Docstoc

Eget slut på boken

Document Sample
Eget slut på boken Powered By Docstoc
					Eget slut på boken
Det är torsdag kväll och Thérèse och Laurent har precis tagit avsked av gästerna. Då den sista gästen
lämnat butiken drar Thérèse igen dörren. Laurent satt fortfarande i matsalen och rökte på Michauds
pipa som han av misstag lämnat kvar. Thérèse ger denne en kall blick och börjar sedan plocka undan
efter kvällens sällskap. Laurent iakttar kvinnan, han visste att det bara var en fråga om minuter innan
kvällens drabbning. Han hade rätt. Som alla kvällar tidigare står de båda som vanligt och bråkar,
anklagar varandra för det ena och det andra. Fru Raquin sitter som vanligt i sin stol, och intensivt
iakttar hon striden mellan de båda. Laurent som fått det till en vana slår Thérèse, hon bryr sig inte,
mjuknar under hans slag, och hon fortsätter att reta honom.
   Michaud, Olivier och Suzanne som hade gjort sällskap ifrån paret Raquin gick precis uppför rue
Mazarine när Michaud förvånat upptäckte att han inte hade sin pipa i rockens innerficka.
   – Nej men vad är väl det här?
   Utrbrast Michaud när han gjorde upptäckten och stannade till. Olivier och Suzanne vände
undrande på sina huvuden. Michaud stod mitt i gatan och rotade genom sina fickor smått desperat
medan hans son och dennes fru förvånade iakttog honom. Till sist frågade sonen vad det var som
upprörde far så.
   – Det här går icke an, jag kommer ej klara av morgondagens förmiddag på stationen om jag icke får
   ta mig ett bloss på min pipa under lunchen. Det är lika bra att gå tillbaka redan nu, ni behöva icke
   följa med.
Michaud vände på klacken och gick tillbaka i samma riktning varifrån de kommit. Olivier gav sin fru
en snabb blick och de båda följde den äldre herren i spåren.
  När de åter stod framför dörren till butiken i passage du Pont-Neuf knackade Michaud ivrigt på
dörren, de väntade, ingen kom för att öppna.
   – Det var väl märkligt.
  Sade Michaud förbryllat när ingen kommit för att öppna andra gången han knackat på dörren.
   – Det lyser ju fortfarande på övervåningen.
Suzanne och Olivier hade båda börjat känna en oro då ingen kommit för att öppna. De hade ju inte
gått mer än tjugu minuter sedan de lämnat butiken. Michaud som också började bli orolig kände på
dörren och upptäckte att den fortfarande var öppen, de steg in. De fick allesammans en chock när
det hörde allt buller på övervåningen. De gick tillsammans uppför trappan som ledde upp till
matsalen, Michaud i täten. Vad de fick bevittna när det kommit uppför trappan förskräckte alla tre.
Den lama fru Raquin ser sällskapet och hon känner med ens en triumferande känsla, äntligen skulle
hennes sons mördare få möta sina öden. Fru Raquin kände hur en viss lättnad spreds inom henne.
  I köket står Laurent böjd över Thérèse som försvarslös ligger vid hans fötter, delar ut slag när han
behagar och skriker nästan halsen av sig. Thérèse flinar bara åt honom och retar honom ännu mer.
   – Det var för din skull jag kastade Camille i Seine, det var för att vi skulle få vara tillsammans som
jag mördade din klene, sjukling till make. Hur vågar du lägga hela skulden på mig när du själv tog lika
stor del i det som jag själv. Det var icke så att du försökte stoppa mig. Det var du som ville se Camille
död, det sa du själv. Och var det inte du som gav dig själv till mig som den slinka du är. Kommer du
ihåg den där natten när du kom till mig och beklagade dig själv, hur miserabel du var tillsammans
med honom, hur du önskade att han icke mer skulle finnas till.
Thérèse bara hånlog åt dessa ord för att reta sin make ännu mer.
   – Nog för att Camille var klen, han var heller inte man nog för att tillfredsställa de behov jag har
som kvinna, han äcklade mig, det gjorde han. Men du är inte mer man än vad han var ditt odjur,
mördare.
Det var inte förrän Thérèse sagt de orden som hon upptäckte de tre förskräckta ansiktena som stod i
trappan. Laurent såg blicken i Thérèses ögon, hon blev likblek, hennes hånfulla leende försvann med
ens, såg ut som om hon hade sett döden i vitögat. Denna fasansfulla blick fick Laurent att vända på
huvudet, också han upptäckte den publik som fortfarande stod förskräckt och mållös i trappan. Han
kände hur hela hans existens gick upp i rök. Han kunde se Camilles gröna förruttnade ansikte bland
de tre huvuden som fortfarande stod orörliga, han hånlog med ett hemskt grin som förvred hans
ansikte till det yttersta. Han kunde känna hur ärret på halsen efter den dränktes tänder sved och
brände som aldrig förr, nu var den grymma komedi de båda spelat över.

				
DOCUMENT INFO
Shared By:
Categories:
Tags:
Stats:
views:4
posted:5/7/2012
language:
pages:2