborg9 fann att A tillhör personkretsen enligt LSS men att
behovet av stöd och service inte är så krävande, komplicerat och av så personlig
karaktär att han är i behov av personlig assistent. (I länsrätten hävdade A via sin
gode man att hans hjälpbehov yttrar sig i oförmåga att hantera pengar, sköta sin
personliga hygien och att se när kläder är trasiga eller smutsiga.)

– Schizofreni - påstötning krävs

B som lider av schizofreni behöver påstötning för att företa sig saker och ting, dvs
kroppen är duglig i fysisk mening men sjukdomen omöjliggör ofta sådant som till
exempel att äta och utföra kroppsvård. Kammarrätten i Göteborg10
konstaterade att det var ostridigt att B tillhör personkretsen enligt LSS 1 § 3 p.
Domstolen skriver i domen att B har behov av hjälp i sin dagliga livsföring men
att han om han motiveras till det, själv kan klara av att äta, sköta sin hygien och
klä sig m.m. ”Behovet av hjälp med motivation och uppmuntran i de situationer
det är fråga om i hans fall kan enligt kammarrättens mening inte hänföras till
sådant klart och omfattande hjälpbehov som krävs för att personlig assistans
enligt LSS skall kunna beviljas.” Domstolen fann således att B inte var berättigad
till personlig assistent.

– Berättigad till personlig assistent under vistelse på dagcenter?

A, som är döv, blind, utvecklingsstörd och utan talförmåga, ansökte om personlig
assistent. Hon bor i ett gruppboende och deltar i dagverksamhet. A har en
lärare/talpedagog som undervisar henne, stödet ges i enlighet med 9 § 1 p. dvs
som rådgivning och personligt stöd. A ville att en personlig assistent skulle följa
upp och träna det hon lär sig av sin lärare. Kammarrätten i Göteborg11
framhöll: ”Det expertstöd som fås [...] kan [...] ej anses tillgodose hennes behov av
stöd för att utveckla sina möjligheter att kunna kommunicera med andra”.
Domstolen fann att A är berättigad till personlig assistent under vistelsen på
dagcentret.

Kammarrätten i Sundsvall12 fann i ett mål att det endast är i sådana fall där den
enskilde är i särskilt stort behov av mera kontinuerliga stödinsatser av en
bestämd person för att kunna delta i verksamheten, som det kan vara befogat att
det personliga stödet ges av en personlig assistent. Samma bedömning gjorde
domstolen13 i ett annat mål. Det gällde en kvinna som är autistisk och gravt
utvecklingsstörd. Hon är i behov av hjälp för såväl kommunicering som för att
sköta sin personliga hygien, för av- och påklädning och för att kunna inta
måltider. Hon bor i en gruppbostad och har en personlig assistent med 5 timmar
per vecka för fritiden samt daglig verksamhet. Domstolen bedömde att kvinnan i
det aktuella målet fick erforderlig omvårdnad vid dagcentret och att hennes
behov av stöd och hjälp var tillgodosett i sådan utsträckning att hon inte är
berättigad till biträde av personlig assistent vid dagcentervistelsen.

I ett annat mål fann däremot Kammarrätten i Sundsvall14 att en person som
vistades på dagcenter var berättigad till personlig assistent för dagcentervistelsen.
Personen är gravt utvecklingsstörd, rörelsehindrad, rullstolsburen, epileptiker
och behöver hjälp med många olika saker. Domstolen fastslog att hjälpbehovet
inte var tillgodosett av dagcentret.

– Rätt till personlig assistent vid vistelse i föräldrahemmet?

H som har ett psykiskt funktionshinder och ett eget boende ansökte om personlig
assistent för den tid han vistas i föräldrahemmet. (Det ansågs vara ostridigt att
han tillhör personkretsen.) Kammarrätten i Göteborg15 fann att H:s behov av
hjälp tillgodosågs av föräldrarna. Det var inte visat i målet att föräldrarna av
medicinska skäl var förhindrade att tillgodose hans behov av hjälp och tillsyn vid
besöken hos dem, varför H inte bedömdes vara berättigad till personlig assistent.

– Rätt till personlig assistent vid sjukhusvistelse?

D, som inte kan kommunicera genom tal eller rörelser, vistades en tid på sjukhus.
D har personlig assistent hemma enligt LSS och fråga uppkom om han var
berättigad till personlig assistent även på sjukhuset. Kammarrätten i
Jönköping16 konstaterade att det krävs särskild kunskap och erfarenhet för att
förstå D:s sätt att kommunicera. Domstolen beaktade även D:s behov av trygghet
när det gäller att ha de assistenter som han är van med vid sin sida. Det ansågs ej
som sannolikt att dessa behov skulle kunna tillgodoses av sjukhuspersonalen.
– Personlig assistent vid semesterresa?

I ett mål om prövningstillstånd till kammarrätt bedömde Regeringsrätten17 att
prövningen av frågan om rätten till utökad personlig assistans för semesterresa
utomlands är så intressant att prövningstillstånd skulle lämnas till
underinstansen.

I som rest utomlands vid fem olika tillfällen de senaste sju åren bedömdes vara
tillförsäkrad goda levnadsvillkor utan att bli beviljad insatsen personlig assistent
vid en ny resa. Kammarrätten i Göteborg18 fann att man ska göra en jämförelse
med vad som kan anses normalt för en person i samma ålder.

I ett annat mål fann Kammarrätten i Jönköping19 att en tre månaders vistelse
utomlands ”... får anses överskrida gränsen för den tid för vilken rätt till biträde
av personlig assistent vid utlandsvistelse skall kunna beviljas enligt LSS”.
Liknande bedömning gjorde Kammarrätten i Stockholm20 i ett annat mål.

En person som företagit semesterresor i Sverige och till utlandet under 15 år (vid
två tillfällen med personlig assistent – varav en gång utomlands och en gång till
Stockholm) ansågs av Kammarrätten i Göteborg21 inte vara berättigad till
personlig assistent för en utlandsresa. Domstolen bedömde att kommunen haft
fog för att avslå ansökan. (Personen bor i gruppbostad och har ledsagarservice.)
Domstolen anger att avgörandet för rätten i dessa fall beror på omständigheterna
i det enskilda fallet. Men att det i allmänhet inte kan anses att den som tillhör
personkrets enligt LSS har rätt till årliga semesterresor utomlands för att uppnå
jämlikhet vad gäller levnadsvillkor och att leva som andra.

K ansökte om utökad personlig assistans för semesterresa till Grekland. Hon var
sedan tidigare beviljad insatserna daglig verksamhet och personlig assistans
enligt LASS med 57,5 timmar per vecka. Kammarrätten i Göteborg22 skriver i
sin dom att när K inte utnyttjar den dagliga verksamheten har hon ett behov av
utökad personlig assistans och enligt 8 § LSS ska en insats endast ges den
enskilde om denne begär det. K begärde i god tid att hon inte skulle erhålla
insatsen daglig verksamhet för den tid hon skulle vara på semester. Hon begärde
istället personlig assistans i form av ekonomiskt stöd. Kammarrätten framhöll:
”Även om hon har valt att begära insatsen daglig verksamhet kan hon härmed
inte anses vara tvingad att utnyttja denna insats alla tider dagcentret är öppet.
Här kommer behovet av rekreation och omväxling in ... [K] har naturligtvis rätt
till semester såsom övriga människor i samhället.”. Länsrätten konstaterade att
K:s behov av rekreation och miljöombyte inte tillgodosetts och att hon ej heller
tidigare företagit en liknande resa. Både länsrätt och kammarrätt fann att K
hade rätt till en utökning av antalet timmar med personlig assistans vid en
semesterresa till Grekland.
– Personlig assistent till utvecklingsförsenat barn?

Ett femårigt barn med diagnosen utvecklingsförsening av autistiskt slag med
störd funktionsförmåga vad gäller social interaktion, språklig kommunikation
samt en nedsatt kognitiv förmåga, ansökte om personlig assistent. Barnet har inte
rörelse- eller förflyttningsproblem, äter själv och har ett mera begränsat behov
av hjälp med personlig hygien och med av- och påklädning. Kammarrätten i
Sundsvall23 gjorde bedömningen att barnet har större behov av personlig hjälp
än vad som är normalt för barn i samma ålder. Men domstolen tog hänsyn till
den låga åldern och bedömde att hjälpbehovet inte är så omfattande att
föräldraansvar och samhällsinsatser (barnet vistas på dagis) inte skulle vara
tillräckliga för att tillgodose barnets grundläggande behov av personligt stöd.
Barnet var därför ej berättigad till personlig assistent enligt LSS. I domen skriver
kammarrätten att det av förarbetena framgår att lagstiftaren avsett att personlig
assistans till barn ska komma ifråga bara för en liten grupp barn med särskilt
svåra och omfattande funktionshinder och med ett omfattande
omvårdnadsbehov.

Ledsagarservice, 9 § 3 p.

– Boende i gruppboende - rätt till ledsagarservice?

Av ett mål från Kammarrätten i Sundsvall24 framgår det att boende i elevhem i
vissa fall kan kombineras med ledsagarservice och i ett avgörande har
Regeringsrätten25 funnit att ledsagarservice i vissa fall kan beviljas även för den
som bor i gruppbostad enligt 9 § 9 p. Behovet bör normalt sett och i första hand
tillgodoses inom ramen för gruppboendet men vad gäller vissa aktiviteter utanför
gruppboendet kan det vara svårt för personalen i gruppboendet att tillgodose det
behovet. Antalet boende i gruppboendet och deras individuella behov, personal
och arbetstider och andra liknande faktorer ska beaktas vid bedömningen av
frågan om ledsagarservice ska beviljas eller ej.

C som bor i en gruppbostad och har ett gravt fysiskt rörelsehinder, talhandikapp
samt lindrig utvecklingsstörning, ansökte om ledsagarservice med 20 timmar per
månad. Kammarrätten i Stockholm26 konstaterade att personalen i
gruppboendet har följt med C på olika aktiviteter ett visst antal timmar varje
månad (april 23 timmar, maj 14 timmar, juni 5 timmar, juli 3 timmar, augusti 19
timmar, september 13,5 timmar och oktober 21 timmar, tillsammans 98,5 timmar
fördelade på sju månader och på en tiodagars semesterresa). Behovet av
fritidsverksamhet ansågs därför vara tillgodosett och C var ej berättigad till
ledsagarservice.

– Rätt till ledsagare vid semesterresa?
A ansökte om ledsagarservice för en tvåveckors utlandsresa. Kammarrätten i
Göteborg27 fann att A tillhör personkretsen. Kammarrätten skriver i domen att
ledsagarservice är tänkt för att ”... funktionshindrade skall ges en möjlighet att få
en gemenskap med andra människor och få tillgång till det mer närliggande
utbudet av olika aktiviteter. Det kan inte utläsas av lagtexten eller lagens
förarbeten att insatsen ledsagarservice enligt LSS, som ges utan en ekonomisk
behovsprövning, även avsetts att omfatta stöd och service vid semesterresor
utomlands”. Kammarrätten fann därför att A inte var berättigad till insatsen
ledsagarservice vid utlandsresa.

Kammarrätten i Stockholm28 har i flera mål avgjort frågan om ledsagarservice
kan beviljas för utlandsresor. Domstolen fastslår att en jämförelse ska göras med
den allmänna standarden. Man beaktar om den sökande ska beviljas
ledsagarservice för att tillförsäkras goda levnadsvillkor och domstolen finner att
det i vissa fall kan vara berättigat med ledsagarservice för semesterresa, man
skriver dock inte ”utlandssemester”.

I ett av målen var det personen B, som bor i elevhem och som har ett
rörelsehinder, en grav utvecklingsstörning och synskada, som ansökte om
ledsagarservice för en utlandsresa. I målet uppgavs att B besöker sin familj
varannan helg eller var tredje helg samt under en semestervecka sommartid.
Under de senaste fyra somrarna har B haft lägervistelse på Öland och för tre år
sedan var hon med sin mor på en utlandssemester. Kammarrätten fann att B inte
skulle beviljas ledsagarservice för en utlandsresa.

R som bor i gruppbostad ansökte om ledsagarservice för en sjudagars
semesterresa till Gotland utöver redan beviljade 20 timmars ledsagarservice per
månad. En kurator uppgav i målet att R egentligen inte vill bo och leva i grupp.

En person som omfattas av personkretsen enligt LSS kan, enligt Kammarrätten i
Stockholm29, i vissa fall vara berättigad till ledsagarservice för en resa. I detta
fall fann domstolen att R var berättigad till begärd insats för att han skulle
tillförsäkras goda levnadsvillkor i enlighet med 7 § LSS.

Biträde av kontaktperson, 9 § 4 p.

– Person med psykisk sjukdom

S som har haft en psykisk sjukdom under uppväxtåren och som tidvis
tvångsvårdats ansökte om biträde av kontaktperson. Den ursprungliga
sjukdomen har alltmer läkts ut och hålls nu i schack med mediciner. S har dock
en kvarstående psykisk funktionsnedsättning som yttrar sig i en stor psykisk
sårbarhet och oförmåga att uthärda ensamhet och monotoni. Kammarrätten i
Jönköping30 fann att S inte hade något omfattande stödbehov och således ej
omfattas av personkretsen enligt LSS.
Avlösarservice i hemmet, 9 § 5 p.

Ingen dom som rör avlösarservice i hemmet har kommit till
Handikappombudsmannen från Regeringsrätten eller de fyra kammarrätterna.

Korttidsvistelse utanför det egna hemmet, 9 § 6 p.

H beviljades korttidsvistelse för fem månader. Beslutet överklagades av H som
hävdade att han borde beviljats korttidsvistelse för en längre period.
Kammarrätten i Göteborg31 fann att beslutet inte kunde anses strida mot lagens
syften och inte heller mot kravet om att insatserna ska vara varaktiga och ”...
resursbrist kan utgöra skäl för att beviljade omsorger inte kan tillhandahållas på
en viss begärd nivå”.

Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i
anslutning till skoldagen samt under lov, 9 § 7 p.

Ingen dom som rör frågan om rätten till korttidstillsyn enligt 9 § 7 p. har sänts in
till Handikappombudsmannen från Regeringsrätten eller kammarrätterna.

Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller
ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet, 9 § 8 p.

K:s förälder ansökte i maj 1993 om en ekonomisk ansvarsförbindelse för sonens
placering på ett elevhem utanför hemlänet. Fortfarande mer än två år senare
hade landstinget inte tillhandahållit K någon sådan bostad inom länet och inte
heller ställt detta i utsikt. Kammarrätten i Jönköping32 fann därför att
landstinget måste anses skyldigt att svara för K:s kostnader för boende på ett
elevhem beläget utanför hemlänet.

Bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt
anpassad bostad för vuxna, 9 § 9 p.

– Erbjudande från kommun om att få flytta hem

S, som har en utvecklingsstörning, bor sedan juni 1994 i en bostad, enligt 9 § 9 p.
LSS, i Göteborg, han är dock folkbokförd i Partille kommun. Flyttningen till
Göteborg skedde i avvaktan på att S skulle få fast bostad med särskild service i
sin hemkommun. Hemkommunen erbjöd nu S ett boende enligt 9 § 9 p. Tanken
var att S successivt skulle vänjas vid tanken på att flytta till ett boende i Partille.
Kommunens beslut överklagades till länsrätt och till Kammarrätten i
Göteborg33. Kammarrätten konstaterade att det inte fanns någon ansökan från S
eller hans gode man om att S skulle beredas gruppbostad i hemkommunen.
Hemkommunen hävdade att flytten till Göteborg 1994 endast varit temporär.
Kammarrätten fann att kommunen inte lyckats styrka att så var fallet.
Domstolen lyfte fram att S har ett eget hyresavtal avseende en lägenhet i ett
gruppboende i Göteborg och att det såvitt är känt inte sagts upp.
Hemkommunens åtgärd att tillhandahålla gruppbostad bedömdes av
kammarrätten endast ha karaktären av ett erbjudande som S inte var skyldig att
acceptera.

– Vilka krav kan ställas på en gruppbostad?

C yrkade på att Kammarrätten i Göteborg34 skulle fastställa att hennes
nuvarande gruppbostad inte uppfyllde kraven i LSS. C var bosatt i en
femrumslägenhet och nyttjade själv ett 12 kvadratmeter stort rum. Badrum,
toalett och kök delade hon med övriga hyresgäster i gruppboendet.
Kammarrätten ansåg att bostadslägenheten inte uppfyllde de krav på
lägenhetens utformning som C har rätt att ställa enligt LSS. Domstolen fann att
stadsdelsnämnden skulle tillhandahålla C en bostadslägenhet som motsvarar de
generella byggbestämmelser som gäller för bostäder i allmänhet, dvs krav på viss
minimal yta m.m. (Att de generella byggbestämmelserna ska tillämpas framgår
av förarbetena, prop. 1992/93:159 sidan 86 f.) C yrkade på att kommunen skulle
åläggas att inom viss tid tillhandahålla den begärda bostaden. Kammarrätten
framhöll: ”Av rättspraxis framgår att kommunen måste vidta erforderliga
åtgärder för att utan dröjsmål uppfylla förpliktelserna mot henne (RÅ 1988 ref
40).”. Men domstolen fann att tidpunkten för tillhandahållandet utgör en
verkställighetsfråga som inte kunde prövas i målet.

– Har den som bor i gruppbostad även rätt till andra insatser?

A, som hjärnskadats vid en trafikolycka, är rullstolsburen och har en betydande
och bestående utvecklingsstörning. Han bor i ett gruppboende och har
ledsagarservice med 52 timmar per månad för aktiviteter utanför boendet. A
ansökte om personlig assistent för att tillgodose sitt behov av enskild
sysselsättning i gruppbostaden. Kammarrätten i Stockholm35 fann att A:s behov
av omvårdnad i allt väsentligt tillgodosågs av gruppbostadens ordinarie personal
och han var därför inte berättigad till insatsen biträde av personlig assistent.

C bor i gruppbostad ansökte och om personlig assistent under helgdagar. Han
har inget verbalt språk och har dålig kroppsuppfattning. C var sedan tidigare
beviljad personlig assistent med tio timmar per månad i samband med ridning.
Av utredningen i målet framgick att personalen i gruppboendet anordnar
helgaktiviteter. Kammarrätten i Stockholm36 gjorde bedömningen att behovet av
fritidsaktiviteter som ska tillförsäkras enligt LSS var tillgodosett och C var
därför inte berättigad till personlig assistent.
Daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig, 9 § 10 p.

– Avgift för resor i samband med daglig verksamhet

Kammarrätten i Göteborg37 har behandlat frågan om resor till och från daglig
verksamhet kan anses ingå i verksamheten och därför ska vara avgiftsfria. I
domen skriver kammarrätten att enligt omsorgslagen var sådana resor tidigare
fria och förarbetena till LSS ger inte stöd för att någon ändring av tidigare praxis
är åsyftad genom LSS. Domstolen berörde även det förhållandet att
Socialstyrelsens meddelandeblad tidigare innehöll föreskrifter om avgiftsfrihet.
Men det förhållandet att meddelandebladet inte längre gäller ger enligt
Kammarrätten i Göteborg inte tillräckligt stöd för att frångå tidigare praxis och
avgiftsbelägga resorna. Domen överklagades till Regeringsrätten som meddelade
prövningstillstånd.

Regeringsrätten38 kom till skillnad från kammarrätten fram till att en kommun
inte kan åläggas att avgiftsfritt svara för en funktionshindrads resor till och från
daglig verksamhet. Anledningen är att LSS inte innehåller någon föreskrift om
detta och att det inte står i strid med lagens syfte och allmänna uppbyggnad om
sådana kostnader förklaras falla utanför LSS. Regeringsrätten fann att
kommunerna därför inte med stöd av LSS kan förpliktas att svara för sådana
resekostnader.

Förhandsbesked enligt 16 § LSS

I ett ärende ansökte B om förhandsbesked om hon var berättigad till bostad med
särskild service för vuxna samt daglig verksamhet. Den mottagande kommunen
gav B ett negativt förhandsbesked på grund av att ingen ledig plats fanns att
tillgå i kommunen. Ärendet överklagades först till länsrätten och sedan till
Kammarrätten i Stockholm39. Kammarrätten framhöll att det av praxis framgår
att en kommun inte har rätt att vägra en person som bor inom kommunen den
begärda insatsen endast på den grunden att gruppbostad inte för närvarande
finns tillgänglig och ett negativt förhandsbesked enligt 16 § 2 st. LSS kan inte
grundas på en sådan omständighet. Kammarrätten fann därför att kommunen
borde ha lämnat ett positivt förhandsbesked på ansökningen. Att den sökande
redan hade en gruppbostad i sin hemkommun föranledde enligt kammarrättens
mening inte en annan bedömning.

Hänsyn till frivilliga insatser?

Kammarrätten i Sundsvall40 har i en dom behandlat frågan om hänsyn ska tas
till frivilliga insatser när bedömning görs om en person är berättigad till
personlig assistent eller ej. Kammarrätten konstaterade i målet att det var
ostridigt att den sökande tillhör personkretsen enligt LSS och man tog hänsyn till
att hjälpbehovet inte tillgodosågs på frivillig väg. ”Kammarrätten förklarar ...
[den sökande] berättigad till biträde av personlig assistent. ... när hennes behov
av assistans inte kan tillgodoses på frivillig väg av hennes make.” (Maken
genomgår utbildning/arbete.)

Slutsatser av LSS-domarna

Att dra några generella slutsatser av LSS-domarna är svårt eftersom varje
enskilt fall har så olika förutsättningar. Men av statistiken (se början av
avsnittet) framgår det att kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall lämnar
färre avslag på kommuners och landstings överklaganden än de övriga
kammarrätterna. När det gäller att meddela bifall på en enskilds klagan ligger
Kammarrätten i Sundsvall lägst, man meddelar bifall endast i 18 % medan till
exempel Kammarrätten i Göteborg lämnar bifall i 41 % av överklagandena.

Ledsagarservice vid semesterresa

När det gäller insatsen ledsagarservice vid semesterresor torde Kammarrätten i
Göteborg ha en strängare tillämpning av LSS än Kammarrätten i Stockholm.
Kammarrätten i Göteborg41 menar att ledsagarservice är tänkt för det mer
närliggande utbudet av olika aktiviteter. Domstolen hävdar att man inte kan
utläsa av LSS eller lagens förarbetena att ledsagarservice ska kunna beviljas för
semesterresor utomlands. Kammarrätten i Stockholm har bedömt samma fråga i
flera mål och man har konstaterat att en jämförelse ska göras med den allmänna
standarden. Domstolen42 menar att det i vissa fall kan vara berättigat med
ledsagarservice för semesterresa, men att rätt till jämlikhet i levnadsvillkor och
full delaktighet i samhällslivet i allmänhet kan uppnås utan att en utlandsresa
genomförs.

Personlig assistent vid dagcentervistelse

Det förefaller som om Kammarrätten i Sundsvall ställer upp höga krav när det
gäller rätten till personlig assistent vid dagcentervistelse. Domstolen43 menar att
det endast är i sådana fall där den enskilde är i särskilt stort behov av mera
kontinuerliga stödinsatser av en bestämd person för att kunna delta i
verksamheten som det kan vara befogat med personlig assistent.

Enligt förarbetena till LSS, prop. 1992/93:159 (sidan 64) kan personlig assistans
ges för att den funktionshindrade ska kunna delta i bland annat daglig
verksamhet. Det finns inget krav om att det ska vara fråga om ett särskilt stort
behov för att insatsen ska få ges.
Behov tillgodosett på annat sätt?

Enligt prop. 1992/93:1594 (sidan 172) kan ett behov tillgodoses på annat sätt till
exempel när en nära anhörig frivilligt svarar för insatsen som ett led i
familjerelationen.

Kammarrätten i Sundsvall44 har i en dom behandlat frågan om frivilliga
insatser. (Se ovan under Hänsyn till frivilliga insatser?, sidan 114) När man läser
domen från Kammarrätten i Sundsvall får man uppfattningen att domstolen
menar att en anhörig endast är befriad från ”plikten” att frivilligt hjälpa den
funktionshindrade när ett arbete eller dylikt faktiskt hindrar insatsen.
Kammarrätten skriver i domen ”... berättigad till biträde av personlig assistent ...
när hennes behov av assistans inte kan tillgodoses på frivillig väg av hennes
make.”.

Även Kammarrätten i Göteborg45 har i en dom bedömt betydelsen av frivilliga
insatser. Domstolen fann att en psykiskt funktionshindrads behov av hjälp
faktiskt tillgodosågs av föräldrarna och att det inte var visat i målet att
föräldrarna av medicinska skäl var förhindrade att tillgodose hans behov av
hjälp och tillsyn vid besöken hos dem. Insatsen av föräldrarna ansågs ingå som
ett naturligt led i deras familjerelation. Den funktionshindrade var därför inte
berättigad till personlig assistent.

Enligt 7 § LSS har de som tillhör personkretsen rätt till insatser bland annat om
deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Denna formulering tyder på att en
anhörig kan vägra att bidra med frivilliga insatser oavsett om hon/han faktiskt är
förhindrad till det eller ej och den funktionshindrade måste då anses inte få sina
behov tillgodosedda och vara berättigad till insatser enligt LSS.

Semesterresa

När det gäller rätt till insatser vid semesterresor är förarbetena inte speciellt
uttömmande. I prop. 1992/93:1597 (sidan 73) skriver departementschefen att
”Vidare skall kommunen ansvara för behov av assistans som tillfälligt uppstår
utöver vad som beräknats som assistansersättning, till exempel under en
semesterresa.”.

När bedömningar i dessa frågor ska göras får stöd sökas i 7 § LSS som bland
annat stadgar att den enskilde genom insatserna ska tillförsäkras goda
levnadsvillkor. Vid bedömningen om 7 § är uppfylld ska man enligt förarbetena
göra en jämförelse med den livsföring personer i samma ålder har. En
funktionshindrad person som inte beviljas insatser för årlig resa utomlands kan
därför inte anses vara förvägrad goda levnadsvillkor eftersom ”medelsvensson”
knappast åker utomlands varje år.
Var gränsen får anses gå för rätt till insats vid utlandsresa är svårt att avgöra
men den som aldrig tidigare eller endast en enstaka gång, för flera år sedan,
företagit en utlandsresa torde vara berättigad till insats för att kunna anses vara
tillförsäkrad goda levnadsvillkor.

Lag (1993:389) om assistansersättning – LASS

Totala antalet domar som Handikappombudsmannen fått från kammarrätterna
angående rätten till assistansersättning enligt LASS uppgår till 150, varav tolv
rör frågan om prövningstillstånd till kammarrätt. Domarna är avkunnade under
tidsperioden 95-06-28—96-07-05. Från Regeringsrätten har det kommit en dom
(rör frågan om vilken sannolikhet som krävs för beslut om inhibition i fråga om
assistansersättning).

I 59 domar är det RFV som överklagat (45 %) varav avslag meddelats på verkets
klagan i 27 domar (44 %).

Respektive Antal domar Antal gånger Antal avslag
kammarrätt som insänts som RFV på RFV:s
överklagat klagan
KR i Göteborg 25 16 (64 %) 11 (69 %)
KR i Jönköping 22 9 (41 %) 3 (33 %)
KR i Stockholm 40 18 (45 %) 11 (61 %)
KR i Sundsvall 51 16 (31 %) 2 (12,5 %)
Totalt antal domar 138 59 (45 %) 27 (44 %)
Tabell 3: Domar angående lagen om assistansersättning (exklusive ansökan om
prövningstillstånd). I de fall domstolen delvis har bifallit RFV:s talan har den
räknats som helt bifallen. (Kammarrätten i Jönköping: i två fall har RFV
återkallat sin talan och de domarna är därför inte medräknade.)

Antal bifall på
enskilds klagan
KR i Göteborg 1 (14 %)
KR i Jönköping 2 (18 %)
KR i Stockholm 6 (35 %)
KR i Sundsvall 3 (9 %)
Totalt antal 12 (19 %)
Tabell 4: Bifall (även delvis) på enskilds talan.

Antal domar som rör
personer under 18 år
KR i Göteborg 4
KR i Jönköping 3
KR i Stockholm 12
KR i Sundsvall 30
Totalt antal domar 49
Tabell 5: Domar som rör personer under 18 år, dvs barn.

Grundläggande behov

”Påpuffning”

Den 1 juli 1996 ändrades 3 § LASS. Socialutskottet skriver i sitt betänkande
(1995/96:SoU 15, sidan 12) angående ändringen att personer med enbart psykiska
funktionshinder även i fortsättningen bör vara berättigade till personlig assistans
i vissa speciella fall, nämligen där karaktären och omfattningen av det psykiska
funktionshindret medför behov av hjälp med de grundläggande behoven.

Av olika avgöranden från kammarrätterna förefaller det som om domstolarna
ofta inte är benägna att bevilja assistansersättning för personer med psykiska
funktionshinder. Det gäller personer som rent fysiskt klarar av att till exempel
äta och sköta sin hygien men som måste påminnas och ”puffas” på för att göra
det. Kammarrätten i Göteborg skriver i mål nr 373-19953 (avkunnad 96-05-22)
”Enbart behov av sällskap och påstötning för att utföra vissa aktiviteter kan inte
anses ingå i beräkningen av det hjälpbehov som skall tillgodoses genom personlig
assistent.”.

I ett annat mål fann däremot samma kammarrätt46 (domstolen instämde i
länsrättens bedömning) att en person med utvecklingsstörning i kombination
med psykisk störning och diabetes var berättigad till assistansersättning, fastän
hon endast behövde ”puffas” på. Länsrätten hänvisade till personens svårigheter
att acceptera okända personer och kontinuiteten i insatserna. Domstolen
beaktade även uttalanden i förarbetena om lämpligheten i att låta en personlig
assistent tillgodose även ett sådant stödbehov som sett isolerat kanske inte
berättigar till personlig assistans.

Även Kammarrätten i Stockholm47 har i ett mål beviljat en person som behövde
ständig ”påpuffning” assistansersättning. Domstolen skriver i domskälen: ”Ett
viktigt syfte med personlig assistans bör vara att åstadkomma villkor som är
likvärdiga med andra människor i motsvarande ålder.” Man skriver också:
”Personlig assistans [bör alltid] övervägas som alternativ för bland annat vuxna
till att bo på en institution.”. Det finns även exempel på domar där
Kammarrätten i Stockholm48 inte beviljat assistansersättning vid behov av
påpuffning.

Kammarrätten i Jönköping49 har i en dom beaktat att en person med psykisk
funktionsnedsättning behövde få saker påpekade för sig för att han skulle utföra
dem såsom att till exempel klä sig och äta m.m.

Kammarrätten i Sundsvall50 fann däremot i en dom att en man som lider av
schizofreni och som behöver stöd för att företa sig vardagssysslor inte var
berättigad till assistansersättning eftersom antalet timmar i genomsnitt inte
uppgick till 20 timmar i veckan. I ett annat mål fann samma kammarrätt51 att en
person med beteendestörning som bara blir sittande om hon lämnas ensam inte
var berättigad till assistansersättning. Domstolen fann att hon inte behöver någon
faktisk hjälp med att klä sig, äta och sköta sin hygien.

Tolkningen av 3 § LASS

Kammarrätten i Stockholm52 anförde i en dom att 3 § LASS ”... bör tolkas så att
det är behovet av kvalificerad hjälp som skall föreligga under mer än 20 timmar i
veckan, för att rätt till ersättning enligt LASS skall inträda.”.

Kammarrätten i Jönköping53 konstaterar i en dom att det i förarbetena till
lagändringen som gäller från och med 1 juli 1996, prop. 95/96:146, uttalas att det
finns två möjliga tolkningar av lag och förarbeten. Antingen ska stödbehovet av
mycket personlig karaktär (praktisk hjälp med personlig hygien, att klä på och
av sig, att äta eller att kommunicera med andra) uppgå till i genomsnitt mer än
20 timmar per vecka eller så ska det räcka med att det samlade behovet av
personlig assistans av kvalificerad art uppgår till mer än 20 timmar.
Kammarrätten drar den ”... slutsatsen att det alltid måste finnas ett behov av
stöd av mycket personlig karaktär för att ersättning enligt LASS skall komma
ifråga, men att även annat kvalificerat stödbehov i sådant fall får inräknas i de 20
timmarna ... ”.

Barn och assistansersättning

När det gäller barn krävs det mycket stora funktionshinder och ett stort
hjälpbehov för att de ska beviljas personlig assistans enligt LASS.
Kammarrätterna54 hänvisar ofta till vårdnadshavarnas ansvar när
assistansersättning nekas.

Ska makar och sambor bistå varandra med hjälp?

Kammarrätten i Stockholm55 har i en dom poängterat att ”kammarrätten finner
det naturligt att makar eller sambo inom ramen för sin gemenskap efter förmåga
bistår varandra i rimlig utsträckning.”.

Slutsatser av domarna om LASS

Att med 138 domar som underlag bedöma om det finns avvikelser mellan
kammarrätterna är mycket svårt att göra, eftersom det ena fallet är inte det
andra likt. Men en viss tendens kan ändå uttydas. Att Kammarrätten i Sundsvall
bara avslår 12,5 % av RFV:s överklagande medan genomsnittet för alla
domstolarna är 46 % är anmärkningsvärt. En förklaring kan vara att domstolen
behandlat många ärenden som rör barn och eftersom barn mycket sällan beviljas
personlig assistans kan det påverka statistiken. Men även om man räknar bort de
fall som rör barn och där RFV överklagat, nio domar, hamnar man på en
avslagsfrekvens på 28,5 %, dvs fortfarande lägre i jämförelse med de övriga
kammarrätterna.

När det gäller bifall på enskilds överklagan så meddelar Kammarrätten i
Sundsvall färre bifall än de övriga kammarrätterna gör. Det kan även här bero
på att många av överklagandena rör rätten till assistansersättning för barn.

Av olika avgöranden från kammarrätterna förefaller det som om domstolarna
ofta inte är benägna att bevilja assistansersättning för personer med psykiska
funktionshinder. Det gäller personer som rent fysiskt klarar av att till exempel
äta och sköta sin hygien men som måste påminnas och puffas på för att göra det.
Det förefaller som om Kammarrätten i Sundsvall i sådana här mål har en något
restriktivare tillämpning än till exempel Kammarrätten i Stockholm.

Det synes som om Kammarrätten i Sundsvall är mer restriktiv vad gäller att
bevilja assistansersättning till barn. Domstolen hänvisar både till barnets ålder,
föräldrarnas vårdnadsansvar och samhällsinsatser i övrigt. De övriga
kammarrätterna är också restriktiva med undantag för Kammarrätten i
Göteborg som i flera domar beviljat barn personlig assistans, till exempel har
man har beviljat ett nioårigt barn personlig assistans56. Barnet hade Aspergers
syndrom (form av autism), och behövde ständiga och tydliga påminnelser.

Regeringsrätten har ännu inte tagit upp några mål när det gäller rätten till
assistansersättning till prövning, för att något styra upp praxisen mellan de olika
kammarrätterna.

Bilstöd enligt förordningen 1988:890

Handikappombudsmannen har från kammarrätterna fått in totalt 66 domar
varav sex rör frågan om prövningstillstånd när det gäller rätten till bilstöd.
Regeringsrätten har sänt in sju domar varav två rör frågan om
prövningstillstånd. Domarna sträcker sig från 95-03-29--96-06-24.

Bilstöd kan beviljas enligt lag (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd
till handikappade och förordning (1988:890) om bilstöd till handikappade.

Det är ovanligt att RFV överklagar och man har endast gjort det i tre fall varav
avslag meddelats i en dom.

Respektive Antal domar Antal gånger som Antal avslag
kammarrätt som insänts RFV överklagat på RFV:s klagan
KR i Göteborg 14 1 1
KR i Jönköping 10 1 0
KR i Stockholm 12 0 0
KR i Sundsvall 24 1 0
Totalt antal domar 60 3 1
Tabell 6: Domar angående bilstöd.

Antal domar där
bilstöd beviljats när
den enskilde klagat
KR i Göteborg 1
KR i Jönköping 0
KR i Stockholm 3
KR i Sundsvall 0
Totalt antal 4
Tabell 7: Domar där bilstöd beviljats när den enskilde klagat.

Kammarrätternas praxis

– 200 meters gräns

Kammarrätterna tillämpar bilstödsbestämmelserna restriktivt. Om det framgår
att den funktionshindrade kan gå ca 200 meter eller mer beviljas inte bilstöd
överhuvudtaget. Det verkar som om man måste ha en funktionsnedsättning av till
exempel typen amputerat ben, dvs att man har svårt att gå. När det gäller andra
typer av funktionsnedsättningar såsom till exempel astma och fibromyalgi är det
näst intill omöjligt att bli beviljad bilstöd fastän det kan vara svårt för den som
har svår astma att använda sig av allmänna kommunikationer.

Det är inte tillräckligt att man har svåra smärtor (till exempel fibromyalgi) utan
man måste faktiskt inte kunna gå 200 meter. Om den funktionshindrade
använder något hjälpmedel, till exempel kryckor eller rullstol, är det lättare att
beviljas bilstöd.

– Elöverkänslighet

Det synes som om det är omöjligt för den som lider av elöverkänslighet att
beviljas bilstöd. En domstol57 hävdar att det inte är ”klarlagt i den medicinska
vetenskapen att magnetiska eller elektriska fält kan medföra en överkänslighet
för el”. Även Regeringsrätten58 är mycket restriktiv.

– Föräldrar vars barn har funktionshinder

För att en förälder, med ett barn som har funktionshinder, ska beviljas bilstöd
krävs att barnet har ett stort funktionshinder. Det finns ett avgörande från
Regeringsrätten59 där domstolen beviljade bilstöd till en förälder vars barn (9
år) hade epilepsi, grav utvecklingsstörning, autism. Barnet var starkt överaktivt
och avskärmat. Regeringsrätten ansåg att det fanns väsentliga svårigheter för
föräldern att resa med barnet eftersom barnet kan bli fullständigt ohanterligt.
I ett mål från Kammarrätten i Göteborg60 fann domstolen däremot att ett barn
som inte kunde sitta själv och som inte hade någon kontroll över balansen inte
var berättigad till bilstöd. Barnet har infantil autism i kombination med grav
utvecklingsstörning. Domstolen har troligen tagit hänsyn till barnets låga ålder, 2
år, när man nekade bilstöd.

Slutsatser av domarna om bilstöd

I 57 domar är det den enskilde som överklagat men bifall på klagan har endast
lämnats i fyra fall. Avslagsfrekvensen är således mycket stor när den enskilde
överklagar en dom från länsrätt. Det förefaller som om Kammarrätten i
Stockholm har en något liberalare tillämpning av bilstödsreglerna än de övriga
kammarrätterna. Men antalet domar är så få från respektive kammarrätt att det
inte går att dra några säkra slutsatser om att Kammarrätten i Stockholm synes
ha bifallit klagan i flera fall än övriga kammarrätter.

Vårdbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

Totala antalet domar som Handikappombudsmannen fått från kammarrätterna
angående rätten till vårdbidrag enligt lagen om allmän försäkring 9 kap., uppgår
till 70 varav sex rör frågan om prövningstillstånd till kammarrätt. Domarna är
avkunnade 95-06-29—96-06-26. Från Regeringsrätten har det inte insänts någon
dom.

I sex domar är det RFV som överklagat (9 %) varav inga avslag meddelats. Den
enskilde har fått bifall på sin klagan i nio domar (14 %).

Respektive Antal domar Antal gånger som Antal avslag
kammarrätt som insänts RFV överklagat på RFV:s klagan
KR i Göteborg 12 1 0
KR i Jönköping 23 2 0
KR i Stockholm 18 1 0
KR i Sundsvall 11 2 0
Totalt antal domar 64 6 0
Tabell 8: Domar angående vårdbidrag enligt lagen om allmän försäkring.
(Kammarrätten i Stockholm: en dom av de 18 avser inhibition.)

Antal bifall på
enskilds klagan
KR i Göteborg 0
KR i Jönköping 5
KR i Stockholm 4
KR i Sundsvall 0
Totalt antal 9
Tabell: 9 Bifall på enskilds klagan.

Typ av funktionsnedsättning

Celiaki (glutenintolerans)

Det är mycket svårt för förälder vars barn lider av celiaki att bli beviljad
vårdbidrag. Kammarrätten i Göteborg61 och Stockholm62 har inte beviljat
vårdbidrag för barn som har celiaki. Hade det däremot varit fråga om en
ovanligt svårbehandlad och komplicerad celiaki torde vårdbidrag beviljats av
Kammarrätten i Göteborg63.

I ett mål från Kammarrätten i Jönköping64 fann domstolen att en förälder, med
två barn som båda har celiaki och därför kräver specialdiet, inte var berättigad
till vårdbidrag eftersom det särskilda tillsynsbehovet inte var av den omfattning
som krävs för att beviljas bidrag. Ej heller var merutgifterna för specialdiet m.m.
så höga att ett vårdbidrag kunde beviljas. Likadant har Kammarrätten i
Stockholm65 dömt i ett annat mål.

Autism och Downs syndrom

Föräldrar vars barn har autism eller Downs syndrom har av Kammarrätten i
Jönköping66 beviljats helt vårdbidrag.

Cystisk fibros

Kammarrätten i Jönköping67 har när det gäller barn som har cystisk fibros
beviljat en förälder ett halv vårdbidrag.

Dyslexi

I ett fall från Kammarrätten i Jönköping68 beviljades en förälder med ett barn,
som hade dyslexi, celiaki och eventuellt DAMP, en fjärdedels vårdbidrag. I
bedömningen ingick också skäliga merkostnader.

Infektionskänslighet

Kammarrätten i Stockholm69 finner i en dom att förälder vars barn är mycket
infektionskänsligt är berättigad till vårdbidrag. Man tog dock inte ställning till
hur stort vårdbidrag, utan det skulle bestämmas av försäkringskassan. I ett
annat mål från samma kammarrätt70 fann domstolen att ett fjärdedels
vårdbidrag skulle utges till förälder vars barn var infektionskänsligt. Samma
kammarrätt71 fann däremot i ett annat mål att ett barn som har en
inhalationskrävande astma, komjölksallergi, koncentrationssvårigheter, som är
hyperaktivt samt har en ökad infektionskänslighet inte var berättigat till
vårdbidrag.

Kammarrätten i Sundsvall72 har i ett mål beviljat tre fjärdedels vårdbidrag, där
det var fråga om en förälder vars barn var infektionskänsligt, hade
återkommande perioder med feber och febertoppar, ibland urinvägsinfektioner,
snuva och täppa i bröstet.

Hyperaktiv

En förälder vars barn är hyperaktivt har av Kammarrätten i Stockholm73
beviljats ett helt vårdbidrag, trots att barnet vistas större delen av dagen på
förskola. Barnet är så aktivt att det kräver övervakning och det har också
sömnrubbningar.

Hyperinsulinism

En förälder vars barn har hyperinsulinism och som riskerar allvarliga
hjärnskador om han inte sköts ytterst noggrant har av Kammarrätten i
Stockholm74 beviljats ett helt vårdbidrag. Hänsyn togs till att det är en extremt
komplicerad och ovanlig sjukdom som kräver daglig övervakning, kontinuerlig
tillsyn dygnet runt, täta blodsockerkontroller och tät medicinering eftersom
barnet inte producerar något eget blodsocker.

Slutsatser av domarna om vårdbidrag

Att med ett underlag som består av 64 vårdbidragsdomar göra en bedömning av
om kammarrätterna dömer olika är mycket svårt. Det ena målet är inte det
andra likt och endast ett fåtal domar är jämförbara.

Handikappersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

Totala antalet domar som Handikappombudsmannen fått sig tillsänt från
kammarrätterna angående rätten till handikappersättning enligt lagen om
allmän försäkring 9 kap., uppgår till 88 varav åtta rör frågan om
prövningstillstånd till kammarrätt. Från Regeringsrätten har det kommit två
domar varav en rör frågan om prövningstillstånd.

I nio domar är det RFV som överklagat (10 %) varav avslag meddelats i en dom
(11%). Den enskilde har fått bifall på sin klagan i fyra domar (5 %).

Respektive Antal domar Antal gånger som Antal avslag
kammarrätt som insänts RFV överklagat på RFV:s klagan
KR i Göteborg 14 2 1
KR i Jönköping 18 2 0
KR i Stockholm 39 2 0
KR i Sundsvall 17 3 0
Totalt antal domar 88 9 1
Tabell 10: Domar angående handikappersättning enligt lagen om allmän
försäkring.

Antal bifall på
enskilds klagan
KR i Göteborg 3 (25%)
KR i Jönköping 1 (6 %)
KR i Stockholm 0 (0 %)
KR i Sundsvall 0 (0 %)
Totalt antal 4 (5 %)
Tabell 11: Bifall på enskilds klagan.

Elöverkänslighet

Kammarrätten i Stockholm75 har i ett mål avgjort frågan om elöverkänslighet
kan berättiga till handikappersättning. I målet yrkade S på handikappersättning
bland annat på grund av kostnader för egen bil. Som funktionsnedsättning
angavs elöverkänslighet. S uppgav att han behöver daglig hjälp för att undvika
att komma i kontakt med elektricitet. Hans hustru handlar, städar och lagar mat.
S är tvungen att använda en egen el-sanerad bil när han reser till och från sitt
arbete. Enligt ett läkarintyg är diagnosen för S subjektiva sjukdomssymtom efter
exposition för elektromagnetiska kraftfält. Kammarrätten skriver i domen:
”Utredningen i målet ger inte stöd för att [S] fått sin funktionsförmåga nedsatt i
sådan omfattning att hans sammanlagda behov av stöd, i form av hjälp i den
dagliga livsföringen och med anledning av handikappet förorsakade merutgifter,
berättigar honom till handikappersättning ...”.

Målet överklagades av den enskilde till Regeringsrätten som meddelade
prövningstillstånd. Regeringsrätten76 fastställde kammarrättens dom.

Slutsatser av domarna om handikappersättning

När den enskilde överklagar en dom gällande rätten till handikappersättning är
avslagsfrekvensen hög. Det verkar dock inte som om kammarrätterna tillämpar
bestämmelserna om handikappersättning olika. Det kan bero på att
Försäkringsöverdomstolens och Regeringsrättens prejudikat främjar en likartad
tillämpning av reglerna.

Bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620)
Handikappombudsmannen har fått in sju domar som rör bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen. Domarna av avkunnade under tidsperioden 95-11-15—96-07-
10.

Från Regeringsrätten har ingen dom kommit som rör frågor enligt 6 § och som
har anknytning till Handikappombudsmannens verksamhetsområde.

Respektive Antal domar Antal gånger Antal avslag
kammarrätt som insänts som kommun på kommuns överklagat klagan
KR i Göteborg 0 0 0
KR i Jönköping 3 0 0
KR i Stockholm 2 1 0
KR i Sundsvall 2 1 0
Totalt antal domar 7 2 0
Tabell 12: Domar angående bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen. (Kammarrätten i
Stockholm angående att kommun överklagat: talan avvisades. Kammarrätten i
Sundsvall: ett av de två målen återförvisades.)

Antal bifall på
enskilds klagan
KR i Göteborg 0
KR i Jönköping 1
KR i Stockholm 1
KR i Sundsvall 0
Totalt antal 2
Tabell 13: Bifall på enskilds klagan.

Färdtjänst

Kammarrätten i Stockholm77 har i ett mål avgjort frågan om hur många resor
en enskild ska beviljas för att bryta sin isolering. S som lider av fobier blev av
kommunen beviljad 25 enkelresor under en tidsperiod av tre månader. Enligt en
läkare har S svårigheter att vistas med andra personer till exempel på banken
och S kan inte åka buss. Med hjälp av taxiresor menade läkaren att S skulle
kunna bryta isoleringstendensen. Kammarrätten skriver i domen att S med
hänsyn till sina svåra psykiska sjukdomsbesvär är berättigad till bistånd i form
av färdtjänstresor för att bryta sin isolering. Domstolen ansåg att S inte är
tillförsäkrad en skälig levnadsnivå med beslutade 25 enkelresor under tre
månader. Kammarrätten fann vid en samlad bedömning att S istället är
tillförsäkrad en skälig levnadsnivå med fyra enkelresor i veckan.

Bistånd i form av boende i servicehus

Två makar ansökte om bistånd till boende i servicehus som de valt. Av
läkarutlåtanden framgick det att makan A har kroniska besvär från
rörelseapparaten i form av besvär från höfterna och axlarna, behov av
kryckkäppar och dessutom besvär från cirkulationsorganen med lätt hjärtsvikt.
Maken B har en elakartad tumörsjukdom som kräver fortlöpande behandling
och han har även kronisk luftrörskatarr med påtaglig andningspåverkan. Enligt
läkaren kommer ett boende i vanlig lägenhet sannolikt inte att fungera särskilt
länge till för makarna. Kammarrätten i Sundsvall78 konstaterade i domen att det
av förarbetena till socialtjänstlagen framgår att den enskilde inte har någon
ovillkorlig rätt att erhålla en viss bestämd insats utan hänsyn måste tas till vilka
alternativa resurser som finns att tillgå inom kommunen när man ska välja
åtgärd. Domstolen skriver: ”Vid val av åtgärd måste således en sammanvägning
göras av olika omständigheter såsom det önskade biståndets lämplighet och
kostnaderna för detta i jämförelse med andra alternativ samt den enskildes
önskemål om biståndsform.”. I det aktuella fallet ansåg kammarrätten att
behovet för närvarande tillgodosågs av det boende makarna har
(pensionärsboende med möjligheter att äta i gemensam matsal och personal finns
tillgänglig kl. 7.30-21.00 varje dag och på natten finns det en nattpatrull), och den
sociala hemhjälp de får. Kammarrätten konstaterade att makarnas behov av
trygghet, omvårdnad och tillsyn tillgodoses genom dessa insatser som
socialnämnden tillhandahåller. Makarna ansågs därför inte vara berättigade till
bistånd i form av boende i servicehus.

Slutsatser av domarna 6 § socialtjänstlagen

Av de sju domar som insänts till Handikappombudsmannen framgår det inte att
kammarrätterna skulle tillämpa socialtjänstlagen olikartat.

Bidrag enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.

Från kammarrätterna har det till Handikappombudsmannen kommit totalt 47
domar varav fyra rör frågan om prövningstillstånd. Domarna är avkunnade
under tidsperioden 95-06-26—96-07-12. Från Regeringsrätten har det kommit
två domar.

Respektive Antal domar Antal gånger Antal avslag
kammarrätt som insänts som kommun på kommuns
överklagat klagan
KR i Göteborg 16 4 (25 %) 3 (75 %)
KR i Jönköping 8 2 (25 %) 1 (50 %)
KR i Stockholm 15 1 (7 %) 1 (100 %)
KR i Sundsvall 8 2 (25 %) 0 (0 %)
Totalt antal domar 47 9 (20,5 %) 5 (56 %)
Tabell 14: Domar angående bidrag enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag
m.m. (Göteborg: en dom avser återförvisning och två domar avser avvisning.
Stockholm: en dom avser avvisning och en dom rör återkallande av talan.
Sundsvall: en dom avser återförvisning. I det totala antalet domar avser därmed
två domar återförvisning, tre domar avvisning och en dom rör återkallande av
talan.)
Antal bifall på
enskilds klagan
KR i Göteborg 0 (0 %)
KR i Jönköping 1 (17 %)
KR i Stockholm 3 (25 %)
KR i Sundsvall 0 (0 %)
Totalt antal domar 4 (12,5 %)
Tabell 15: Bifall på enskilds klagan. (Kammarrätten i Jönköping: delvis bifall på
enskilds talan.)

Nödvändiga åtgärder enligt 6 § lagen om
bostadsanpassningsbidrag

Av 6 § lagen om bostadsanpassningsbidrag följer att bostadsanpassningsbidrag
endast får lämnas om åtgärderna är nödvändiga för att bostaden ska vara
ändamålsenlig som bostad för den funktionshindrade. Det finns flera domar från
kammarrätterna som rör frågan om en åtgärd är nödvändig eller ej.

I ett fall var det fråga om en pojke som på grund av ryggmärgsbråck är förlamad
från midjan och nedåt. Hans föräldrar ansökte om bostadsanpassningsbidrag till
installation av en rullstolshiss till övervåningen i deras hus. På övervåningen har
pojkens syskon sina sovrum och ett bordtennisrum finns där också. Föräldrarna
hade tidigare beviljats bostadsanpassningsbidrag till en tillbyggnad av bostaden.
Då var syftet att sonen skulle få en fullgod bostad på bottenvåningen. Länsrätten
skriver i domen (fastställd av Kammarrätten i Göteborg79) att det måste finnas
en klar koppling mellan funktionsnedsättningen och åtgärderna. Man ansåg att
kopplingen ska vara så stark att åtgärderna kan bedömas som nödvändiga med
hänsyn till funktionshindret. Domstolen framhöll att rullstolshissen inte var
nödvändig med hänsyn till pojkens funktionshinder och föräldrarna var därför ej
berättigade till bostadsanpassningsbidrag.

Vid bedömningen av om en anpassning är nödvändig eller ej tar domstolarna
hänsyn till om det finns någon i den enskildes närhet som har möjlighet att hjälpa
till på ett sådant sätt att anpassningsåtgärden kan undvikas. Om den enskilde bor
i en villa och tvättstuga, pannrum och elcentral finns i källaren kan den enskilde
nekas bostadsanpassningsbidrag till hiss ned till källaren om det finns någon
ytterligare boende, till exempel make, i villan som kan hjälpa till.

Kammarrätten i Stockholm80 har funnit att en man som är rullstolsburen och
som tidigare fått en ramp monterad vid sitt hus är berättigad till
bostadsanpassningsbidrag till ett tak till rampen. Taket är tänkt att hålla rampen
fri från snö. Mannens maka har begränsad rörlighet och kommunen har dragit
in hjälpen med snöröjning och domstolen ansåg det därför vara nödvändigt att
bostadsanpassningsbidrag beviljas till ett tak för att bostaden ska bli
ändamålsenlig för makarna.
T som är överkänslig mot kvalster har nekats bostadsanpassningsbidrag trots att
det finns ett läkarutlåtande om att han är i ”starkt behov” av en sanering med
avseende på heltäckningsmattor m.m. Kammarrätten i Jönköping81 har funnit
att en sanering inte är nödvändig med hänsyn till den enskildes funktionshinder.
Domstolen fann att det saknas en tillräckligt stark koppling mellan uppgivet
funktionshinder och utförda åtgärder för att bostadsanpassningsbidrag ska
kunna utgå. Man ställer således höga krav för att anse att rekvisitet
”nödvändiga” är uppfyllt.

Särskilda skäl enligt 8 §

Enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag, 8 §, lämnas
bostadsanpassningsbidrag vid nybyggnad, köp eller byte av bostad endast om det
finns ”särskilda skäl” för att välja en bostad som kräver anpassningsåtgärd.

Höga krav vid byte av bostad för att ”särskilda skäl” ska anses vara
uppfyllt

Av ett avgörande från Regeringsrätten82 framgår det att man ställer relativt
höga krav på den som ska byta bostad. Vederbörande måste vidta omfattande
försök att finna en bostad som inte kräver anpassningsåtgärder. Endast det
förhållandet att man får lägre boendekostnader efter en flyttning och att man
allmänt sett får en mera lämplig och lättskött lägenhet i likvärdig boendemiljö
utgör enligt Regeringsrätten inte sådana särskilda skäl som avses i 8 §.

Det finns också exempel på domar från kammarrätterna83 där det ställs höga
krav för att ”särskilda skäl” ska vara uppfyllda.

R flyttade tillsammans med sin fästmö till en trerumslägenhet. Lägenheten
handikappanpassades till en kostnad om 409.000 kronor. Efter ca ett år inköpte
R en villa och ansökte därefter om bostadsanpassningsbidrag med avseende på
villan. Kostnaderna uppskattades till 275.000 kr. Som särskilda skäl för byte av
bostad anförde R att det nya boendet skulle ge honom större möjligheter att
planera inför framtida familjebildning samt ge honom ökade chanser att leva ett
självständigt och utåtriktat liv. R anförde också att den lägenhet han tidigare
bodde i inte medgav honom tillräckliga rörelseytor. I sin dom, som
Kammarrätten i Stockholm84 instämde i, hänvisar länsrätten till uttalanden i
förarbetena. Bland annat om att man vid byte av bostad ska välja en bostad som
är lämplig med hänsyn till behovet så att anpassningsåtgärder i möjligaste mån
kan undvikas. Länsrätten konstaterar att R tidigare fått en lägenhet anpassad
efter sina särskilda behov: ”För att bostadsanpassningsbidrag på nytt skall utgå
inom en så förhållandevis kort tidsrymd bör, enligt länsrättens mening, den
funktionshindrades förhållanden förändrats på ett sådant sätt att det anpassade
boendet inte längre är lämpligt. Av intyg från arbetsterapeuten ... framgår endast
att [R] själv upplever den anpassade lägenheten för trång. Det framgår inte att
lägenheten är olämplig med hänsyn till hans behov.”. R ansågs därför av
domstolen ej vara berättigad till bostadsanpassningsbidrag.

I ett annat mål har Regeringsrätten85 bedömt frågan om föräldrar med en
funktionshindrad son kunde anses ha särskilda skäl när de flyttade från en
lägenhet till ett radhus. Familjen ansåg sig behöva en större bostad eftersom man
väntade sitt andra barn. När det andra barnet föddes uppstod ett behov av
ständig tillsyn av det första barnet, och efter det att man köpt radhuset ansökte
man om bidrag till utbyggnad av ett extra utrymme i anslutning till radhusets
kök och entré. Det var tänkt att utrymmet skulle användas för påklädning och
för träning och stimulans av sonen. Genom tillbyggnaden skulle det också vara
möjligt för föräldrarna att ständigt ha uppsikt över sonen när de vistades i köket.
Regeringsrätten skriver i domen: ”Av vad sålunda framkommit får anses följa
att behovet av tillbyggnad framstått som helt klart först efter det att makarna
förvärvat radhuset. Behovet har således inte uppkommit vid köpet av radhuset.
Yrkandet om bidrag skall vid sådant förhållande prövas utan hänsynstagande till
bestämmelserna i 8 § BAB.” I målet anförde den klagande kommunen att
tillbyggnaden även kunde jämställas med standardhöjande åtgärder som 10 §
hindrar. Regeringsrätten fann emellertid att tillbyggnaden inte kunde anses
utgöra ett led i en större upprustning och därmed var den inte en
standardhöjande åtgärd.

Elöverkänslighet

Sju av domarna från kammarrätterna86 behandlar frågan om
bostadsanpassningsbidrag kan lämnas vid elöverkänslighet. I samtliga domar har
domstolarna funnit att bidrag inte ska beviljas. Man anför bland annat att
samband inte finns mellan funktionshindret och anpassningsåtgärderna, och man
hänvisar till ett yttrande som Socialstyrelsen lämnat till Boverket om att
samband mellan symtomen och dess orsak saknas.
Bidrag vägras även om den enskilde har läkarintyg som tydligt uttalar att det är
fråga om elöverkänslighet och att en minimering av elektriska fält därför bör ske.

Slutsatser av domarna om bostadsanpassningsbidrag

Det förefaller som om kammarrätterna tillämpar lagen om
bostadsanpassningsbidrag på ett likartat sätt dvs inga större skillnader finns att
peka på.

Sammanfattning av undersökningen av kammarrätterna

I den här undersökningen har en genomgång gjorts av de kammarrättsdomar
som insänts till Handikappombudsmannen på ombudsmannens begäran.
Domarna gäller rätten till insatser enligt lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, assistansersättning enligt lagen om assistansersättning,
bilstöd enligt bilstödsförordningen, vårdbidrag och handikappersättning enligt
lagen om allmän försäkring, bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen samt bidrag
enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag. Syftet med utredningen var att
upptäcka eventuella skillnader i hur kammarrätterna tillämpar lagar och
förordningar när det gäller personer med funktionsnedsättning.

När det gäller LSS så har Handikappombudsmannen konstaterat att
kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall meddelar färre avslag på kommuners
och landstings överklaganden än de övriga två kammarrätterna. Bifall på
enskilds talan lämnas av Kammarrätten i Sundsvall endast i 18 % av
överklagandena medan Kammarrätten i Göteborg lämnar bifall i hela 41 %.
Vissa skillnader upptäcktes också när det gäller rätten till ledsagarservice vid
semesterresa och personlig assistent vid dagcentervistelse.

Kammarrätternas tillämpning av LASS skiljer sig en del åt. Medan
Kammarrätten i Sundsvall endast avslår 12,5 % av RFV:s överklaganden så
avslår Kammarrätten i Göteborg hela 69 % av verkets överklaganden. Även när
det gäller bifall till enskilds klagan finns det stora skillnader. Kammarrätten i
Sundsvall bifaller 9 % medan Kammarrätten i Stockholm bifaller 35 % av
klaganden från de enskilda. Genomsnittet för de fyra kammarrätterna är 19 %.
En förklaring till de lägre siffrorna för Kammarrätten i Sundsvall kan vara att
många av domarna rört rätten till assistansersättning för barn.

Kammarrätten i Sundsvall torde ha en strängare tillämpning av LASS när det är
fråga om assistansersättning till barn än vad Kammarrätten i Göteborg har. Men
även Kammarrätten i Jönköping och Kammarrätten i Stockholm har en
restriktiv tillämpning av LASS.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en förklaring till att LSS och LASS
tillämpas olika av kammarrätterna kan vara att det saknas vägledande
prejudikat från Regeringsrätten.

När det gäller rätten till bilstöd så avslås enskilds överklagande till
kammarrätterna i hög grad.

I fråga om rätten till vårdbidrag och handikappersättning har inga större
skillnader upptäckts i fråga om kammarrätternas tillämpning av lagen om
allmän försäkring.

Samma sak gäller rätten till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen.

Även reglerna i lagen om bostadsanpassningsbidrag tillämpas på ett likartat sätt
av kammarrätterna.

Att kammarrätterna i vissa fall tolkar lagarna olika är naturligt eftersom
respektive domstol är självständig. Men Handikappombudsmannen konstaterar
att när det gäller LSS och LASS vore det tillfredsställande om fler överklaganden
behandlades av Regeringsrätten för att få en mer enhetlig och tydlig praxis. Flera
av kammarrättsdomarna när det gäller LSS och LASS är också överklagade till
Regeringsrätten, så den framtida utvecklingen bör innebära att fler prejudikat
kommer från högsta instans.

Kapitel 9
Handikapporganisationer

Enligt instruktionen för Handikappombudsmannen (6 p. 2 § SFS 1994:949) ska
överläggningar hållas årligen med handikapporganisationerna. Under 1996 hölls
överläggningar den 26 mars och den 27 november. Vid den första presenterades
innehållet i Handikappombudsmannens andra rapport till regeringen, som
omfattade verksamheten under hösten 1995. Dessutom medverkade journalisten
Göran Skytte, som under januari och februari hade lett
Handikappombudsmannens konferenser om FN:s standardregler. Skytte gav en
helhetsbild av de sju konferenserna, bland annat av hans samtal med
representanter från handikapporganisationer, som var en del av programmet.

Vid den andra överläggningen var huvudsyftet att diskutera ombudsmannens
roll och arbetsuppgifter och hur samarbetet med organisationerna i framtiden
skulle kunna utformas och fördjupas. Representanter från 29 organisationer och
Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, har deltagit i de båda
överläggningarna.

Handikappombudsmannen har också fortsatt överläggningarna med enskilda
handikapporganisationer som pågår löpande för att diskutera respektive
organisations viktigaste frågor och frågor av gemensamt intresse. Återkommande
ämnen som organisationerna tagit upp har bland annat varit attityder,
rehabilitering och specialistvård. Dessa överläggningar ger
Handikappombudsmannen värdefull kunskap om vilka frågor som
handikapporganisationerna prioriterar, och är ett led i myndighetens
personalutveckling. Mötena fortsätter under 1997.

Handikappombudsmannen har under 1996 arrangerat två konferenser i
samarbete med handikapporganisationer: ”Delaktighet och jämlikhet för
människor med psykiska funktionsnedsättningar” tillsammans med
Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, och ”Diskrimineringen av
funktionshindrade & lagarna” i samarbete med De handikappades riksförbund,
DHR, Sveriges dövas riksförbund, SDR, och Synskadades riksförbund, SRF.
Seminariet om folsyra i januari arrangerades tillsammans med Riksförbundet för
rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU.

På konferenserna om FN:s standardregler medverkade flera organisationer med
representanter i de samtal under ledning av Göran Skytte som nämnts ovan.
Vilka organisationer och vilka personer som skulle finnas i panelerna på de olika
orterna valdes ut av DHR, SDR, SRF och HSO. Följande organisationer fanns
representerade: Astma- och Allergiförbundet, Bröstcancerföreningarnas
riksorganisation, BRO, DHR, Neurologiskt handikappades ungdomsförbund,
DUNS, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, FUB,
Hörselskadades riksförbund, HRF, HSO, Svenskt förbund för stomiopererade,
ILCO, RBU, Reumatikerförbundet, Riksförbundet för trafik- och polioskadade,
RTP, SDR samt SRF.

Även i den konferens som anordnades i november om elever med dolda
funktionsnedsättningar deltog representanter från flera
handikapporganisationer, nämligen: RBU, Riksförbundet mot läs- och
skrivsvårigheter, FMLS, Sveriges stamningsföreningars riksförbund, SSR,
Hjärtebarnsföreningen och Unga allergiker.

Läs mer om samtliga konferenser i kapitel 3, sidorna 12-17.

Enkät till handikapporganisationerna om viktiga arbetsområden
1997-98

Som en uppföljning av överläggningen den 27 november skickade
Handikappombudsmannen den 28 november ut en enkät till samtliga 39
statsbidragsberättigade handikapporganisationer och till HSO. (HSO
representerar 29 handikapporganisationer.) Syftet var att få synpunkter på
inriktningen på Handikappombudsmannens arbete under 1997-98.

I FN:s standardregel 18:5 sägs att ”Handikapporganisationerna bör ha en
fortlöpande rådgivande roll i arbetet för att utveckla och fördjupa utbyte av idéer
och information mellan staten och organisationerna.”.

22 handikapporganisationer och HSO har svarat på enkäten. (SDR, SRF och
DHR valde att svara i en gemensam skrivelse. Reumatikerförbundet har inte
avlämnat något eget svar utan hänvisar till svaret från HSO.)

Handikappombudsmannen kommer att redovisa enkätsammanställningen på en
överläggning med handikapporganisationerna den 18 mars 1997 och beakta
svaren i verksamhetsplaneringen för åren 1997-98.

Arbetet under 1997-98

Första frågan gällde vad Handikappombudsmannen ska arbeta vidare med
under 1997-98 med utgångspunkt i lagen, instruktionen och FN:s standardregler.

De flesta organisationerna betonade myndighetens rättsliga ställning.
Handikappombudsmannen ska följa och tolka lagstiftning och påtala brister.
Tandvårdsskadeförbundet, TF, betonade att myndigheten ska ”övervaka, vara
pådrivande och tolka lagstiftning”. Den bevakande rollen togs också upp av
bland andra Riksförbundet för mag- och tarmsjuka, RMT, Förbundet
blödarsjuka i Sverige, FBIS, och Neurologiskt handikappades riksförbund, NHR.
ILCO angav att myndigheten ska vara ”formell och rättslig ombudsman som
hittills, ett komplement till handikapporganisationerna”. DHR, SDR och SRF
framhöll diskrimineringslagstiftning i arbetslivet och tillgänglighet, och som goda
exempel på ombudsmannens arbete nämnde man myndighets- och
kommunenkäterna om FN:s standardregler, arbetet med att få fram
arbetsmarknadsstatistik och undersökningen av Skolverkets tillsynsärenden.

Arbetet med FN:s standardregler togs upp av flera organisationer. Exempelvis
menade FUB att ”stora krafter bör läggas på att implementera FN:s
standardregler”. HSO betonade att ”få myndigheter att anamma
standardreglerna i regelverk och policydokument”. DHR, SDR och SRF pekade
på ”nödvändigheten av ett handlingsprogram för standardreglerna”.

NHR tog upp gränsdragningen mellan handikapporganisationerna och
Handikappombudsmannen när det gäller information och opinionsbildning.
Riksförbundet cystisk fibros, RfCF, ansåg att just arbetet med information och
opinionsbildning var oerhört viktigt för ombudsmannen.

SSR och Riksförbundet för blodsjuka, RFB, menade att ”det arbete som
ombudsmannen bedriver är bra”. FMLS uttryckte att ”1996-års verksamhet är
en bra utgångspunkt för 1997-98”.

Andra uppgifter som nämndes var att bevaka EU och hälso- och sjukvårdsfrågor
(HRF).

Vilka standardregler är viktigast?

Nästa fråga gällde vilka standardregler som är viktigast för organisationen att
Handikappombudsmannen arbetar med under 1997-98. De regler som
prioriterades av flest organisationer var regel 2 om vård och behandling, regel 3
om rehabilitering, regel 5 om tillgänglighet och regel 8 om ekonomisk och social
trygghet.

Konferensidéer

På frågan om organisationerna hade önskemål om teman som
Handikappombudsmannen och organisationen skulle kunna arrangera en
konferens kring, har en rad olika uppslag lämnats: lagstiftning och psykiskt
funktionshindrade (Riksförbundet av intresseföreningar för schizofreni, Riks-
IFS); att leva med ett dolt funktionshinder (ILCO); det otillgängliga samhället,
den rättvisa skolan, den försummade habiliteringen och rehabiliteringen (HRF);
vården och forskning och etik (RfCF); övergrepp mot demenshandikappade
(Demensförbundet); senaste vetenskapliga rönen kring tandvårdsskador (TF);
maten som medicin och behandling (Svenska Celiakiförbundet, SCF);
bostadsanpassning, bemötande i vården (Föreningen för el- och
bildskärmsskadade, FEB); ökad medvetenhet, ekonomisk och social trygghet
(FBIS); talets betydelse (SSR); medicinsk vård och behandling, rehabilitering,
tillgänglighet (Astma- och Allergiförbundet); familjen (FUB); mänskliga
rättigheter – rättigheter som kroniskt sjuk patient med återkommande
vårdbehov, tillgång till god vård oberoende av bostadsort (Svenska
psoriasisförbundet, PSO).

Attityder, rehabilitering och specialistvård

I samband med de överläggningar som Handikappombudsmannen genomfört
med ca 35 handikapporganisationer, hittills, har tre områden återkommande
framhållits som viktiga av organisationerna. Dessa är attityder, rehabilitering
samt specialistvård. I enkäten ställdes frågor om hur organisationerna ansåg att
arbetet skulle bedrivas och vad Handikappombudsmannen kunde göra.

När det gäller attityder framhölls uppgiften att motverka fördomsfulla
beskrivningar av funktionshindrade i officiella dokument och i media (HSO).
Information och opinionsbildning i arbetet med attityder togs också upp av Riks-
IFS, RfCF, FBIS (”föra fram brister i samhället genom exempel och debatt”),
SSR, RFB (”utmärkt TV-inslag under julhelgen; mer liknande”). Några nämnde
diskrimineringsärenden (HSO, HRF). FEB efterlyste en etisk diskussion. ILCO
och FBIS ville att Handikappombudsmannen stödjer handikapporganisationer.
STROKE (Riksförbundet mot hjärnans kärlsjukdomar) efterlyste en
kartläggning av attityder gentemot handikappade.

Rehabiliteringen uppgavs vara ett eftersatt område (Riks-IFS), där man behöver
ställa krav på samarbete mellan myndigheter (HSO). TF framhöll att ett
angeläget område är att kostnader inte övervältras på patienten. SCF ville att
Handikappombudsmannen ska bidra till ekonomiska och praktiska
förutsättningar för korrekt kostbehandling. ILCO menade att ett bra sätt att
arbeta inom området är att lyfta fram goda exempel och att ha
erfarenhetskonferenser. Astma- och Allergiförbundet framförde önskemål om att
Handikappombudsmannen tillsammans med medicinförbunden diskuterar
resurserna till rehabilitering i landstingen. PSO påtalade behovet av
rehabilitering utomlands. SSR saknade organiserad talvård och nätverk.

När det gäller specialistvård menade HSO att utvecklingen inom vården bör
granskas, likaså decentraliseringens inverkan. SCF efterlyste fler
gastroenterologer och dietister, och PSO påtalade att tillgången på
hudspecialister är ojämn i landet. HRF betonade helhetssynen och efterfrågade
nationella vårdprogram.
Nationell samordningskommitté

På fråga fem rådde samstämmighet bland handikapporganisationerna om att
Handikappombudsmannen inte ska fungera som det nationella
samordningsorganet enligt standardregel 17 om samordning.

I sammanhanget kan nämnas att den uppfattningen även delas av FN:s rapportör
Bengt Lindqvist. Som svar på en förfrågan från Handikappombudsmannen skrev
Lindqvist den 30 maj, 1996: ”Enligt min uppfattning är
Handikappombudsmannen med myndighetens nuvarande omfattning och
uppgifter samt i synnerhet med hänvisning till rådets sammansättning inte det
samordningsorgan som avses i regel 17.
- Mest tror jag på att skilja Handikappombudsmannens nuvarande huvudroll
från samordningsrollen och istället skapa ett särskilt organ för
samordningsuppgifter.”.

Information och opinionsbildning

Enligt sin instruktion ska Handikappombudsmannen genom upplysnings- och
informationsverksamhet eller andra opinionsbildande insatser förmedla sin
samlade kunskap (6 p. 2 § SFS 1994:949). I enkäten ställdes frågan på vilka sätt
detta skulle ske. De alternativ som angavs var: arrangemang av egna
konferenser, artiklar, juridisk rådgivning, kampanjer, medverkan vid
organisationers och andras konferenser, nyhetsbrev, skrivelser till myndigheter,
skrivelser till regeringen/riksdagsutskott, uttalanden, överläggningar med
myndigheter med flera. Organisationerna ställde sig positiva till
Handikappombudsmannens informationsaktiviteter, med undantag för att sex
organisationer svarade nej till kampanjer och tre nej till uttalanden.

Övrigt

Under fråga 7 gavs möjlighet att ge ytterligare synpunkter. FUB och HRF lyfte
här fram att Handikappombudsmannen bör få en processförande roll. FUB
betonade också vikten av att en nationell samordningskommitté inrättas och att
rollerna måste klargöras. SCF framförde att standardreglerna bör kompletteras
utifrån organisationens intressen.

Några organisationer valde att här föra fram allmänt positiv kritik, exempelvis
RfCF, SSR, ILCO (”stor tillgång att ta kontakt med
Handikappombudsmannen”), TF (Handikappombudsmannens verksamhet
synnerligen viktig”) och FMLS (”Handikappombudsmannens arbete har medfört
att många dolda handikapp blivit mer synliga”). SSR framförde att arbetet skulle
förstärkas genom en diskrimineringslagstiftning, och betonade till sist vikten av
att förändra attityder.
Handikappombudsmannen föreslår
   att regeringen vid utvärderingen av myndigheten, som ska genomföras
     under 1997, beaktar frågan om en samordningskommitté enligt FN:s
     standardregel 17.

Kapitel 10
Handikappfrågor inom EU

EU:s åtgärdsprogram för att främja integrering av människor med
funktionsnedsättning, HELIOS II, upphörde i december 1996. Flera EU-länder
vill inte ha en direkt fortsättning på HELIOS. Utvärderingen av HELIOS blir
inte klar förrän i mitten av 1997 – så vad kommer hända med
handikappfrågorna?

Handikappombudsmannen ska långsiktigt följa den internationella utvecklingen
och särskilt EU:s insatser och dess konsekvenser för personer med
funktionshinder (Förordning med instruktion för Handikappombudsmannen, 5
p. 2 § SFS 1994:949).

Inom ramen för HELIOS (programmet startade 1 januari 1993 och Sverige kom
med efter två år) har man runt olika verksamhetsområden byggt upp en
organisation för samarbete och informations- och erfarenhetsutbyte mellan
medlemsländer, handikapporganisationer och andra berörda sammanslutningar.
Aktuella verksamhetsområden har varit rehabilitering, utbildning, arbete, social
integration och ökat oberoende. Arbetet har skett i projekt, arbetsgrupper och
genom studiebesök. För fyraårsperioden har 37 miljoner ECU anslagits.

Nätverk

Verksamheter som avser informations- och erfarenhetsutbyte mellan
medlemsländerna – seminarier, arbetsgrupper, studiebesök och kurser – har
finansierats till 100 % av EU. Över 700 personer inom EU har varit engagerade i
det erfarenhetsutbyte rörande handikappfrågor som skett inom HELIOS-
programmet. Sverige har haft 39 deltagare som utsetts av regeringen. De har
representerat organisationer, företag och myndigheter och arbetar alla med
verksamhet som är nyskapande och unik ur ett europeiskt perspektiv. Deras
uppgift var att dela med sig av sina erfarenheter, men också att föra med sig
idéer och kunskap från de andra deltagarna till Sverige.

Handikappombudsmannen deltog i nätverket för Social integrering och
anordnade ett möte och studiebesök i Sverige för sin arbetsgrupp i januari 1996.
Bland annat besöktes Stockholmskooperativet för Independent Living, STIL.
STIL:s kooperativa lösning innebär att medlemmarna själva tar på sig ansvaret
för personlig assistans och stödjer varandra. Under 1996 har flera av de svenska
representanterna haft sina nätverksmöten i Sverige och
Handikappombudsmannen har vid flera tillfällen ombetts medverka med
information om myndigheten.

De som ingått i nätverksgrupperna är till största delen anställda inom olika
verksamheter för människor med funktionsnedsättning, och de har sett det som
positivt att få träffa kolleger från andra EU-länder. Ett fåtal personer i dessa
grupper hade egna erfarenheter av funktionsnedsättning. Språksvårigheter inom
grupperna och bristen på översatta dokument har varit problem för deltagarna.
Det överskuggande problemet har dock varit hur informationen från nätverken
ska spridas vidare inom EU och nationellt.

Handikapporganisationer

Samarbetet med handikapporganisationerna har finansierats upp till 50 % för
möten, konferenser, studiebesök etc. Det har inneburit att de organisationer som
inte själva bidragit med hälften, inte kunnat söka medel.

De organisationer som har europeiska samarbetsorgan vet sedan tidigare hur
man går till väga för att söka bidrag, medan andra har haft svårigheter med de
administrativa rutinerna inom kommissionen och de korta ansökningstiderna.

När det gäller handikapporganisationernas inflytande fanns ett europeiskt
Handikappforum, som ett rådgivande organ till HELIOS. Det bestod av
representanter från 13 nationella handikappråd, 12 representanter för
europeiska handikapporganisationer samt en representant vardera från
arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen. Forum har träffats ca fem gånger per
år och har utgjort en stark opinionsgrupp både inom kommissionen och utanför.
Från Sverige har Handikappförbundens samarbetsorgan haft en representant i
Forum. Inom europaparlamentet finns en särskild ”All Party Disablement
Group”, som Forum haft regelbundna kontakter med. Flera svenska
handikapporganisationer har europeiska samarbetsorgan och dessa har anställd
personal. De bevakar handikappfrågor och skaffar information så tidigt som
möjligt, håller kontakter med nationella handikapporganisationer och samordnar
påtryckningsarbetet. Den största delen av handikapporganisationernas
påverkansarbete sker dock på hemmaplan i respektive medlemsland. När
HELIOS-programmet upphörde, upphörde också Forum.

Utvärdering

Utvärderingen av programmet är inte klar men flera EU-länder har gett uttryck
för att man inte har intresse av en fortsättning på HELIOS-programmet, främst
eftersom den legala basen saknas.
Den kritik som riktats mot HELIOS-programmet är bland annat att det funnits
brister i samordningen av insatserna. Utbetalningen av de ekonomiska bidragen
har fördröjts och skapat stora problem för deltagarna. Vidare har det varit
problem med att sprida kunskaper utanför det nätverk av personer som varit
direkt inblandade. De synpunkter som framförts från svensk sida i den
rådgivande kommittén har varit att FN:s standardregler skulle läggas till grund
för kommissionens fortsatta arbete med handikappfrågor och att
tillgänglighetsfrågorna i den vidare bemärkelsen borde få högre prioritet.

Nytt Handikappforum

Under hösten 1996 har ett nytt oberoende europeiskt Handikappforum inrättats
av medlemmarna i det ”gamla” Forum. Det bygger på den tidigare
konstruktionen med handikapporganisationer, nationella råd med flera. Det nya
Forumet ska få möjlighet att samarbeta nära de europeiska institutionerna på ett
aktivt sätt. Kommissionen åtar sig att samarbeta aktivt och ha regelbundna
sammanträden med det nya europeiska Forumet.

Ny EU-strategi

Kommissionen har den 30 juli 1996 utarbetat ett förslag till ny EU-strategi om
lika möjligheter för funktionshindrade personer. Förslaget omfattade ett
meddelande, ett utkast till resolution samt riktlinjer för hur förslaget kan
genomföras. Resolutionsförslaget bygger på FN:s standardregler.

Handikappombudsmannen har i sitt yttrande över förslaget av den 17 oktober
1996 ställt sig positiv till tankegångarna i den nya strategin i handikappfrågor för
Europeiska gemenskapen, och anser att de kan utgöra en viktig bas för det
fortsatta arbetet inom EU med att förbättra situationen för människor med
funktionsnedsättning.

Handikappombudsmannen delar kommissionens mening i meddelandet om att
handikappfrågorna ska införlivas i gemenskapens politik, ”mainstreaming”, och
inte behandlas åtskilt från det gängse politiska arbetet. Resolutionen antogs av
Ministerrådet den 20 december. Ombudsmannen kommer att följa och bevaka
resolutionen om ny EU-strategi samt nya direktiv och rekommendationer.

Regeringskonferensen och handikappfrågan

I regeringens skrivelse till riksdagen (skr 1995/96:30) har handikappfrågan tagits
upp som en av de nio mest angelägna i regeringskonferensen 1996/97 om revision
av EU:s grundfördrag. I regeringsskrivelsen sägs bland annat: ”För att det skall
vara en reell möjlighet också för människor med funktionshinder att tillgodogöra
sig vinsterna med den inre marknadens fyra friheter är det viktigt att
handikappfrågorna uppmärksammas vid regeringskonferensen.
Handikappaspekter bör enligt regeringens mening beaktas i alla relevanta EG-
beslut utan att EG får kompetens att lagstifta om handikappolitik.”

Icke-diskrimineringsklausul

Införandet av en icke-diskrimineringsklausul i Romfördraget, som förbjuder
diskriminering på grund av bland annat funktionsnedsättning, har diskuterats i
den reflektionsgrupp som förberedde regeringskonferensen. I det sammanhanget
framfördes från svenska regeringens sida att man noga måste överväga vilka
ekonomiska, verksamhetsmässiga och rättsliga konsekvenser – inte minst vad
gäller den kompetens som överlämnas till gemenskapen – en sådan regel skulle
få.

Från flera svenska handikapporganisationer har framförts krav på att Sverige
ska ta ställning för införandet av en icke-diskrimineringsklausul.
Handikapporganisationerna på EU-nivå och i flera av medlemsländerna driver
aktivt kravet på att regeringarna vid konferensen ska enas om att föra in en
klausul i fördragstexten om att man inom EU inte får diskriminera någon på
grund av funktionsnedsättning. Det är också ett av förslagen i
Handikappombudsmannens första rapport till regeringen 94/95.

Förutsättningar för Handikappombudsmannens EU-arbete

Handikappombudsmannen har haft en representant i HELIOS:s rådgivande
kommitté. Det har varit en förutsättning för att myndigheten ska kunna följa och
bevaka arbetet och vilka frågor som är aktuella i andra EU-länder och bygga upp
nätverk. Ombudsmannen har, som tidigare nämnts, deltagit i ett nätverk inom
HELIOS II, där länderna utbyter information och erfarenheter på temat social
integration.

Under hösten 1995 utsågs Handikappombudsmannen som representant i den
svenska övervakningskommittén för Mål 3-programmet och employment.

Enligt den nya EU-strategin planerar kommissionen att inrätta en grupp på hög
nivå med företrädare för medlemsstaterna för den fortsatta dialogen gällande
handikappfrågor. Syftet med gruppen ska vara att granska regeringarnas nya
åtgärder och prioriteringar gällande funktionshindrade, att samla information
och erfarenheter och att yttra sig om metoder för att rapportera om situationen
för människor med funktionsnedsättning i EU i framtiden.

Handikappombudsmannen stödjer förslaget om att inrätta en högnivågrupp med
företrädare för medlemsstaterna gällande handikappfrågor och har föreslagit att
två representanter från varje land ska ingå i denna grupp. För att kunna
fortsätta uppdraget med EU-frågorna enligt instruktionen föreslår
Handikappombudsmannen att myndigheten bereds möjlighet att ingå i gruppen.
Denna plattform skulle ge Handikappombudsmannen möjlighet att inom
kommissionen påverka utformningen av framtida EU-program, inriktningen på
direktiv och resolutioner m.m., vilket är en förutsättning för att myndigheten ska
kunna fullgöra sitt uppdrag enligt instruktionen.

För att samordna Sveriges aktiviteter med anledning av HELIOS-programmet
tillkallades en kommitté i juni 1995, den svenska HELIOS-kommittén.
Kommittén har sammanträtt tre-fyra gånger per år. En stor del av mötestiden
har ägnats åt diskussioner och information om aktuella frågor som berör EU-
samarbete på handikappområdet och ledamöternas ansvarsområden.

Handikappombudsmannen har erfarit, att den svenska HELIOS-kommitténs
uppdrag upphör under våren 1997. Om en ny svensk kommitté kommer att
inrättas efter den tidigare HELIOS-kommittén vill Handikappombudsmannen
föreslå att myndigheten blir representerad även i den.

Handikappombudsmannens bevakningsområden i framtiden

Att påverka EU handlar om att påverka både nationellt och inom EU. Det
förberedande arbetet görs ofta i Sverige. De nationella kontakterna spelar en
viktig roll.

En av de viktigaste frågorna inom EU är att bekämpa arbetslöshet. EU:s
strukturfonder kommer att spela en betydelsefull roll i strävan att främja
jämlikhet och delaktighet för människor med funktionsnedsättning. I de
kommande programmen/projekten, som finansieras med medel från
strukturfonderna, är det nödvändigt att se till att också funktionshindrades
situation på arbetsmarknaden förbättras genom dessa initiativ. Genom sin
representant i övervakningskommittén för Mål 3-programmet och employment
kommer Handikappombudsmannen fortsatt att bevaka funktionshindrades
rättigheter och intressen när det gäller att prioritera och satsa på olika projekt.

En av Handikappombudsmannens viktigaste arbetsuppgifter i Sverige är att
bevaka lagstiftning och författningar. Avsaknaden av diskrimineringslagstiftning
för människor med funktionsnedsättning i Sverige gör det också särskilt
intressant att ta del av utländska erfarenheter på området. I flera länder finns
idag lagstiftning mot diskriminering av människor med funktionsnedsättning.
För att sprida information om hur man i andra länder arbetar med dessa frågor
anordnade Handikappombudsmannen den 3 december 1996 (internationella
handikappdagen) en konferens med medverkande från England, Tyskland och
FN:s center för mänskliga rättigheter i Genève. Den engelska
diskrimineringslagstiftingen trädde i kraft 1996 och Handikappombudsmannen
har följt tillkomsten och kommer att bevaka tillämpningen. I tidigare rapporter
till regeringen har också diskrimineringslagstiftningarna i USA och Australien
analyserats ingående.
Även inom EU pågår diskussioner om hur man kan undvika eller avskaffa
diskriminering bland annat genom att införa en diskrimineringsklausul i
unionsfördraget. För närvarande finns ingen heltäckande bild av hur man
arbetar med frågor rörande diskriminering av funktionshindrade i EU-länderna.
Handikappombudsmannen avser därför att fortsätta sitt arbete med att följa och
bevaka utvecklingen på lagstiftningsområdet inom EU och i andra EU-länder.

Handikappombudsmannen föreslår
   att myndigheten får möjlighet att ingå i den nya högnivågruppen för
     handikappfrågor inom EU.
   att myndigheten blir representerad i en eventuell ny svensk kommitté för
     bevakning av handikappfrågor inom EU.


Bilagor

Lag (1994:749) om Handikappombudsmannen
SFS nr: 1994:749Departement/myndighet: SocialdepartementetUtfärdad: 1994-
06-09

1 § Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor
som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen.
Målet för verksamheten skall vara full delaktighet i samhällslivet
och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder.

Handikappombudsmannens verksamhet skall i första hand avse
uppföljning och utvärdering i frågor som anges i första stycket.

2 § Handikappombudsmannen skall verka för att brister i lagar och
andra författningar i fråga om personer med funktionshinder
avhjälps.

3 § Handikappombudsmannen skall när det behövs ta initiativ till
överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra
i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt
utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av
funktionshinder.

Handikappombudsmannen skall även genom informationsverksamhet och
på annat liknande sätt verka för att ingen missgynnas eller på annat
sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av
funktionshinder.

4 § Myndigheter, landsting och kommuner som har skyldighet att
fullgöra uppgifter som rör personer med funktionshinder, skall på
Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter till
ombudsmannen om sin verksamhet. De är också skyldiga att på
ombudsmannens uppmaning komma till överläggningar med
denne.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som enligt 11 kap. 6 §
tredje stycket regeringsformen anförtrotts förvaltningsuppgift som
rör personer med funktionshinder eller som fått bidrag av staten,
landsting eller kommun med skyldighet att främja
funktionshindrades intressen.

5 § Handikappombudsmannen biträds av ett särskilt råd.
Ombudsmannen är rådets ordförande och leder dess verksamhet.
Regeringen utser ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för
en bestämd tid.

Förordning (1994:949) med instruktion för
Handikappombudsmannen
SFS nr: 1994:949Departement/myndighet: SocialdepartementetUtfärdad: 1994-
06-09Ändring införd: t.o.m. SFS 1996:622

Uppgifter
1 § Handikappombudsmannen har de uppgifter som anges i lagen (1994:749) om
Handikappombudsmannen. Handikappombudsmannen skall särskilt verka för
att funktionshindrade personer tillförsäkras självbestämmande samt inflytande
och delaktighet i samhällslivet, samt att åtgärder för att förbättra
funktionshindrade personers villkor präglas av kontinuitet och helhetssyn.

2 § Handikappombudsmannen skall i sin verksamhet bl. a.
    1. upprätthålla kontakter med funktionshindrade personer samt med
       organisationer, företag, landsting, kommuner, länshandikappråd,
       kommunala handikappråd och liknande regionala och lokala
       samarbetsorgan samt med andra myndigheter och andra vars verksamhet
       rör personer med funktionshinder,
    2. följa forsknings- och utvecklingsarbete som berör funktionshindrade
       personer,
    3. följa tillämpningen av lagstiftning som kan ha betydelse för
       funktionshindrade personer och hos regeringen föreslå de
       författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att
       funktionshindrades rättigheter och intressen skall tillgodoses,
    4. regelbundet utvärdera de åtgärder som vidtas för att förverkliga Förenta
       nationernas standardregler om funktionshindrades rätt till full delaktighet
       och jämlikhet, 5. långsiktigt följa den internationella utvecklingen inom
       ansvarsområdet och särskilt Europeiska unionens insatser och dess
       konsekvenser för personer med funktionshinder, samt 6. genom
       upplysnings- och informationsverksamhet eller andra opinionsbildande
      insatser förmedla den samlade kunskap ombudsmannen får genom sitt
      bevaknings- och uppföljningsarbete.

Ombudsmannen skall som ett led i sin verksamhet årligen hålla regelbundna
överläggningar med handikapporganisationer.

3 § Handikappombudsmannen skall senast den 1 april varje år lämna en rapport
till regeringen om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret.
Förordning (1995:504).

Verksförordningens tillämpning
4 § Följande bestämmelser i verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på
Handikappombudsmannen:

2 § om behörighet att företräda staten vid domstol,15 § om revisionsberättelse,16
§ om medverkan i EU-arbetet,18 § om myndighetens organisation,24-26 §§ om
ärendenas handläggning,29 § om inhämtande av uppgifter m.m.,30 § om
ärendeförteckning, och31 § om myndighetens beslut. Förordning (1996:622).

5 § Ombudsmannen har det ansvar för verksamheten och de uppgifter som anges
i 6--9 §§ verksförordningen (1995:1322). Förordning (1996:622).

Ärendenas handläggning
6 § Ärendena avgörs av ombudsmannen. Ärenden som inte är av principiell
beskaffenhet eller annars av större vikt får dock avgöras av någon annan
tjänsteman. Hur detta skall ske anges i arbetsordning eller i särskilda beslut.

Handikappombudsmannens råd
7 § Enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen biträds
ombudsmannen av ett särskilt råd. Ombudsmannen är rådets ordförande.
Regeringen utser högst femton andra ledamöter i rådet.
Handikappombudsmannen bestämmer i övrigt sin organisation. Förordning
(1996:622).

Överklagande
8 § Handikappombudsmannens beslut om anställningar överklagas hos
regeringen. Förordning (1995:504).
Andra beslut får inte överklagas.

Övergångsbestämmelser
1994:949
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1994, då förordningen (1988:1094)
med instruktion för Statens handikappråd skall upphöra att gälla.

1995:504
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1995. Verksamhetsberättelse för tiden
den 1 juli 1994--den 31 december 1995 skall lämnas senast den 1 april 1996.

Anställda under 1996

Inger Claesson Wästberg Generaldirektör
Hans von Axelson Utredare, jur. kand.
Eva Falkenberg Utredare, jur. kand. (tjänstledig fr.o.m. 15 maj)
Astrid Holm Kansliadministratör
Anders Karlsson Utredare, jur. kand.
Helena Långström Informatör
Monica Ragnar-Öberg Ekonomiansvarig, civ. ek. (fr.o.m. 9 september)
Eva Sandborg Kanslichef, internationellt ansvarig, socionom
Jens Tjernström Utredare, civ. ek. (1 augusti – 30 november)
Vikarier under Eva Falkenbergs tjänstledighet:
Urban Lund Utredare, jur. kand. (1 juni – 31 oktober)
Airi Tamminen Utredare, jur. kand. (fr.o.m. 4 november)

Handikappombudsmannens råd

Handikappombudsmannen biträds av ett råd enligt lagen om
Handikappombudsmannen (5 § SFS 1994:749). Rådet är en resurs och ett
kontaktnät och har ingen styrande roll. Ledamöterna är utsedda av regeringen
för en period av tre år, och de kommer från olika delar av samhällslivet och
representerar sig själva.

Leif Carlsson Riksdagsledamot
Britta Ericsson Filosofie doktor
Christoffer Gillberg Professor
Lennart Groll f.d. Hovrättslagman
Eva Jeppson-Grassman Docent
Marianne Jönsson f.d. Riksdagsledamot
Gunnel Källgren Bitr. Professor
Mats Lederhausen Verkställande direktör
Madeleine Leijonhufvud Professor
Bengt Lindqvist f.d. Riksdagsledamot
Maria Modig Författare
Kjell Olsson Regionchef
Margareta Persson Ordförande
Adolf Ratzka Filosofie doktor
Ann Marie Wendelholt Regional rådgivare

Remissvar och yttranden

SOU 1995:103 Föräldrar i självförvaltande skolor (Utbildningsdepartementet)
SOU 1995:109 Likvärdig utbildning på lika villkor (Utbildningsdepartementet)
SOU 1995:113 Fristående gymnasieskolor (Utbildningsdepartementet)
SOU 1995:122 Reform på recept (Socialdepartementet)
SOU 1995:149 Försäkringsskydd vid sjukdom (Socialdepartementet)
SOU 1996:3 Betänkandet Fritid i förändring (Civildepartementet)
SOU 1996:22 Betänkandet Inflytande på riktigt – Om elevers rätt till inflytande,
delaktighet och ansvar (Utbildningsdepartementet)
SOU 1996:27 En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande
(Utbildningsdepartementet)
SOU 1996:34 Aktiv arbetsmarknadspolitik
SOU 1996:52 Precisering av handelsändamålet i detaljplan, delbetänkande av
Plan- och byggutredningen (Miljödepartementet)
SOU 1996:63 Betänkandet Medicinska undersökningar i arbetslivet
(Arbetsmarknadsdepartementet)
SOU 1996:90 Slutbetänkande av Studiestödsutredningen, Sammanhållet
studiestöd (Utbildningsdepartementet)
SOU 1996:91 Betänkandet Den privata vårdens omfattning och framtida
ersättningsformer (Socialdepartementet)
SOU 1996:102 Betänkandet Utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva barn
(Utbildningsdepartementet)
SOU 1996:111 Åldersgränsutredningens slutrapport Bevakad övergång -
Åldersgränser för unga upp till 30 år (Inrikesdepartementet)
SOU 1996:113 Betänkandet En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och
rehabilitering (Socialdepartementet)
SOU 1996:161 Betänkandet Rätt att flytta - en fråga om bemötande av äldre
(Socialdepartementet)

Ds 1995:60 Staten och skolan - Styrning och stöd (Utbildningsdepartementet)
Ds 1996:13 Genetisk integritet (Socialdepartementet)
Ds 1996:38 Moderna telekommunikationer åt alla
(Kommunikationsdepartementet)
Ds 1996:56 Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder (Arbetsmarknadsdepartementet)
• Kommittédirektiv, Översyn av stödformerna anställning med lönebidrag,
skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA) och arbete inom
Samhallkoncernen (Arbetsmarknadsdepartementet)
• Ändring av Boverkets föreskrifter och allmänna råd om hissar och vissa andra
motordrivna anläggningar, BFS 1994:25 (omtryckt BFS 1995:3) (Boverket)
• Boverkets föreskrifter om certifiering av sakkunniga kontrollanter inom
brandområdet och konsekvensutredning. Ändring av avsnitt 8.7.3 i Boken om
lov, tillsyn och kontroll (Boverkets allmänna råd 1995:3) och
konsekvensutredning (Boverket)
• Yttrande om Rådets program om arbetsmiljö, arbetsorganisation och
arbetsmarknad (Rådet för Arbetslivsforskning)
• Yttrande över Ansökan av Statens institut för handikappfrågor i skolan om
tillstånd att framställa talböcker (Justitiedepartementet)
• Boverkets föreskrifter om ändringar av verkets föreskrifter och allmänna råd
om certifiering av riksbehöriga kvalitetsansvariga samt tillhörande
konsekvensutredning (Boverket)
• Ett trafiknät för alla (Citizens' Network) Att förverkliga kollektivtrafikens
möjligheter i Europa (Kommunikationsdepartementet)

Inkomna under 1996 som besvaras under 1997:

SOU 1996:133 Huvudbetänkandet Jämställd vård, Olika vård på lika villkor
(Även delbetänkandet SOU 1996:134, Möten i vården ur ett tvärvetenskapligt
perspektiv och delbetänkandet SOU 1996:135, Fibromyalgi och Duchennes
muskeldystrofi. Kunskapsläge och behov av framtida FoU (Socialdepartementet)
SOU 1996:156 Betänkandet Bostadspolitik 2000 ( Inrikesdepartementet)
SOU 1996:162 Betänkandet På medborgarnas villkor – en demokratisk
infrastruktur (Inrikesdepartementet)
SOU 1996:167 Betänkandet Gymnasieutbildning för vissa elever med
funktionshinder (Utbildningsdepartementet)
Ds 1996:64 Dialog med resenären – Om utformning av dagens och morgondagens
kollektivtrafik (Kommunikationsdepartementet)
• Rapportering om tillämpningen av ILO:s konvention (nr 159) och
rekommendation (nr 168) om yrkesinriktad rehabilitering och arbete
(Arbetsmarknadsdepartementet)
• Socialstyrelsens rapport Avskaffande av tvångsvård enligt 35 § i 1967-års
omsorgslag och fastställande av tidpunkt för slutlig avveckling av specialsjukhus
och vårdhem för utvecklingsstörda (Socialstyrelsen)

Källförteckning
till Tillämpas lagen lika av de fyra kammarrätterna?

Domar från Regeringsrätten

5716-1994
1464-1995 4165-1995 4396-1995
5473-1995 10016-1995 10022-1995
10024-1995

Domar från kammarrätterna

12121-1992
177-1994 1137-1994 2632-1994
3751-1994 5055-1994 6119-1994
6312-1994 6552-1994 6805-1994
7174-1994 7532-1994 8287-1994
8967-1994 11756-1994 11819-1994
11826-1994 11828-1994
48-1995 89-1995 197-1995
373-1995 689-1995 791-1995
1012-1995 1043-1995 1114-1995
1182-1995 1235-1995 1464-1995
1499-1995 1723-1995 1729-1995
1779-1995 1791-1995 1798,1799-1995
2051-1995 2057-1995 2210-1995
2244-1995 2365-1995 2502-1995
2662-1995 2691-1995 2832-1995
3043-1995 3093-1995 3232-1995
3393-1995 3410-1995 3519-1995
3536-1995 3627-1995 3712-1995
3747-1995 4000-1995 4063-1995
4186-1995 4257-1995 4396-1995
4471-1995 4610,4611-1995 4731-1995
4922-1995 5352-1995 5612-1995
6186-1995 6301-1995 6462-1995
6762-1995 7215-1995 7522-1995
8679-1995 8680-1995 8704-1995
8947-1995 9242-1995 9434-1995
9992-1995
1459-1996 1688-1996 1756-1996
1937-1996 2885-1996

Hänvisningar till domar
från Tillämpas lagen lika av de fyra kammarrätterna?

1 Mål nr 1499-1995
2 Mål nr 2832-1995
3 Mål nr 2051-1995
4 Mål nr 1043-1995
5 Mål nr 1723-1995
6 Mål nr 3093-1995
7 Mål nr 6552-1994
(ej överklagat till Regeringsrätten)
8 Mål nr 2210-1995 (överklagat till Regeringsrätten - mål nr 4800-1996 rotel 12)
9 Mål nr 48-1995
10 Mål nr 5352-1995
11 Mål nr 1729-1995
12 Mål nr 3393-1995
13 Mål nr 4000-1995
14 Mål nr 6805-1994
15 Mål nr 6186-1995
16 Mål nr 4610, 4611-1995
(har vunnit laga kraft)
17 Mål nr 5473-1995
18 Mål nr 4186-1995
19 Mål nr 4471-1995
20 Mål nr 3712-1995
21 Mål nr 6762-1995
22 Mål nr 9242-1995
23 Mål nr 618-1996
24 Mål nr 3627-1995
25 Mål nr 5716-1994, se även KR i Stockholm mål nr 8967-1994, KR i Sundsvall
mål nr 3627-1995
26 Mål nr 197-1995
27 Mål nr 3410-1995
28 Mål nr 1937-1996,
8679-1995 , 8680-1995
29 Mål nr 6462-1995
30 Mål nr 1459-1996
31 Mål nr 1756-1996
32 Mål nr 2632-1994
33 Mål nr 1688-1996
34 Mål nr 6301-1995
35 Mål nr 1182-1995
36 Mål nr 2057-1995
37 Mål nr 689-1995
38 Mål nr 4165-1995
39 Mål nr 8947-1995
40 Mål nr 2502-1995 (Regeringsrätten har vägrat prövningstillstånd)
41 Mål nr 3410-1995.
42 Mål nr 1937-1996,
8679-1995, 8680-1995
och 6462-1995.
43 Mål nr 3393-1995 och
4000-1995
44 Mål nr 2502-1995 (Regeringsrätten har vägrat prövningstillstånd)
45 Mål nr 6186-1995
46 Mål nr 1791-1995, avkunnad 950908
47 Mål nr 4257-1995, avkunnad 960618.
48 T.ex. mål nr 9434-1995
49 Mål nr 3536-1995, avkunnad 951123.
50 Mål nr 476-1996,
avkunnad 960329.
51 Mål nr 7532-1994, avkunnad 951116.
52 Mål nr 5612-1995
53 Mål nr 4922-1995
från 960627
54 KR Stockholm, mål
nr 11819-1994 och mål
nr 1235-1995 från KR i Jönköping.
55 Mål nr 7522-1995
56 Mål nr 3519-1995
57 Mål nr 7174-1994 KR
i Jönköping
58 Mål nr 10022-1995
59 Mål nr 10024-1995
60 Mål nr 2244-1995
61 Mål nr 2662-1995,
1137-1994, 6119-1994
62 Mål nr 3747-1995,
11828-1994
63 KR i Göteborg,
mål nr 6119-1994.
64 Mål nr 6312-1994 (kammarrätten fastställde länsrättens dom)
65 Mål nr 4731-1995
66 KR i Jönköping, mål
nr 5055-1994 och mål
nr 3751-1994.
67 KR i Jönköping, mål
nr 177-1994.
68 Mål nr 1012-1995
69 Mål nr 2885-1996
70 KR i Stockholm, mål
nr 11826-1994
71 Mål nr 7215-1995, se
även mål nr 791-1995
72 Mål nr 1798,1799-1995
73 Mål nr 9992-1995
74 Mål nr 4063-1995
75 Mål nr 12121-1992
76 Mål nr 10016-1995
77 Mål nr 8704-1994
78 Mål nr 2365-1995
79 Mål nr 3043-1995
80 Mål nr 2691-1995
81 Mål nr 89-1995
82 Mål nr 4396-1995
83 KR i Göteborg, mål nr 8287-1994, KR i Stockholm, mål nr 11756-1994, KR i
Sundsvall mål nr 1114-1995, 1779-1995
84 Mål nr 11756-1994
85 Mål nr 1464-1995
86 KR i Göteborg, mål nr 2692-1995, 6951-1995, KR i Jönköping, mål nr 5840-
1993, KR i Stockholm, mål nr 11157-1994, 7435-1994, 2399-1995, 11565-1994