110 119 128
Någonstans inom oss Tåligt och god har Du levat Du var så trött
är vi Din tid Din bleka kind
alltid tillsammans Tacksamt vi önskar Dig, Nu smeks till ro
vila i frid Av evighetens vind
111 (Alt. höstens vind
Mötas och skiljas är 120
Skön är friden vårens vind
livets sommarens vind)
gång vilan i Din tysta grav
Skiljas och mötas är Du har fyllt Ditt värv i
hoppets tiden 129
sång Ödmjukt tack för allt Du I minnet Du lever
gav Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
112 precis som Du var
121
Minnet vår glädje
Ditt goda hjärta
Återseendet vårt hopp
Ditt ljusa sinne 130
hos oss skall leva Allt är givet
113 i tacksamt minne människan som lån
Ingen dag är så lång 122
att ej dess afton Du går ifrån oss
kommer 131
men är ej borta
Det finns en glädje
I våra tankar
större än sorgen
114 Du lever kvar
Glädjen att minnas
Lika stilla som Du
levat 123
Lika stilla gick Du Stilla kom döden 132
bort kom som en vän Minnet skall vårda
Tog Dig i handen vad livet ägde
och förde Dig hem Saknaden visa vad
115 döden tog
Minnen som rör vid
vårt hjärta 124
går aldrig förlorade Ljuvt är att vila när 133
krafterna domna Som ljusen sakta brinna
Skönt i den eviga vilan i sina stakar ner
116 Så slutar våra dagar
få somna
Vara samman, skiljas, Vi har dem icke mer
fara
125
det är så vårt öde är
Ärlig och strävsam var Din 134
bestämt
vandring Två ögon slutna
att bli
Stilla och fridsamt gick Du Två händer knäppta
bort i stilla frid
117
Jordens oro viker 126 135
för den frid som varar Hur skönt att somna
Graven allt förliker Minnenas skira regnbåge
när dagen är slut är vår levnadsbro till Dig
himlen allt förklarar hur skönt att vila
från lidandet ut
136
118
En tröst i sorgen Gud O, djupa sorg - att skiljas
127
från varann!
oss ger Ty Du, blott Du var livet,
Att den vi älskar ej Det är en sorg
när det var som vackrast
lider mer som ej tår lindra kan.
och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest
137 144 152
Sörj ej den gryende Ack, huru litet veta vi Så stilla kom döden
dagen när ödets timma slår den kom som en vän
förut Och ännu mindre anar vi Den tog Dig i handen
njut av den flyende vem kallelsen får Och förde Dig hem
varje
minut 145 153
Det minst sagda är det Tacksamt tag vad livet
138 djupast kända bjuder
Gråt ej för att jag är Därför vare nu vårt tack Sök i allt en mening se
borta det enda Den som världens lagar
gläds för att jag har skriver
funnits 146 Låter intet fåfängt ske
Tack för vad Du givit
139 Tack för vad Du var 154
Liten blomma på Tack för ljusa minnen Att vara, är att vara
mossig som Du lämnat kvar vad man innerst vill
stig Att kunna kasta ankar
Glöm ej mig 147 Kunna svara, tiga still
Älskade vän vila i frid Till liv och odödlighet i ro med sina tankar
bjuden Att kunna känna
140 Är människan av Gud storm och vind
Säg ej med sorg genom döden Och värmen från
att jag är död din mjuka kind
Säg i tacksamhet 148
att jag har levat Inte trodde jag vi Dig 155
skulle mista Kanhända vi på väg till
141 Att ögon som strålat så något annat
Vi ville så gärna klart skulle brista En flyktig stund i denna
behålla värld har stannat
Dig kvar Kanhända livet här är
149
men Din stund på blott ett hinder
Och sen skall komma
jorden På vägen dit där intet
mycket klara dagar,
fullbordad var jordiskt binder
då vi skall se
och dröjande förstå150
142 Gud giv mig sinnesro 156
Snart kyrkans klockor att acceptera det jag Gud för Dig är allting klart
mana oss, inte kan förändra allt det dolda uppenbart
att lämna Dig i frid Mod att förändra det Mörkret är ej mörkt för Dig
Vi viska alla, tack jag kan och i dunklet ser Du mig
för allt och förstånd att
vi mötas om en tid inse skillnaden
143 151
Där borta där Vi tackar för allt vad
vindarna i livet du skänkt
sjunga För kärlek och lycka
sin eviga jubelsång Vad vackert Du tänkt
Vi glömma sorgerna För allt vad Du gjort
tunga för de Dina
och mötas åter en
gång