Med ditt öde i mina händer

Med ditt öde i mina händer

Emilotte Persson

Förord

Den här berättelsen är tillägnad alla som berikat mitt liv med erfarenheter. Den är för alla de som

sårat mig och lyft mig i svåra tider.





Jag vill tacka alla mina vänner och min familj för det stora stödet.

Jag vill tacka min kärlek Simon för allt ditt stöd och för den kärlek du ger mig. Du gör mig stark.

Jag vill tacka Karin Jacobsson med sin Anton för inspiration.

Jag vill tacka Gustaf för lärdomen av att kärlek kan göra lika ont som den är vacker.

Jag vill tacka Henrik Hamilton och Linus Wallin; två fantastiska lärare, för bekräftelsen av att jag

duger i det jag gör. Utan er hade jag aldrig fortsatt skriva.

Jag vill tacka alla de som en gång hängde på ett forum för ett älskvärt band och följde mina Fan

Fictions, samtidigt som jag vill tacka Trixie, Cecilia och Ellia för mycket inspiration och goda ord.

Jag vill också tacka Lars Wallin för en givande intervju, stor inspiration genom hans många

romaner för ungdomar och goda råd.





Den här är för alla er som aldrig trott på mig och alla ni som alltid gjort det.









2

Inledning

19 minuter.

Kan man rädda ett liv inom nitton minuter?

Om jag springer, hade jag hunnit då? Om jag tog tunnelbanan, hade jag hunnit då?

Jag hade bara nitton minuter på mig.

Det snöade den kvällen. Det blåste så snön flög upp från marken och smalt ihop med ljumna tårar

i mitt ansikte.

Jag sprang för livet. Jag sprang för hans liv.

Hans öde låg i mina händer.









3

Kapitel ett

Det hände i början av det första året.

Så mycket förväntan inför gymnasiet. Så mycket hopp och längtan efter en nystart i livet. Nya

vänner och nya intryck. En nystart och det pirrade i maggropen. Folk som sa att det första året var

så himla bra. Och de hade så rätt i det, allt det där stämde så bra. Det var som de sa. Det första året

färgades av klassfester, snorenkla prov och inte för mycket läxor. Att läsa ett musikinriktat program

var lika lätt som att cykla och det roligaste jag kunde tänka mig när jag tillslut valde att studera på

Kulturama. Jag var lycklig.





Det kunde vara taget ur en film. Hans leende hade kunnat komma ur vilken tandkrämsreklam som

helst. Mitt hjärta slog sig nästa ur bröstet den dagen. Mina varma blossande kinder mot mitt kalla

ansikte.

Jag hade gått lugnt och harmoniskt med en smak av kaffe och kakor i munnen. Koffeinet hade

gjort mig lite piggare där jag gick ner mot tunnelbanan i Abrahamsberg. Jag hade varit hemma hos

farmor som gladeligen tog emot mitt besök med ett par jeans i väskan, några centimeter för långa i

benen.

Hon hade lovat att hjälpa mig med att lägga upp dem. Men som vanlig när det kom till besök hos

sina släktingar blev det sällan ett kortvarigt besök, men det hade jag ingenting emot. Jag och farmor

hade suttit vid hennes lilla köksbord med den vanliga vit- och rödrutiga vaxduken. Vi drack alldeles

för starkt kaffe ur små blommiga kaffekoppar ur någon fin servis och vi tog sockerbitar ur en

matchande liten skål.

Farmor bodde ensam i en liten två på Arkitektvägen 85 och hade bott där så länge jag kunde

minnas. Och hennes Löfbergs Lila smakade lika bränt som vanligt och lade sig som en klibbig

hinna över tungan som påminde om tjära. Men alla de detaljerna som kaffesmaken, duken och de

knapriga vaniljdrömmarna och att hela hennes hem hade sett likadant ut sedan urminnes tider gjorde

det mer hemtrevligt och smått sentimentalt, för vid samma köksbord hade jag suttit vid för tio år

sedan och smuttat på sin första kaffekopp medan en förnöjd farmor stod bredvid och skröt för sina

väninnor att barnbarnet redan vid 6 års ålder lärt sig att dricka kaffe och således hade jag blivit en

kvalificerad liten tant. Men kärleken för kaffe stannade innanför hennes dörrar då min mamma

startade ett tredje världskrig med farmor för att hon låtit ett litet barn, med stark betoning på barn,

dricka kaffe. Förstod hon inte hur skadligt och beroende framkallande det var? Sedan dess var inte

förhållandet mellan mamma och pappas släktingar densamma. Besöken blev allt färre och ju äldre

4

jag blev desto mer insåg jag att jag var den enda som brydde mig. Det var sorgligt men sant. Men

farmor uppskattade mina besök lika väl varje gång. Hon sa ofta att jag var den som lyste upp hennes

dag och att hon var så stolt över mig. Inte bara för mitt musicerande utan också för den vackra

förståndiga unga kvinna jag vuxit upp till att bli. Och hon sa det ofta som om det var någonting

annat hon menade. Hon sade att jag var speciell. Hon pratade också ofta om mina barndomsminnen

och det var samma gamla historier för varje gång, men jag blev aldrig trött på att titta på bilderna

från landstället och alla midsommaraftnar och julaftnar vi spenderat tillsammans. Hon var så glad

att hon kunde hjälpa till med att lägga upp mina jeans.





Så i en brun mockajacka och blåjeans med händer utan handskar frös jag om fingrarna och gick

stelfrusen ner mot tunnelbanan. Det började redan bli mörkt nu i oktober sådär på eftermiddagen

och jag såg solen gömma sig bakom en horisont. Det var en lugn tisdagseftermiddag och jag skulle

hem och plugga inför provet i ljudteknik som skulle avverkas imorgon. Jag hade slarvat med

plugget ett par veckor sedan det blev mörkt ute, delvis för att sätta på tv:n och spela xBox lockade

så mycket mer. Och som alltid när brorsan kom hem från jobbet satte han sig bredvid mig med

ryggen mot sängkanten på golvet och joinade med en omgång Halo. Varför plugga när det fanns så

mycket annat roligt här i livet utan måsten? Jag ryckte på axlarna.





Hundra meter från ingången såg jag redan hur mitt tåg började närma sig perrongen i

Abrahamsberg och saktade in. Bråttom. Jag satte benen i rörelse under mig och försökte i samma

veva att lirka upp SL-kortet ur jackfickan. Bakom mig hörde jag hur jag inte var den enda som fick

väldigt bråttom och i tid till spärrarna drog jag kortet och sprang rakt in i spärrarna. Men orörliga.

Det var som om någon satt en stolpe i hjulet och jag sprang in i ett par orörliga stålpinnar som

trycktes in mellan mage och revben. Smärta i solarplexus. Jag såg som i slowmotion min handväska

slungas över till andra sidan spärrarna och innehållas sprida sig vackert som snö över det smutsiga,

smått blöta stengolvet. Sminkväska, skolböcker, anteckningsblock och min iPod. Och luften, var

tog den vägen? Jag förstod snabbt att jag tappat andan och smärtan i mellangärdet dunkade.

Tidsuppfattningen var obefintlig och det enda som cirkulerade var ”Vad fan gör jag nu? Vem såg?

Fy helvete vad pinsamt, jag måste här ifrån. Fort! Nu! Som om ingenting hänt...”

Som om jag befunnit mig under vatten i en fem minuter så klarnade ljud och ljus och jag kunde

äntligen se annat än blåljus och stjärnor framför ögonen. Jag tryckte återigen mig mot spärrarna och

lätt som en lek rullande den ett halvt varv och jag var över på andra sidan. En kille i svart parkas

och en mörkblå mössa kring huvudet som precis hunnit upp i trappen hade tvärt vänt sig om när han

hörde dunsen av en väska och kraset den gav ifrån sig när innehållet spred sig över golvet. Jag hade

bara gått som paralyserad och försökt se så oberörd ut som möjligt och samlade ihop mina saker i

5

en skitig väska. Han hukade sig ned bredvid mig.

”Hur gick det? Gick det bra?”

Vad tror du? Jag har precis gjort bort mig och står nu i stor skam och samlar ihop mina saker.

Brännande tårar ville ut. Jag ville där ifrån. Undrade om man skulle ringa morsan och be henne

plocka upp mig, men hon jobbade väl som alltid sent och hade inte vägarna förbi.

”Ja, ingen fara... Tack”

Han lade en lätt hand på min axel och det blixtrade till framför ögonen och jag blev tvungen att

blunda hårt.

Jag såg ett mörker och en skogsdunge. Gick fort, som om jag hade bråttom någonstans. Det var

kallt ute, händerna frös. Hörde musik. Punkmusik som lät som The Killers. ”…you had a boyfriend

that looked like a girlfriend”.

Sedan var jag tillbaka. Som om ingenting hade hänt... Just när han släppte tag om min axel såg jag

allt lika klart igen. Jag kände ett kyligt obehag smyga sig inpå.

I ett ögonblick långt som en halv evighet sneglade jag generat upp på mannen, killen. Han var

ung, kanske ett par år äldre än mig och luktade Armani Code. Med gröna ögon med inslag av

guldbrunt drunknade jag i dem som i en riktigt cheesy Disney Channel-serie. Det slog mig bara hur

vänliga de såg tillbaka på mig och hur jag för en hundradel sekund glömde var jag var och hur jag

hamnade där. Han hade brunt, lockigt hår som ramade in hans kantiga ansikte under en smått töntig

mössa. Jag märkte små fräknar på näsan och slogs av hur rak den var. Som om någon ritat den med

en linjal... Och sedan var det ögonblicket över, som någon klippt filmen.

Han reste sig upp och kort där efter jag också och höll min väska en halvmeter från kroppen för att

inte skita ner resten av mig. Jag borstade av den och slängde den över axeln igen.

”Va bra, det såg ut att göra ont”

Jag grimaserade. Han skulle bara veta.

”Jag ska stämma skiten ur SL”

Han lättade upp stämningen med ett skratt och gick vidare uppför trappen. Med skakiga ben och

en mage som krampade av smärta tog jag hjälp av ledstången och kravlade mig uppför trappan. Jag

ville fortfarande gråta. Det gjorde ont.

När jag stod uppe på perrongen och nästa tåg inte ville gå förrän åtta minuter senare satte jag mig

ner med en arm beskyddande kring magen. Till min stora förvåning satte han sig bredvid, en meter

ungefär. Jag sneglade på honom där han satt och shufflade mellan låtar på sin iPod. Sedan tog han

ur ena hörsnäckan och bara såg på mig.

”Jag känner igen dig. Bor du här?”

Jag lyfte förvånat på båda ögonbrynen. Vilket jävla creep frågade nåt sånt?

”Jaha… Nej, jag bor i typ Ålsten. Nockeby. Höglandstorget om du vet var det är”.

6

”Okej” Han såg så oberörd ut. Så satt han bara där. Brydde sig inte om att stoppa tillbaka

hörsnäckan som om han ville inleda någon slags samtal.

”Bor du här eller?” Frågade jag och försökte artigt föra samtalet vidare.

”Precis, uppväxt här. 4a på Arkitektvägen”

Namnet ringde så bekant i öronen och innan jag ens fattat varför hörde jag mig entusiastiskt

utbrista

”Men där bor min farmor!” Jag hörde med en gång hur fånigt det lät. Som om jag försökte få det

att låta som något otroligt sammanträffande, som om Arbrahamsberg var någon slags metropol?

Nej, inte direkt.

”Schyst. Nyss varit där eller?”

”Precis.”

Från ingenstans sträckte han fram en lång arm och jag såg framför mig en stor manlig hand med

långa smala fingrar.

”Leo, förresten”

Jag tog hans hand och kände min lilla hand försvinna i hans och gjorde en extra kraftansträngning

för att inte verka mesig i hans handslag.

”Lea”

Han skrattade. Precis lika lättsamt och hjärtligt som han gjorde i trappen.

”Vaddå?” frågade jag med ett litet förvirrat skratt i halsgropen.

”Leo och Lea” Han skrattade igen ”Låter som nån barnbok. Lea och Leo leker i parken eller nåt”.

Jag hajade hans koppling och fnittrade. Han log, och det var mot mig. De där varma gröna ögonen

igen gjorde mig påmind om att han var stilig. Han var vacker, precis sådär vacker småflickor

drömmer om att sina prinsar ska vara.

Kylan var inte till något problem längre. Tre grader och ett grått duntäcke till himmel gjorde inte

dagen till något sämre. Lea och Leo satt nu på en bänk på en perrong och skrattade med varandra.

Jag blev varm i kroppen och alla de där tillgjordheter man tar för vana att lägga till så fort man

umgås med äldre, snygga killar var inte så viktiga längre. Jag kände mig ganska naken inför honom.

Som om han såg igenom mig med de där ögonen. En trevlig, men lika obehaglig känsla i

maggropen. Vem var han och varför fick han mig knäsvag? Tystnad.

Vi klev på tåget åt samma håll och stod upp medan vi stödde oss mot handtagen. Halvtom

tunnelbanevagn och han log med jämna mellanrum medan vi inte sa någonting till varandra. Vi

rullade in i Alvik och jag beklagade att jag skulle av. Han nickade i det där jävla leendet igen och

jag sa hejdå. Tackade för hjälpen.

”Ingen fara. Ta hand om dig”.

”Detsamma, hej”

7

Jag gick av utan att titta mig om. Bara en bild av ögon, läppar, leende och lockigt hår brinnande

innanför ögonlocken och ett eko av skratt ringandes i öronen. Känslan som kryper på en efter man

sett en bra film på bio och man är påväg hem, den där tomheten, den kunde likna den som sköljde

över mig då. Förvirring. Som om jag inte varit närvarande i mig själv på en stund. Men Leo hette

han. Och Lea och Leo träffades i Abrahamsberg.

Jag ville ta upp telefonen och ringa Amanda och sätta Elise på andra tråden, mina två bästa vänner

och klasskompisar, och skrika ut vad just hänt. Men jag var i oförmåga till att göra något vettigt,

mina fingrar ben och armar låg som slappa fiskar mot kroppen och jag stirrade mållöst ut genom

fönstret på tolvans tåg mot Nockeby. Gick sedan zombielikt över torget i Höglandet och svängde

vant upp på Thaliavägen.









8

Kapitel två

Ett par veckor efter att jag mött Leo på det slumpmässiga sättet och att jag dagen efter i skolan

utbrutit att jag voltade i Abrahamsberg och fick hjälp av en prins på vit häst upp, gick jag på små

moln. Jag hade förskönat händelsen och utsmyckat den med långa beskrivningar på hans stora

gentlemannahänder och bruna, självlockiga hår. Och så ögonen då förstås. Tjejerna hade avundat

och beundrat historien och jag hade än då, några veckor senare, svårt att förstå vad det var som hade

hänt mig. Så pass att jag nästan fick känslan av att jag myttat ihop en töntig high school-story till

nästa storfilm. Men den bilden jag hade av honom när jag sneglade upp på honom för första gången

intensifierades. Han var mer verklig nu än någon annan gång.





Dagarna var inte lätta. Jag gick som på tå, trippade runt, ansträngde mig för att se bra ut och

hoppades innerligt på att jag skulle falla över något och att Leo skulle som på ett kall komma till

undsättning. Men varken på tvärbanan eller tolvan kunde jag se honom, och flera gånger hade jag

tagit tunnelbanevägen hem till Bromma för att möjligen få syn på honom.

Jag började bli otålig, kom på mig själv med att dagdrömma om honom på de ändlösa

gehörslektionerna och beklagade mig otaligt många gånger varför jag inte frågade var han gick i

skolan eller arbetade. Ingenting. Det var bara Leo i Abrahamsberg.





När farmor en dag ringde och berättade att hon var klar med uppläggningen av mina jeans fylldes

jag med hopp om att kanske få se honom i Arbrahamsberg igen. Jag skyndade mig dit med hökögat

uppspärrat och synade varje vädersträck på vägen upp för backen från tunnelbanan. Men inget där

förutom hundrastare, barnvagnar, människor på väg till och från tunnelbanan och hos farmor dröjde

jag kvar lika länge som jag beräknade att jag var där sist och gick därifrån i masande fart och

lämnade inte en kvadratmeter utom uppsyn. Han kunde vara var som helst. Men hoppet sinade ju

närmare jag kom tunnelbanan. Vad var oddsen för att han skulle dyka upp igen sådär? Behövde jag

ens fundera på det?

Helvete vilken stalker jag är! tänkte jag uppläxande. Jag betedde mig som besatt och jag började

nästan skämmas över mig själv. Men jag kunde inte hindra mig själv från att alltid känna mig

besviken när jag dagligen misslyckats med mina spaningsoperationer. Jag hade till och med bett

Amanda och Elise att hålla ögonen öppna med en noga beskrivning på hans kläder, stil och

utseende. Och nu, flera veckor senare kändes det hopplös och uppgivet. Det var värre än som att

hitta en nål i en hösäck.

9

Någon hade sagt till mig att det går när man slutar försöka. Som de stackarna som inte blir med

barn trots flertal försök som beslutar sig tillslut för att adoptera. De slutar försöka, lägger ner med

sprutor, tabletter och provbefruktningar, men så en dag händer det. De blir med barn. Eller som den

stackare som flitigt använt dejtingsajterna i jakt på lycka och kärlek och en dag gav upp, finner sig

tillslut med att träffa sin livs kärlek i kassakön på Konsum. Allting sker av en mening. Det är ödet

som bestämmer. Det sa de också.





Det var en sådan långtråkig skoldag med teoretiska ämnen som jag tyckte lika gärna kunde stoppa

upp något. En efterbliven svensklärare som luktade svett delade ut uppgifter som verkade helt

orelevanta för ämnet. Vi läste artiklar om datorspel som om det vore hans största intresse och skulle

applicera detta på oss andra. Vad gav det mig? Jag älskade att spela men behövde ingen

svensklärare att berätta för mig att det var kul och lärorikt. ”Nya undersökningar visar att spelande

stimulerar intelligens och reaktionsförmåga”. Vi ägnade oss fem veckor åt detta. Nu skulle vi ha ett

prov på ordkunskap, något vi av någon anledning inte ens gått igenom. Kanske för att vår lärare

gick under mantrat att tv-spel är viktigare än kunskap. Matten skulle vi inte ens behöva prata om.

Och kärringen vi hade i engelska kunde mindre engelska än en nybliven femteklassare och lade på

en gräslig brittisk accent så det skar i öronen och hade svårt att hålla ordning på klassen. Jag satt

oftast och ritade blommor och skrev texter bak i häftet och satt av lektionerna och rättade hennes

grammatiska fel så att hon blev röd om öronen.

Lunchrasten hade varit ovanligt kort och dagen skulle följas av en kärring och svettig förvuxen

ungkarl till lärare. Jag vägde fördelar och nackdelar med att stanna och åka hem.

Jag satt nere på våningsplan tre med Amanda och övade på gehörsläxan. Hon satt i en mörk

blommig långklänning och hade flätat håret slarvigt. Hon var något längre än jag och sjöng som en

gudinna. Hes soulröst med djup klang. Många avundades hennes sång teknik och utstrålning på

scen och trots sin unga ålder spåddes hon en framtid inom musiken. Hon hade det. Någonting som

jag saknade. Jag var bara skicklig och skolad med en ljus flickröst och passade perfekt in i en kör. I

en kör där ingen sticker ut. Där du bara ska smälta in.

Elise kom från trapphuset iklädd tighta jeans, stövlar och vit blus. Hennes hår var alltid

välkammat i en rakbena och luktade Chanel på långa vägar. Hon satte sig tvärt bredvid Amanda

med en min som avslöjade att hon var påväg att spricka ut i någonting. Hon log på samma gång

som hon såg ut att anstränga sig för att se gravallvarlig ut. Hon lutade sig mot Amanda och formade

munnen i tysta ord mot hennes öron. Vad det nu än hon viskade hade jag ingen chans att höra vad

hon förmedlade.

De båda lutade sig tillbaka igen. Amanda såg menande tillbaka på Elise som ryckte på axlarna.

10

”Vaddå?” frågade jag nyfiket,

De såg tillbaka på mig. Nu såg Amanda ut som en kopia av Elise i ansiktet.

”Ingenting” sa de båda i kör. Det lät nästan som om de höll andan.

Jag ryckte på båda mina axlar och sköt ögonbrynen i taket. Fattade ingenting.

”Aja tjejer, vi börjar om fem. Vi kanske ska börja röra på oss, jag måste hämta mina böcker”

Elise attackerade och såg ut som om hon skulle trycka tillbaka mig i stolen när jag försökte resa

mig upp.

”Nej! Nej, nej, nej. Vi måste gå ner till cafeterian. Det är kallt, jag behöver te. Behöver inte du

också te Amanda?”

Hon nickade ivrigt.

”Oja, jättemycket te”

De både betedde sig underligt. Jag blev bara mer förvirrad och tyckte mina vänner betedde sig

som ett gäng nutheads. Vad hade det tagit åt dem? Elise pratade osammanhängande och nu var te

väldigt aktuellt att få tag i.

”O-o-okej?” Jag lade pannan i misstänksamma veck.

Vi tog trappan ner till cafeterian på entréplanet. Jag såg ut över den lilla scenen som låg bredvid

ingången, stolar och caféet bredvid trappan upp till receptionen. Det var mysigt. Dansarna satt i

mjuka kläder med benen i skräddarsits och tuggade banan och annat mellanmål. Musiker och andra

som gick media. En drös esteter som såg udda ut vid första anblicken. Hade man satt dessa

människor i en vanlig gymnasieskola skulle de kunna föreställa en freakshow.

Elise kom fram och petade mig i sidan. Jag hade fastnat med blicken någonstans och stod och

zoomade.

”Ser du?”

Hon stod nära.

”Vad är det jag ska se?”

”Bordet mot vägget. Längst till vänster.”

Jag rynkade ögonbrynen och försökte se vad hon menade. Det var ingenting som skiljde sig från

någonting annat. Det var samma gamla människor. Ettor, tvår och treor. På bordet jag antog att hon

menade såg jag en uppställd MacBook och ingen särskild sitta och vara djupt insjunken i vad det nu

än var som försiggick på hans sida.

”Jag fattar fortfarande inte”

”Lea! Ska du ha nåt?!” Amanda ropade från cafeterian. Onödigt högt dessutom. Det var inte bara

jag som hojtade till.





Det var ungefär som om magen frös till is. Som om jag fick en ordentlig knuff från en

11

zumobrottare framifrån och jag höll på att ramla baklänges. Det var lockigare och mer brunare än

vad jag kunde minnas. Utan den blå mössan och sina ytterkläder var han så mycket vackrare. Han

hade på sig en stickad marinblå tröja. På handleden prydde en silvrig klocka. Och han tittade upp.

Såg sig omkring och fastnade sedan med de där vänliga ögonen på mig.

”Visst är det han?” Elise viskade i mitt öra.

Jag kunde inte förmå mig att göra annat än att stumt nicka till svar.

Han såg inte särskilt häpen eller förvånad ut. Han bara log, litet och vänligt. Inbjudande. Att

försöka besvara honom skulle vara en bedrift, ansiktet var till hälften förlamat. Jag tror jag ryckte i

mungiporna och vinkade töntigt.

”Det är okej, vi hälsar att du gått hem”. Elise gav mig en diskret klapp i baken och försökte diskret

fösa mig fram och gick sedan med Amanda upp mot plan sju.

Så, där stod jag förstelnad med andan i halsen och kände mina egna ben styra mot honom. Han

packade ihop datorn och stoppade ner den i en axelbandsväska som stod lutat mot hans stol. Jag

satte mig ner framför honom.

”Hej igen” sa han.

”Jag visste inte att du gick här!” jag uttryckte min förvåning.

”Jag sa ju att jag tyckte jag kände igen dig. Det var ju du som sjöng den där Adele-låten på

lunchkonserten ettorna höll i”

Jag kände hur mina kinder hettade till. Han hade hört mig sjunga och det var väl det absolut värsta

som han kunde förknippa mig med. Jag kunde minnas hur jag hade stått på den där scenen och inte

fått fram en vettig ton utan försökte bara hålla min röst i styr och andningen i kontroll. Jag hade

aldrig i mitt liv varit så nervös, det var minst sagt en nära döden upplevelse. Lena, min sång coach,

säger att det bara handlar om ovana på scen. Att jag bara bör övervinna min scenskräck och ställa

mig där fler gånger. Paniken spred sig av tanken. Tanken på att stå där och se allas blickar på en

själv och inte kunnat göra sig rättvisa för att man är så förbannat nervös för att något ska gå fel och

så går allt fel bara för att man nojar sig. Aldrig mer, tänkte jag.

”Ja, det kanske jag gjorde...” rösten var knapp.

”Jag tyckte du var grym! Gillar din softa röst”

Jag fick nästan lust att ropa på is, för jag kunde bokstavligen känna pulsen i kinderna. I hela

ansikten, på bröstet.

”Jaha... Tack”.

Han log och blev tyst igen. Precis som i Abrahamsberg. Jag satt och väntade på att tystnaden

skulle bli sådär pinsamt tryckt, men han såg bara så förnöjd ut.

”Vad läser du?” Frågade han

”Musik. Sång”

12

”Coolt”

”Dudå?

”Läser media. Film och grejer. Trean. Ångrar som fan att jag inte valde musik jag med, men vad

ska man göra.” Han ryckte på axlarna.

”Sjunger du också?”

”Nej vafan, lirar gura. Har spelat i band sedan jag var fjorton med ett gäng grabbar från Bromma.”

Han blev helt plötsligt hundra gånger sexigare. Det vattnades nästan i munnen. Gitarr, han spelade

gitarr. Ingenting kunde slå den sexappealen en kille som spelar gitarr hade.

”Trevligt” Jag log. Fingrade nervöst med fingrarna, visste inte riktigt var jag skulle göra av dem.

Han började resa sig upp och lyfte sig väska.

”Måste nog börja röra mig nu. Ska iväg och repa med bandet faktiskt, men det var trevligt att

träffa dig igen Lea”

Det lät som en kärlekssång när han uttalade mitt namn. En mysig melodi, som klingade fint som

pärlor när han formade de två stavelserna med munnen.

”Okej, jo jag med. Har svenska. Detsamma hörru”

Utan förvarning såg jag hur han öppnade sin famn och jag kände mig omslutas av hans armar. En

kram. Han luktade lika gott som sist.

”Vi ses!”

Han försvann ut genom de röda dubbeldörrarna.





Mina ben ville inte lyda. Kunde knappt bära upp mig själv. Det kändes som om någon malt min

hjärna med en köttkvarn. Kände hur jag skakade. Jag gick som i ett töcken upp till sexan och blev

anfallen likt två hungriga hyenor av Amanda och Elise när jag äntligen lyckats masa mig upp de sex

våningsplanen.

”Hur gick det?”

”Vad sa han?”

”Fick du hans nummer?”

”Han är så sö-ö-ö-öt!”

Ljud blev till avlägset sorl i mina öron.

”Jag... Han… Bra. Tror jag?”

De båda skrattade och lade sina armar över mina axlar och ledde mig in på lektion. Vad det nu än

var den där mannen gjorde med mig gjorde han mig inte klok i alla fall. Jag befann mig i någon

slags chock.







13

Kapitel fyra

Det var december. Den första snön hade precis fallit och graderna krupit nedanför nollan. Som en

efterbliven hade jag stått i luciatåget och glömt bort att sjunga eftersom jag var alltför upptagen med

att spana efter Leo. Och Amanda och Elise hade allt mer börjat tjata om honom, hur jag var tvungen

att ta hans nummer eller adda honom på Facebook. Och enligt Elise som hade rotat i skolkatalogen

efter honom hette han Stjernberg i efternamn. Men jag stålsatte mig. Jag kände mig tillräckligt

mycket som en snokare och stalker som det var. Jag tänkte banne mig inte vara den som tog det där

första steget.

Allt oftare fick vi syn på varandra. I lunchkön, i cafeterian, förbipasserande i korridoren. Vi

hälsade, ibland frågade vi hur läget var. Men ingenting mer än så. Jag började känna en otålighet

växa fram i mig.

Vad ville han? Inte mer än det här? Svårt att säga. Men jag var lyckligt lottad som det var. Jag var

näst intill avgudad av mina vänner för att jag hade en mediastuderande trea på kroken som för

övrigt var sjukt snygg. Alltid fräsch och luktade fantastiskt gott.





En kväll i början av december skyndade jag mig direkt efter skolan in till Vasastan för att ställa

upp som servitris hos mamma på hennes restaurang. Någon hade ringt in sig sjuk i sista stund och

kvällen såg hyfsat fullbokad ut. Vad gjorde man inte för lite extra pengar?

Iförd vit skjorta instoppade i ett par svarta raka byxor och ett förkläde runt höften var jag redo. Det

var inte första gången jag var där, men jag hade inte allt för många gånger serverat hos mamma. Jag

var nervös, fast det var rätt lugn i början på kvällen.

Där satt stureplanstanterna, ett äldre par, yngre veganer från söder som hade hittat hit för att äta

mammas veganmat.

Det var en stor, rymlig och ljus restaurang med japanska inslag. Det luktade råfisk och soja redan

vid dörren. Och så mamma då, som alltid, hur lugnt det än var sprang runt och stressade mellan

köket, baren och borden.

”Hej gumman! Hur går det? Går det bra?”

Hon hade knappt hälsat på mig när jag kom in. Och jag hade redan serverat två bord och plockat

av ett annat.

”Jo, det är lugnt”

”Va bra. Jo, kan du ta bord sex, jag hinner inte ta det just nu. Det är ett större sällskap. Kan du ta

dit den här vattenkaraffen?” Hon lämnade över en överfull kanna vatten.

14

Jag kunde se i ögonvrån det bord mamma menade. De var minst tio stycken och tjoade som om de

hade någonting att fira. Möjligen ett födelsedagsbarn. Jag suckade och stegade dit och var precis

påväg att ställa kannan på bordet när jag hörde någon säga

”Lea?”

Rösten lät väldigt bekant. Lite för bekant. Inte bara för att det var mitt eget namn som uttalades, det

var betoningen på vokalerna, melodin, klarheten i den ljuva rösten som fick min mage att slå en

bakåtvolt. Och vips så förlorade jag kontrollen över vad jag hade i handen. Det var som att det blåst

upp till storm i den där vattenkannan, för helt plötsligt skälvde en våg av kallt vatten över mig och

stänkte ner i någons knä. Jag stod som förfrusen, för där satt han igen. Leo.

”Lea, Lea! Vad har hänt? Herre gud, ni får ursäkta!”

Mamma Andrea skyndade i sina klackar och gapade ut i förskräckelse när hon såg olyckan jag

ställt till med. Men jag hade inte rört mig en millimeter. Det var bara väldigt blött på skjortan som

klibbade sig fast mot magen. Och den stackars äldre gubben jag lyckats spilla ner. Jag visste att jag

såg ut som en julegris i ansiktet. Och han tittade på mig, fnissade för sig själv, skakade på huvudet.

Det var i det här läget jag ville sjunka ner under marken och dö där. Begravas för gott. Varför hände

alltid det här mig?

”Lea, går du till köket och ber om förrätt?” frågade hon mig och bad gång på gång om ursäkt till

sällskapet. Tjatade om att få bjuda på någonting, förrätt. Men den stackars gubben hade bara

försvarat mig genom att det var en simpel olycka som kunde hänt även den bästa. Oavsett så var

mamma var rödilsken av förödmjukelse.

”Lea? Är du så snäll och gör det?”

Jag befann mig lite som i ett annat universum där allt var helt annat. Kittlande fjärilar i magen, en

behaglig värme i kroppen. Allt det där gjorde han mig.

”Jag kan följa med henne” Leo reste sig upp och gick med sina 1.90 centimeter mot mig. Det slog

mig hur lång han var. Och graciös på ett prinsliknande sätt.

”Känner du henne?” frågade en man vid bordet som var i ålder för att kunna vara Leos pappa.

”Vi går i samma skola” sa han och sedan la han en försiktig hand om min svank som för att putta

mig ur min lilla dvala. Och han styrde mig bak i restaurangen. Jag tror nästan jag hade lyckats välja

min tunga vid det laget.





”Du ser ut som att du varit med i en wet-tshirt-competition”. Leo hade artigt frågat mig om det

fanns någonstans jag kunde byta skjorta och stod och väntade utanför det lilla utrymmet där kontor,

personalmatsal och omklädningsrum trängdes tillsammans på ett sparsamt antal kvadratmeter. Jag

krängde av mig min dränkta skjorta och såg innan i spegeln att min svarta BH hade lyst rakt

igenom. Så pass att man kunde urskilja spetskanten.

15

Leos beteende var så likt ett gentlemannasätt att jag nästan kände mig som Elisabet i en scen ur

Stolthet och Fördom. Men han var så mycket mer än Mr Darcy. Jag fick svettpärlor i pannan. Allt

det här kändes så overkligt. Av alla konstiga sammanträffanden och öden som hade fört oss

samman, Leo och jag, tydde nästan allting på att det satt någon där uppe och styrde oss tillsammans.

Som om allt var menat, för vad var oddsen? Alldeles för små för att orka räkna ut. Utomjordiskt

låga odds.

Jag stängde igen dörren bakom mig och såg Leo stod lutad mot väggen med ett smått leende i

käften. Den här gången kändes det nästan som ett hånflin.

”Du är rätt klumpig du va?”

Jag log generat och slog ner i blicken i golvet. Andra gången på alldeles för lite tid.

”Det verkar så”

Igen skrattade han. Sådär fint att jag nästan ville be honom att sluta, han väckte konstiga saker i

mig. Hans min förändrades hastigt.

”Men du Lea…”, började han. Mina hormoner skrek att han skulle säga mitt namn tusen gånger

till.”Jag borde nästan ta ditt nummer så min farfars advokat kan ringa dig när han bestämt sig för att

stämma dig för att ha hällt vatten över honom på hans 75-årsdag”.

”Fyller han år?!” Hörde jag mig själv utbrista och fick genast tre gånger så dåligt samvete och en

dunkande huvudvärk på köpet.

”Ja, faktiskt. Så.. Har du något nummer eller ska jag behöva ringa nummerupplysningen?”

Inte förrän nu förstod jag ironin i hans utlåtande och kunde inte låta bli att le och spela med lite

grann.

”Hur vet jag att han inte kommer stämma mig på allt jag äger?”

”Oja, det ska jag allt se till att han gör. Så ska jag se till att du ingår i det också”

Vad han syftade på satte griller i huvudet på mig. Så ska jag se till att du ingår i det också. Jag sög

på den karamellen ett bra tag.

Han tog upp sin telefon och jag min. Han tog mitt nummer och sedan gick vi tillbaka till bordet.





Resten av kvällen såg mamma till att jag inte gick i närheten av bordet där Leo satt med sina

släktingar som för att hindra mig från att ställa till med andra dumheter. Hon var inte direkt

tillfredställd med min insats för kvällen med tanke på att jag släpade fötterna efter mig när jag och

Leo bytte blickar var det inte konstigt. Leenden, som milda smekningar över kinden som smått

hettade. Allt från hur jag beundrande hans anletsdrag från andra sidan lokalen, till hur jag kände hur

jag darrade på rösten och i händerna. Den starka känslan av kraftlöshet, som jag inte befann mig i

min egen kropp. Allt på en och samma gång samtidigt som en främmande känsla som tedde sig

värmande spred sig i maggropen.

16

Kapitel fem

Allt var som i en väldig välsignad sjunde himmel sedan den dagen. Snön var så vacker mot

marken och glittrade mer vackert än jag nånsin kunde minnas. Färger var så mycket klarare och

himlen så mycket mer blåare och sprödare i de kalla decemberdagarna. Och mobilen kramade jag

såg hårt varje gång jag påminde mig om att där låg hans nummer.

Det hade gått ett par dagar sedan sist och tjejerna hade dött lite av avund när jag berättade om den

där kvällen på restaurang Raw. Amanda och Elise kunde credda sig själva något för att ha ”fört ihop

oss”. Jag log bara. Jag kunde skatta mig själv som den mest lyckliga kvinnan i universum. I magen

cirkulerade fortfarande fjärilar stora som elefanter och allting jag sett som min vardag innan den

dagen Leo frontalkrockade in i mitt liv var nu så mycket mer annorlunda. Som om att allt var på

nytt. Jag kanske kände mig pånyttfödd ändå.

Leo var min drömprins i mina dagdrömmar under ändlösa lektioner. Det var tanken på

möjligheten att få träffa Leo i skolan som fick mig upp på mornarna. Helger blev rastlösa och

kändes så förlängda. Men att få springa på honom var få förunnat. Det hände kanske bara ett par

gånger den veckan och varje ögonblick kändes för kort, vi stampade på ett och samma ställe och det

gav mig frustrerande känslor av längtan så fort vi vinkade av varandra och skiljdes åt. Jag ville

tugga på naglarna och riva på nagelbanden under tiden vi var ifrån varandra.





”Du vet att du aldrig kan sitta still, va?” Elise och Amanda gjorde mig sällskap hem på tvärbanan.

För just ett ögonblick sedan klev Leo av i Gullmarsplan för att ta en tur in till stan. Vi hade suttit vi

fyra, med Leo vid sidan av mig. Jag hade nästan som förstummat suttit där, intryckt mot fönstret

med en dunjacka som fick mig att känna mig klumpig som ett kylskåp bredvid honom. Han hade

varit så trevlig, artig hela vägen. Samtalade med tjejerna som om det var det naturligaste i världen.

Jag hade bara beundrat honom. Stum. Och ännu mer stum blev jag när hans fingrar sökte min hand

och smekte mig över handryggen och lekte med mina fingrar som låg som döda korvar i mitt knä.

Jag såg ner på mina ben och såg hur de frenetiskt gungade. Jag kunde inte kontrollera det,

”Å-å-h, jag hatar er båda! Ni är så söta tillsammans! Jag blir nästan kär. Åh!” utbrast Amanda som

hade glott på Leo som han vore Brad Pitt eller Robert Pattinsson de två stationer han satt kvar med

oss. Jag undrade vem som skulle torka upp pölen av dregel som mycket väl hade kunnat ligga där.

”Och sättet han kramade dig och tog din hand innan han klev av! Gud, jag är så svartsjuk på dig

Lea, han är verkligen så sjukt fin! Jag hade kunnat döda för en sådan kille” uttryckte Elise sig och

gav mig en vänskaplig smäll på benet.

17

Jag log bara smått och förnöjt för mig själv och såg ut genom fönstret. Även idag såg de gråa

höghusen i Årstadal vackra ut för mig.

Ibland var det bara för bra för att vara sant. Nästan för bra för att våga tro på. Jag kände mig

nästan tvungen till att vända mig till de högre makterna för att fråga varför i hela fan detta hände

just mig. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta, förtjäna honom och en sådan lycka? Frågan var

bara, och den kliade inuti benbärgen, om han kände samma sak som jag för honom.

”Erkänn att du är lite kär?” frågade Elise och lipade lite för att markera att hon retades litet.

Det var som att hon attackerat mig med en omgång kittling för jag kunde inte sitta still av bara

tanken på att svara på frågan.

”Hahaha” jag fick bara fram ett nervöst skratt, men skärpte till mig när jag verkligen kände efter,

någonting jag knappt vågat göra innan. Det pirrade så fruktansvärt i magen och hettade till på ett

och annat ställe. Kände mig kissnödig, rastlös, precis som när man var liten och lekte kurragömma.

”Nej..” jag funderade en stund. ”Nej, eller jag vet inte... Det känns bra när jag är med honom. Det

har alltid känts som att han känner mig kanske bättre än vad jag känner mig själv. Äsch, jag kan inte

fatta det själv. Det är helt fucked up egentligen”.

Jag insåg plötsligt att sanningen var att jag aldrig känt kärlek förut. Jag hade inga ord att sätta ord

på hur och vad jag kände. Aldrig hade någon väckt sådana okända och främmande känslor hos mig.





Resterande resväg planerade vi inför nyrårsafton som låg drygt en tre veckor bort. Elise hade sitt

stora brommahus för sig själv kvällen i ära eftersom hennes föräldrar firade in det nya året på annat

håll. Lukten av krut, smällarna av raketer och den bittra bubbliga smaken av champagne fick mig att

förväntansfullt dra på mungiporna. Jubel, nyårskyssar och ljudet av klirrande glas som förenas i en

skål. Infirandet av ett nytt år. Den definitiva starten på någon nytt. Nyårsafton var glädjens högtid

och jag älskade den av hela mitt hjärta, och att få spendera den tillsammans med mina vänner var

mer än jag någonsin kunnat önska mig. Jag längtade.





Det luktade rå fisk hemma. Mamma stod i köket och fileade en lax och det såg ut att vankas något

sushiliknande till middag. Jag ställde mina boots på skohyllan och hängde väskan och jackan över

en stol i hallen. Mamma kikade över axeln

”Hej gumman!” hon kom fram och gav mig en provisorisk kram med utsträckta armar för att inte

kleta ner mig med fiskfett och annat.

”Har du haft en bra dag?”

Jag log. Efter en millisekunds eftertanke kunde jag konstatera att min dag varit perfekt. Om inte

bättre än så.

”Bara bra”

18

Jag kunde se i speglingen av fönstret att jag hade börjat rodna.

”Va bra då. Det blir mat runt sex”

”Låter fint!” ropade jag efter mig och rusade upp för trapporna till mitt rum och hjärtat pumpade

av lycka. Det var Leo, han var överallt. Leende, skrattande, observerande, lugn, talande, vacker.

Han var allt och det enda jag såg framför mig. Det var nästan så att jag skuttade över tröskeln av

glädje och slängde mig på sängen i magplask. Det kittlade, sprakade och var så härligt att det nästan

gjorde ont. Jag grävde ner ansiktet djupt i kudden och ville skratta, skrika och gråta på samma gång.

Benen sparkade runt som om de fått ett eget liv. Sedan skrattade jag och satte mig upp i sängen med

kudden tryckt mot bröstet. Det kunde inte vara sant, allt var så overkligt. Leo, och han tog min hand

och såg på mig så varsamt med sina gröna ögon.

Om detta var kärlek så ville jag aldrig bli av med den här känslan. Jag somnade som om jag blivit

slagen av en stekpanna i pannan.





Jag vaknade upp med huvudvärk av att mamma knackade på dörren till mitt rum.

”Är du vaken gumman?”

Jag hade somnat sittandes och hade dreglat på min egen axel. Det kändes i princip som om jag

sovit i en evighet, tusen år, som Törnrosa. Hon strök mig över pannan och jag kvicknade till lite.

Sminket hade kletat sig runt mina ögon. Trevligt. Jag kände mig utpumpad på energi, benen

skakade när jag gick i trappen ner till köket där brorsan satt med pappa och hade någon diskussion

om NHL och målvakter och allt vad det var.

”Och va-fan har du haft för dig? Hemliga älskare på rummet eller?” skämtade Martin när han såg

mig med mitt ostyriga hår och utsmetade smink. Jag gav honom blicken som betydde att han kunde

gå och skita på sig. Syskongräl var ingen ovanlighet i huset.

”Fuck you, Martin”

Kärleken till min bror var väl ingenting i jämförelse med någon annan. Martin var två år äldre än

mig, jobbade på ett bygge och bodde hemma. Vi var bästa vänner och delade mycket tillsammans,

bland annat kärleken till musik och tv-spelandet. Han var lite som min beskyddare i allt svårt jag

gått igenom. Aldrig att jag kommer glömma den gången jag kom hem från lekis i mellanstadiet och

grät för att en kille i klassen klippt mig i håret så det lossnat en ordentlig tova och en kal fläck visat

sig mitt på bakhuvudet. Martin hade tagit mig under sina armar till skolan nästa dag, jag fick till och

med låna hans favoritkeps som var alldeles för stor så den hängde halvvägs över ögonen. Sedan

följde han med mig varje rast och vakade över mig i mer en vecka efter det.

”Inte det språket, Alexandra” Pappa var den enda som tilltalade mig med mitt riktiga namn,

mamma och Martin bara när de var ordentligt arga på mig.

Jag satte mig ner vid matbordet och sushin smakade lika smaklöst och tråkigt som förväntat men

19

av vana hade jag lärt mig att det går att trycka ner mat utan att tänka så mycket på hur det smakar

och i alla fall bli mätt och i värsta fall möta med Amanda och beställa in en pizza i Nockeby. Men

idag var så annorlunda. Trots en god aptit och vrålhungrig mage petade jag bara på rullarna med

pinnarna. Lyfte en bit halvvägs till munnen, tittade på den rå laxen som täckte en kulle av ris och

kände att den inte skulle gå ner. Bet av hörnet och tuggade långsamt.

”Lea, vad är grejen? Bantar du eller?” kommenterade Martin.

Det kändes som om mina inälvor voltade baklänges. Det pirrade, pirrade längst med baksidan av

låren och huvudet var i full gång med att tänka på andra saker, som Leo. Eller bara Leo.

”Nej, jag bara... Jag är inte så hungrig”. Jag sköt ursäktande ifrån mig tallriken. ”Jag går upp. Tack

för maten”. Jag tog min tallrik till diskhon och gick upp.





När jag satt uppkrupen mot väggen satte jag laptopen i knäet och loggade in på facebook. Jag var i

stort behov av att tänka på någonting annat. Eller göra som jag alltid gjorde, spana in hans profil

och bläddra igenom hans profilbilder igen för tiotusende gången.

Inga händelser. En vänförfrågan,

Leo Stjernberg. Acceptera – Ignorera.

Jag satte andan i halsen och trodde för ett ögonblick att jag såg i syne. Att det var någon annan

Leo, fast med samma bilder, för det kunde ju omöjligt vara honom. Eller?

Jag vet att jag själv hade varit för feg för att lägga till honom som vän trots Amanda och Elises

hetsningar. Det skulle bara vara pinsamt, men nu tog han det där första steget och frågan hängde i

luften. Mitt framför ögonen på mig. Jag accepterade och fick plötsligt tillgång till så många fler

bilder. Jag var sysselsatt den närmaste timmen med att beundra hans läppar, ögon och kindben. Det

pirrade i magen, nästan så att hela kroppen lättade ur sängen. Jag var på små moln igen.





Senare samma kväll tuggade jag Extra och försökte hålla ögonen öppna medan jag satt böjd över

en mattebok. Jag trummade med pennan mot skrivblocket och försökte lösa ekvationer som verkade

omöjliga och helt oväsentliga för mig. Vid det här laget började jag få ont i huvudet och smällde

igen boken när det plingade till på datorn.

På skärmen dök det upp en liten ruta som visade ett meddelande Amanda skickat till mig.

”Herre gud!!!” skrev hon,

”Vaddå?” svarade jag.

”La du till honom?!”

”Han la till mig :P”

Jag log av tanken.

”VA?! Shit Lea, shit shit shit! Omg, Fattar du vad det här betyder? Han är intresserad!!”

20

Jag skrattade lite för mig själv och skakade på huvudet. Hon var om möjligt mer exalterad än jag.

”Det vet man inte.. Vi får se! Han har inte ringt än i alla fall eller så”

”Det kommer ;)” svarade hon.

”Den som väntar får se!”

”Precis... Måste sticka gumms, vi hörs och ses imorgon!”

”Det gör vi. Puss”

”Pussss”





Jag stirrade tomt på mobilskärmen och bläddrade igenom kontakter. Leo. Den trettonde kontakten

i listan. Ett enkelt litet knapptryck bort från hans röst. Men jag vågade inte. Jag var alldeles för feg.

Sedan var klockan ändå halv tolv och det såg jag som en bra ursäkt till att låta bli. Så jag förberedde

mig för sänggång istället och stirrade på mitt bleka osminkade nylle när jag stod vid handfatet och

borstade tänderna.

När jag kom tillbaka till sängen lyste någonting upp mitt mörka rum. På sängbordet låg iPhonen

och ville någonting. Jag tryckte fram ett nyinkommet sms från ingen mindre än... Jo, Leo.

”Är du vaken?”

Jag hade aldrig känt mig mer vaken än då. Mitt hjärta började slå så mycket fortare och jag visste

nästan inte ens vad jag skulle svara. Jag fick svindel. Med nervösa fingerrörelser som skakade lätt

lyckades jag svara.

”Det verkar så :)”

Det dröjde inte läge förrän jag fick ett svar tillbaka.

”Små flickor som du ska sova vid det här laget!”

Små flickor? Vad var detta, en peak eller något slags charmigt skämt? Jag svarade;

”Jo jag vet, men jag trotsar alla regler”

”That's the spirit! Jo jag tänkte på en grej. Det är ju temadag imorgon och vi ska på något lame

museum i stan, och jag är sjukt sugen på att stanna hemma. Finns det någon möjlighet att du vill

göra mig sällskap?”

Jag fick läsa om det en gång. Två gånger. Trehundrasjuttio gånger. Alla bokstäver flöt ihop och

vid ett tillfälle kände jag mig som en analfabet. Jag fattade ingenting. Han måste skickat fel, tänkte

jag många gånger. Jag svalde och såg mig omkring. Ville nypa mig i armen. Drömde jag? Jag la

pannan i djupa veck och försökte ta djupa andetag. Det kittlade i alla delar av kroppen.

Leo, Helvetes jävla Leo. Du gör mig tokig!

Men jag log. Log som utav bara helvete och fick kramp i mungiporna och kunde knappt sitta still

på sängkanten. Mina händer svettades så att jag fick svårt att hålla i mobilen och komponera ihop

ett klyftigt svar, för mycket riktigt var det temadag imorgon och jag visste att vi skulle repa inför en

21

julavslutnings-konsert och ha någon slags mentors-mys-dag.

Han skulle skolka och gav förslaget att jag skulle göra det med. Med honom.





”Det låter trevligt :) vad vill du hitta på?”

”Spelar du xBox?”

”Du skämtar?”

”Vaddå? Sa jag något fel?”

Jag sprack snart av ren lycka.

”xBox är min bästa vän!”

”Nej, nu är det väl du som skämtar?”

”Absolut inte. Försök slå mig i Fifa12 eller Halo!”

Jag visste att mina skills på xBox skulle räcka till att slå många killar som ansåg sig vara

”grymma”. Det tack vare att jag haft en storebror som uppfostrat mig till att bli precis som alla

pojkvar ska vara, tvspelsnördar som nötte pang-pang spel och inte fäller ner toasitsen. Det, i alla fall

det förstnämda lyckades han med. Jag och mitt xBox var som ett gift par.

”Okey! Game's on. Ses hos mig imorgon vid typ ett? Ringer dig när jag vaknat. Sov nu flickebarn

;)”

”Jaja, mamma :P Godnatt!”

Alla mina nerver i kroppen fick frispel, precis som tidigare under dagen. Jag hade väckt hela huset

om jag gjort utlopp för alla mina känslor. Inte undra på att jag fick svårt att somna den kvällen, men

jag somnade med en kittlande lycka i maggropen. Leo, han var i mina drömmar den natten.









22

Kapitel sex

Huset var tomt när jag vaknade och bredde mackor med ett stort flin i nyllet. Jag fejkade någon

slags huvudvärk slash mensvärk när mamma knackade på dörren och undrade varför jag inte var

uppe tidigare. Hon hade stängt dörren i ett undrande mummel och jag låg och pillade på min mobil

innan jag gick upp för att duscha. Jag hade haft en meddelandekonversation med Leo som erbjöd

sig att möta mig vid perrongen i Abrahamsberg senare. I duschen sjöng jag högt för att försöka

skrämma bort min nervositet som gnagde i kroppen och rakade benen med extra omtanke.

Jag doftade som en nyutsprungen vårblomma när jag försökte få i mig mina fullkornsmackor med

skinka, men jag hade svårt att svälja. Brödet kändes torrt som sågspån och påminde om att tugga

raggsockor. Jag blev tvungen att spotta ut och skölja munnen med ett glas vatten. Men magen

kurrade inte mindre för det, jag hade bara ingen aptit. I kylskåpet fann jag ingenting intressant,

ingenting som föll mig i smaken. Jag ville inte tänka på mat, jag mådde bara illa. Nervositet.





Klockan började närma sig halv ett när jag gick med raska steg till spårvagnen. Jag hade försenat

mig eftersom min garderob gapade efter passande kläder att ha på sig en dag hos honom. Antingen

för down-dressat, vardagligt och tråkigt eller för uppklätt. En flanellskjorta, låga stövlar och

blåjeans senare var jag äntligen på väg.

När tunnelbanan rullade in på Abrahamsbergs station ville någon del i mig inte kliva av och bara

skita i det. Kanske för att jag höll på att göra just det, skita på mig. Den andra delen av mig sket på

sig av lycka istället medan en annan del kände sig alldeles nollställd. Som om jag bara levde en

dröm och att det här inte hände på riktigt. Men på något sätt gick jag av och såg mig själv som i

revy gå ner för trapporna och spejade efter honom när jag gjorde en vänstersväng efter sista

trappsteget.

Och där stod han med händerna i fickorna på sin svarta parkas och spejade precis som jag. Och det

var inte tanten som stapplade framför mig som hans stirrade på. Det var mig. Han log utan att se

ansträngd ut. Bara sådär mjukt glad när han såg mig. Jag log sådär blygt tillbaka.

När jag närmade mig spärrarna satte han händerna framför sig.

”Försiktigt nu!”

Han log retsamt igen och jag kände hur mitt huvud ville sprängas av genans. Just det. Det var just

här för ungefärliga två månader sedan jag lyckades snubbla över spärren och göra bort mig inför

hela svenska folket. Och han var där. Han, som var det enda bra som kom ut av den där vurpan.

Jag fick en konstig känsla när jag tänkte tillbaka. Som det var någonting jag glömt men mindes så

23

klart nu. Någonting som inte stämde. Någonting som gav mig kalla kårar. Jag mindes hur allt bara

hade försvunnit den gången och hur jag hade hamnat i någon annans kropp. Det var gatulyktor, ljus,

orange ljus mot asfalt. Glittrande asfalt. Och allt blixtrade till när han lade sin vackra hand på min

axel. Det förbryllade mig. Det låg en sten i min mage.

”Sorry, var bara tvungen”'

Han retade gallfeber på mig. Jag väcktes ur min tankebubbla som satte många frågor i huvudet på

mig. Det uttonade leendet gjorde comeback när han öppnade sina armar.

”Man får väl en kram?”

Lilla jag på 1.61 centimeter dök in i hans stora bröstkorg som skulle kunnat runda tre av mina

jämlikar. Jag njöt till fullo. Det pirrade vid insidan av mina lår.

”Hej” sa jag och tittade upp när den värsta hettan i ansiktet lagt sig.

”Tja, det är kul att se dig Lea”

All känsla av eftertänksamhet och bekymmer rann av mig. Vad det nu än var jag hade sett sen

dagen var det säkerligen ett sammanträffande, en känsla av deja vu möjligen. Sådana saker sker ju

ibland.

Vi rörde oss i promenadtakt i ett område jag var väl bekant med. Inte alls långt ifrån farmors

lägenhet höll han gentlemannamässigt upp portdörren för mig.

Det var svinkallt ute och den vita snön glittrade. En ljus och klar himmel fick det att kännas som

att det glittrade i luften också. Det bubblade av lycka i mig. Glittret gjorde mig full av livslust. En

känsla av frihet.





”Så, här bor jag” sade han och vi klev in i hans lägenhet. Det luktade lite unket, precis som det

brukade göra i lägenheter. Men en svag doft av nytvättade kläder kunde jag ana någonstans ifrån. I

hallen var det saker som låg i en enda röra. Jag kunde komma ihåg att Leo sagt att han bodde med

sin farsa och morsan någonstans i Östersund. Reklamblad, post; öppnad och oöppnad, nycklar,

handskar. Ett glas mitt i allt på en byrå som belamrades av småprylar. Jag kunde nu se att det

påminde om en ungkarlslya. Allt var lite i sin oordning, men smått charmigt. Det var inte smutsigt

så att man blev äcklad och ville behålla skorna på, bara hemtrevligt.

Vi klädde av oss ytterkläderna och Leo hängde min jacka bakom dörren på någon slags hängare i

samlag med ett antal andra jackor.

”Jaha, det här är köket” sa han och visade mig runt i lägenheten. Jag insåg att jag plötsligt hade

blivit ordenligt tyst av alla intryck och analyser. Jag log till svars.

”Det är fint. Mysigt”

”Haha, ljug inte. Jag hann inte städa” Han blinkade med ena ögat mot mig och mitt hjärta gjorde

en kullerbytta.

24

”Det är ingen fara. Det är inte så stökigt” jag log och önskade att han inte såg igenom min vita

lögn. Det var ju till hälften sant. Jag trivdes. Särskilt när jag fick syn på en stor divansoffa i

vardagsrummet, en stor platt-tv som såg väldigt inbjudande ut.

Han öppnade dörren till sitt rum och jag kunde bevittna ett välstädat rum med bäddad säng som

var tillräckligt bred för att rymma oss båda utan problem. Det stod en MacBook jag väl kände igen

sedan den gången jag såg honom nere i cafeterian i skolan. Han satte sig på sängkanten.

”Ja, det här är mitt rum då” sade han och slog ut med händerna.

”Fint!”.

Hans sängkläder var blå, sängen var välbäddad. Vitmålade väggar med sparsamt med

utsmyckning. Det var något spartanskt möblerat och litet. Jag satte mig bredvid honom på

sängkanten.

Han såg på mig. Jag pillade på byxbenet och pillade bort ett imaginärt smuts. Jag kände hans ögon

borrade i sidan av mig.

”Vill du ha något att dricka? Kaffe, te, vatten?”

”Te blir bra”

Han log och gick iväg till köket. Jag blev kvarsittandes och kände hur jag slutat andas. Jag

kallsvettades. Skulle jag gå efter honom? Det pirrade i varenda liten del av mig och jag reste på mig

av rastlöshet.

Jag tassade runt i hans rum och tittade på gitarren som hängde på väggen. Det var en gammal

Gibson, det kunde mitt något ovana öga ändå bekräfta. Just när ja rörde ett par strängar för att se om

den var stämd, vilket det mycket riktigt också var, förstod jag att hans snack om gitarrspelandet inte

bara var bullshit utan också en dream-come-true för mig. Vid ett tillfälle kände jag mig som en

elefant i ett glashus. Jag hade knappt balans.

”Ska vi slå oss ner i vardagsrummet?” Han hade dykt upp i dörröppningen med två stora muggar i

händerna.





Vi satte oss ner i soffan och jag lutade mig tillbaka med tekoppen mellan händerna och

inspekterade honom. Än så länge gjorde tystnaden mig inte något besvär. Varje blick vi delade sa

mer än vad ord gjorde. Han började helt plötsligt småskratta för sig själv och skakade på huvudet.

”Vaddå?”

Han samlade sig med leendet var kvar. Finurligt.

”Haha... Nej, jag tänkte bara... Haha, det är så komiskt egentligen…”

Att han inte berättade retade mig och väckte en obotlig nyfikenhet i mig.

”Berätta nu!”

Han blev tyst en sekund och tittade ut genom fönstret som om det var någonting han sökte efter.

25

Ett svar kanske.

”När du föll där, vid spärrarna och jag gick fram för att hjäpa dig. Du såg så hjälplös men

samtidigt förskräckt ut när jag kom för att hjälpa dig. Men du var så envis. Jag glömmer aldrig den

där dagen. Grimaserna, din stolthet fast du satt där på huk och samlade ihop dina grejer. Ditt skratt”.

Han avslutade i ett leende som fick mitt hjärta att ta ett frivarv. Jag försökte samla tankarna i

någon slags inbördes ordning, allt snurrade. Där satt han, han den där jag så länge längtat efter att

komma in i mitt liv, den där gentlemannen som fick vilken flicka som helst att känna sig som en

prinsessa. Där satt han och sa sådana ord. Att han aldrig glömt den dagen. Att den var lika verklig

för honom som den var för mig. Vi tittade på varandra länge utan ett ord. Min tunga hade slagit

knut på sig själv.

”Jag glömmer heller aldrig den dagen” gnydde jag och bet mig själv i kinden som för att skärpa

till mig.

Vi skrattade bara. En gemensam lugn skrattsalva, som om vi båda tänkte på hur skum den här

situationen egentligen var. Som om ödet spelade ett spel med oss vi inte fattade reglerna av. Jag

blev alldeles inom mig av lycka.





Mina känslor för Leo blev som starkare när han bekräftat för mig att han kände samma sak. Och

jag visste att de ögonen inte ljög för mig.

Våra koppar stod tomma på soffbordet och vi satt uppkrupna i varsin ände och småpratade om

livet. Om hans band, hans framtidsutsikter. Vi pratade om min sång, gymnasiet, skolan vi båda gick

på. Och i varje tyst sekund såg vi på varandra och jag kände en spänning ligga i luften mellan oss.

Som ett osynligt elektroniskt fält låg över oss. Den där spänningen manipulerade mina hjärtslag.

Som om det ville slå sig ur bröstet. Jag märkte att hans händer följde med honom när han pratade,

han drog tillbaka håret när det hängde lite ansiktet mellan meningarna. Han snurrade på sin tumring

och hans tunna vita V-ringade tröja som hängde slappt på honom avslöjade en välformad

överkropp. Igen kände jag det där pirret som spred sig upp över låren.

”Jag tycker om dig, Lea. Du har ett sätt som får mig att skratta”.

”Jag tycker om dig med, Leo”

Jag fick svälja hårt för att få det att sluta snurra, men det kändes så naturligt. Som om jag inte

längre blev förvånad av vad han sade eller gjorde.





Vi spelade Fifa i timmar. Skrattade, skrek och småbråkade, som om vi hade gjort det så många

gånger förut. Jag kunde inte sluta le, även om jag spelade skitdåligt. Han spöade mig gång på gång

och jag skrattade ibland så jag höll på att kissa på mig. Vi delade en påse Polly som låg mellan oss i

soffan och varje gång jag tryckte dit bollen i hans mål svor han och började sedan råflina efter det

26

och såg på mig. Jag tittade på min mobil. Klockan hade redan hunnit bli mycket och några missade

samtal från hemtelefonen lyste upp på skärmen.

”Dags att gå?” frågade han när jag lade ifrån mig telefonen.

”En match till!” sa jag och fattade tag om kontrollen igen. Men han släppte inte blicken om mig.

Han tog kontrollen ur händerna på mig och lade ner den på soffbordet. Jag följde rörelsen med

blicken och blev förstummad.

Vi satt så nära. Jag kunde känna hans lår nudda vid mitt. Hans parfym. Hans hand strök längst min

kind för att sedan fatta ett varsamt tag om min haka. Han vände mitt huvud mot hans. Jag tittade

ner, kunde inte förmå mig själv att titta upp, rädd för vad han skulle göra. Men det behövde jag inte.

Hans läppar mötte mina som smälte till gelé i en varm kyss. Läppar omfamnade läppar, tungor som

snuddade vid varandra. Hans varma andedräkt. Ett vitt sken och sedan mörker som om någon släkt

lamporna innanför mina stängda ögonlock. Jag kände jag hur jag slungades bakåt i mig själv.





Jag gick fort, som om jag hade bråttom till någonting. Såg ner på mina vita sneakers. Förfrusna

tår, fötter som smärtade. Drog upp rockärmen för att se ner på klockan. En silvrig klocka visade att

klockan var kvart över sex. Tog upp mobilen för att byta låt, ökade på stegen lite till. Mobilen

avslöjade att det var den 11e december. Glashalt på asfalten, mörker. Gatulyktor som färgade

marken orange. Ljudet av bilar utanför mina in-ears som spelade. ”All I can say, I should have

said. Can we take a ride...”





Jag öppnade ögonen. Han såg så varsamt på mig igen. Hans läppar hade lämnat mina och ryggat

tillbaka en bit.

”Vad är det Lea?” Hans röst föste mig tillbaka in i verkligheten. Jag hade börjat frysa och kände

ett starkt illamående. Min kropp kändes helt ur balans. Det gick isande ilningar igenom mig. Vad

var det som hände med mig? Varför såg jag sådana saker?

”Det är ingenting... Jag tror... Jag blev bara lite tagen”

Jag försökte le ursäktande och svalde hårt. Vad det än var som hände kunde jag inte låta det

förstöra den fina stunden vi hade. Han strök mig över kinden.

”Är allt okej?”

Jag kysste honom på kinden. Så rörd över att han brydde sig så.

”Allt är okej... Jag borde nog gå hem nu” Han nickade.

”Jag följer dig till dörren”

I hallen stod jag och snörade mina kängor. Han stod tillbakalutad mot väggen utan ett ord. För

första gången kändes det lite pinsamt. Som om vi gjort någonting förbjudet, brutit den tjockaste isen

av alla.

27

Det var då jag fick se dem.

Ett par vita sneakers. Precis identiska med dem jag hade sett i mina tankar. Mitt hjärta frös till is.

Jag ville inte slita dem med blicken. Vad i helvete tänkte jag.

Han gav mig världens längsta och kärleksfulla kram och pussade mig på huvudet. Men jag kunde

inte slappna av. Jag kände mig som stelfrusen.

”Ring mig när du är hemma” sade han när jag stod redo för att gå med handen på dörrhandtaget.

Han närmade sig mig igen och jag tappade andan när han stod öga mot öga. Sedan gjorde han det

igen. Kysste mina läppar, varsamt och mjukt. Jag väntade på att det skulle hända igen, de där

konstiga synerna, men ingenting. Min stora oro smalt av lättnad. Jag kysste tillbaka lite hårdare,

hungrigare den här gången, och rätt som det var fann jag mig själv i hans armar, med ena handen i

hans hår i ett intensivt kyssandes som väckte en otålig iver i mig. Min kropp ville ha honom, mer av

honom, längtade efter honom. Jag började genast andas fortare, upphetsat och jag märkte att saker

hände med honom också. Hans händer började röra sig, hans grepp hårdnade och tryckte mig

mycket närmare. Igenom hans jeans kände jag att han hårdnade mot min mage där jag stod på tå

med armarna runt hans hals. Jag ville inte släppa, men jag avbröt mig själv. Vad det nu än var jag

ville med honom, var det inte rätt tillfälle nu. Jag ville vänta på det rätta.

Jag sade ingenting när jag öppnade dörren och gick ut genom den. Han dröjde kvar i

dörröppningen, sedan stängde han efter en lång blick med ett busigt leende upptryckt i ansiktet.

Jag kände med fingrarna på mina läppar som kändes avdomnade, svullna. Jag ville skratta. Jag

ville hoppa av lycka. Det var kärlek.









28

Kapitel sju

Kärlek är på gott och ont. Den där underbara känslan att ha någon att prata i telefon med i timmar

ända in på småtimmarna, någon som väcker det där okontrollerbara pirret som spratt i kroppen,

samtidigt att man bar på hungern och den otåliga känslan av att aldrig få nog, det var höjden av

lycka. Men i samma stund är man oförmögen till att hålla en normal konversation med någon annan

utan att finna sig själv i drömmar av honom. Tankar som svävade iväg. Tappad aptit, otålighet.

Rastlöshet. Förälskelsen är som ett tillstånd, precis som att vara berusad eller förbannad. Det var ett

tillstånd man fann sig i och inte ville ta sig ur.





Sista veckan innan jullovet hade både Elise och Amanda tröttnat på mitt tillstånd. De fick ständigt

väcka mig ur dagdrömmar, tvinga i mig mat på lunchen. Men samtidigt såg de med ro på vad som

hade hänt med mig, de var svarta av avund. Alla undrade om vi hade gjort ”det” än, men jag

skakade bara på huvudet och svävade iväg igen. Kittlande ilningar, upphetsade tankar. Jag kunde än

känna hans pulserande andning mot mig. Vi ville ju ha varandra.

Leo och jag sågs med jämna mellanrum i skolan. Såg till att tajma våra raster med varandra och

gjorde sällskap med varandra hem. Vid några tillfällen hade jag fått presentera honom för mina

vänner, däribland Amanda och Elise som såg på honom med stor beundran, ögon stora som tefat.

Och när vi höll hand över bordet och drunknade i varandras ögon såg de på varandra och ruskade på

huvudet. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag var förälskad i honom. Och vad jag förstod, var han

också i mig.

Vi varierade med att vara hemma hos mig och hos honom. Spelade xBox, kittlade varandra. Låg i

varandras armar och ville inte titta på klockan. Vi låg under täcket och kysste varandra till klimax.

Han strök försiktigt över mig där nere och smög med ena handen ner mot min hemlighet. Han

gjorde mig galen av åtrå. Så mycket blod som rusade mot mina nedre regioner fick mig att känna

mig alldeles yr och svimfärdig. Han låg i bar överkropp och viskade i mitt öra.

”Du gör mig galen, Lea”

Så många delar av mig ville ha mer av honom. Och jag visste att jag en dag skulle få det.





Det var lördagen i mitten av december.

Vi låg och tittade på film i hans rum. Tidigare den kvällen hade vi suttit och ätit lasagne med hans

pappa som Leo var upp i dagen. Han var lekfull, trevlig och lika lätt till skratt som Leo. Han hade

upprepade gånger sagt att det var trevligt med kvinnligt sällskap vid matbordet och tittat menande

29

på Leo. Han hade sjunkit längre ner i stolen. Han tyckte uppenbarligen att hans pappa var

förödmjukande. Jag log och tackade för maten. Jag hade en sådan underbar känsla i magen.

”Det är inte varje dag Leo har med sig flickvänner hem, förstår du” och vände sig mig mot Leo.

”Pappa, snälla sluta. Var bara tyst”

”Nej, jag säger bara. Jag tycker det är väldigt trevligt i alla fall!”

”Det är väldigt trevligt att vara här… Jag tycker mycket om din son” svarade jag och kände Leos

hand smyga sig upp på mitt ena lår.

Vi hade hyrt den nya Robin Hood nere vid videobutiken och jag låg och beundrade Cate

Blanchetts skönhet. Han pussade mig på huvudet vid flera tillfällen. Vi låg på sängen med en filt

över oss. Hans pappa jobbade natt som pendelstågschaufför och vi hade hela lägenheten för oss

själva. Det låg samma spänning mellan oss som det gjort veckan innan. Och i eftertexterna hände

något.





Det var med Micke det hände med första gången. Han hade gått året över mig när jag gick i åttan.

Han var en storvuxen hockeyspelare med händer stora som dasslock. Jag trodde verkligen jag var

kär i honom.

Vi hängde ofta hemma hos honom innan hans träningar och hånglade, pratade aldrig särskilt

mycket med varandra. Vi kysste bort tystnaden. Det var väl den där grejen att man ville göra det,

bara få det gjort. Micke och jag hade ändå känt varandra i ett halvår och det var sommarlovet innan

jag skulle börja nian. Jag kände mig mogen, vuxen. Och en julikväll låg vi där utan kläder bredvid

varandra, tysta. Han hade tagit min oskuld och jag tyckte inte det var någon större grej. Blev nästan

besviken. Det gjorde ont, det var obekvämt och ännu mer obekvämare blev det när han var klar och

knöt ihop kondomen med hans vätska i. Jag blev närmare äcklad. Av snoppar och hans nakna

kropp. Micke och jag talade knappt med varandra efter det, men när vi var uttråkade gick vi igenom

samma procedur igen. Fejkade stön, ville inte röra hans håriga bak, ville inte se hans slaka skrev

efter han var klar. När jag började nian var det slut mellan mig och Micke. Jag sökte istället annan

spänning. Efter min sexdebut sökte jag nya gränser att tänja på. Tillät mig själv att bli uppraggad på

någon random fest hos någon random person av någon random snubbe för att sedan ha ett ytterst

random one-night-stand. Och så höll det på, tills jag kunnat fylla min lista med fyra personer. Första

dagen i gymnasiet svor jag en ed om förändring. Nästa gång ska det vara av kärlek.





Det var som om att vi båda visste vad som skulle hända, som om det stod skrivet någonstans. Så

därav kändes det så naturligt. Jag hann inte ens bli nervös, mest förväntansfull och pirrig. Och det

var lätt, lätt som en dans fastetsat i muskelminnet. Varje rörelse, varje beröring var av det mest

självklara slaget. Det var vi, hungriga av varandra, som klädde av oss intill varandra.

30

Det var aldrig skämmigt eller pinsamt. Bara sådär mjukt och kärleksfullt. Och jag njöt. Jag njöt för

första gången i hela mitt liv av det. Det var hud, så mycket hud, och närhet. Mer nära kunde vi inte

komma. Vi andades på varandra, blev fuktiga av svett och vi följde varandras rörelser. Mitt hjärta

bankade och kände hur det sög och blixtrade där nere. Det var som om en kramp, en explosion av

njutning skulle explodera. Vi satt upp, jag gränsle över honom. Han var långt inne i mig och vi höll

om varandra. Sög in varandras blickar. Han kysste mina bröst.

”Lea...”viskade han varsamt

Han blev stilla. Jag satt kvar över honom, tittade undrande på honom.

”Lea... jag vet inte hur jag ska säga det här...”

En våg av oro sköljde över mig.

”Du behöver inte känna dig pressad... Jag vet att det gått fort...”

Det blev iskallt i magen

”Men jag älskar dig och jag har aldrig känt såhär för någon annan förut”

Tystnad igen.

”Lea, vill du bli min flickvän?”

Jag fann inga ord. Ville säga något, fann inga svar. Känslorna vällde över. Jag var rörd, glad,

lycklig. Jag var allt utom sorgsen, ändå rullade varma tårar ner för mina kinder. Han pussade bort

mina tårar där jag satt över honom med honom fortfarande i mig. Och han älskade mig.

”Jag älskar dig också, Leo... Och jag vill vara din flickvän” jag försökte se mellan tårarna och

skrattade försiktigt av lättnad och lycka. Nu var det vi. Leo och Lea. Stunden var så skör men

samtidigt så vacker. Han omfamnade mig och mina tårar slingrade sig ner längst med hans rygg.

Sedan förenades vi i en kyss.





Jag hade glömt mina handskar någonstans men hade inte tid att vända om för att hämta dem där

jag glömt dem. Jag passerade den där sushin på hörnet och kände hur det kurrade i magen. Hann

inte se mig om, saktade inte ner farten. Klev av trottoaren. Sedan gick det så fort.

Det var bara ett starkt vitt ljus i ögonvrån som bländade mig. Något slungade iväg mig. Det small,

det tjöt i öronen. Kände en stark smärta igenom hela kroppen. Det rann något varmt i mitt ansikte.

Sedan blev allt så tyst och lugnt och jag pustade ut en gång.

Jag svävade över marken, såg allt från ovan. Hörde sirener, människor som skrek. Såg blod

överallt. Sedan blev det svart igen. Såg ambulanspersonal göra lung och hjärträddning på mig. Allt

stod så still. Människor som flockats runt i kring stod med handen för munnen. I nästa sekund ser

jag dom lägga en filt över...

”Nej, nej, nej, nej..” jag ropade förtvivlat. Min stackars Leo. Varför drog dom en filt över hans

ansikte? Varför var han så blek?

31

”Nej, snälla!” jag skrek men ingen kunde höra mig.





”Lea vad är det?!”

Jag grät hysteriskt och såg på det ansikte som nyss varit så likblekt och blodigt i mina syner.

”Vad är det som händer? Tala med mig... Är något fel?” Han ruskade om mig och höll mitt ansikte

mellan hans båda händer och torkade mina tårar med tummarna. Hans ögon talade om för mig att

han var rädd.

Jag klev av honom och samlade ihop mina kläder. Ville inte vara där. Jag var vettskrämd. Det var

så verkligt. Smärtan, synerna.

”Lea, snälla gå inte. Prata med mig”

Allt var i en enda röra. Hur jävla normalt var det att få mardrömmar när man kysser sin pojkvän?

Jag var tvungen att ta mig därifrån.

Greps av panik.

Panikångest.

Det var något fel på mig.

Jag såg honom sitta där i sängen. Naken. Grep efter sina kalsonger som för att komma och lugna

ner mig. Jag gick i cirklar. Han såg så sårad ut.

Måste gå, nu.

”Jag kan inte..” knep jag fram emellan mina tårar.

Färdigklädd stod jag i hallen. Leo stod barbent och såg på mig med bedjande ögon.

”Det går inte... jag kan inte”

Hans min när jag stängde dörren bakom mig och rusade ner brände innanför ögonlocken. Det skar

så i mitt hjärta. Om han bara visste.









32

Kapitel åtta

Det hade hänt förut. Jag var bara åtta unga år då och världen var fortfarande ny för mig. Min

klassföreståndare då hette Karin och var en härlig tant som undervisat småbarn i säkert hela sitt liv.

Vi tyckte så mycket om henne. Hon var en riktig bullmamma.

Det var en dag på vårkanten då vi hade varit på utflykt till Skansen och vi var på väg hem, trötta i

benen och hungriga. Jag var så stolt för att jag fick gå först i ledet bredvid Karin som skulle leda oss

över vägen. Hon hade tagit mig i handen och jag hade nästan direkt börjat storgråta.

Det var någonting jag hade sett. Idag hade jag bara små fragment kvar av mitt minne av

händelsen, men jag kommer ihåg hur jag sett Karin brinna, hon sprang runt och hennes kropp var i

lågor. Karin försökte trösta mig men jag var otröstbar. Mamma hade fått hämta mig inne i stan.

Några veckor senare var det så kusligt i skolan. Mamma hade förklarat för mig att något hänt. Att

Karin inte fanns längre. Jag kunde inte förstå. Rektorn samlade alla elever i aulan och såg så

sorgsen ut. Lärare som grät. Mina vänner som grät. Rektorn hade förklarat att det hänt en olycka, att

Karin och hennes man avlidit i en brand som utlöstes på deras landställe under påsklovet.

Jag minns ett porträtt av henne, tända ljus och massor av blommor i vårt klassrum. Jag saknade

henne så.





Jag vaknade i min säng dagen efter och trodde att jag kunde trösta mig med att allting bara var en

mardröm, men nej. Det var verkligt. Det hade hänt, jag hade sett synerna och jag hade lämnat

honom halvnaken. Allt var på riktigt. Jag gick inte upp ur sängen. Skakade, mådde fruktansvärt

dåligt och spydde flera gånger. Om jag blundade såg jag hans likansikte igen. Jag såg blodet och

kände smärtan i ryggen och bröstet. Jag hade minst tio missade samtal från honom, mobilsvar och

otaliga sms. Men jag visste inte vad jag skulle säga. Det fanns ingenting jag kunde säga. Han hade

inte trott på mig. Att jag ser framåt i tiden, vilken jävla bullshit. Jag var ensam i det här. Visste inte

riktigt vad jag skulle göra med det jag hade sett. Varför hade jag sett det? Varför just jag?

Dagarna gick. Sängliggandes, ville inte ta mig till skolan. Vågade inte fejsa honom eller någon

annan. Vågade inte stå med vitögat mot verkligheten igen. Jag ville bara spola tillbaka tiden, till

tiden då allt var så mycket lättare. Som när man var liten och hade inga som helst bekymmer i hela

världen. Då var det så lätt att gömma sig i andra världar, leka lekar som tog en ifrån det verkliga

livet. Jag saknade den tiden och speciellt nu när allt hängde som bly över mina axlar.

Mina föräldrar som inte förstod varför jag stängde mig bakom dörrar och inte kunde säga vad som

var fel. Oroliga samtal jag hörde mellan mamma och mormor. Farsan som försökte muntra upp mig

33

med ett nytt tv-spel. Assassins Creed. Det bedövade smärtan i en halvtimme, sedan låg jag där igen

och stirrade i väggen, försökte att inte gråta. Martin som flera gånger knackade på men jag sa åt

honom att gå.

Hur ledsen jag än var ville jag inte ha någon tröst. För det fanns ingen som skulle förstå ändå, därför

blev jag så förbannad när Martin vid matbordet frågade om det hade med Leo att göra. Jag hade rest

mig så häftigt att porslinet skakade.

”Leo har inte ett skit med det här att göra!” skrek jag så att rösten brast. Det låg tårar som ville ut

och krampade mot struphuvudet.





Amanda ringde mig dagen innan julavslutningen och undrade var jag varit de senaste dagarna. Jag

försökte hålla rösten stadig när jag sa att jag dragit på mig en förkylning. Hon tröstade med att säga

att jag ändå inte har missat någonting.

Åh, Amanda, du har missat så mycket, tänkte jag. Jag kunde inte hejda de tårar som letade sig ut.

Jag kände mig mer ensam än vad jag någonsin gjort. När hon frågade hur det gick med Leo var jag

tvungen att lägga på. Jag sa att jag skulle ringa henne senare. Sedan låg jag där med ansiktet begravt

i kudden och lät dunen suga upp de salta tårarna. Jag ville så gärna berätta det för henne. Att jag sett

någonting. Någonting som skrämde skiten ur mig, något som fick mig lämna honom där mitt i

natten. För jag tyckte jag såg honom dö.

Följande natt drömde jag om det. Samma skit som gick på repeat i huvudet. Kalla fötter och

händer. Klockan som visade kvart över sex. Den 11e januari. Sushin på hörnet. Hungern, ljuset,

smärtan. Sirener som steg i decibel tills jag vaknade.

Det var fortfarande mörkt. Klokan var sex på morgonen och jag kunde inte somna om. Jag frös,

mina fötter var iskalla och händerna likaså. Jag grät igen. Klockan ringde vid åtta och hårslingor låg

fastklibbade i ansiktet. Jag hade somnat gråtandes ännu en gång. Satte mig upp i sängen och tittade

på min mobil. Jag hade inte svarat honom en enda gång de senaste dagarna. Inte sedan jag stängde

dörren bakom mig. Öppnade ett nytt meddelande och började skriva.





”Förlåt Leo, förlåt för att jag bara stack sådär. Men jag kunde inte vara där med dig längre och jag

är ledsen för att jag sårat dig. Jag vill verkligen inte att det ska sluta såhär, men det har hänt en grej

och det är nog bäst om vi slutar såhär. Förlåt igen.”





Det var inte så svårt att skicka iväg sms:et som jag trodde. Det var bara att trycka ”skicka” och

sedan var det sänt. När jag läste igenom det ytterligare en gång kändes det så dumt, men samtidigt

något lättande.





34

Jag knöt håret i en stram tofs och sminkade mig mer perfekt än jag någonsin gjort förut. Jag

lånade mammas päls och drog på mig de knähöga stövlarna. Jag hoppades att om jag såg bättre än

någonsin skulle ingen undra, undra hur jag mådde. Och jag klev innanför de röda dörrarna in till

skolarna med självförtroendet högt i taket. Men allting fick så fel effekt. Jag drog blickarna till mig

när jag gick förbi caféet och såg en ryggtavla jag kunde alla linjer på utantill. Han stod och pratade

med sina vänner när de gav mig så långa blickar att han själv var tvungen att vända sig om för att se

efter. Jag såg hur han gav mig en blick som skar så hårt i mitt hjärta. Min bröstkorg kollapsade. Han

såg bara på mig med ett nollställt ansikte och brydde sig inte mer om mig utan vände sig om

tillbaka.

När jag kom upp på femman satt Elise och Amanda på samma vanliga ställe och gav båda mig en

stor och värmande kram. Men blicken han gav mig brände hål på mina näthinnor. Det var den

blicken man ger någon som sårat en så jävla hårt en gång i tiden men som man gått vidare från. Sket

fullständigt i. Elise spräckte min lilla bubbla med en nål genom att droppa frågan om Leo. Jag hörde

nästan hur mitt hjärta exploderade i bröstet. Men jag försökte att behålla något slags lugn när jag

svarade, precis som jag övat inombords.

”Det är... Det fungerade bara inte. Vi umgås inte längre”

”Vad menar du?” frågade Amanda och vi växlade ett ömt ögonkast.

”Leo var bara ingenting för mig...”

Jag såg hur mina lögner uppfattades av de båda som sjönk ihop, som om de var besvikna för min

räkning.

”Lugn, det finns gott om andra killar där ute” uppmuntrade Elise. Men det fanns inte flera Leo, det

fanns bara Leo. Och med Leo var allting förstört. Jag kom på mig själv med att krama om själv,

som om att jag hindrade bröstet från att gå itu. Jag kunde bara inte tänka nu. Allt var bara som en

dålig mardröm.

”Du ska vara glad att han inte tog din snygghet från dig. Du ser ju bättre ut än någonsin” sa

Amanda och log vänligt mot mig. Jag ville bara gå ifrån och börja gråta. Det var skit att gå runt och

fejka, att inte kunna säga som det var, den riktiga sanningen. Leo var allt för mig, Leo fick mig att

känna saker jag aldrig känt förut. Vi umgås inte längre för att jag ser helkonstiga grejer ibland när vi

är med varandra. Och inte vilket grej som helst. Jag ser honom där, ligga död, på den kalla asfalten.

Med ett blodigt, sprucket huvud mot trottoaren. Hur jävla sjukt var inte det? Och hur skulle jag

förklara min oro, och det som hände med Karin i lågstadiet?





Det hölls en liten avslutningskonsert innan vi alla gick på jullov. Jag höll ögonen öppna för att inte

springa på honom. Jag stirrade ner i backen.





35

Jullovet var kaos. Men samtidigt var jag glad över att slippa gå till skolan, minimera alla chanser

till att se honom. Julen firades hemma med familjen och familjevänner. Utan ett traditionellt julbord

som vanligt. Istället massa fisk och mat som lagats i alldeles för låg temperatur av någon anledning.

Det smakade skit och jag kommer inte ihåg att jag log en enda gång. Jag gick som ett kolli genom

dagarna och vaknade på juldagen av samma mardröm. Jag sprang upp på toaletten för att kräkas.

Mamma tog tempen på mig och sedan var jag sängliggandes. Hon bokade tid hos läkaren som skrev

ut penicillin för lunginflammation jag gått runt och dragits på utan att gjort någon större notis av

det. Jag önskade de hade någon medicin för hjärtesorg istället.

Jag blev ordinerad vila under kuren. Och samma eftermiddag när vi kom hem kände jag mig

döende. Jag hostade. Feberyrade och kallsvettades. Mellandagarna passerade medan jag låg där i

sängen och vaknade på nyårsafton av nya kräkattacker. Maginfluensa.





Amanda ringde mig och var supertaggad på nyårsfirandet hemma hos Elise. Hon frågade om jag

ville komma över och hjälpa till och fixa oss tillsammans. Jag började gråta igen när jag svarade att

jag inte kunde. Att jag gick på medicin och mådde förjävla illa. Hon tyckte det var så synd om mig

och hoppades att jag skulle krya på mig snart. De skulle sakna mig sa hon och jag var förkrossad av

att missa nyåret. Jag som sett så mycket fram emot det. Istället fann jag mig i en pyjamas som

skulle ha tvättats för länge sedan på tolvslaget och åt hummer mamma kom upp på rummet med.

Några minuter över tolv låg jag över toaletten igen.





Dagar gick men jag såg ingen ände på mitt lidande. Jag blev inte mycket friskare och fördrev tiden

med ändlöst tv-spelande. Fifa hade jag inte vågat röra för att inte riskera att bli påmind av honom.

Synerna uppenbarade sig mer sällan, men samtidigt närmade sig det faktum att det snart var den 11e

januari. Jag ville inte tänka på det. Sista fredagen på lovet kom Amanda över och vi låg i min säng

och pratade. Jag bad henne berätta om allt jag missade på nyåret. Det hade tydligen varit helt

perfekt. Det hade kommit lagom med folk, folk var glada och Amanda hade träffat någon kille,

Oliver, som var jättesöt och kompis med Elises kusin. Han gav henne den mytomspunna

nyårskyssen. Det sved av avund.

Hela tiden kändes det udda mellan oss. Som om hon fattade att det var någonting jag inte hade

berättat för henne och det kände jag. Hon förklarade att Elise inte hört av sig för att det var

någonting som hade hänt men att hon ville att hon skulle berätta det själv. Hon såg orolig ut. Sedan

gick hon och önskade att jag snart blev frisk.









36

Kapitel nio

Det var i den svagaste stunden jag så masochistiskt nog loggade in på Facebook och snokade mig

in på Leos profil. Vi var inte längre vänner där, men jag kunde se hans logg. Hans leende profilbild

smälte mitt hjärta ner till bly. Det var tungt i bröstet. Fy fan vad vacker han var. Och det där leendet,

det som var mitt för en stund. Jag kunde verkligen varenda liten linje i hans ansikte. Jag förstod inte

varför jag gjorde det, höll på som jag gjorde. Det visste väl vem som helst att jag inte direkt skulle

må bättre av att se honom sådär. Det gjorde så jävla ont, men jag kunde inte hindra mig själv från

att bläddra igenom alla hans bilder igen som för att tortera mig själv lite till. Leo. Det hade kunnat

vara vi nu.

Innan jag stängde ner gjorde jag bara en kort check över vad andra gjorde och skrev på Facebook.

Elise hade skrivit en status.



”Jag är så lycklig med dig ♥”



Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att... Men sedan såg jag det. Det var inte ens ett ord.

Det var ingenting, det var en symbol. Ett hjärta. En kommentar på hennes status bestående av bara

ett litet hjärta. Av honom. Leo Stjernberg. Jag måste ha sett fel, tänkte jag. Att det var någon annan

Leo. Men allting talade sitt tydliga språk. Ett jävla hjärta.

Det var då Amandas röst ekade genom mig och jag lade ihop pusslet så enkelt.





”Det har hänt en grej, Lea... Det är med Elise, det är därför hon inte hört av sig. Jag vet inte om jag

kan säga det, jag tror det är bättre om hon säger det själv”





Det var inte svårare än att förstå än att ett plus ett blev två. Det blev Leo och Elise. Först började

jag skratta. Som om det var ett stort skämt bara. Att någon försökte driva med mig. Sedan blev det

så jävla stilla. Som om hela jordens befolkning hade dragit och jag blev lämnad ensam kvar. Det

sådde ett frö av sorg i mitt bröst som växte i hastig takt. På en hundradel av en sekund var den

större än en fotboll och tryckte mot bröstet. Hejdlöst började jag gråta och slå en förbannad hand

ner i sängen. Varför? Jag läste det igen. Jag är så lycklig med dig. Det var så hon skrev. Elise, en av

mina absolut bästa vänner. Mina minnen spelade ofrivilligt upp alla stunder hon och jag träffade

honom. Hennes avundsjuka blickar mot mig när jag log i hans famn. Hennes blickar av längtar på

honom när jag inte såg. Hade detta varit planerat? Hade hon alltid önskat honom även när han var

min?

37

Och Leo. Knappt en månad sedan han tryckte sig in i mig och viskade att han älskade mig. Våra

kroppar som bara lystes upp av månljuset genom fönstret. Han ville att jag skulle bli hans, bara

hans. Och nu sitter jag här.

När synen av de två tillsammans blixtrade förbi fanns det inget stop på mina tårar. Han viskade att

han älskade henne, de två knullade och han säger att han är över mig. Att hon är hans allt. Det var

tårar som jag inte kunde kontrollera.

Jag hörde Martins röst utanför.

”Lea? Är du okej?” Han knackade försiktigt på. Jag kunde inte förmå mig till att svara.

Han kom trevandes in genom dörren och fann mig uppkrupen på sängen och tryckte en kudde mot

ansiktet för att dämpa hulkningarna. Jag ville skrika. Det gjorde så jävla ont.

Utan att säga ett ord satte han sig framför mig och tog mig mot sitt knä. Precis som han hade gjort

så många gånger förut. Tröstade sin syster.

Han strök mig över ryggen och drog våta hårslingor från mitt ansikte. Jag somnade i tårar av

utmattning.





Jag kunde inte andas. Det låg ett betongblock över bröstet. Jag ville fly, fly från allt jag kände och

smärtan. Känslan av att hjärtat brast tedde sig nästan som ett ljud i mitt minne. Som glassplitter och

knivar mot sten. Naglar som dras mot en griffeltavla. Jag höll för öronen för att slippa höra, höll

mig över bröstet för att stoppa blödningen i hjärtat, blundade för att inte se men lika väl såg jag de

två tillsammans. Det var ett så stort svek och jag var lika arg som jag var förkrossad. Amanda för att

hon inte sagt någonting, hon hade hela tiden vetat men hållit mig undan från sanningen, och Elise.

Den jävla fittan. Det kändes som att hon hånade mig. Det hade bara gått veckor. Och Leo. Hur fan

kunde han vara så jävla respektlös mot mig? Och med Elise av alla... Jag tryckte mina käkar ihop så

hårt att jag var rädd att någonting skulle gå sönder i munnen.

Jag gick med bestämda kliv från tvärbanan. Första skoldagen efter lovet. Amanda hade messat

mig på morgonen och sa att vi kunde mötas utanför en stund innan utanför för att hon hade

någonting att berätta. Jag hade skakat på huvudet. Hon skulle bara veta att jag mycket väl redan

visste. Men jag hade inte sagt någonting, jag ville själv ställa henne mot väggen.

Jag såg hennes hår flyga med vinden där hon stod utanför dörren in. Hon vinkade när hon såg mig

komma. Jag vinkade inte ens tillbaka. Fixerade henne med blicken. Öga mot öga spydde jag ut vad

jag kände...

”Hur fan kunde du inte säga någonting till mig?” min röst försvann i ovädret. Jag tog i lite till.

”Hur kunde du låta mig lista ut det själv? Fattar du hur det känns att bli sviken av sin bästa vän?”

Min röst darrade och blåsten torkade de tårar som rann okontrollerat ner för mina kinder. Hon såg

ner i backen och tappade hållningen.

38

”Förlåt Lea... Det har varit så jävla jobbigt för mig. Jag ville inte vara den som sårar dig genom att

berätta”

Men hennes ord tröstade inte.

”Det har varit jobbigt för dig…? Hör du hur du låter? Det finns ingen ursäkt för vad du har gjort

Amanda, ännu mindre för Elise. Jag trodde verkligen att vi var vänner och ni båda vände mig

ryggen. Fyfan!”

”Jag vet... Jag borde ha sagt någonting.”

Hon blev tyst. Jag såg länge på henne med avsmak.

”När hände det?” frågade jag.

”Det var på nyår. Elise hade ju bjudit er två, men du kom inte. Leo var där. Jag såg bara att de

pratade mycket. Sedan kysstes de vid tolvslaget. Han har typ bott hos henne sedan dess. Jag har

knappt träffat henne själv, men hon bad mig att inte säga någonting”

Jag skakade på huvudet. Hur fan kunde han... Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Att försöka

hålla tillbaka tårarna satte kramper i halsen. Jag gick ensam genom skolan upp till mitt skåp. I

kalendern såg jag det så tydligt. Jag hade inte tänkt på det. Det var den 9e januari. Om två dagar...

Det högg igen i min mage. Jag försökte intala mig själv att det inte var någonting. Jag led istället

genom hela skoldagen. Jag såg henne, Elise. Hon satt med Amanda och gav mig en tom blick, som

om vi inte kände varandra längre. Det var som att jag fått det ögonkastet en gång förut, det var den

blicken Leo hade gett mig innan lovet. En bild av de två blixtrade förbi min näthinna. Jag kände

mig spyfärdig.

När vi hade slutat och jag packade ihop min väska stängde jag igen skåpet. Bakom mig stod hon.

Jag tittade på henne utan att säga någonting.

”Du vet att jag och Leo...” sa hon och bara tonen hon sa det i fick mig att vilja ge henne en fet

käftsmäll.

”Du kan se vår vänskap som avslutad” sa jag kort och stirrade hålögt på henne. Jag tålde inte

synen av hennes blonda svall, putiga läppar och bruna ögon. Jag stod inte ut med hennes Hunter-

stövlar och doften av Chanel. Jag stod inte ut med åsynen av henne. Hon var lika med noll för mig.

”Men vaddå, han berättade att det definitivt var slut mellan er, att du typ gjort någonting som

sårade honom. Och du sa ju själv att det inte fungerade mellan er, att han inte var någonting för dig”

Jag kände hur någonting brusade upp inom mig.

”Och typ två minuter efter att vi gjort slut är det okej för dig att...” Jag blev tvungen att samla mig.

”Du tänker aldrig på någon annan än dig själv, va? Det var mer värt att riskera vår vänskap för

honom? Tack, känns så jävla bra”

”Lea, jag fattar inte hur du kan bli så förbannad”

”Nej, och det kommer du nog inte fatta förrän du får ditt hjärta trampat på av din bästa vän.”

39

Det blev tyst.

”Jag går nu och följ inte efter mig. Prata aldrig med mig igen.”sa jag och gick.





Det blev aldrig lättare. Jag väntade på en tidpunkt då det skulle sluta göra så förbannat ont. Inte på

vägen hem, inte i badet. Kände inte samma lust när jag satte igång Halo heller. Och det blev inte

bättre av att han sprang efter mig på väg till tvärbanan och ropade mitt namn dagen efter.

”Lea!”

Jag snor runt och såg honom stå tre meter ifrån mig. Den svarta parkasen, den randiga halsduken.

Den dumma blå mössan. Det sög så hårt i magen att jag trodde jag skulle falla omkull.

”Du fattar väl att jag inte gör det här för att...” började han.

”Håll käften Leo. Jag fattar inte hur du... Hur fan står du ut med dig själv?”

Det gick inte att avsluta utan känna att jag bröt ihop något. Det träffade honom som en rak höger.

Han sträckte på sig. Han blev plötsligt väldigt lång när han tog två hotfulla kliv mot mig.

”Du drog det här över dig själv, Lea”

Sedan vände han och gick. Gick åt andra hållet och kände hans sanning dra över mig som ett

mörkt moln. Han hade rätt i det han sagt, jag hade ett finger med i det här. Det var jag som drog, det

var jag som skrev det där sms:et. Det var jag som såg till att det tog slut precis när det hade börjat.

Det var jag som sårade honom och nu var det han som sårade mig. Hur ont det än gjorde så hade

han rätt, men jag tyckte inte det gav honom ett frikort för att jag göra såhär mot mig.









40

Kapitel tio

Jag vaknade den med en känsla av att jag glömt någonting viktigt, kanske tappat någonting. Jag

sprang upp för att titta om plånboken låg i väskan som den skulle och om SL-kortet var i fickan.

Allt var i sin ordning. Hade jag glömt att ta mitt penicillin? Jag räknade tabletterna. Det såg ut som

det skulle. Det var ingen i familjen som fyllde år vad jag kunde minnas och inga läxor låg ogjorda

på skrivbordet. Jag gjorde istället i ordning frukost och satte mig ner i soffan till Nyhetsmorgon på

TV4. Känslan av att jag glömt någonting gjorde mig konfunderad och bekymrad. Jag letade febrilt i

minnet av någonting, men jag förstod ingenting.

Klockan var åtta på morgonen och det var fortfarande mörkt ute. Jag såg att det snöat hela natten

och nu regnade. På nyheterna varnade de för blixthalka och sände inslag på olyckor i trafiken...

Olyckor.

Det var ingen tvekan om vilken dag det var idag. Det var den dagen jag försökt förtränga. Den

elfte januari.

Det var som att någon stängt av värmen i hela huset. Jag huttrade och skakade av köld. Allting

kändes så väldigt fel. Mådde illa och ville spy. Bestämde mig för att sjukanmäla mig från skolan.

Jag hade väl blivit sjuk igen.

När mamma vaknade och såg mig ligga i soffan med en filt över mig och frös satte hon sig

bredvid mig och strök mig över pannan.

”Gud, du är jättevarm Lea. Hur mår du?”

Jag öppnade munnen men kunde inte göra mer än att gny.

”Nej gumman, du får stanna hemma idag. Jag skjutsar dig till farmor så får hon hålla ett öga på

dig ifall du behöver åka in till sjukan igen”

Hon lät orolig och satte mig upp, klädde på mig och ledde mig till bilen.

Farmor, tänkte jag. Varför hade jag inte tänkt på henne förut? Hon hade förstått. Hon var den enda

som visste och skulle tro på det. Det jag hade sett.





Det hela hade börjat när jag var så liten att jag knappt hade några tydliga minnen därifrån, men

farmor hade så många gånger återberättat historien att den blev verklig för mig.

”Fammo är sjuk” hade jag sagt och såg bestämt på mamma och pappa, som taget ur luften på

midsommarafton för fler än tio somrar sedan. Mamma och pappa hade tittat på mig och sedan på

varandra. Förvånade.

”Nej, farmor är inte sjuk” hade pappa lugnat mig med och satte mig i hans knä där jag börjat gråta.

41

Farmor hade tittat på mig med ögon stora som tefat, men hon sade ingenting.

Veckan därpå gick hon till doktorn. Hon sa att hon kände sig trött men doktorn hade sagt att det

var vanligt för en kvinna i hennes ålder. Men hon var envis och gick tillbaka mer bestämt nästa

vecka med ett oförklarligt blåmärke på benet. Hon sa att hon visste att det var något fel på henne, att

hon kände det. Men doktorn sade att ytliga blodkärl var vanligt för en kvinna i hennes ålder och

förklarade blåmärket.

Några veckor därpå gick hon tillbaka med en oförklarlig feber och näsblod.

”Jag vet det, det är blodcancer. Testa mig” hade farmor sagt till läkaren och blodtestet gav henne

diagnosen akut leukemi som sedan bekräftades av ett ryggmärgsprov.

Tack vare att det upptäcktes i tid gick det att rädda henne, hon stod ut med cellgifter och låg långa

vistelser på sjukhus. Idag var hon frisk men riskerade varje dag att få ett återfall. Jag var glad att jag

fick ha min farmor i livet, den underbara lilla tanten hon var.

När jag blev äldre och förstod mer frågade farmor mig i ensamhet om jag har sett konstiga saker.

Som om jag ser när folk blir sjuka eller råkar illa ut. Det var bara något år efter jag sett Karin i lågor

i mina tankar. Jag nickade och blev rädd. Farmor gav mig en kram. Hon förstod just då. Att jag bar

på den gåvan hennes mamma också gjorde.

Det berättade hon inte förrän jag var fjorton.

Om hennes mamma. Anna hette hon och var född i en by i Jämtland. Och hela sitt liv hade hon

burit på vetskapen om andra människors dödsöden. Sjukdomar eller andra olyckor, allt detta såg

hon som ett händelseförlopp när hon rörde vid dem. Hon såg de dö en för tidig död.

När Anna väntade farmor hade hon hela sin graviditet drömt samma dröm, om och om igen. Om

en tant som dör i cancer. Och när farmor blivit vuxen och fött pappa berättade hennes mamma om

hennes drömmar, som skrämt henne hela hennes liv. Om den där tanten som dör i cancer, och ju

äldre farmor blev desto mer såg Anna det, likheten mellan tanten och farmor, att det var farmor som

låg där på dödsbädden, blek och tanig. Anna hade alltid varit öppen med sina syner, speciellt med

farmor för att hålla sig underrättad om farmor drabbats av samma sak, dödssynerna. Men icke. Och

när Anna dog precis innan jag föddes varnade hon farmor att vara vaksam för sjukdomar. Hon hade

hela sitt liv sett farmor dö i kräftan, som hon sade det. Och när jag den midsommaren utbrustit att

farmor var sjuk hade hon knappt trott sina öron. Hon hade genast fattat misstankar. Och nu satt jag i

bilen på väg till henne. Jag var tvungen att berätta.





Mamma släppte mig utanför porten och jag insåg hur nära jag var honom nu, hans hem. Jag

började må sämre. Farmor öppnade dörren som släppte ut en svag doft av nybakt och kaffe, precis

som det brukade. Hennes lugnande leende släppte många anspänningar i kroppen. Jag kände mig

mer hemma än i mitt eget rum. Det var ett hem där allt var som det skulle, som det brukade. Där

42

inga hastiga förändringar skett, inget kaos. Precis i motsats med hur jag kände i mig.

Hon tog tempen på mig varje timme och jag somnade i omgångar i hennes säng. Vaknade en gång

mitt på dagen av att det stod en bricka med köttbullar med mos och ett glas mjölk med två tabletter

Alvedon vid sidan av precis på nattduksbordet. Jag åt med god aptit för att sedan kasta upp allting

på toaletten en stund senare. Jag vaknade igen vid tretiden och farmor hade dukat iordning fika, den

här gången med hälsoté och bullar och kakor i mängder. Jag log innerligt. Det var kärlek på hög

nivå.

Vi satte oss ner vid köksbordet och jag fick en stark känsla av deja vú när jag följde rutmönstret i

bordsduken. För cirka tre månader sedan, samma dag som vi träffades av den där slumpen. Precis

innan hade jag suttit just här.

”Jag tror det är bra med te för dig som är sjuk” sa farmor omhändertagande och fixade till

papiljotterna hon lagt håret i under ett tunt hårnät. Hennes hår var vitt och silvrigt och hennes

ansikte var blekt och rynkigt. Men man kunde se att hon en gång i tiden hade varit en vacker ung

kvinna med nästan lite samiska drag. Hon hällde upp tevatten till mig och såg på mig länge. Jag

tittade på henne och tackade. Hon ändrade genast ansiktsuttryck. Hon lade pannan i djupa

bekymrade veck, som om hon sett någonting i mina ögon jag inte såg själv.

”Vad har hänt, Lea?”

Det var ingen fråga, det var närmare ett påstående.

Farmor läste mig som en öppen bok. Och inte bara mig, hon läste alla. Som om det var hennes

gåva. Det låg någonting i mina ögon, det fattade jag. Det var någonting de sade. Jag kunde inte

ljuga.

”Jag vet inte var jag ska börja... Det är så mycket just nu...”

Hon rörde sig inte. Väntade på att jag självmant skulle fortsätta. Hon lät bli att se sådär vuxet

förstående ut som lade huvudet på sned och nickade. En sådan som putade med munnen och sade

”det är så synd om dig”. Hon tog en försiktig klunk av sitt kaffe. Jag följde henne med blicken och

ville gråta när jag försökte formulera mig i huvudet. Hörde klockan i köket ticka. Ja, var skulle jag

börja?

”Lea”, hon såg fortfarande dödsallvarlig ut. ”Är det för att du ser saker som tynger dig vill jag att

du kommer till mig. Jag ska försöka hjälpa dig.”

Jag höll inte längre. Lättnaden av att hon förstod trots att jag inte antytt någonting alls var nästan

förlösande. Det rann bara i floder i ansiktet. Att jag inte pratat med henne förut. Jag försökte

förklara vad som hade hänt. Om Leo, om vad jag såg. Hon stödde hakan i handflatan mot bordet

och begrundade det jag sade.

”Vad ska jag göra farmor?”, sa jag mellan några tårar och avstod medvetet från att inte svära högt

i alla meningar. ”Varför ser jag sådana här saker?”.

43

Hon räckte över en papperduk. Jag baddade tårarna och såg henne suga in allt jag sagt. Hon såg så

lugn, harmonisk och avvaktande ut.

”Lea...” började hon, ”Min mamma Anna, hon såg sin förmåga som en gåva. Som

varningssignaler ämnade för henne. Hon sa att det var meningen att hon skulle förhindra den för

tidiga döden för dem vilka hon sett skedet, det var hennes uppgift i livet.”

Det var en helt annan åskådning än vad jag hade. Jag såg det som ett straff. För mig var det ingen

gåva, det var en förbannelse. Och den förbannelsen var orsaken till allt mitt lidande och till att Leo

inte längre fanns i mitt liv,

”Lyssna till ditt hjärta. Det är bara i ditt hjärta du kommer finna svaret”

Där hjärtat en gång satt, tänkte jag. Det ekade ett tomrum där inne nu.

Febern hade lagt sig och jag såg ut genom fönstret. Solen hade börjat gå ner nu och gatulyktorna

tändes. Det påminde mig om det igen. Det orangea skenet mot upptrampad och snöig asfalt. Det var

den elfte januari idag och jag kunde förneka det. Tiden var här. Klockan var snart fyra. Två timmar

och femton minuter kvar,

”Jag litar på att du kommer göra det rätta, Lea. Du är klok”

”Jag vet inte vad jag ska göra av det jag har sett. Jag vet inte var det kommer inträffa...”

Hon avbröt mig

”Det vet du. Du har svaret i dig.”

Hennes ton var mer befallande den här gången. Sedan ringde hemtelefonen och hon gick för att

svara.





Jag sjönk längre in i mig själv, så långt att det kändes som att jag drunknade. Vad det var hon

menade med att jag visste svaret, att jag hade det i mig, förstod jag inte. Jag lade huvudet i båda

händerna. Jag blundade och försökte framkalla vad jag en gång sett i mina syner, men det var bara

som små bildfragment. Vad var det första jag hade sett? Efter lång eftertanke mindes jag den där

lilla axelberöringen direkt efter min vurpa där nere i tunnelbanan. Sedan såg jag vad då? Det var

hemma hos honom. Första kyssen. Kölden i händer och fötter. Och det sista var det som utlöste

panik i mig. Smärtan, det omfamnande ljuset och lugnet runt i kring. Hur jag tappat mark och

skådat allting från ovan. Det var aldrig mig själv jag såg, det var alltid Leo. Jag såg allting ur Leos

ögon, till den kraftiga smällen och biltutor som tjöt. Då fick jag se det ansiktet som jagat mig

genom drömmar och slutna ögonlock i vaket tillstånd. Det var bilden av hans bleka, smutsiga

ansikte. Levrat blod över pannan och den där filten som drogs över honom. Jag började andas

mycket häftigare nu och kände mig svimfärdig. Farmors röst lät grumlig när hon talade till mig.

”Din mamma väntar i bilen där nere. Det är dags att åka hem”

Jag såg upp på henne och nickade. I dörröppningen gav hon mig en lång och kärleksfull kram.

44

Hon pussade mig på huvudet och strök mig över kinden, precis som en farmor skulle göra på sitt

barnbarn.

”Det kommer att lösa sig ska du se, vännen min. Men glöm inte, att det är hans öde som nu vilar i

dina händer”

Med de orden ekandes satte jag mig i bilen och stirrade ut. Det snöade kraftigt och blåste

ordentligt. Det var mörkt nu. Mamma frågade hur jag mådde, men jag fick inte fram några svar.

Bara ett stort mörker i mitt huvud. Det kändes som om att någon släppt all världens börda på mina

axlar. Ett alldeles för stort ansvar i mina händer. Och vem var jag att skriva om historien?





När jag satt på mitt rum funderade jag länge på frågan ”varför”, med min blick fixerad vid

klockan.

Sjutton och trettiofem.

Det sägs ju att alla val vi gör vi livet förändrar det som kommer, att det är vi som formar vår

historia. Åtminstone är det en livsåskådning jag höll fast vid. Så om synerna som gavs till mig redan

var skrivet i historien, alltså menat att ske, vem var jag att lägga mig i? Vilka konsekvenser skulle

det ge? Nåväl, jag räddade min farmor genom att hon upptäckte sin cancer i god tid för att öka

chanserna till att rädda henne på grund utav mig men vilka konsekvenser det gav, det visste jag inte.

Kanske var det anledningen till att jag såg det igen, flera år senare. Någon högre makt ville kanske

ge mig chansen att rädda ett till liv. Men vem tror jag att jag är? Gud? Nej, inte riktigt.

Sjutton och fyrtiotre.

Jag kunde inte ligga still. Gnisslade tänderna, trummade med fingrarna. Hjärnan arbetade på

högvarv. Hur gärna jag än ville göra något åt det som skulle hända så visste jag inte hur jag skulle

kunna hindra det. Jag visste inte var, och jag visste inte hur. Jag blundade hårt igen och önskade jag

såg något mer, kanske en ledtråd. Men mörker. Kyla. Men jag hörde musik någonstans i

bakgrunden. Det var en melodi jag kände igen, en låt Leo någon gång spelat för mig.

Leo, helvetes jävla Leo.

Jag kunde inte förstå att efter att ha varit så djävulskt förbannad på honom, satt jag nu och ville

rädda livet på honom. Jag sökte på Spotify. Vilken låt kunde det vara... Något slags emo-band, en

gammal låt... Jag ville dunka huvudet av frustration. Tänk, tänk, tänk.

Sjutton och fyrtionio.

Eat, någonting. Jimmy Eat... Jimmy Eat World! Tre sekunder senare strömmade ljud ur

högtalarna. Det var samma riff. Det var det riffet jag hört. Jag gick fram och tillbaka i rummet

samtidigt som jag pressade ihop ögonlocken.

”Can we take a ride...” sjöng en ung killröst. Innanför ögonlocken såg jag det som jag sett så

många gånger förut. Sushibaren på hörnet. Varför var den så bekant? Den var så bekant, sådär

45

bekant en sak kan vara som man sett många gånger förut men aldrig riktigt lagt märke till.

Jag kunde nästan höra pusselbiten falla på sin plats. Allting föll ihop i en förståelig bild. Bilderna

blev så mycket klarare. Övergångsstället.

Sushibaren var den man såg när man korsat Drottningholmsvägen i Brommaplan, mitt emot

McDonalds. Jag hade passerat där så många gånger förut. Vägen hem till och från Elise. Han var på

väg hem från Elise.

Jag rusade så fort nerför trapporna ner till hallen att jag nästan snubblade över mina fötter. Jag

drog på mig kängorna utan att bry mig om att snöra dem.

Jag slängde ett öga på klockan.

Sjutton och femtiosex.

Jag öppnade dörren och hörde mamma ropa efter mig

”Var ska du?”









46

Kapitel elva

Nitton minuter. Hinner jag rädda hans liv på nitton minuter? Om jag tar tåget in och byter i Alvik,

hinner jag då? Jag vågade inte chansa. Jag såg mig om i ett mörker belyst av lampor längst vägen.

Jag sprang åt en riktning som kändes rätt. Mot Brommaplan. Mot rondellen, mot den där jävla

sushibaren.

Det snöade fortfarande häftigt och blåste i virvelvindar så att snö flög upp från marken och

hamnade i mitt ansikte tillsammans med tårar. Jag glömde jackan och sprang i mjukisbyxor och en

gammal collegetröja som var våt ända in.

Jag hörde min egna väsande andning. Blodet som pumpade genom kroppen och de syrefattiga

musklerna bildade mjölksyra. Men jag kunde inte stanna, jag skulle aldrig hinna. Vid en tidpunkt

visste jag inte var jag var. Var tvungen att följa något slags vädersträck.

Det var som att springa genom en dröm. Som om jag rörde mig genom kvicksand och för varje

steg sjönk jag lite längre. Min kropp skrek av smärta, mitt huvud upprepade att jag inte fick ge upp.

Åtta minuter.

Jag började få blodsmak i munnen. Luftvägarna kändes igenfrusna. Jag kom ut på en större väg,

tyckte jag kände igen mig. Fortsätt, mina tankar var bönfallande. Hans öde är i dina händer. Hans

liv hänger på dig.

Bilar strömmade ur en rondell längre fram. Måste vara den rondellen, hann jag tänka och såg

busstorget lite längre fram.

En minut, sedan kommer han titta på klockan och byta låt på mobilen.

Det var så halt, jag trippade för att inte falla över mig själv. Jag såg över på andra sidan vägen, det

var där han skulle gå. Sprang in i Brommaplan och rundade McDonalds. Jag var femtio meter från

övergångsstället. Jag såg fönstret in till sushistället. Jag såg människor, men ingen Leo.





Det var som att se ett spöke. Han kom med en sådan otrolig fart. Han tittade aldrig upp, men jag

såg så tydligt att det var han. Jag såg hans mössa, hans blå mössa.

”LEO!”, min röst var knapp. Kände mig som hon i Titanic när hon ligger där med visselpipan i

havet och försöker göra sig hörd. Men ingen reaktion. Jag greps av panik. Han skulle snart sno runt

och gå över vägen.

”LEO! STANNA!”

Och trafiken rullade på som vanligt. Bilar kom med en skrämmande hög fart mot honom. Men han

kunde inte höra mig. Den där förbannade musiken.

47

”För i helvete... LEO STANNA!!”, min röst brast.

Jag hann inte tänka. Jag bara sprang över vägen utan att se mig om. Jag sprang av rädsla. Det

fanns ingen tid.





Det var så tyst och lugnt. Jag hörde ingenting, såg bara mörker. Något omfamnade mig, insåg att

jag stod upp. Det luktade Leo.

”Va i helv... Lea, vad är det du håller på med? Va-fan gör du här?”

Jag såg upp. Jag hade dykt in i hans famn. Vi stod upp. Han hade inte gått över vägen. Han levde.

”Jag... jag...”

Jag började helt plötsligt att skratta smått. Hur skulle jag förklara det här?

Han såg på mig oförstående och hans min avslöjade stor förvirring.

”Jag är så glad att du lever... Förlåt”

Det rann tårar av lättnad nerför mina kinder. Vi stod bara på trottoaren och såg på varandra.

”Jag är så ledsen, Leo. Jag har gjort så fel. Det var så fel av mig att vända dig ryggen utan att ett

ord”

Min röst drunknade i oljudet omkring oss. Han rörde inte en min.

”Jag gjorde det för att... Det är en av anledningarna till att stå här idag. Det har hänt så mycket

fucked up saker, om du bara skulle låta mig förklara.”

Han stod fortfarande stilla. Jag fortsatte även om det kändes lönlöst. Jag hade så mycket jag ville

säga.

”Du måste verkligen hata mig. Jag har bettet mig så jävla illa. Jag önskar bara att du en dag

förlåter mig... Jag älskar dig och har aldrig slutat göra det”.

Han lade armarna i kors över bröstet.

”Det är inte rättvist!” han skällde på mig. Han såg så arg ut. ”Du bara stack! Du slet ut mitt hjärta

och spottade på allt vi hade. Fattar du hur det kändes att få det där sms:et av någon man öppnat upp

sig för?”

Jag hackade tänder.

”Helvete Lea, jag var så jävla kär i dig. Jag har aldrig känt så för någon annan förut. Och nu

kommer du hit och säger såhär...”

Han omfamnade mig plötsligt med sina båda armar igen och pussade mig på huvudet.

”Du måste frysa arslet av dig...”

Jag nickade i hans famn. Han skrattade tyst.

”Du är helt galen”

Du skulle bara veta, tänkte jag.

”Jag älskar dig fortfarande” viskade han i mitt öra.

48

Jag återfick en liten värme i mig. En stor klump av betong bara rann av mig. Jag kände mig som

på moln, som jag alltid brukade känna när han var närvarande.

”Kom, vi åker hem” sade han och öppnade upp sin jacka och hängde den över mig.

”Hem? Men Elise då?”

”Elise… Hon är ett annat problem som vi får ta itu med senare. Nu måste vi få dig hem innan du

blir sjuk”.

Han stod i en stickad svart tröja med dragkedja och log med sitt änglaansikte mot mitt våta. Jag

försökte att le men munnen hade förfrusit.

Han tog min kalla hand och gick med mig bort. Han ringde ett samtal och några minuter senare

stannade hans pappa utanför Ica och plockade upp oss med bilen.





Vi drack te hemma hos honom den kvällen. Han var vaksam och jag utom ord, visste att jag vid ett

tillfälle snart var tvungen att förklara mig, om varför jag dök upp sådär. Jag hade trots allt bett om

det själv. Så när hans pappa hade åkt till jobbet satt vi i soffan i var sin hörna och såg på varandra

började jag förklara.

Jag pratade så fort att jag knappt hann uppfatta själv vad jag talade om. Han såg bekymrad ut.

”Så du menar att du såg..?”

”Jag såg allting ur ditt perspektiv, ända tills det svartnar för ögonen och de gör hjärt- och

lungräddning på dig”

”Det är ju helt sjukt… Förstår du vilken gåva du har fått?”

Det var ofattbart hur lättsmält Leo hanterade det jag just berättade. Om Karin, farmor, honom och

alla mina syner. Jag drog lätt på munnen, men det var inget leende.

”Det är ingen gåva… Det är en förbannelse”

”Se det inte så, förstå vad du kan åstadkomma med det. Du räddade precis livet på mig och du är

anledningen till att din farmor upptäckte sin cancer i tid…”

Det lät så annorlunda när han sade det så. Men jag kunde inte hålla med, jag ville aldrig se. Vem

vill veta hemskheter? Vem vill se någon dö?

”Jag är glad att du kom. Hade du aldrig kommit vet jag inte vad...”

”Nej, jag vet…” sade jag och såg ner i knäet på mig själv. Allting kändes så overkligt, jag ville

nästan nypa mig i armen

Jag tyckte jag såg tårar i hans ögonvrå. Och där satt jag, delade med mig av de innersta

hemligheterna jag burit med mig hela livet och han förstod. Det må ha låtit overkligt, men han

förstod. Obegripligt.





Som om ingenting hade hänt oss, kysste han mig i nacken när jag stod i köket och lagade middag

49

till oss två. Tortellini. Det kändes som hemma. Allting glömt, allting åter vunnet. Vi samtalade,

skrattade och spenderade timmar åt bara oss två, föll för varandra igen. Vågade tro, vågade hoppas.

Kände mig som nyfödd. Lättnaden av att äntligen ha fått berätta och dela med mig var upplyftande.

Bördan var min men kändes på något vis delad. Han hade lyssnat och förstått. Och nu flåsade han i

min nacke så jag rös längst med ryggraden. Jag log av lycka. Den här dagen som börjat i katastrof

slutade i någonting mer än vad jag någonsin vågat hoppas på. Leos händer på mina höfter.





Jag skulle aldrig kunna rädda världen, jag skulle aldrig kunna skapa fred. Jag var inte Gud. Jag var

oförmögen till att rädda alla, men jag gjorde allt och jag räddade min Leo.

Jag såg på honom i mörkret, följde hans nakna silhuett. Han kysste mina läppar igen.

Ödet låg i våra händer.









50